Flod-, takhäng och mörk historia i Phnom Penh

Kambodjas huvudstad Phnom Penh är sista stoppet på min rundresa. Fem timmars fräsch minibuss från Siem Reap, inklusive mat- och toastopp. Bussen avgår prick i tid och skulle ha anlänt i tid om det inte vore för alla byggen runtom huvudstaden som orsakar trafikstockningar. Chauffören vet på råd och tar en genväg över landsbyggden. Vackert med risfälten i eftermiddagssolen samtidigt som staden breder ut sig där bakom. Siem Reap känns som en småstad i jämförelse med sin låga bebyggelse och gångavstånd till allt. I Phnom Penh är det tuktuk som gäller, om man inte har egen moped. Trottoarer finns nämligen inte. Ytan vid husen är full av parkerade fordon, soptunnor, planteringar, uteserveringar, med mera. Går är det bara nyanlända turister som gör. Som tur är kostar tutuken som en halv bussbiljett vart du än ska, om du har förhandlat rätt dvs eller ännu hellre använder appen Grab (den asiatiska motsvarigheten till Uber, dock med kontant betalning). Charmkursen som alla invånare i Siem Reap verkar ha gått har de skolkat från här. Det är mer effektivt, storstadsmässigt bemötande som gäller. Men visst, hyfsat trevliga är de flesta.

Till turistmåstena i stan hör folkmordsmuséet (ovan) inrymt i ett av Röda Khmerernas fängelser/tortyrcentraler i en före detta skola. Runt 20 000 tros ha fängslats här 1975 till 1979. Bara tolv överlevde, varav fyra barn. Efter ett par timmar med en mycket bra audioguidad tur på denna hemska men viktiga plats beger jag mig ner mot floden och kungliga palatset. Här kan man faktiskt gå en längre sträcka och se var floderna Mekong och Tonle Sap möts. Längsmed flodbanken odlas och fiskas det i liten skala. Framförallt fångar man småfåglar som saluförs i gatukommersen intill. Först trodde jag att de var mat, men förstår sen att folk betalar för att släppa ut en fägel och samtidigt önska något. Synd om fåglarna men i övrigt en fantastisk plats för att beskåda det lokala gatulivet.

Ett hotell med takbar och helst även takpool är nästan nödvändigt i en sån här tropisk storstad. Hotell Aquarius pool är verkligen spektakulär och inget för den höjdrädda. Då mitt rum på första våningen saknar både utsikt och internet sitter jag hellre här och blickar ut över stan.

Den andra kvällen har jag turen att träffa några amerikaner som bor på samma hotell och som visar mig en bra restaurang (Kavanh där vi äter både sniglar och grodor. Kambodja har ju också varit franskt vilket ibland märks på köket) och sedan stans "partygata": Bassac Lane med massa små hak, alltifrån de med dansgolv till inrökta ölbarer till sofistikerade cocktailställen. Alla av typ vardagsrumsstorlek, ibland i två våningar. Betydligt mysigare än Siem Reaps motsvarighet Pub street som var lite mer storskalig och turistig.

En heldag tempelruiner i Kambodja

Efter diverse strul i Vietnam med överviktigt handbagage och min dåliga vana att inte boka flygbiljetter med mitt fulla namn blir det en glad överraskning att komma igenom passkontrollen i Kambodja på fem minuter, och ha en brett leende tuk-tuk-förare väntades utanför (hämtningen ingick i hotellbokningen). Tuk-tuken övertalar mig att hyra honom för en tempeltur redan dagen efter. Ja det är ju därför jag och alla andra turister befinner oss just här i Kambodjas andra största stad Siem Reap: för att se ruinstaden Angkor med alla sina omtalade tempelkomplex.

Jag kollar detaljerna med mitt toppentrevliga hotell Blanc Smith. De har inga gruppturer. Guide kan hyras för 45 USD per dag men jag chansar på att jag kan guida mig själv med hjälp av hotellets karta och internet, och istället ge extra dricks till tuk-tuk-mannen som bara tar 20 USD för att skjutsa runt mig från kl. 10 till solnedgången kl. 18. (Tillkommer obligatorisk inträdesbiljett, 37 USD för en dag).

Det där med självguidning är roligt men riskabelt, speciellt när man som jag gärna går där inga andra går, och dessutom får nedsatt kognitiv förnåga i värme. (Temperaturen här ligger runt 30-35 eller mer.) På sina håll finns skyltar om att här får/bör man inte gå men för det mesta är det fritt fram att förirra sig in i mörka gångar och klättra på smala balustrader. Man känner sig verkligen som Lara Croft/Indiana Jones. Visst är det många andra turister på sina håll, men i vissa tempel är man nära nog ensam. Och även de minsta komplexen är STORA.

Det största och mest kända; Angkor Vat har jag två timmar på mig att se. Jag tänker först att det är mycket men det är nätt och jämt nog för att i maklig takt gå runt det hela, ett varv... och klättra upp i de höga tornen, och ta en snabb titt på väggutsmyckningarna.

Stopp nummer två för tempeldagen är det kanske näst mest kända och instagramvänliga Ta Prohm, det med träden. Det måste vara ett sjå att låta trädrötterna växa på ett snyggt sätt samtidigt som byggnaderna ska bevaras. Ett ständigt restaureringsarbete pågår. Efter drygt tre timmar tempel är det lunchpaus. Det finns flera restauranger inne i Angkor-området. Rent, fräscht, gott och fenomenal service, som det alltid verkar vara i det här landet. Sen fortsätter turen med en handfull tempel till (Banteay Kdei, Bayon, Baphuon) och avslutas med en vandring upp till Phnom Bakheng för att beskåda solnedgången. Här är det för första gången trångt med folk. Det finns till och med lokala "solnedgångspoliser" som ser till att folk sitter på rätt ställen och håller allmänt god ordning. Lite mysigt på något sätt med denna allmänmänskliga fascination över solens upp och nedgång. Samma världen över.

Slappa soldagar på Phu Quoc

Utmattade efter myllret i Hoi An är vi upplagda för några lata dagar på stranden. Flyget från Da Nang till Phu Quoc är det enda som vi alla fyra i resesällskapet är med på. Efter detta drar vi i olika omgångar vidare till Kambodja, Bangkok och Singapore.
Phu Quoc blir en glad överraskning. Jag hade förväntat mig mer turistträngsel men stranden är lång, ren och precis lagom glesbefolkad. Vi bor i hobbitliknande bungalows på trestjärniga hotellet Vida Loca på Long Beach, strax söder om öns cetralort. Ett perfekt läge med nära till massor av små restauranger med varierande utbud och kvalitet.

Älskar när man kan gå direkt från sitt rum ner på stranden, eller till poolen, utan att behöva vara iklädd mer än bikini. Möjligen kan ett par sandaler behövas för den varma sanden, men havet är inte många steg bort. Varje hotell har sin strandremsa med bar, restaurang och solstolar, så är man en strandsolare som inte nöjer sig med pool gör man bäst i att välja ett strandhotell.

Nattlivet lämnar övrigt att önska. Även här stänger mycket vid 22-23. Det finns en del barer och pubar varav en del med livemusik men inga som uppmuntrar till dans eller mingel. Om det beror på kulturen eller är en kvardröjande covideffekt vet jag inte. Kanske har de regler om danstillstånd även här.

Vi hinner även med ett par arrangerade utflykter. En båttur söderöver med fiske, snorkling och besök på ön May Rut (ovan); en kort strandremsa med ett par barer samt massor av utflyktsbåtar och jetskis. Rekommenderas inte. Vår egen strand är betydligt bättre. Behållningen var att jag fick två fiskar, varav en stor nog att bli mat till besättningen, hoppas jag. De sparade den i alla fall. Den andra utflykten gick till en pepparfarm mitt på landsbyggden. Spännande att se alla deras odlingar med fruker och alla kryddor, förutom pepparen. Sen fick vi hjälpa till att laga en typisk vietnamesisk lunch med vårrullar, papayasallad, stekt tonfisk och bananpannkaka. En utflykt som rekomenderas!

Hoi An, vacker och intensiv turiststad

Efter totalt oturistiga och superciviliserade Saigon blir nästa destination något av en chock. Vi flyger en timme norröver till Da Nang och sedan taxi i 45 minuter till världsarvsstaden Hoi An. Då den är på alla listor över "måsten" i Vietnam hade man visserligen kunnat gissa att turisttrycket är något utöver det vanliga...

På fina Gem Riverside hotell som ligger tio minuters promenad från gamla stan störs vi bara av ljudet från tupp och grodor. Lokalborna sköter fortfarande sina odligar på baksidan. Men så fort man korsar bron in till stan har man försäljare på sig varje steg man tar. Varje hus innehåller någon typ av kommers. En gata med mest skräddare, några med gatumarknad och andra med souvenirbuktiker och caféer. Vi ska sy upp klänningar och har fått en skräddare rekommenderad av hotellet så beger oss raka vägen dit utan att lockas av erbjudandena på vägen. 24 timmar senare och ca 1600 kr fattigare har jag ett par skräddarsydda byxor och en långklänning. Sitter som en smäck!

I den här stan sys allt upp. Vi stannar och kollar på både skor och väskor men nej, det är bara provex som hänger framme. Den färdiga produkten sys upp på någon dag efter beställning.
Dag två städslar vi en golfbilsliknande guidetaxi i ett par timmar för att undfly stadens trängsel. Vi får bland annat besöka ett silkesväveri och se hela processen från larv, till puppa till färdig tråd och tyg. Spännande! En annan begivenhet är att åka båt på floden som omger staden. Det är lite som Stockholm med många öar och broar. Klockan tio stänger det mesta och alla båtar beger sig hem i ett huj. Det är verkligen en syn. På en halvtimme går staden från kaos och kommers till nära nog total stillhet, förutom ett par pubar som är öppna någon timme till.

Vietnamresan inleds med ny tropisk storstadsfavorit

Ganska exakt 24 timmar efter att vi lyfte från Arlanda på lördagsmorgonen landar vi på Ho Chi Minhs internationella flygplats, slutdestinationen för första stoppet på Vietnamresan. Då har vi tillbringat några timmar först i Doha och sedan Singapore. Förstklassiga flygplatser båda två, så det går ingen nöd på en! 

Ho Chi Minh/Saigon är både lik och olik de andra asiatiska metropoler som jag har varit i. Lika många motorcyklar som i Bangkok, samma hetta som i Singapore, lika coola takbarer som Kuala Lumpur. Jag hade förväntat mig en kaotisk stad. Hade hört rykten om dödsångest för att korsa gatan, men vi måste ha rört oss i fel (eller helt rätt) delar av stan för mitt intryck var att det är säkrare än Stockholm. Inga cyklar framför allt. Den motorburna trafiken stannar snällt vid rödljusen och i de få fall där sådana saknas rör man sig smidigt över gatan ändå. Allt är mycket civiliserat och artigt. Ljusår från t.ex Bangkok, Bali och Sri Lanka där man ständigt blir bränd på bara ben av motorcyklarnas förgasare. Stadsplanering och arkitektur bär spår av fransmännens kolonisering med breda boulevarder och fina parker. Gator som ständigt sopas för att här och där bli spontana utserveringar där man kan slå sig ner på minimöbler för att inta mat och dryck. Lösspringande djur såg jag konstigt nog inte alls.

Vi väljer dock en större restaurang för första måltiden i stan. En tidig middag på Secret garden. Efter att ha blivit en snackis på sociala medier kanske inte så hemlig längre men ingången är fortfarande sparsamt utmärkt, in på en bakgata och flera smala trappor upp i ett vanligt bostadshus öppnar sig en urgullig uteservering med traditionell vietnamesisk mat. Utsikt över en höghusgalleria där HM-loggan samsas med hammaren och skäran på fasaden.

Något av det bästa med dessa tropiska metropoler är takbarerna. Fly från hettan i gatunivå och dricka dyr öl med vinden i håret bland en internationell publik. Lite som att vara på en flygplats, men med utsikt. En av de mest populära, Social club, ligger precis bredvid vårt hotell. Som många andra takbarer här har den en oskyltad ingång via ett hotell så först hamnar vi i skyskrapan bredvid. Ännu högre upp och ännu dyrare öl, men färre gäster varför vi snabbt går vidare till "rätt" tak.

Naturligtvis har vårt eget hotell Au Lac också tak med pool så där hänger vi efter frukosten dag två. Sen är det dags att åka vidare till nästa Vietnam-destination och möta upp resten av resesällskapet, men först hinner vi med en entimmes busstur runt stan, så man kan säga att man har sett den. Ett dygn är naturligtvis alldeles för kort tid i en så stor stad, en myriad av barer, restauranger och museer återstår att upptäcka. Men vi får säga a bientot, på återseende!

Snart på resande fot igen

Visst blir man glad av att shoppa! Speciellt resor och hotell. Att samla länder är ingen billig hobby, men den är givande. När kompisarna ville åka på solresa till Vietnam var jag så klart eld och lågor: Ett nytt land, men varför stanna vid ett. Helst hade jag bockat av båda grannländerna Laos och Kambodja också, men jag får nöja mig med det sistnämnda. Så har man en anledning att åka tillbaka till regionen också.

Tiderna när man kunde åka tur och retur till Bangkok för 3-4 000 är förbi. Om det beror på covid, krig eller allmänt djävulskap förtäljer inte historien men vi fick verkligen kämpa för att ens komma till Asien för under 10 000. Tills slut landade delar av sällskapet i att vi får åka tur och retur till Singapore med Qatar Airways, och därifrån vidare. Mängder av resor med mer eller mindre obskyra, lokala flygbolag har sedan dess bokats i olika omgångar (Singapore - Ho Chi Minh - Da Nang - Phu Quoc - Ho Chi Minh - Siem Reap - buss till Phnom Penh - Singapore). Hur lång transfertid behöver man egentligen när man bokar flyg på detta sätt? ”Egen transfer” som det heter på bokningssidorna, och inte en enda biljett med mellanlandning som man gjorde på den gamla goda tiden. Vi gissar fritt att tre timmar borde räcka, men på hemvägen har jag ”nöjet” att tillbringa åtta timmar på Singapores visserligen fina flygplats. Det är inte fritt val dock utan beror på bristen på direktflyg från Kambodja.

Får man huvudvärk av att boka flyg är hotellbokningen desto roligare, och billigare. Speciellt Kambodja verkar ha många guldkorn i hotellväg. Åtminstone har de fått bra betyg, både i Siem Reap, turiststaden vid landets mest kända sevärdhet Angkor Vat, och i huvudstaden Phnom Penh. Jag brukar gilla länder där man kan få fyrstjärniga hotell för under 1 000 kr natten. Här finns till och med femstjärniga hotell för det priset!

Detta är första gången sedan pestens tid som jag åker reguljärt utanför Europa, förutom Tunisien i höstas. De senaste två vinterresorna har varit charter/all-inclusive-arrangemang, till Maldiverna respektive Kap Verde. Bokat via resebyråer som ordnat allt. Man dyker upp med passet bara och lotsas fram utan att behöva tänka. Nu är det med skräckblandad förtjusning jag ger mig ut i det självständiga resandet igen. Allt kan gå fel men allt kan också lösas med sunt förnuft, ett leende eller pengar. Man får ta till det man har mest av vid tillfället som jag brukar säga!

För att minimera riskerna och stresspåslaget vid alla dessa flygbyten och andra transporter kommer jag att resa med enbart handbagage. Fem olika destinationer på 15 dagar, men med genomgående tropiskt klimat så det fixar sig. Ser redan fram mot att få börja packa, och räknar med att jag kanske kan låna en tvättmaskin någonstans halvvägs. Den 4 februari bär det av. Datorn får inte plats har jag redan bestämt så vi får se om jag bloggar via telefonen, annars är det instagram som gäller och uppdateringar här i efterhand.

Reseåret 2022 - Två nya länder till samlingen

Sal, Kap Verde

Den 9e februari 2022 lyftes alla covidrestriktioner i Sverige. Äntligen kunde man dansa och trängas igen. Vilken lycka! Två veckor senare inledde Ryssland ett brutalt krig mot Ukraina. Sedan dess samlas Måndagsrörelsen varje måndag kl. 12 på Norrmalmstorg för att protestera mot kriget. Jag är på plats när jag inte är bortrest, för några resor har ändå hunnits med i år trots att vårresa till Moskva och sommarresa till Odessa förstås fick skrinläggas…

Veckan innan covidrestriktionerna lyftes var jag passande nog på charter till ön Sal som är en del av Kap Verde. Här fanns dock inget grönt (verde) alls, förutom som skiftningar i havet. Noll träd, noll växlighet. Inga sevärdheter men väldigt fina stränder och en trevlig liten by i närheten av vårt fräscha all-inclusive-hotell Oasis Salinas.

Hermannsborg, Narva, Estland

Vårvintern bjöd på en weekend i Sundsvall där jag drog på mig min första (och hittills enda) covidinfektion, som yttrade sig som snuva, varken mer eller mindre. Över Kristi himmelsfärdshelgen passade jag i samband med en jobbresa till Tallinn på att se lite mer av fantastiska Estland: Tåget till Narva, bussen till Tartu och sen tillbaka. Varför reser man inte (ännu) mer i Baltikum? frågar jag mig varje gång jag är där.

Propriano, Korsika

 Nästa långhelg, nationaldagen, tillbringades i väninnans nyköpta lägenhet utanför Estepona i södra Spanien. Och en månad senare var det dags för Sydeuropa igen. Mötte upp några vänner utanför Marseille och bilade runt i vackra Provence några dagar med avslutning i Marseille, en ny favoritstad! Sen var det dags för färjan till Korsika och ny bil där. Bilen var billigare, men det mesta annat var dyrare. Mat och service lämnade övrigt att önska men landskapet är spektakulärt med sina berg, byar och grönska, och stränderna!

Stranden i Simrishamn, Österlen

Nu när ordningen är återställd efter covidtramset blev det sedan två sommarbesök på favorit-ön Åland igen, dans på både Utö och Sandhamn och även två resor till otillgängliga men mysiga Simrishamn för att hälsa på väninnan som bor där. Semestern avslutades med inspelning av andra säsongen av tittarsuccén ”Bruken som byggde Sverige”. Alltid lika kul att möta Axess TV:s fans i Bergslagen, och en ynnest att få bo på fina Engelsberg i flera dagar. Bokmässan i Göteborg i september var en annan ”första gången sen pesten”-begivenhet.

Bizerte, norra Tunisien

I oktober var det dags för årets sista utlandsresa (förutom nyår på Åland): Sedvanlig tv-mässa i Cannes, med risigare boende än vanligt men å andra sidan var vi bara där tre dagar. Sen tog jag med mig kollegerna till Tunisien, årets andra nya land (förutom Kap Verde). Jag var glatt överraskad. Förhandsryktena var nämligen blandade. Många verkar ha en negativ bild av landet. Kanske för att man bara har besökt turistorterna? Båda kollegerna blev till exempel svårt matförgiftade på det slamriga resorthotell på östkusten där vi bodde de sista två nätterna men coola, vänliga huvudstaden Tunis gav mersmak och likaså hamnstaden Bizerte med sina milsvida öde stränder och historiska hamnkvarter. Jag åker gärna tillbaka för att se södra delarna av landet.