Hänförande utsikter i varma Montenegro

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Att samla länder är världens roligaste hobby. Vi får väl se hur lätt det blir när jag väl har bockat av hela Europa, men än så länge har jag några länder kvar här. Tills nyligen bland annat Montenego, det lilla bergiga landet inklämt mellan Kroatien och Albanien, så bergigt att det till och med finns skidorter här! Eftersom jag ska möta upp pojkvännen på gruppresa i Albanien (där jag redan har varit) blev Montenegro sommarens nylandsprojekt och ensamester. Pga värmebölja och tidsbrist blir det bara besök i en ort: pittoreska badorten Sveti Stefan, strax söder om betydligt större turistmeckat Budva. Hittade ett prisvärt hotell med pool och balkong som dessutom för en mindre avgift (näja, 70 EUR) hämtade mig på flygplatsen när jag landade mitt i natten och körde den dryga timmen från huvudstaden på slingriga vägar.

Även Villa Milocer vid stranden med samma namn
var en del av det numera (tillfälligt?) stängda hotellet.

Chauffören tillika hotellägaren förklarar att den stora turistinvasionen börjar från mitten av juli så jag har tajmat det bra. På stränderna (jag räknar till tre inom gångavstånd, men är det inte +35 kan man säkert orka gå längre) är det inga problem att få en perfekt plats precis vid vattenbrynet med sitt parasoll, som hotellet lånar ut. Man vill vara precis vid vattnet då stenarna är brännheta, och av samma anledning är parasoll ett måste. Att gå utan skor är en omöjlighet. Vattnet är däremot svalt och kristallklart. Som en vacker kuliss till det hela ligger den lilla halvö som gjort orten så känd, och instagramvänlig. Den var bostadsområde fram till andra världskrigets slut, sen lyxhotell men stängd under mystiska omständigheter sedan covid. Synd på en så vacker plats.

Sveti Stefans layout är lite som Monaco fast utan hissar. Dessa nivåskillnader är så klart jobbiga att tampas med i hettan, men de fantastiska utsikterna väger upp för besväret. Det är brant och trappor överallt. Ibland oklart vart de leder. Igår hamnade jag inne i ett flerbostadshus när jag bara ville komma ner från huvudvägen till byn igen. Jag var nämligen ute på busspaning. Kollektivtrafiken i det här landet är inte helt lättförståelig. Det sägs gå bussar härifrån till Budva t.ex. Enligt skyltarna vid vägen ca en gång i timmen, men det stod inte exakt när de stannade just här så jag frågade på turistbyrån. "De går var 15e minut" Aha, finns det hållplatser nere i byn också? "Nej det är bara att vinka till sig bussen varsom så stannar den. Det beror på chauffören." Så det går en buss från oklar plats på oklar tid, i bästa fall varje kvart. Dessutom tar den enligt vissa källor 20 minuter men enligt google uppemot en timme... Schrödingers buss delux. Jag gav upp och bokade taxi.

Utsikten från fina restaurang Amadeus vid stranden.
Stenhård risotto men vad gör väl det med denna solnedgång!

Jag har förstått sedan tidigare att Montenego inte är något stort matland och får det nu bekräftat redan på vägen från flygplatsen när jag frågar vad jag ska passa på att äta här. Finns det någon lokal specialitet? Hotellägaren blir ställd av frågan "Nja, alltså allt är bra. Det finns lite av varje. Kött, fisk, pasta, pizza." Jo så är det. Allt finns och är helt ok, lite billigare än hemma och serveras med stora leenden och oklanderlig service. Men några kulinariska höjdpunkter hittas inte i Sveti Stefan i alla fall. Möjligen ska man passa på att äta shopska salladen, Balkans svar på grekisk sallad fast godare: smakrika tomater, gurka, paprika och riven fetaost.

Trots detta kan jag varmt rekommendera ett Montenegro-besök till den som vill se något nytt i Europa. Finns mycket mer att se här än det jag nu har hunnit med. Får återvända under lågsäsong när det är lite svalare. Kotor och Cetinje ska vara två andra sevärda platser, men huvudstaden har inget något vänligt att säga om. Jag säger hvala (tack) och på återseende till detta trygga och trevliga land!

Ingen trängsel på stränderna än