En serie subjektiva bedömningar av resmål och annat. Följ mig på instagram också för mindre text och mer bilder: @nicoleschulmansresor
fredag 17 februari 2017
En annan sida av London
”More tea, coffee, biscuits?” Paret
vi besöker i deras utsökt hemtrevliga hus i västra London är urtypen för
engelsk gästvänlighet. Jag är där med två kolleger för att spela in en intervju om
nationalism i Spanien med mannen i huset. Vår kameraman har fullt sjå att hinna
sätta upp utrustningen mellan allt trugande och alla hjälpsamma tillrop: Ska vi
ställa fram fler böcker i hyllan där? Kanske lite blommor? (en vas med
nyplockade påskliljor åker fram) Jag tar bort den här så den inte är i vägen.
(ett schabrak till porslinsskulptur stuvas undan). Efter avslutad inspelning
fastnar vår av värdparet beställda taxi i den berömda Londontrafiken så vi får
ytterligare någon halvtimme att småprata om brottsligheten i Spanien och
beundra deras trädgård, och så mer kaffe och kakor förstås. De tycker nog vi
svenskar är lite konstiga som inte vill ha te, och att vi fascineras av en
vintergrön trädgård. Det är ju vid närmare inspektion alla trädgårdar i London.
Vi tycker dock att vi har kommit till sommaren. Drygt tio grader i luften och
körsbärsträdens knoppar är sprickfärdiga. Pojkvännen tar ner mig på jorden när
jag vid senare samtal säger att jag vill ha en trädgård i England. ”Det är
grönt för att det regnar jämt.” Ja, det är så sant. Men jag och mina kolleger
har tur vår andra dag i London när vi ska spela in ”intron” på gatan. Molnen
ser visserligen hotfulla ut men inte en droppe faller och solen tittar fram med
jämna mellanrum. Vi jagar palmer för att få en ”spansk” känsla. Det är inte
svårt. Engelsmännen älskar palmer och har förmånen att ha ett klimat där de
faktiskt överlever vintern, till skillnad från Stockholm.
Vi bor i Hammersmith på ett av
dessa typiska engelska hotell med heltäckningsmattor och burspråk, och sedvanlig
förvirrande planlösning. Dock mycket fräscht för att vara London. Engelsk
frukost serveras fram till kl. 9. Det är en lite absurd känsla att sitta där
med korv och bönor kl. 8.30, men sen står man sig ett tag. Lunchpaus blir det
på bohemiska marknadsgatan Portobello Road, där vi av en slump hamnar på ett svenskt café. På menyn
finns bland annat frasvåfflor, surdegsmacka med avokado samt något som kallas ”full
Swedish breakfast”, som visar sig vara pytt i panna helt enkelt. Inget
bryggkaffe dock, men det får man inte på knivsöder heller numera så det är ju
en korrekt tolkning. Närmare turistlondon än Portobello har vi ingen anledning
att bege oss. Sen är det tillbaka till lilla Brook hotel och lååång taxiresa
till Gatwicks flygplats. Precis lagom mycket London för min smak. Slipper man
stadskärnan är det helt klart uthärdligt!
tisdag 7 februari 2017
På väg hemåt
Att komma tillbaka till ”civilisation”
i Playa del Carmen kändes ganska plågsamt efter lugnet i Belize. Från att ha
kännt mig som Columbus när han upptäckte en ny kontinent (och sket fullständigt
i att den redan upptäckts av indianer och vikingar, i mitt fall mayaindianer
och amerikaner) till att åter vara omgiven av svenskar på turistgatorna där
allt handlar om att bli full och få en bra bränna. Hälften av böckerna i hotellets
lånehylla är på svenska, alla försöker sälja på dig souvenirer till överpriser,
tequila och t-shirts med fåniga tryck väller ut ur butikerna. Blir dock lite
uppmuntrad när jag kommer på att jag kan köpa allt på Walmart till en bråkdel
av priset. Visst, man ska stödja den lokala ekonomin, etc., men inte till vilket
pris som helst! Saknar shoppingen i Valladolid, människorna i Bacalar, stämningen
och maten i San Pedro, och stränderna i Tulum så klart.
Håller Belize måttet som plats
att slå ner sina bopålar i händelse av världskrig då? Jo, jag tror det. Dock
lite tveksam till just San Pedro ur andra katastrofsynpunkter. Känns som om
hela stället kan riskera att svepas bort varenda orkansäsong, skyddande rev
till trots. Staden är bara några kvarter bred och även om ön är lite bredare på
sina ställen så tror jag maxhöjd över havet är 1-2 meter. Att på ett sådant
ställe döpa en restaurang till Tsunami sushi (provade den inte men tydligen
poppis ställe) är inte god smak tycker jag! Men att slå sig ner på fastlandet,
kanske starta ett sockerrörsplantage eller hotell, och sedan ha
segelbåt/sommarställe på någon av öarna tror jag är en bra idé. Det är
verkligen som en bubbla där resten av världen inte gör sig påmind i någon större
utsträckning. Skönt att slippa höra om Donald, Syrien, flyktingar, IS och fan
och hans moster, om än bara för ett litet, litet tag. Största problemet blir
istället hur långt man ska orka gå längst den smala strandremsan innan man slår
sig ner för en fruktshake och skaldjurssallad eller tex-mex lunch. Nästa gång
ska jag våga mig på att hyra golfbil!
söndag 5 februari 2017
Framme vid världens ände
Dagens djur: Leguaner finns det gott om här. De sitter ofta i par och solar sig i den heta middagssolen |
Nu
när jag ändå rest så långt måste jag så klart passa på att bocka av ett nytt
land också. (Mexiko var ju favorit i repris). Ju mer jag googlade på
grannlandet Belize desto mer sugen blev jag på att åka dit. De flesta européer
vet inte ens om att det existerar. Är det en delstat, en stad, en del av
Mexiko? Nej, det är sedan 1981 en självständig stat, tidigare känd som
Brittiska Honduras. Många amerikaner har dock upptäckt dess förträfflighet och
omskriver den i frestande ordalag i artiklar som dessa: "10 Reasons To Live,Retire, And Invest In English-Speaking Belize" och "The Advantages Of Life At TheEnd Of The World".
Stränderna är inte de största och lokalborna för en ständig kamp mot sjögräset. Som vi med vår snöskottning |
Men att det finns gott om skuggande palmer och att ett skyddande rev utanför kusten hindrar vågorna från att bli höga väger upp detta |
Vänligt,
fritt och fredligt. Underbart! Belize som ”escape plan” om det skiter sig i
resten av världen måste testas, säger min inre prepper. Det bådar gott att vår
gruppresebuss till Belize faktiskt avgår i tid, till skillnad från alla andra
mexikanska bussar. Gränskontrollen är ett under av effektivitet med minimala
köer och strul. Så fort bussen rullar över gränsen är det som att befinna sig i
1800-talets amerikanska södern. Jag tycker mig nästan se försupna plantageägare
blicka ut över sina sockerrörsfält från de stora, ibland lite ruffiga,
trähusens verandor. Även båten till slutmålet för resan avgår i tid och 90
minuter i öppen motorbåt senare landstiger vi Ambergris Caye. Och nu är man
plötsligt i den nutida Södern. Detta är så långt man kan komma från ekochica
Tulum. Här är det country, rock, öl, fiske och grilltävlingar som gäller. Alla
har tatueringar och keps. Stämningen är hjärtlig och högljudd. Dock har ett par
mindre positiva amerikanismer smugit sig in: Det finns inga trottoarer, inga
uteserveringar förutom på stranden och ingen promenerar. Man tar sig fram med
golfbilar. Hade turen att få skjuts till hotellet av ett vänligt amerikanskt
par när jag släpade min väska från båten, men annars promenerar jag trotsigt.
På grund av sjögräs och långgrundhet badar man ofta från pirer som denna. Inte helt fel det heller! |
Det är ganska talande för Belize att de enda före oss i passkontrollen var två nunnor och ett mc-gäng. Här pågår gudstjänster och ölhävning sida vid sida, och ibland är det samma gäng som deltar i båda. Som kyparen på en restaurang förklarade när han ursäktade deras tidiga stängning: ”Du förstår imorgon har vi ett stort grillmästerskap här. De börjar redan kl. 8 på morgonen, sen är det paus för gudstjänsten och efter det fortsätter vi med grillbuffé och fest hela kvällen!”
fredag 3 februari 2017
Vänliga avkrokar
Valladolid by day: Fina små hus och folkabubblor. Produktionen av dem i Mexiko höll på till 2003, så en del är rätt nya |
...and by night. Kyrka vid torget mitt i stan |
Ingen direkt strand i Bacalar men många badbryggor, och väldigt blått vatten för att vara en sjö! |
Vår utsikt från hotellet i Bacalar. Nu är man verkligen mitt i djungeln! Kacklet från fåglar är ibland nästan öronbedövande |
Imorgon blir det bussresa till Belize och färja till den av Madonna omsjungna ön: La isla bonita aka Ambergris Caye och semesterorten San Pedro. Efter mycket googlande och rundfrågning om båtar och bussar som går/inte går (Ni som har varit i Latinamerika vet vad jag menar) fick jag tips om ett hotell här i närheten som ordnar utflykter till Belize. Jovisst, för 300 pix går det en (förhoppningsvis hyfsat lyxig) buss från hotellet i fråga, frukost ingår, direkt till hamnen i Belize varifrån färja går. Skönt att vara på gruppresa, förhoppningsvis. Hotell med wifi bokat i San Pedro så återkommer därifrån med rapport.
tisdag 31 januari 2017
Från gentrifierad strand till det koloniala inlandet
Solbäddar vid vårt strandhotell: Hip Hotel |
Dagens djur: Åsna som slitit sig och går lös på strandbarens menyer Här har den lugnat sig och hälsar på pojke med hink |
Dagens motion: Klättrade upp för 42 meter hög mayapyramid |
fredag 27 januari 2017
Ruiner, strand och gnagare i Tulum
Ruiner + strand. Tulums mest fotograferade vy. Tyvärr var denna del av stranden av okänd anledning avstängd |
Som tur var fanns det mer vit sand inte långt därifrån |
Snart är det på dagen 20 år sedan jag första gången stiftade
bekantskap med Mexiko. Våren 1997 hälsade jag på en väninna som jag lärt känna
i England och hennes familj i Mexiko City. Ett år senare flyttade jag till
Torreón i norra Mexiko och arbetade där som engelsklärare i ett halvår. Det kom
att bli som ett andra hemland och jag återvände flera gånger under tidigt 2000-tal
för att hålla kontakten med mina vänner där. Så långt söderut i Mexiko som jag nu
befinner mig kom jag docka aldrig då, men mycket känner man igen. Maten så
klart, även om den är lite mer varierad här med mycket fisk och skaldjur på
menyn, någon man helst skulle undvika i öknen där jag bodde förut. Dåliga
vägar, trots att det ständigt verkar pågå vägarbetsprojekt med en väldig massa
folk inblandade. Hjälpsamma människor, även om de här i turistområdena ibland
är lite ”turisttrötta”. En betydande skillnad mellan nord och syd är dock kaffet.
Norra Mexiko hade kaffe värre och blaskigare än i USA. Här i tropiska Mexiko är
det ungefär som hemma, om inte bättre.
Jag och min väninna Robyn från Kanada (också det ett kärt
återseende. Vi hade inte
Har också spanat på söta agutier på ödetomten bredvid hotellet. Lustigt tropiskt djur som ser ut som en korsning mellan råtta, marsvin och hare |
Stranden i Tulum ligger som sagt en bit från själva stan och är som vi förstått det uppdelad i två områden: ett som börjar med ruinerna och fortsätter med enklare boenden, serveringar och allmän strand, och en annan del med lite finare hotell och även där (förhoppningsvis) diverse restauranger. Dit ska vi bege oss imorgon för två nätter på ett annat hotell så mer om det sen.
onsdag 25 januari 2017
Framme i Mexiko!
18 timmar från dörr till dörr. Det är inte illa när man betänker de enorma kontrasterna. Kl. 6 imorse klev jag in i bilen på Stora Essingen. Plus 2 grader och så mörk och rå som bara en snölös vintermorgon kan vara. Vid 17.30 lokal tid sitter jag på en veganinspirerad uteservering på den turistiga huvudgatan i Playa del Carmen och smuttar på en nyttig juice som heter något med "hydrating" (innehåll: gurka, apelsin och grape). Tänkte att jag kunde behöva det efter ca 13 timmar i ett aluminiumrör, Vings Airbus 330 närmare bestämt. Något imunförsvarshöjande vore iofs också på sin plats. Det verkar som om folk är sjukare än någonsin när de ska ut och flyga. Det hostades, nystes och snörvlandes utan dess like. Den överviktige mannen tvärs över gången lät allvarligt talat som om han höll på att dö av sin hosta. Och så blev jag så klart placerad mitt i tre rader av barnfamiljerna från helvetet. Tröstade mig med att mitt helvete bara varade i x antal timmar, medan de har barnskrik kring sig i ytterligare några år...
Strapasterna är dock snart glömda när jag efter gurkjuice och incheckning på hotellet hinner sanda ner mig och doppa fötterna i Playa del Carmens ljumna vatten precis innan mörkret sänker sig över Karibiska havet. Det är inte semester förrän man har sand mellan tårna!
Strapasterna är dock snart glömda när jag efter gurkjuice och incheckning på hotellet hinner sanda ner mig och doppa fötterna i Playa del Carmens ljumna vatten precis innan mörkret sänker sig över Karibiska havet. Det är inte semester förrän man har sand mellan tårna!
Pudrig sval sand efter solnedgång, och vatten som kändes varmare än sanden! |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)