350 soldagar om året ska det vara på Kap Verde, så det är lite av en bedrift av oss att pricka in fem mulna dagar på rad, och till och med lite regn! Men fördelen med att resa i januari är att man trots allt kan skryta med bättre väder än hemma. Sitter man i lä är det behagligt och idag har temperaturen klättrat upp till 23.
Vad gör man då här på Sal när man inte kan ligga på stranden? Vi lät oss inspireras av Vings utflyktsutbud men ordnade en egen halvdagstur med via hotellet hyrd taxi. Den landade på 20 EUR/person så där sparade vi pengar och stöttade den lokala ekonomin på samma gång. Vi började med att besöka Buracona, en havsvik med häftiga grottor i det vulkaniska berget. När solen skiner i en viss vinkel in i en av dem lyser vattnet blått, varför grottan kallas blue eye. Detta missade vi dock, pga moln och dålig tajming. Å andra sidan slapp vi trängas med andra turister och hade stället nära nog för oss själva.
Vår chaufför visar ”blue eye cave” för Jenny och Erica.
Solen nådde bara klippväggen och inte vattnet, men häftig grotta ändå. Hisnande att stå på kanten och titta ner i vattnet djupt där nere.
Lokalborna målar sina båtar i Palmeira.
Nästa stopp blev fiskebyn Palmeira fyra km från grottorna. Detta var något av ett påtvingat stopp från chaufförens sida. Han ville köpa lunch och hälsa på några vänner, men det var intressant att se hur folk har det utanför turiststråken. Sista stoppet var Pedra de Lume, en gammal vulkankrater som numera är en saltvattensjö, lite som döda havet. Mot inträde på 5 EUR kan man flyta runt i det salta och enligt ryktet föryngrande vattnet. Tyvärr blåste det småspik och var +20 i luften när vi var där. Jag frös trots långärmat så nåt bad blev det inte denna gång.
Andra turister var modigare/varmblodigare än vi och badade i saltsjön. Det vita är skum och inte salt. Det blåste så det var gäss på den lilla sjön…
Idag ”avancerade” vädret från halvmulet till duggregn, och vi fortsatte stötta den lokala ekonomin, nu med besök i bland annat saluhallen inne i Santa Maria, någon kvarts promenad från hotellet. Vacker byggnad med grönsaker, frukt och fisk på bottenvåningen och souveniraffärer på loftgångarna runtomkring. Framförallt hittade jag en skomakare. Sulan hade nämligen släppt på ett par gamla tygskor jag hade med mig och för 45 kr sydde (!) de fast sulorna och satte dessutom små lappar där tyget börjat släppa fram i tån. Vilket hantverk! Önskar jag hade tagit med fler trasiga skor. Och som bonus och utan kostnad lagade de blixtlåset på min handväska.
Santa Marias lilla saluhall, med skomakare och skräddare högst upp till vänster.
Två saker ska jag sluta med när och om pandemin är över: shoppa på nätet och åka på charter. Nåja det sistnämnda har visserligen sina fördelar. Smidiga direktflyg och man slipper planera sin transfer. Man stänger av hjärnan och hänger på. Sen träffar man roliga karaktärer också. Mannen i raden bredvid oss på Ving-flyget ner till Kap Verde börjar sjunga arior i ren uttråkning sedan frugan däckat efter ett intensivt förfestande. Tilläggas bör att flyget lyfte 8.30 på morgonen… Personalen ombord är mindre road, speciellt som hans munskydd sällan är på.
Sju timmars flyg senare har jag trots grannens fyllesång hunnit med två bra filmer (In the Heights och Crazy Rich Asians) samt en god förbeställd måltid bestående av kalvfärsjärpar med mos.
Tom hotellpool. Fullt i solstolarna men ingen som badade idag pga kallt och blåsigt. Nåja drygt 20+ men kyligt med blåsten på det.
En lång kö på ön Sals flygplats för att visa upp negativt covidtest och passet väntar oss efter landning, men sen sitter vi äntligen i den slitna charterbussen med de käcka reseledarna för transport till Oasis Salinas Sea hotell 20 minuter bort. Kap Verde består av flera öar varav merparten faktiskt är lika gröna som namnet antyder. Sal dit alla internationella flyg ankommer är dock platt som en pannkaka med noll växtlighet. Jag gissar att det är billig mark och fina stränder som har gjort att just detta blivit landets turistcentrum.
Spritreklam i sand på den långa fina stranden.
Jag och Erica har alltid tur med våra hotellbokningar. Precis som när vi var på Maldiverna förra året har vi har bokat ett dubbelrum men bett om separata sängar. Precis som då får vi varsitt rum istället! Då vi även bokat all-inclusive ”ringmärks” man vid incheckningen med ett plastarmband. Informationen om vad som faktiskt ingår och var man äter är bristfällig men hunger och luktsinne leder oss till en buffé med eftermiddagssnacks. Senare lyckas vi hitta en qr-kod som leder till en sida med information om övriga måltider och restauranger. Papper med utskriven information verkar ha försvunnit i och med pandemin, om inte förr. Nu under dag två har vi faktiskt till och med lyckats använda de kuponger vi fick vid incheckningen till att boka a la carte-måltider tre av dagarna. Ett är säkert, vi kommer inte att gå hungriga och törstiga härifrån.
Nu är det hög tid att planera reseåret 2022 eller i alla fall drömma sig bort från det omikronmättade, gråa Stockholm. Som hjälp på traven har jag valt ut mina favorithotell från förra årets äventyr. Något för alla budgetar och smaker:
Så här ser strandvillorna ut. Här ingår bland annat tre duschar per rum! Och minibar/kaffemaskin så klart.
Kuramathi, Maldiverna – Bungalow för två med all-inclusive från 4 000/natt – www.kuramathi.com
I önationen Maldiverna finns både enklare småhotell på de lite större öarna samt lyxhotell som annekterar hela öar med exklusiva bungalows i olika utföranden på och vid stranden. Detta är den senare varianten. Hotellön Kuramathi är ett par kilometer lång men inte många hundra meter bred, så vilken typ av rum man än kostar på sig är det aldrig långt till en egen strandplätt. Det är bekymmersfri barfotalyx på hög nivå med all upptänklig service dygnet runt. Buffémåltider och välblandade drinkar (och annan dryck) på alla öns olika barer ingår. Dessutom finns flera olika a la carte-restauranger för en extra peng.
Svalkande pool och surrande bin, perfekt avkoppling mellan vinprovningarna.
Toscana är torrt och hett på sommaren men detta rustika och smakfullt inredda hotell är verkligen en oas med sin lummiga trädgård, skuggiga frukostservering och svalkande pool. Olivträd, lavendel och ibland hjortar som förirrar sig in på tomten får det hela att kännas som att bo i tavla. Som bonus ligger hotellet på snubbelavstånd från en av Italiens mest kända köttkrogar. Den lilla sömniga byn har också flera andra mysiga små restauranger och serveringar, och en milsvid utsikt över Toscanas kullar.
Frukosten kan intas vid kanalen eller på den grönskande innergården.
Perfekt läge i Venedig för såväl längre som kortare vistelser. I den här staden finns av naturliga skäl inga bilar utan all transport sker med de svindyra båtbussarna. Detta hotell ligger dock ett stenkast från torget där alla bussar, tåg eller taxi från fastlandet/flygplatsen stannar. Något som spar både tid och pengar. Det ligger också på betryggande avstånd från turistiga San Marco-platsen, men ändå gångavstånd dit, och till massor av betydligt mysigare områden i härliga Venedig.
Kvällsutsikt från min balkong mot gamla stans upplysta borg.
Kombinationen prisvärt och fräscht är ovanlig när det kommer till hotell i Cannes men detta lilla hotell överträffade alla förväntningar. Lägg därtill att alla de små men välplanerade rummen har en egen balkong med soligt läge och fin utsikt över staden, eftersom hotellet ligger uppe vid järnvägsstationen på en kulle. En gemensam uteplats och dagligt kaffe ingår också, både kapselmaskin och bryggkaffe på morgnarna. Ingen pratar engelska men det kan man leva med. Vänlighetens språk är universellt.
Rymligt, rent och bra läge. Riga är alltid prisvärt men detta hotell är något i hästväg.
Hotel Viktorija, Riga – Dubbelrum ca 200 kr/natt – www.hotelviktorija.lv/web/index_en.php
Jag var skeptisk när jag först bokade detta. Det har under 8 av 10 i betyg på hotels.com och ett rum kostade under 20 EUR. Kunde ju inte vara bra, men jag skulle bara stanna en natt så tog detta i stället för beprövade och fina men lite dyrare Rixwell där jag brukar bo i Riga. Visst, det var lite lyhört och kyligt. Korridorerna är The Shining-inspirerade och personalen inte den vänligaste, men rummen är SÅ stora och fina, med egen hall och kylskåp och en enorm takhöjd. Man får känslan av att bo i en anrik sekelskiftslägenhet. Läget är perfekt mitt i stan med ett utmärkt café för frukost tvärs över gatan och en mycket bra lunchrestaurang i samma kvarter. Årets, eller kanske årtiondets, mest prisvärda boende!
2021, året då vi trodde vaccinet skulle rädda oss från pinnar i näsan, stängda gränser och inställda flyg men motbevisades. Nåja, jag kämpar på. Sparar pengar på att nattklubbarna har stängt (igen) och lägger dem på PCR-intyg och reseförsäkringar. Från att ha bokat både flyg och hotell på mer eller mindre obskyra onlinesajter är nu min första instinkt inför mer långväga resor att ringa en resebyrå!
I februari 2021 fick jag och Erica fantastisk hjälp av Tour Pacific att ordna paketresa till Maldiverna och lyxiga hotellet/ön Kuramathi. Tomma flygplan dit med Qatar Airways, uppgraderade till tvåvåningsvilla på stranden, pudersand och ljumma vatten i en dryg vecka. Dessutom ett osedvanligt bra filippinskt coverband som spelade på någon av barerna varje kväll, och så träffade vi ett trevligt par från Belgien och blev bjudna på förlovningsfest!
Vårvintern bjöd på resa till Kalix och mitt livs första hundspannåkning. Tyvärr inga utlandsresor men det vägdes upp av ett par filmtillfällen i undersköna Bergslagen. Vi spelade in det som sedemera blivit Axess tv:s tittarsuccé ”Bruken som byggde Sverige”. Har sedan hört om flera sällskap som åkt i våra fotspår för att titta på bruken på egen hand. Håll utkik efter säsong 2 senare i år.
Under sommaren lättade som bekant reserestriktionerna. Dagen efter att munskyddskrav utomhus tagits bort landade vi passande nog i Venedig. Sällan har väl ett resmål överträffat mina förväntningar så. Jag föreställde mig ett turisthelvete och fick något av det vackraste och mest genuina jag sett. Alla små gränder, alla små broar, som ett vackert vykort bakom varje krök. Inga delfiner i kanalerna men väl massa fisk. Jag hade lätt kunnat stanna här hela Italienvistelsen men vinresa i Toscana var inbokad med kollegerna, och jag insisterade på en natt i San Marino på vägen hem. Det gäller att bocka av mikrostaterna när utomeuropeiska resmål är svårplanerade.
Bracs lilla huvudort Supetar och småbåtshamnen by night
Den andra sommarresan gick till Kroatien, med Ving. Mest för att både jag och Mia hade presentkort att spendera med dem. Mia hade tidigare varit på partyön Hvar och vi tänkte oss nog att Brac skulle vara något liknande. Det var det INTE. Det kan ha berott på pandemin, men party-stämningen var lika med noll. Dagtid var det dock packat med folk på de smala stenstränderna. Vi bodde i mysiga lilla huvudorten Supetar på fyrstjärniga hotellet Osam med halvpension. Då hotellets restaurang var en av stans bästa var detta perfekt! En kväll blev det utflykt till Split, en timmes färja bort. Desto mer party här och ett turisthelvete av rang. Men visst, Europa i juli och augusti är väl mer eller mindre ett enda stort turisthelvete?
Några veckor senare kör den stolta fastern barnvagn i ett kylslaget RigaJag provar typisk portugisisk körsbärslikör i ett sensommarvarmt Lissabon
I september påbörjades en intensiv resemånad med vaccinpasset i högsta hugg. Lissabon har länge stått på önskelistan och nu tillbringade jag och Erica en helg här med förortsutflykter till Sintra och Belém. Trevliga människor, extremt god mat och bra shopping är Lissabons trumfkort, förutom att det är en vacker stad så klart. Motion i alla backarna får man på köpet!
I slutet av september blev det en långhelg i Riga för att hälsa på nyfödda brorsdottern. Upptäckte nya skumma ”rysskvarter” och förundrades som vanligt över alla vackra fasader och lustiga små trähus. Riga är och förblir en av mina absoluta favoritstäder. Men nu har bror och familj flyttat till Stockholm. I oktober var jag där igen för att hjälpa till med flytten. Då stramades coronasnaran åt. Man kunde inte ens shoppa utan vaccinationsbevis och pass, och munskydd så klart. Dagen efter vi åkte var det lockdown i flera veckor.
Äntligen cocktailfester på stranden i Cannes, om än färre än vanligt.
Däremellan hann jag med den sedvanliga tv-mässan MIPCOM i Cannes i början av oktober. Alla var så klart överlyckliga över att få ses live och jag propsade på att genomföra alla möten utan munskydd, något alla accepterade. Invigningscocktailen hölls mestadels utomhus på mässbyggnadens tak. Perfekt i Rivierans ljumma oktoberkvällar.
En stranddag i Monaco hanns också med under årets Rivieraresa.
Nu bockades också ytterligare en mikrostat av: Monaco. Hotellet kan ha legat på den franska sidan av gränsen men två dagar och en kväll tillbringades i själva staten Monaco, och jag såg till och med Prins Albert! Även här ett land som vida överträffade mina låga förväntningar. Lissabon och backarna i all ära men ett land som är så brant att man huvudsakligen transporterar sig med offentliga hissar, som dessutom är renare än lobbyn på ett lyxhotell. Jag älskar det i all sin galenskap!
Facit för 2021 blev alltså tre nya länder: Maldiverna, San Marino och Monaco. Nu börjar jag få slut på mikrostater så vi får hoppas att 2022 kan bjuda på fler utomeuropeiska resmål. En vecka i Kap Verde (ja det är ett land) är i alla fall bokad till slutet av januari.
Jag var i Västerås i helgen. ”Var du på Steam Hotel?” frågar då samtliga stockholmare som hör detta. Svaret blir ett rungande nej! Inget ont med Steam, man kan läsa mina synpunkter i tidigare blogginlägg, men det är verkligen som om en liten del av Stockholm har landat i Västerås industriområde. Denna skrapa med spa, restaurang och hotell är så cool, snygg och lagom exotisk (ja Västerås är exotiskt för storstadsbor) att den attraherar såväl superhipsters som stureplansfolk, alltid i par. Ibland har några singlar irrat sig dit men de ångrar sig snart å det grövsta.
Nej, jag var i Västerås för att hänga med lokalbefolkningen. Först i form av middag hemma hos en väninna som har flyttat dit, sen på det populära aw-stället Circus och sen på nattklubben O’Learys. Ja, jag vet att O’Learys i de flesta fall är en sportbar men här har man nu öppnat upp en filial med riktigt bra dansgolv, och lite biljardbord och liknande för de som dissar dans. Det här är exotiskt på riktigt för en medelålders stockholmare: Stå i demokratisk kö i -10 grader, betala inträde (150 kr inklusive garderob) och bli spontanbjuden på shots av främmande personer i baren, utan påföljande raggningsförsök. Till skillnad från på Circus är de flesta här lite yngre än jag och väninnan, men det är en salig blandning av folk som gör att man ändå inte känner sig malplacerad. Det är småstadsbad när det är som bäst.
När det var dags att åka hem till Stockholm på lördagen fick vi känna på småstadsvänligheten igen. Alla tåg verkade vara fullbokade men en hjälpsam tjej i kassan på stationen hjälpte oss att söka efter alternativa resvägar. Hon föreslog först buss via Uppsala men såg sen att en buss via Arlanda skulle avgå om några minuter. Sagt och gjort sprang vi mot denna men kom för sent för att hinna köpa biljetter i automaten. Chaufförens biljettkassa fungerade inte heller, men lösningen var enkel: ”Jag bjuder på det här. Kliv in och sätt er bara!” Som tur var tajmade den precis med en flygbuss in mot stan. De är däremot aldrig gratis, men lätta att betala i app eller på webb.
Så var bor man då i Västerås om man inte bor på Steam? Jag brukar bo på Plaza mitt i stan men nu upptäckte vi Comfort som ligger precis vid stationen och är superfräscht med trevlig bar och god frukost, som dessutom serveras fram till efter 11. Ca 900 kr per rum vilket är betydligt billigare än både Plaza och Steam. Rekommenderas varmt!
Covidpandemin har blivit mikrostaternas år för mig. När exotiska länder stänger gränserna har Europas mikrostater besökts för att öka på landsamlingen. Förra hösten Liechtenstein, i somras San Marino och nu Monaco. Jag är lika förtjust i dem alla. De har bergen gemensamt. Liechtenstein mitt i de undersköna alperna, San Marino på en svåråtkomlig bergstopp och Monaco på en smal remsa där de allra brantaste bergen möter Medelhavet.
Monaco har kanske den konstigaste stadsplaneringen av dem alla. Staden är så brant att mycket av persontransporterna sker med hiss. Hiss eller bil. Det är som att vara tillbaka på 60-talet, i en värld utan bilskam och cykelbanor. Vägarna är slingriga men farten hög och parkeringshus finns det gott om. Promenerande människor hittar man så klart på stranden, kring furstepalatset och kring kasinot, men i övrigt är man ganska ensam på de smala trottoarerna. Det känns lite sådär kvällstid, speciellt som en stor del av lägenheterna verkar obebodda så här års, men kollegan jag reser med påminner om landets oerhört låga brottslighet och det faktum att det finns övervakningskameror nästan överallt, till och med i hissarna. Jag gillar ju att slippa trängas så Monaco får ändå 5 N av 5 i resemålsbetyg.
Deras kända oceanografiska museum från 1910 bidrar till att dra upp betyget. Byggnaden är otroligt pampig och vackert belägen. Tror aldrig jag har sett så mycket färgglada fiskar och koraller på en gång, men även sköldpaddor, hajar och mycket mer. Här bedrivs forskning än idag och museet innehåller också mycket historia om oceanografi och spännande artefakter.
Brant trappa upp till stadsdelen där palatset och akvariet ligger.
Furstepalatset. Såg till och med Albert II med chaufför komma hem där på eftermiddagen.
Otaliga små och stora akvarier med koraller och fiskar finns att beskåda på oceanografiska muséet.
Utsikten från muséet går inte av för hackor!
Alla hade varnat mig om hur hutlöst dyrt Monaco är så hade stålsatt mig för något i hästväg. För att spara in lite bokade vi ett hotell på den franska sidan gränsen, fem minuters promenad (och tre hissfärder) från tågstationen. Men efter vad som känns som en diskret men generell post-corona-höjning av alla priser i Cannes ser jag ingen större skillnad mellan orterna. På lyxhotellen är det så klart hutlöst på hela Rivieran. Drinkar kan kosta uppemot 30 EUR. Varmrätter på fancy ställen kan gå för i värsta fall uppemot 50, men man kan ofta få något billigare på desamma för runt 25. Vi hann bara med en middag i Monaco: På den välbesökta italienska familjerestaurangen Polpetta. Åt fantastiskt goda tortellini för 18 EUR och delade en halvflaska vin för 16. Åt enklare luncher dels vid akvariemuseet och dels på stranden. Macka och kaffe eller juice för runt 10. Ja det är ju som hemma eller lite billigare.
Kasinot by night och Hotel De Paris till höger
Överallt kontraster mellan gammalt och nytt.
Och så motorvägar lite här och var.
Offentlig tunnel till en av många hissar.
Stranden Larvotto, längst österut i det lilla furstendömet, är där familjerna umgås på helgerna. Små barn och små hundar överallt, men hyfsat väluppfostrade. Allmänna toaletter och duschar är gratis och lika rena och fräscha som på ett nystädat hotellrum. Med dessa faciliteter är det inga problem att ta ett dopp i ett oktobervarmt (nåja, 18-19 grader kanske) Medelhav innan det är dags att åka till flygplatsen i Nice för kvällsflyget hem. Här tar många helikopter till flyget men taxin tar bara en dryg halvtimme om trafiken rullar på. Som vanligt är dessa hutlöst dyra på Rivieran. Runt 100 EUR är normalpris numera (såväl från Cannes som Monaco) men med en Uber kom jag undan med hälften!
Så var det då dags för den årliga oktoberresan till Cannes igen, nu även med tv-mässa för första gången sen pestens tid. Vi visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss. Ständiga hälsokontroller, munskyddstvång och inga fester? Nja, de värsta farhågorna kom på skam. Covidpass visades en gång om dan för att komma in på mässan. Man fick då ett armband som gällde hela dagen, även på restauranger, i den mån de alls brydde sig vilken var väldigt sällan. Munskydd på inomhus om man står och går men inte när man sitter, och så klart inte när man äter och dricker vilket gjorde även cocktailfesterna munskyddsfria. Något färre mässdeltagare och fester än vanligt, men i ärlighetens namn ganska lagom. Istället för sedvanlig trängsel, kaos och köer på hotell Carlton hölls årets öppningsfest på en av palatsets terrasser där man hade gott om mingelutrymme både ute och inne. Ett par strandfester blev det också.
…och yachter i hamnen åt andra. Mässan ägde i år inte rum i stora palatset utan i tillbyggnaden Riviera.Helt ok utsikt från jobbet. Stranden åt ena hållet…
Rivierans oktoberväder var som vanligt helt acceptabelt med en bit över +20 på dan och 10-15 på natten. Hotellrummet hade balkong med söderläge och höll en behaglig temperatur utan behov av vare sig ac eller värme. För en gångs skull hade jag lyckats boka ett Canneshotell jag var nöjd med. Hotell Bellevue var rent och fräscht. Det finns balkong till alla rum och gratis kaffe dygnet runt. Dessutom för noll och inga pengar alls med tv-mässmått mätt (drygt 600 kr per rum och natt). Läget var perfekt i närheten av tågstationen med sina många bagerier där man kan sitta och äta sin frukost med både mjölk i kaffet och choklad i croissanten för under 10 EUR, en omöjlighet på caféerna närmare stranden.
Utsikt mot gamla stan från hotellets gemensamma terrass. Min balkong skymtar till höger i bild.
Så på det stora hela förflöt Cannesresan utan större missöden än för mycket möten och gin, och för lite sömn. Förutom att mitt bagage försnillades på vägen ner. Tack för det Swiss! Jag reser ju som sagt nästan alltid med handbagage men när jobbet betalar och man dessutom måste vara hel och ren i sju dagar så åker storväskan med. En mellanlandning senare var den borta. Oklart vilken stad den hade fastnat i. På mitt flyg till Nice var den i alla fall inte, trots att personalen på Arlanda bedyrat att den säkert skulle hinna med trots det korta stoppet i Zürich. Hade som vanligt med smink, tandborste och ett ombyte i handbagaget, så det var aldrig någon ko på isen. Lite irriterande bara. När jag kom tillbaka till hotellrummet efter första dagens möten stod väskan och väntade på rummet. Inget meddelande från flygbolag eller hotell att den hade levererats. Ett smärre mirakel.
I februari 2021 fick jag och Erica fantastisk hjälp av 
