Jag måste så smått börja förlika mig med att jag inom en snar framtid kommer att arbeta vid Stureplan, enbart, och inte som nu pendla mellan två kontor. Den skyddade verkstad som buss 40 till lugna Kungsholmen innebär lider mot sitt slut. Snart kommer jag varje morgon att kastas in i den obarmhärtiga stress som stavas tunnelbanan. Trodde jag var smart som tog den strax innan kl 9 i morse. En tidpunkt då de mest plikttrogna redan borde sitta vid sina skrivbord, men det var kaos ändå. Det kanske blir bättre när även SL slutar med sin ”sommar” om en vecka. (En vecka efter att de flesta redan börjat jobba…) Men är man stresstålig är det väldigt socialt också. Innan jag är framme på jobbet har jag träffat på och konverserat en kollega, ett ex samt fyra turister som frågat om vägbeskrivningar. Samt sett ett tiotal personer jag känner igen från olika sammanhang.
Det händer aldrig på 40:an. Den enda konversation jag har haft på den rutten är för flera veckor sen när en bedagad kvinna i busskuren vid Hornstull frågade om jag hade någon mat. (Hon kan ha frågat om jag hade pengar till mat också. Jag hör dåligt.) Jag erbjöd henne en nektarin som jag hade med mig, men den ville hon inte ha.
En fördel med mitt centrala kontorsläge är närheten till många arbetande vänner och därmed möjlighet till varierande lunchsällskap. Nackdelen är att man riskerar att bli både ruinerad och otillfredsställd innan man lär sig var man kan luncha och inte kring Stureplan. Var till exempel i fredags på Ichaicha i Moodgallerian där man för 99 kronor blir serverad nudlar i pappskålar. De blir snabbt kalla i luftkonditioneringen och antar en smak som (antar jag) är förvillande lik pappkartongen de serveras i. Jag lär få anledning att återkomma med syrliga synpunkter på luncherna kring Stureplan. Och beröm om någon nu skulle göra sig förtjänt av det!