Paradisresa i pandemitider

Nu har vi snart genomlidit ett år av coronatramset och att dra ihop ett gäng på en spontan weekendresa känns lika avlägset som att man någonsin ska kunna kramas i baren vid ett överfullt dansgolv, men som man längtar! Mitt i eländet får vi inte glömma att det GÅR att resa. Det är bara lite mer komplicerat. Fler och fler länder öppnar upp sina gränser bara du uppvisar ett negativt covid-test. Länder som är beroende av turism kan inte hålla gränserna stängda i en evighet. Maldiverna var ett av de första att öppna upp med krav på test, redan i somras. Dels är ju detta lilla örike extremt turistberoende, och dels är det som byggt för en pandemi: Turisterna levereras via båt eller flyg från huvudstaden Malé till isolerade öar med i regel bara ett hotell på varje ö. Hotellen i sin tur består oftast av enskilda bungalows med ett sällskap i varje. Karantän delux! Visserligen möter man potentiellt nya människor på restauranger och barer, men inomhusmiljöerna i ett land där dygnsmedeltemperaturen ligger på 25-30 grader lär vara få och inte speciellt välbesökta. Man sitter mest ute med sina två meter mellan borden inbillar jag mig. Det verkar inte heller vara någon direkt trängsel på stränderna, speciellt inte ”i dessa tider” men antagligen inte annars heller, när varje bungalow praktiskt taget har sin egen strandremsa, eller bryggremsa om man nu har råd att bo i de där lyxiga villorna på vattnet.

Det hade inte jag och väninnan, men däremot bokade vi för någon månad sen en hyfsat lyxig strandvilla på ön Kuramathi. Vi lockades först av hotellsajternas Maldiverna-rabatter men kom sen fram till att som läget är känns det bättre att boka via en resebyrå som håller koll på alla regler, potentiellt struliga flygbolag, försäkringar och avbeställningsskydd. Valet föll på Helsingborgsbaserade Tour Pacific som tidigare bokade en resa till Seychellerna åt mig och exet. Jag var jättenöjd med deras hjälp då och hittills har de varit minst lika hjälpsamma nu! Det var de som föreslog just Kuramathi, en med Maldiviska mått hyfsat stor ö: två kilometer lång, med några olika restauranger och aktiviteter, och till och med en liten läkarmottagning.

Det viktigaste inför avresan är inte som tidigare: pass, pengar, biljetter utan PCR-test. Detta ska tas högst 96 timmar innan avresa (för resa till Maldiverna) och sen ska man högst 24 timmar innan avresan fylla i en hälsodeklaration där negativt provsvar/reseintyg ska laddas upp. Testet och intyget kostar så klart skjortan. Kan i alla fall rekommendera Vaccina som ”bara” tar 1495 kr för besväret (många är betydligt dyrare) och vi fick våra efterlängtade negativa svar på sex timmar! Med detta det största hindret mellan oss och paradiset undanröjt är det bara att hoppas att resten av ”projekt: resa i pandemitider” går vägen. Ni lär bli varse. Om allt går bra dyker det kanske upp strandbilder i flödet (instagram och blogg) redan på onsdag

Reseåret 2020 – tre nya länder trots allt!

2020 var året då klimatskammandet av resande fick sällskap av virusskammandet. Nu är jag sådan som blir väldigt motvalls av just folkdomstolars skammande i olika frågor, men inställda flyg kan ingen skamlöshet i världen råda bot på. Sålunda satt jag där med flygbiljetter till München i maj, som det tog sex månader (!) att få tillbaka pengarna för. Tack för det SAS! En resa till Sydkorea i juni bokades med otillförlitliga Resecentrumgruppen som efter intensivt tjat faktiskt betalade tillbaka biljetten (minus 600 kr i avgift) efter ”bara” två månader.

I orten Fortuna mitt i Costa Rica regnade det konstant men utsikten från de hängande broarna i parken Mistico Arenal var ändå fantastisk.

I strandorten Jaco på Costa Ricas sydvästkust samlades alla för att se solnedgången varje dag.

Som tur var hade jag hunnit bocka av två nya länder innan pandemin blev världsomspännande. 2020-års vinterresa i januari gick till trevliga men dyra Costa Rica, känt för att ha avsatt 25 procent av marken till naturreservat. Dessa besöks i större eller mindre turistgrupper med duktiga guider i spetsen. Många gulliga djur och fina fåglar. I strandorten Coco beach råkade vi ut för en lokal festival som väckte oss med smällare, eller snarare smärre explosioner, kl. 5 varje morgon! Roligare, men lite skrämmande det också, var när vi blev stångade av små barn utklädda till tjurar i ett karnevalståg.

Jag nöjd framför kratersjön Laguna de Apoyo i mitt 59:e land: Nicaragua

Costa Rica i all ära men det bästa med resan var en heldagsutflykt till grannlandet i norr: Nicaragua. En helt annan stämning i ett land som inte alls är uppbyggt kring turismen på samma sätt. Mer spontant gatuliv och inga gallergrindar och stadsjeepar. Besökte vulkan och åkte på båttur runt bedövande vacker insjö bland annat.

Det värsta med Costa Rica var nog transporterna. I resten av Latinamerika är de ofta både frekventa och billiga. Man kan ta lyxiga eller enkla bussar, billiga inrikesflyg eller billig taxi. Här baxnade vi av svårighet och prisnivå. Men hyr en bil då! säger de flesta. Jo tack. Detta gick lös på minst 150 dollar om dan, ofta mer. Och att få fram en hyrbil oskadd på undermåliga vägar kändes som ett nervöst projekt. Då bokade vi hellre en shuttle eller taxi för liknande pris. Det blev även en liten inrikes flygtur i minimalt flygplan.

Någon månad efter hemkomsten från den härliga solsemestern stramades snaran åt och sedan kom coronavåren då enda nöjet bestod i att skriva om gamla resmål. Under sommaren kunde man som tur var resa runt lite i Sverige. Jag tog mig så långt som till Halmstad och tillbaka.

Vilken livskvalitet att kunna ta en promenad med denna utsikt runt floden Rhen varje dag! Vaduz och Liechtenstein på ena sidan, Schweiz på andra.

Solnedgång över gamla stan i Zürich, en mild oktoberkväll.

Höstens tv-mässa i Cannes ställdes in med bara några veckors varsel. Jag hade redan bokat flyg dit via Schweiz och kunde därmed bocka av ytterligare ett nytt land: Liechtenstein där jag tillbringade en natt och dag i otroligt fina huvudstaden Vaduz. Den gick rakt in på topplistan över favoritstäder med sina vackra gröna fält, betande kor och kulisser av snötäckta berg. Jag hann också stå i en bar i Zürich, och äta middag med mina föräldrar på stamkrogen i Cannes innan Europa stängde ner totalt igen strax efteråt.

Relativt folktom strand i Cannes anno 2020. Jag på kort lunchrast från min digitala tv-mässa.

Nyår på hemmaplan, som vanligt

För många är jul och nyår traditionellt resandets tid. Inte för mig. Jag älskar pyntet, julbelysningen, julmaten här hemma i Stockholm. Middag med närmaste familjen på julafton och skålande med närmaste vännerna på nyår. Får jag välja är jag helst hemma hela december, och sparar pengarna till resor senare under vintern, när Stockholmsslasket har blivit en övermäktigt.

Med undantag för en Baliresa 2017 har nyår de senaste åren tillbringats på större eller mindre fester hemma hos mig eller någon kompis. Fyrverkerierna har beskådats från balkonger och fönster. ”Ut på krogen eller gatan går jag INTE” har varit min devis. Efter detta pandmi-år kände jag annorlunda. Fick panikkänslor av tanken på att sitta hemma, laga mat, dricka vin med närmsta pandemivännerna. Jag har gjort detta i ett år nu. Jag måste UT, se folk. Helst gå på rejv! Jag och en väninna hade planer på att ta en hotellweekend. Att slippa fixa middag och se nya människor på säkert avstånd i en hotellrestaurang lät som en dröm, men sen kom nya j-a restriktioner. Ingen alkohol efter kl. 20. Vi insåg att det var ohållbart. Slänga i sig en middag innan åtta och sen vad? Sitta ensamma på rummet fram till tolvslaget? Nej, vi skulle ofelbart somna.

Det fick bli krogen innan middagen istället. En drink med tre av de närmaste vännerna på Tak. Baren och restaurangen var med coronamått mätt fulla. Par med bordsbokningar droppade in till restaurangen med jämna mellanrum medan vi satt där och sippade på goda drinkar mellan kl. 17 och 19. Sedan hade vi beställt hem färdiga matkassar från gulliga restaurangen Mama Bear som hade en trerätters nyårsmeny för 600 kr/person, inklusive hemkörning och handskrivna instruktioner om hur maten skulle värmas och läggas upp. Slippa matlagning och stödja en lokal krog. Två flugor i en smäll!

Förrätt: Jordärtkockssoppa med västerbottenflarn och löjrom

Varmrättt: Torskrygg med potatis- jordärtkockspuré, löjrom, fänkål, bacon och champagnesås

Efterrätt: Chokladfudgetårta med italiensk maräng och sötsalta popcorn

Klockan slår 12 på Gustaf Vasa kyrka och fullmånen (nästan) lyser över nyårsfirarna i den milda natten.

22.30 tog vi t-banan till Odenplan för att skåla in tolvslaget med några vänner där. Nu har jag ju som sagt inte varit ute ”på gatan” vid tolvslaget på några år så jag vet inte hur det brukar se ut, men det var väldigt trevligt att se alla dessa finklädda sällskap irra omkring åt olika håll inför tolvslaget. Några med mer bestämda steg än andra. Vi hörde snarare till den irrande skaran. Väldigt mycket folk ute. Jag tänker mig att det var mer än ett ”vanligt” år eftersom man inte kan resa som vanligt. Avslutade med ett glas hos vännerna vid Odenplan och sedan en promenad hem över St. Eriksbron vid 2-tiden. Fortfarande mycket folk i rörelse. Bron var full med skräp; fyrverkerirester, flaskor, plastglas. Fler verkade ha tänk som jag: Det här året måste festas ut rejält så det inte dröjer sig kvar!

Lucka 24: Spektakulära landskap på Nya Zeelands sydö

Queenstown, Nya Zeeland (latitud 45 S)

Ta sig hit: Queenstown har faktiskt en egen flygplats. Inrikesflyg hit från Auckland tar knappt två timmar. Vi körde från Christchurch på några dagar. Raka spåret tar det knappt sex timmar.

Trestjärniga hotell runt 1 000 SEK

När: Mycket vackert på hösten (det vill säga mars-maj) med alla färger och snö på bergstopparna, sedan skidåkning och vintersporter, men säkert fint även vår och sommar, dvs när det är vinter hos oss.

Queenstown är kanske mest känd för att vara födelsestaden för bungy jumping. Den kallas också för äventyrssporternas hemstad. Men man behöver inte vara lagd åt det äventyrliga hållet för att trivas här. Trivselfaktorn är som tidigare nämnts hög i hela Nya Zeeland. Vi tyckte det var kul i Australien med de högljudda och pratsamma människorna. Lite amerikanska i sättet. I Nya Zeeland mötte man en helt annan lågmäldhet och ödmjukhet, men alla var fortfarande lika pratsamma. När vi kom till Queenstown i vår hyrda husbil 2011 hade storstaden Christchurch precis mer eller mindre pulvriserats av en stor jordbävning. Följaktligen befann sig även många nya zeeländare på vägarna: ”Mitt hus försvann, min arbetsplats försvann, så jag passar på att ta lite semester.” Det var inställningen hos många. Man gör det bästa av situationen helt enkelt!

Här på sydön märks det maoriska inflytandet knappt av. Istället är allt väldigt brittiskt: pubarna, de böljande gröna kullarna, fåren och människorna. Men maten är betydligt bättre. Queenstown ligger i den allra vackraste delen av landet. Här blir bergen högre och högre. Spetsigare, snötäckta och speglar sig i de blåaste sjöar och floder. Allt man åker förbi är som en tavla. Det är inte konstigt att man valde landskapet häromkring för att spela in stora delar av Sagan om ringen-filmerna. Det känns onekligen som om man befinner sig i en annan värld, långt, långt borta. Men där man ändå kan få sig te och scones, eller en kall öl med utsikt över den blixtformade sjön Wakatipu och de höga bergen.

Tidig höst (mars) i Queenstowns centrum men som synes fortfarande hyfsat varmt.

Vacker utsikt från vår campingplats nästan mitt i stan.

Lucka 23: Hög trivselfaktor på andra sidan jorden

Auckland, Nya Zeeland (latitud 36 S)

Ta sig hit: Man kan faktiskt ta sig hit på så lite som 25 timmar, med mellanlandning i Doha och 18 timmars flyg därifrån, men ett längre stopp någonstans på vägen rekommenderas.

Trestjärniga hotell från 500 SEK.

När: Milt året runt men behagligast på deras sommar, det vill säga från november och några månader framåt.

Auckland är inte Nya Zeelands huvudstad (det är den lite mindre orten Wellington en bit söderut), men däremot landets största stad med sina nästan 1,5 miljoner invånare. Redan på medeltiden bosatte sig maorier på platsen och de är än idag en stor del av stadens befolkning. Deras språk och traditioner är en viktig del av kulturen på nordön i Nya Zeeland. Först på 1800-talet började britterna befolka området i större skala, efter att 1840 ha skrivit på ett traktat med maorierna som gjorde dem till brittiska undersåtar. Jag vet inte den stora skillnaden i kynne och kultur mellan Australien och Nya Zeeland kan förklaras med det faktum att inflyttningen hit dels byggde på större samförstånd mellan ursprungsinvånare och migranter, och dels bestod av frivillig invandring snarare än att frakta dit straffångar, men man kan alltid spekulera…

Lustigt nog är detta en av världens dyraste städer att leva i, men den känns väldigt billig att vara turist i. Ett bra hotell behöver inte kosta över 1 000 kr natten, och ofta betydligt mindre än så. Restaurangportionerna är generösa, nästan amerikanska i sin storlek ibland, och många barer har två-för-en-erbjudanden som gör att det nästan blir thailandspriser på de redan ganska billiga dryckerna. Även denna stad ståtar med ett högt tv-torn med en bra, prisvärd och dessutom roterande restaurang, men det är ”bara” 328 meter högt så inte med på någon topplista. Skulle storstadslivet ändå kännas trist finns här all möjlighet till fina utflykter. Ett 50-tal vulkaner omger staden. De flesta är lugna nog så man kan våga klättra upp på dem. För en mer stillsam dag sommartid finns det också flera stränder att besöka och färjeturer till mindre öar. Närheten till vatten på alla sidor är ett av många plus för Auckland!

Strand nära Auckland med utsikt över vulkanön Rangitoto.

Kvällsutsikt över stan från Sky Tower.

Lucka 22: Chiles vackraste stad

Valparaíso, Chile (latitud 33 S)

Ta sig hit: Ca två timmar med buss eller bil från huvudstaden Santiago, dit man i sin tur tar sig med drygt 13 timmars flyg från Madrid.

Trestjärniga hotell från ca 600 SEK.

När: Årstider tvärtom mot hemma, det vill säga som varmast och soligast december till mars.

Nu är vi nere en bra bit på det södra halvklotet och det gäller att minnas att allt är tvärtom. När solen står som högst står den i norr. Norrläge är södra hemisfärens motsvarighet till söderläge. Klimatet i Valparaíso liknar det vid Medelhavet, men tvärtom då. Sommaren börjar dra igång i november och varar in i mars, april. Valparaíso blev en viktig hamnstad under 1800-talet men förlorade en de av sin dragningskraft när Panamakanalen öppnade 1914. Idag lägger såväl kryssningsfartyg som containerfraktbåtar till i den stora hamnen och sedan 2003 är den gamla delen av staden med på UNESCOs världsarvslista. Den är verkligen unik med sin placering i flera nivåer. Halsbrytande bergbanor tar en upp på de höga kullarna med en vidunderlig utsikt över hamnen nedanför. Det finns totalt 16 stycken branta banor. Den äldsta är från 1883.

Här uppe lämnar man de pampiga officiella byggnaderna och stora torgen som ligger nere i havsnivån bakom sig. På kullarna pågår gentrifieringen med stormsteg och det är löjligt pittoreskt samtidigt som det fortfarande (när jag var där för sex år sedan i alla fall) känns genuint. De färgglada små husen kämpar för att klamra sig fast vid sluttningarna medan gator och fasader renoveras varsamt vartefter. Här och var dyker små butiker och bra restauranger upp, men de flesta lever på som de alltid har gjort i de enkla bostäderna med den fina utsikten. Gillar man kombinationen slitet men säkert och kontraster mellan storskalig och småskalig bebyggelse är detta det perfekta resmålet. Chile har överlag förmågan att kännas som en liten bit av Sverige i Sydamerika med sin lite lågmälda men vänliga befolkning och välorganiserade städer. Enda nackdelen är att det ligger så långt bort, och att smidigaste flygbolaget hit kan vara världens sämsta: Iberia. De har filosofin att de mesta ordnar sig med silvertejp. Riktigt risiga flygplan och dålig mat. Hittar man någon annan väg hit är det bara att gratulera. Kanske via Buenos Aires som är värt ett besök för matens skull?

Brant färd upp med en av bergbanorna. Bara att hoppas att kablarna håller…

Mysbelysning på Valparaísos kullar på kvällen.

Lucka 21: Verklighetens Jurassic Park

Flores, Indonesien (latitud 8 S)

Ta sig hit: Drygt två timmars inrikesflyg från huvudstaden Jakarta till flygplatsen Labuan Bajo, eller drygt en timme från Bali.

Trestjärniga hotell mellan 200 och 500 SEK

När: Torrperiod från april till november. Alltid 25-30 grader.

Ön Flores ligger i det utspridda landet Indonesiens östra halva. Främst kommer turister hit för att göra utflykter till de närbelägna mindre öarna Komodo och Rinca där den sällsynta Komodovaranen håller hus. Den förekommer även på själva Flores men är lättare att se i den nationalpark som de mindre öarna utgör. De flesta båtutflykter utgår från fiskebyn Labuan Bajo där även flygplatsen ligger. Jag arrangerade min båttur redan i taxin från flyget till hotellet, för tidig upphämtning dagen därpå. Ön Komodo ligger 44 km bort, vilka tar sin tid att färdas i de motsträviga, långa träbåtarna som ibland fastnar i de opålitliga strömmarna. Som tur är är de bekväma och har solskydd. Snacks och lunch ingår nästan alltid och utsikten går inte av för hackor. Stop för bad och snorkling görs också. Själva de gigantiska ödlorna är så klart kul att ha sett men de stackarna är lite turisttrötta. Det är däremot inte lokalbefolkningen. I Labuan Bajo är det snarare man själv som är attraktionen. Alla vill prata på knagglig engelska. På den här ön är många kristna eftersom Flores var en portugisisk koloni, men minareternas böneutrop ljuder också i den tidiga morgontimmen och under dagen.

Med båtutflykt avklarad kan man med fördel också bege sig inåt land för att se den berömda vulkanen Kelimutu med sina olikfärgade kratersjöar. Ett annat utflyktsmål är grottan Liang Bua. Den enda platsen där kvarlevorna av Homo floresiensis har hittats. Det var en tidig människoart som tros ha dött ut för 50 000 år sedan. Jag hann tyvärr inte med dessa fastlandsutflykter under mitt korta besök 2018, utan nöjde mig med att gå runt på Labuan Bajos smala bakgator där hönsen pickar och männen rensar sina fiskenät bland lekande barn. Exotiskt och stillsamt men ändå med de bekvämligheter man behöver i form av bra restauranger och hotell, och lustiga små butiker.

Utsikt över underskön indonesisk skärgård från båttak.

Trött ödla på Komodo. Man kommer dem väldigt nära, men i juli och augusti är de tydligen inne i djungeln och parar sig.