Korsika – den gröna ön med de fantastiska utsikterna

I Ajaccio bodde vi första natten på Hotel du Golf. Bra läge mitt i stan och bara tvärs över gatan från färjeterminalen.

När man ber om utlåtanden om Korsika som resmål är svaren ofta svävade ”Jo men det är fint…” Är det värt att åka dit då? ”Jaa… Kanske det.” Och efter fem dagar på vägarna här är jag likadan själv. Det ÄR jättefint. Svindlande utsikter över gröna skogar, kala bergstoppar och turkost vatten. Landskapet, naturen och stränderna är magiskt vackra. Vägarna är smala och vindlande. Raksträckorna täcker inte många mil. Vi är tacksamma att vi uppgraderades till en suv på biluthyrningen. Liksom på fastlandet flyter trafiken på snabbt och effektivt, men i övrigt har Korsika nog mer gemensamt med Italien än med Frankrike. Korsikanskan, som de flesta talar, påminner snarast om en norditaliensk dialekt. Inga pluspoäng för att prata franska här. Servicen är allt annat än snabb och effektiv. Menyerna liknar dem på italienska turistorter, med pasta men framförallt pizza som paradrätt, samt en del kött och fisk. Chark som stående förrätt. De lokala ostarna är om möjligt bättre än de franska, men i övrigt känns matkulturen mest som att vara på en enkel grillfest hemma hos en italiensk familj som inte är särskilt bra på att laga mat. Visst, det är helt ok. Salladerna framförallt är matiga och goda, likaså pizzorna (dessa rätter går dock för kring 15 EUR styck) men det är inga kulinariska höjdpunkter.

Vid Propriano bodde vi strax utanför stan på underbara Bartaccia Hotel.

Två pooler varav detta var ”barnpoolen”, 1,5 m djup… Franska barn simmar bra tror jag!

Utsikten från vår terrass på Bartaccia hotel.

Hotellen bokar vi från dag till dag under Korsikasemestern och lyckas pricka in flera guldkorn. Nästan alla har pool, egen terrass och kostar kring 1500 kr/natt. Frukost ingår ej men kan köpas till för ca 8-12 EUR per person. När vi sista natten kör upp till oturistiga byn Aleria kommer man undan med halva priset för samma typ av rum.

Kring och i Propriano ligger flera lättillgängliga stränder, vissa nästa folktomma.

Vackra vita klippor omger staden Bonifacio på öns sydspets.

Innan dess har färden gått från den med korsikanska mått mätt stora staden Ajaccio dit färjan från Toulon anlände och hyrbil hämtades, till Propriano med de i mitt tycke bästa stränderna, till Bonifacio och Porto Vecchio med kända stranden Palombaggio. Den sistnämnda kan man gott hoppa över om man inte är besatt av långa sandstränder med mycket folk och livsfarliga, enkelfiliga bergsvägar. Nej det finns mängder av helt folktomma småstränder precis intill vägen eller en kort promenad från den. Även om ön typ bara har en huvudväg är det inte direkt E4an vi snackar om så det finns inga trafikstörda ställen.

Exempel på typisk gullig bergby.

Just detta är Venaco, ganska precis i mitten av ön.

Men de är många. Olmeto nära Propriano är en annan favorit.

Vägen passerar också mängder av charmiga små bergsbyar som det är värt att stanna till i, om så bara för att ta en kaffe eller beundra utsikten. Många av dem har även små hotell. Jag kan tänka mig att de är en bra utgångspunkt för vandringar i de vackra bergen under svalare årstider. Detta är en ö för friluftsfolk, och husbilar fyllda med glada vandrare är en vanlig syn.

Korsikafärjan, som ett mellanting mellan Gotlandsfärja och Finlandsfärja i storlek.

Så sammanfattningsvis är det svårt att dissa Korsika. Det är vackert men samtidigt dyrt och lite otillgängligt. Service och mat lämnar som sagt ofta övrigt att önska, men då var vi visserligen bortskämda eftersom vi kom direkt från Provence. Har man tid och pengar över är Korsika absolut värt ett besök. Att hyra bil är nog att rekommendera. Vi såg max en eller två bussar under våra fem dagar där. Färja var ett hyfsat smidigt och prisvärt sätt att ta sig dit, i brist på rimliga direktflyg. Sju timmar dagfärja (Toulon – Ajaccio) och lite längre på natten med fräsch hytt.

Bilresa i Frankrike – del 1

Den här veckan har många stockholmare vistats i skuggan av Visbys ringmur. Vi bevistade istället den i Avignon.

Förra året var det bilsemester i Toscana, i år blev det Provence. Samma värme, lika mycket vinodlingar men en helt annan upplevelse. I Provence är det är alltid nära till det kristallklara Medelhavet och landskapet är mycket frodigare, med barrskog som växer till synes rakt ut ur de vackra kalkstensbergen.
Provence-turen kom att omfatta två nätter i Aix en Provence, en dag i vinbyn Châteauneuf-du-Pape och den medeltida påvestaden Avignon samt en natt i Marseille. Bad från fina små stenstränder i Sausset-les-Pins och Corbières. Temperaturen ständigt parkerad en bra bit över +30, någon grad mindre sena kvällar och tidiga morgnar. Vattnet dock härligt svalt och salt (max +21). Tack och lov för ac i bil och på hotell.

Avignon är förutom sitt påvepalats också känd för en bro som slutar mitt i floden Rhone, pga dåligt byggd och bristande underhåll från mitten av 1700-talet och framåt.

Franska städer och stränder är trots hettan alltid ett under av civilisation. Alla ser ständigt välklädda och osvettiga ut. Tatueringar och övervikt finns knappt. Inte uppblåsbara flamingos och skrikiga barn på stranden heller. Alla är svalt effektiva. Trafiken flyter på överallt, till och med i storstaden Marseille. Mitt i city finns mängder av underjordiska parkeringsgarage. Men visst är kontrasten stor mellan lilla, diskreta universitetsstaden Aix en Provence, mest känd för sina prydliga fontäner, och smältdegeln Marseille. Den sistnämnda kokar av liv dygnet runt. Knark och prostitution är vanligt förekommande men mysiga små barer och restauranger ännu mer så. I hamnen ser man knappt husen på andra sidan för alla master. Vi äter lunch på ett arabiskt hål i väggen: moussaka nog för ett kompani, avrundat med hett och sött mintte.

Gamla hamnen i Marseille med katedralen i blickfången.

Badplatsen Corbières strax väster om Marseille. Underbart lugnt, rent och stillsamt för att vara en storstadsnära strand!

Middag på en typiskt fransk krog – kort meny på griffeltavla och kedjerökande kypare. Sniglar och gåslever till förrätt. En fantastiskt mör bläckfisk till varmrätt. Provence är sällan billigt men (nästan) alltid prisvärt. Det är snart nog omöjligt att hitta dålig mat här. Till exempel som när vi första dagen lunchar vid en liten stenstrand utanför Sausset-les-Pins, på en sån där ministrandkrog som på andra mer turistiga håll i världen skulle ha inneburit en dyr matförgiftning på skitiga plaststolar. Men inte här, där det bland annat serveras en superfräsch mozzarella- och prosciuttosallad.

Den oturistiga atmosfären är väl lite av uspen med västra Provence. Direktflygen har slutat gå (det tog mig 19 timmar att ta mig ner till Marseille, med Ryanair via Bryssel) och därmed undviks de stora turistströmmarna. Kvar blir viss inhemsk turism, men även den är ett minimum så här i juli.

Vi har nu fortsatt med färja till Korsika och plockat upp en ny hyrbil här, men mer om detta i nästa inlägg!

Midsommarhelg på ny skärgårdsfavorit

Utsikten från vårt fyrbäddsrum på Utö vandrarhem.

Vi visste inte alls vad vi skulle förvänta oss när vi bokade rum för midsommarhelgen på Utö redan i februari. Vi hade bara hört vaga rykten om klippbad, vacker natur och bra party. Förväntningarna infriades med råge, och nu har vi redan bokat en stuga för midsommar 2023! Utö är festligt, folkligt och snäppet längre och mer komplicerat att ta sig till än Sandhamn, som är min referens-ö när det kommer till skärgårdsparty. Pendel, buss och båt från Årsta brygga så är man framme på drygt två timmar, alternativt direktbåt som går ett par gånger om dagen till och från Strömkajen och tar 3-4 timmar. Redan när vi anländer Gruvbyn på midsommaraftons eftermiddag är stämningen hög. Alla hälsar och pratar med alla. Vandrarhemmet där vi checkar in är oväntat fräscht och lugnt. Det är inrymt i ett gult trevåningsträhus mitt emellan hamnen och nattklubben. Den vackra exteriören och utsikten väger upp för linoleummattor och våningssängar.

Jag flyr upp på en stubbe undan myrorna, i jakten på badplats.

Härliga klippbad bortom bryggorna på Persholmen.

Då temperaturen närmar sig 30-gradersstrecket ger vi oss snabbt ut och letar badplats. Det är inte helt lätt. Det här är en stor ö. Huvudvägen visar sig leda in mot land. Jag och Ninna ger oss istället in på en skogsstig och blir rejält myrbitna, myggbitna och kvistrivna innan vi ger upp och återvänder till första bästa gräsplätt vid båtbryggorna som kantar byn. Vattnet är nog inte det renaste här men jag badar tacksamt ändå. Dag två vandrar vi den lite längre vägen, nåja 10-15 minuter, till utsidan av Persholmen som nås via en liten träbro från hamnen. Här klättar eller hoppar man i från klippor och stenar i det klara, svala vattnet.

Så här ljust är det när man går hem från krogen på midsommardagen.

Vi hoppar över den traditionella midsommarmaten i år (orka släpa sill över halva stan och skärgården) och går på restaurang istället. Det finns flera alternativ i Gruvbyn och bokning är inte nödvändigt. Midsommarafton slinker vi in på Dannekrogen där det finns allt från pizzor till torskrygg, och en bar med livemusik. På midsommardagen äter vi en god flankstek på Utö värdshus, som även fungerar som reception för vandrarhemmet. Det är också här på Bakfickan som festen börjar efter kl. 22-23 med dans under den ljusa sommarhimlen och fortsätter tills solen är på väg upp i horisonten strax efter kl. 2. Jag undrar vad som händer om det är mer normalt svenskt sommarväder med regn och rusk, men det behöver vi inte bekymra oss om denna den varmaste midsommaren någonsin.

Pool- och solhäng utanför Marbella

Nationaldagshelg och veckan till ära trafikkaos i Stockholm av diverse anledningar. Vad passar då bättre än att fly fältet och säkra lite försommarvärme på spanska solkusten istället? För andra gången i rad på en vecka är jag på Arlanda tre timmar innan avresa och för andra gången går det löjligt snabbt att ta sig igenom säkerhetskontrollen. Nu är det en (1) person innan mig… Börjar tro att detta tal om köer är en konspiration för att få mig att spendera pengar på flygplatsrestaurangerna!

Ingen trängsel på stranden eller strandpromenaden så här års.

Vi är fyra tjejkompisar som flyger till Malaga för att hälsa på en femte som har köpt lägenhet strax utanför Estepona. De andra har tagit fakirflyg, landat vid lunch och tagit en gemensam taxi för drygt 100 EUR. Jag landar vid 17 och lyckas till slut hitta en lämplig buss som tar mig till Estepona. Googlemaps, tidtabellerna och de bussar som faktiskt kommer överensstämmer INTE. Dessutom är chaufförerna riktigt ohjälpsamma. En stackars svensk familj håller på att inte komma ombord för att de saknar munskydd så jag ger dem mina två extra. Förutom i kollektivtrafiken är det dock inte krav på munskydd någon gång under resan. Vilken lättnad!

Desto trevligare är det med taxi. Vi upptäcker snabbt att Uber och Bolt av någon anledning alltid är dyrare än vanlig taxi här. Så värst billigt är det oavsett inte, men lätt att ringa och förbeställa eller ta på gatan. De tar alltid kort, och är alltid i tid. Efter en kort taxitur från Estepona till bostadsområdet Dunas Green kan jag äntligen ansluta till tjejgänget och en sen tapasmiddag på solvarm terrass. Tolv timmar har jag då varit på resande fot, ca 8-20.

Utsikt från en av terrasserna mot poolen och resten av området.

Kvällsutsikt åt andra hållet. I klart väder ser man till Gibraltar och kanske till och med Afrika.

Dunas Green är ett område med flertalet lägenheter i mindre hus, inhägnade med välklippta gräsmattor och en fantastisk gemensam pool med tillhörande fräscha duschar och toaletter.

Härlig havsutsikt från Tikitano.

Trots två enorma terrasser med havsutsikt, och poolhäng på dagarna, tog vi oss ut från det avslappnade Dunas-området vid flera tillfällen. Bästa och närmaste lunchstället var restaurangen Tikitano nere vid stranden med samma namn, tio minuters promenad från lägenheten. Vi hann prova flera olika rätter och allt var gott. Lite mer besvikna var vi på middagen på Catenaccis hajpade Caos Marbella, som trots namnet inte direkt ligger i Marbella utan strax utanför Puerto Banus. Här pratar alla svenska, priserna är svenska (vilket de visserligen är på de flesta ställen häromkring) och servicen avslappnad, på gott och ont. Maten är helt ok men inget exceptionellt och portionerna är små. Den här restaurangen är helt enkelt inte värd omvägen. För omväg är det. Mitt i ett villaområde någon dryg km från bargatan i Puerto Banus. Där avslutar vi sedan kvällen med drinkar först på snobbiga Breathe och sedan på betydligt röjigare La Sala tvärs över gatan. Här dansar alla loss till spruckna högtalare, och en inhyrd trummis som då och då kompar hitlåtarna. Solkusten när den är som bäst: hedonistiskt och internationellt med en lyxig touch.

Estlandsresan avslutas i välbevarade universitetsstaden Tartu

Rena fönster har de också, bussarna, och många vackra rapsfält passeras.

Estniska tåg i all ära men de slås ändå med hästlängder av bussarna. Direktbuss från Narva till Tartu tar exakt tre timmar och kostar 10 EUR. Att den är billig, halvfull och har toalett hade räckt för mig men dessutom har varje säte en egen skärm, som på flygen, fast snarare ännu bättre film-, tv- och musikutbud! Man kan även besöka några nyhetssidor direkt från skärmen, se en interaktiv karta och ladda mobilen. Wifi är snabbt och gratis hela resan, likaså kaffe som man kan hämta från en automat mitt i bussen. Vid behov kan vatten och hörlurar köpas av chauffören för 1 EUR styck.

Tartus rådhus är navet som barkvarteren och gågatorna utgår från. Även här ukrainska flaggor så klart.

Kontrasten mellan Narva och Tartu är enorm. Det är inte direkt trängsel på gatorna i Tartu heller men i alla fall ett visst folkliv. Absolut ingen talar ryska. På gågatan mitt genom det lilla centret ligger barer och restauranger vägg i vägg, med griffeltavlor som upplyser om deras specialiteter. Allt är på estniska. Det verkar inte vara någon större turistort detta. Jag får ta fram google när middagsmenyn ska uttolkas. Som tur är verkar alla ester prata perfekt engelska så man kan alltid fråga också. Söder om den välbevarade, pittoreska stadskärnan ligger fyra moderna betongkolosser med ett köpcentrum i varje. Mitt hotell ligger i ett av dem, mycket praktiskt när det regnar.

Tartu är Estlands universitetsstad, med ett anrikt universitet som grundades på 1600-talet av Gustav II Adolf. Så det är inte så konstigt att både kommers och partyliv frodas, med eller utan turister, och så är det ju faktiskt landets näst största stad. Den här staden drabbades inte av krigets härjningar på samma sätt som Narva så här är det mesta fortfarande i original. Universitetets huvudbyggnad uppfördes till exempel i början av 1800-talet. Det bästa med universitetet är dock deras botaniska trädgård som är öppen för allmänheten och täcker en överraskande stor yta med otaliga växter. Jag tycker ändå jag är hyfsar växtkunnig men här fanns mängder av spännande saker jag aldrig hört talas om. Tänk att återvända senare under sommaren när allt är i full blom!

Hos det svenska lejonet mellan Estland och Ryssland

Ryssland och borgen Ivangorod sett från borgtornet på den estniska sidan.

Efter två dagar i Tallinn är det dags att fortsätta upptäcktsresan i österled. Den galna, krigshetsande diktatorn har söndersmulat mina Rysslandsreseplaner för överskådlig tid, men i Estlands gränsstad Narva kan man i alla fall på håll se den pampiga borgen i Ivangorod, och öva sin ryska. 95% av befolkningen här är rysktalande, vilket märks redan på tåget hit. Plötsligt förstår man ett och annat ord av vad folk runt en säger. Estniska tåg är punktliga, rena och ganska billiga. Skrikande ungar finns dock tyvärr även här. Biljetter köps online eller ombord. Estland är otroligt digitaliserat, men samtidigt accepteras kontanter överallt. Till och med på tågen.

Det syns inte så bra då det var vindstilla i regnet men framför Hermannsborg vajar EU:s, Estlands och Ukrainas flaggor, som överallt här där plats finns för mer än en flagga.

Alexanderkatedralen från 1800-talet, också den delvis förstörd och återuppbyggd.

Tyvärr möter Narva mig med ösregn efter den drygt två timmar långa tågresan, men det är bara att utrusta sig med tålamod och paraply och spatsera ner mot den restaurerade Hermannsborgen på den estniska sidan av floden Narva. På vägen, ett stenkast från mitt hotell, passeras ”det svenska lejonet” – en minnesstaty över slaget vid Narva som återuppfördes vid slagets 300-årsjubileum år 2000. Som allt annat här förstördes en tidigare staty under bombningar 1944. Även borgen är en kopia av det medeltida originalet. Den återöppnades först 1986, men man låter sig luras när man klättrar upp för de slitna kalkstenstrapporna med grova träräcken. Från toppen av tornet kan man spana ner på den (numera) ryska borgen, och bron som förbinder EU med Ryssland. Några lastbilar står i kö för att släppas in, en del bilar åker mot Ryssland till. Några personer passerar till och med gränsen per fot åt båda hållen. Tullstationen ligger verkligen mitt i stan och jag får gå en rejäl omväg när jag hamnar på fel sida om den, alltså fel sida i Narva, inte den ryska sidan!

Ett monument över den estniske schackspelaren Paul Keres hittar man i centrum…

…och på borggården står landets enda kvarvarande Lenin-staty undangömd.

Förövrigt finns inte mycket till centrum eller utbud av affärer och restauranger i Narva. Det är svårt att tro att det här är landets tredje största stad. Valutaväxlingskontor och miljonprogram är det enda som det finns gott om, förutom svensk historia då! Passande och överraskande nog ligger en av stans bästa restauranger i mitt enkla men trevliga hotell. Avslutar Narvadagen med ett utmärkt ankbröst och beger mig efter en god frukostbuffé dagen efter vidare till Tartu. Mer om detta snart!

Utsikt över ett regnigt Narva från hotellrummet.

På besök i Stockholms närmaste grannland

Tv-tornet är ett trevligt utflyktsmål men kanske inte optimalt som utkik då det ligger en bit från stan. Man ser mest skog från toppen!

Veckans flygresa till Estland inleddes med en chock. Nej, inte för att taxipriset till Arlanda hade gått upp med 100 kr. Det var väntat. Men vi hade också väntat oss timslånga köer och kaos. I stället är jag igenom säkerhetskontrollen på under 10 minuter. Hinner knappt sms:a kollegan och säga att jag står i kö. För lite mer tidsfördriv hade man kunnat köpa så kallad fast track. Den kön ringlade sig ironiskt nog fram något långsammare.
Jag och Marcus är i Tallinn för att inspektera utsändningen av Axess TV som sker här från tv-tornet i företaget Leviras regi. Egentligen är det hela nog mest en ursäkt från Leviras marknadskille för att få gå ut och äta och dricka öl, och visa oss stan. Jag har inte varit i Tallinn, eller tv-tornet, sedan 2015 och det är ett kärt återseende. Vägen dit går genom ett naturskyddsområde som genomkorsas av en slingrande flod. Paradisiskt vackert så här på våren. Naturområden nära stan har vi visserligen i Stockholm också men inte så här stora, så nära och så orörda, men så har hela det här landet också färre invånare än Storstockholm (drygt 1,3 miljoner). Det är ingen trängsel helt enkelt.

Rolig aktivitet är att promenera en bit i Tallinns gamla ringmur och klättra upp och ner i tornen. Inträde – några euro.

Det gäller inne i Tallinns lilla stadskärna också. I gamla stan kan det visserligen bli fullt av turister på sina håll men så här års är det fortfarande ganska glest även här. Vi passar på att äta en sen lunch på en enkel uzbekisk restaurang i saluhallen vid tågstationen, köttgryta för Marcus och lammfärsfyllda dumplings för mig, och sköljer ner det hela med en söt azerbajdzjansk läsk gjord på okänd frukt. Under middagen beger vi oss tvärtom västerut då vår kollega tar oss med på en argentinsk restaurang i hipsterdistriktet Kalamaja. Här serveras dyrt kött, och bland annat tunga till förrätt, på bord av lastpallar och man sitter på udda stolar. Charmigt och kreativt! I detta forna industriområde har Fotografiska öppnat upp en filial och coola men otvungna barer poppar upp som svampar ur jorden, till exempel Peatus, som är inrymd i två gamla tåg. På klassiskt baltiskt maner finns inga öppettider. Man stänger när folk går hem helt enkelt.

Ett urval av alla vackra muralmålningar i Kalamaja.

Vi har den goda smaken att bo på Hotell Telegraaf mitt i stan. Här finns förutom bar, restaurang, spa och en lång kuddmeny (!) dessutom ett serviceskåp på rummet. Nej, jag hade heller aldrig sett ett sådant men det är alltså ett skåp som kan låsas både inifrån rummet och från korridoren så att man kan beställa t.ex. roomservice, skoputs eller tvätt utan att behöva släppa in personal. Vilken smart idé! Och ja jag tror de hade dessa även innan covid.

Hotellet är som namnet antyder inhyst i en gammal post- och telegrafbyggnad.

Utsikten från toaletten på hotellrummet är helt ok!