En studie av det "nya" Hornstull

Bra illustration, men jag fattar fortfarande inte/ser inte vad det står

Redan för ett drygt år sedan skrev jag att Hornstull verkar ha blivit det nya Stureplan, och nu i helgen fick jag vatten på min kvarn igen. Efter att ha sammanfört två kompisgäng på industricharmiga Morfar Ginko vid Mariatorget drog vi alla framåt stortimmarna (22-23) vidare till Hornstull och Laika. Det där "Vi drar till Laika" är väl egentligen en sanning med modifikation. Ska jag vara ärlig fattar jag fortfarande inte exakt var Laika ligger. Enligt den mycket pedagogiska illustrationen på Hornhusets hemsida (det är där någonstans klubben med hundnamnet ligger) är den belägen på plan två, men uppenbarligen är det minst lika bra drag på plan ett, där det enligt utsago ska ligga en peruansk restaurang.

Kö till... ja hela Hornhuset helt enkelt! Lördag natt kl. 1:30

Men jag kan säga att jag aldrig har lyckats äta något peruanskt i det där huset över huvud taget. Det kanske bara är en gimmick? Däremot har de världens godaste grillade kyckling (peruansk kanske?) på lunchmenyn och helt ok italienskt högst upp. Överlag är det hela väldigt rörigt, men det är väl det som är charmen. Längst ner står folk och dansar i en galleriaingång eller sitter vid höga långbord. På mellanvåningen är temat lite mer ungdomsgård, i inredningen alltså. Åldersmässigt är det med Stockholmsmått mätt väldigt blandat. Högst upp är det ordning och reda. Detta är en högst normal sportbar som serverar lite överprisad italiensk mat, varken mer eller mindre. Skäggen och sotarmössorna lyser nästan helt med sin frånvaro, förutom dj:n som kvällen till ära är en skäggig sak i rosa (!) mössa… Kontrasterna gör att man kan gå hit med nästan vem som helst, utom möjligen de mest inbitna Östermalmsborna. Tre olika musikstilar på tre olika våningsplan, inget inträde och spontandans lite här och var borde tillfredsställa de flesta. Enda problemet är att köerna ringlar långa till såväl toaletterna som för att komma in, vad kvällen lider. Tur att jag bor så nära att jag kan springa hem på fem minuter om det skulle krisa. Även på att få beställa i baren är trycket hårt. Dessutom verkar de ha fått slut på öl när jag kommer fram för bartendern lurar på mig en riktigt otäck sak med limesmak (Desperado heter den passande nog). Det är som om någon hällt fun light (ni vet den där "saften" man drack på 90-talet) i en vattnig öl. Resultatet är vidrigt.

När jag går hem framåt tvåtiden slår det mig verkligen hur mycket området har förändrats sen jag bodde på Hornsgatan sommaren 2011. Då träffade man på någon enstaka nattvandrare på väg hem eller ute med hunden på småtimmarna. Nu väller glada gäng emot mig på Hornsbruksgatan. Skratten ekar mellan husen. Tjoget är fortfarande öppet. Folk är på väg till eller från ställena vid Mariatorget. Många gör nattamatsstopp vid 7eleven eller någon av korvkioskerna. Och mitt i allt, men ändå lite vid sidan av, bor jag och känner mig ytterst priviligierad.