Lucka 2: Amerikas nordligaste ort

Barrow, Alaska (latitud 71)

Ta sig hit: en dryg timmes flyg från Fairbanks

Trestjärnigt hotell ca 1 500 SEK

När: Vintertid om man vill få chansen (risken) att se isbjörnar på gatorna, annars sommar. Här sträcker sig polarnatten ”bara” från den 18 november till 23 januari.

Vi dröjer oss kvar vid Norra ishavets rand i en dag till. Jag gillar ju avlägsna platser där människor ändå har skapat sig en bekväm tillvaro, och Barrow (som 2016 bytte namn till inuiternas beteckning på platsen: Utqiaġvik) är om möjligt än mer avlägsen än gårdagens resmål. Speciellt för oss här i norden som först måste ta en lååång flygresa till någon av Alaskas större städer; Fairbanks eller Anchorage. Även dessa är värda ett besök, men att befinna sig på den absoluta nordspetsen av amerikanska kontinenten borde finnas med på allas bucketlist. Vyerna är unika: Platt som en pannkaka. Inga träd eller buskar men däremot ett par insjöar. Enkla, färgglada trähus utströsslade på lerig grund. Asfalt och permafrost kommer inte överens, så gummistövlar eller väldigt oömma skor är ett måste sommartid. Här jagar urinvånarna fortfarande grönlandsval under den isfria årstiden. Bytet delas upp mellan invånarna, så har du tur kan du bli bjuden på en valmåltid!

Eftersom Barrow är huvudort i regionen finns här det mesta i form av kommunal service så som sporthall, bibliotek, skolor och museum, trots att orten bara har omkring 4 000 invånare. Det finns även ett par större mataffärer där man bland annat kan köpa vapen och ammunition. När polarhavsisen lägger sig hela vägen in till stan är det som sagt lätt för isbjörnarna att knalla in, även om det är ovanligt. Något som inte finns är alkohol, på grund av tidigare alkoholrelaterade problem bland befolkningen. Någon stor hamn finns inte heller, så all transport till och från orten sker med flyg. På vintern går det även att ta sig över snön eller isen till närbelägna byar.

Till och med tandläkarmottagning finns det, av enklare modell.

Många söta slädhundar träffar man på här. Denna har en gammal båt på stranden som koja.

Häng med i årets resetipskalender! Lucka 1: Svalbard

I brist på fantasi och aktuella resor ger jag mig nu in i adventskalenderbranschen! Varje dag fram till jul öppnar vi en blogglucka med en favoritplats. Som vanligt blir det många udda resmål, men alla är Nicole-godkända. För enkelhetens skull rör vi oss från norr till söder och börjar på latitud 78.

Svalbard, Norge

Ta sig hit: fyra timmars flyg från Oslo eller en och en halv från Tromsö. En del kryssningar stannar (stannade) här också.

Trestjärnigt hotell: ca 1 400 SEK. (På hotels.com just nu)

När: Sommar eller tidig höst för att kunna göra båtutflykter och se isbjörn på lämpligt avstånd. Vintertid snöskoter vilket kan vara kul men kallt. Är du mörkrädd tänk på att det är polarnatt mellan den 26 oktober och 8 mars.

På den här ögruppen halvvägs mellan skandinaviska fastlandet och nordpolen bor det troligen fler isbjörnar än människor. De sistnämnda är mer lätträknade och uppgår till knappt 3 000, varav de flesta bor i Longyearbyn. Där finns det mesta man behöver, från sjukhus, skola och bank till exklusiva restauranger, tax-free-shopping och nattklubbar. Sommartid är det isfritt och båt är då det smidigaste transportsättet. Vintertid är det snöskoter som gäller. Asfalterade vägar finns inte.

Hit åker man för att uppleva midnattssol eller norrsken, spana efter isbjörnar, ta selfies med halvtama renar och besöka övergivna och bebodda ryska gruvsamhällen (Pyramiden respektive Barentsburg) där Lenin fortfarande står staty. Man ska ha respekt för isbjörnarna och kylan, även om temperaturen sommartid kan leta sig upp till 5-10 grader. Vindtäta kläder och gevär bör på- och medtagas om man beger sig utanför stan, men är man frusen och lat finns spahotell och trevliga museer på krypavstånd från flygplasten, nästan. Prisnivån är lägre än i fastlandsnorge så passa på att mumsa på något lokalfångat vilt eller fisk, eller en god pizza eller burgare på enklare krog. Mycket svensk personal överallt så man behöver inte oroa sig för språket heller! En lustig grej är att skor alltid ska tas av inomhus, även på till exempel museer och hotell, så ta med hela strumpor och/eller tofflor.

På sommaren är stora delar av ögruppen snöfria men under en båtutflykt kan man ändå få sitt lystmäte av glaciärer och vita vidder.

Övergivet hus i den övergivna gruvorten, numera turistattraktionen, Pyramiden

Partyminnen i krogstängningstider

Från och med imorgon, fredag, måste alla krogar sluta servera alkohol kl. 22 och stänga senast en halvtimme därefter. Hade detta skett för tio år sedan hade det varit en personlig katastrof för mig. Nu ser jag snarare fram mot det. För krogbranschen är det ju fortfarande en katastrof, men tänk vad skönt att slippa dividera om huruvida man ska gå ut på stan efter en förfest eller inte. Slippa äta middag kl. 21. Slippa stök utanför mitt fönster när restaurang AG stänger kl. 1. ”Det är slut med det”, som Löven uttryckte det. Kvart-i-tio-raggen har dessutom potential att bli bra mycket bättre än kvart-i-tre-ditona!

Visst längtar man efter att trängas i en bar igen? Här i Hikkaduwa med nya och gamla bekanta.

För den som vill drömma sig bort i både tid och rum, till en tid då man trängdes på klubbarna, kommer här några tips på de bästa partyresmålen. Eller ja, ett högst subjektivt urval av mina bästa partyresor:

På thailändska Phi Phi Island ligger strandbarerna tätt. Det är svårt att veta vilken man egentligen dansar på, men drinkhinken (bucketen) får följa med överallt.

Thailand är nummer ett i genren. Vilken 70- och 80-talist har inte stått på en strand och dansat med en bucket i handen? Min personliga favorit har varit lilla Phi Phi på vackra västkusten. Svenskar och svensk musik överallt. Man skulle lika gärna ha kunnat vara i Visby, med den skillnaden att det är 30 grader dygnet runt, och mörkt på natten vilket bidrar till feststämningen. Inte som svenska sommarfester som börjar kännas sunkiga när solens första strålar bryter in på småtimmarna.

Barfotadans i sanden i Hikkaduwa. Ingen risk för skavsår här!

Ett annat resmål där man kan dansa med sand mellan tårna är surfstaden Hikkaduwa på Sri Lanka. Här är det ett mer internationellt urval på gästerna och musiken. Lokalbefolkningen var också partyglada. Man erbjöds svampar, guidning, massage och äktenskap med samma entusiasm.

Strandpartyn under bar himmel är så klart en härlig upplevelse för soltörstande svenskar, men bra party i mer svenskt klimat finns i nyazeeländska Queenstown. Staden är egentligen mest känd för sina adrenalinfyllda friluftsupplevelser, men vi satsade på kvällsaktiviteterna. Oslagbar stämning i både barer och klubbar, där såväl lokalbor som turister i alla åldrar blandades.

De lokala surfkillarna i Sri Lanka var riktiga linslöss!

Nej, en bra partyort har mindre att göra med klimatet och mer med ”publiken”. Det underlättar om det är en lite avlägset belägen ort dit folk kommer med ett gemensamt intresse, om det så är surf, bungee-jump, bergsklättring eller dykning. Ju längre från allfartsvägarna desto större blir sammanhållningen bland de som hittar dit. Storstäder i all ära, men för att ha kul i nattlivet där måste man antingen ha en enorm tur eller lokal guidning. Annars är det lätt att hamna i könlösa turistfällor som är både dyra och otrevliga.

Läsning väcker resminnen

Jag har just börjat läsa den amerikanske författaren Don Winslows thrillerroman The Power of the Dog, en skönlitterär skildring av USA:s krig mot droger i Mexiko från 70-talet och framåt. Den väcker så klart minnen från norra Mexiko där jag har rest och bott, men främst väcker den minnet hur jag fick den till skänks; under Costa Rica-resan i vintras.

Då vägarna var usla och bussarna också antingen usla eller snordyra bokade vi inrikesflyg från nordvästra kusten ner till huvudstaden, för en natt där innan flyget hem. Ofta träffar man på lustiga karaktärer när man är på resande fot, men mannen på flygplatsen i Liberia i norra Costa Rica var lite väl ”lustig” för min och Jennys smak. En högljudd, yvig och bullrig äldre amerikan som skämtade och pratade vitt och brett med alla som väntade på flyget till San José. Från början var vi ganska många vid gaten men de flesta försvann med ett tidigare flyg. Den pratsamme mannen var kvar och vi försjönk mer och mer i våra telefoner för att undvika att bli hans nästa ”offer”. Till slut var vi bara sex personer kvar när personal hämtade oss för en promenad till planet.

Det visade sig vara en minimal flygfarkost av storleken minibuss med vingar. 15 platser på sin höjd. Två säten, gång och en plats till. Tätt, tätt. Jag och Jenny gick in först och satte oss långt fram. Tror ni inte att amerikanen sätter sig på andra sidan gången! Jenny fick något panikartat i blicken: ”Jag måste hämta min bok!” Vi hade lämnat ifrån oss handbagaget i bagageutrymmet längst bak i planet, och dit gick hon nu med bestämda steg. Så bestämt man nu kunde röra sig i den trånga gången.

Så här såg insidan av miniplanet ut. Mannen på bilden är inte mannen i berättelsen.

Amerikanen var som sagt väldigt yvig och plötsligt tar hans kroppshydda upp både gången och Jennys plats och han förhör sig ivrigt om var jag kommer ifrån, var vi har varit, vad jag tycker om Costa Rica, etc. Han visar sig vara hyfsat vettig när man väl börjar prata. Han har varit i landet flera gånger för att fixa sina tänder. Något som tydligen är billigare där än i USA. Dessutom är han mycket intresserad av litteratur, och när jag säger Sverige nämner han direkt att han gillar författarduon Roslund och Hellström. Vi, eller mest han kanske, pratar oavbrutet under den 30 minuter långa, skakiga flygningen och innan vi lämnar planet har han beställt en bok till mig. ”Den här kommer du att gilla! Jag ger bort böcker till alla jag träffar.” säger han bestämt. Jag ger honom jobbadressen för att skicka boken dit och vi skiljs åt vid bagageutlämningen.

På måndagen när jag är tillbaka på kontoret ligger boken där och väntar på mig! Beställd via mobil på ett väldigt litet flygplan i Costa Rica, levererad till Stockholm några dagar senare. Mycket kan sägas om Amazon, men här var de otroligt effektiva. Kul när oväntade bekantskaper även ger oväntade och bra läsupplevelser.

Underbara, kravlösa november!

Kombinationen november, stängda gränser och reseavrådan får de flesta svenskar att gripas av panik. ”Hur ska vi öööverleva hela denna lååånga vinter!?” Som vanligt är jag i otakt med min omvärld och är långt från panik just nu. Jag är nämligen det mest suspekta man kan vara i Sverige: en novemberälskare. Att ha valfri sexuell läggning, könstillhörighet, hårfärg och diverse extrema åsikter åt både höger och vänster accepteras ändå av de flesta i det här landet, så länge man hyllar sommaren och hatar vintern. Börjar man däremot hylla mörkret, ja då är det typ psykakuten nästa. Mina nära vänner har accepterat min läggning och kallar mig skämtsamt för vampyren, men jag tänker att jag ska försöka förklara mig för er andra också, och kanske kan jag få någon att se ljusare på denna fantastiska bit av hösten som vi har framför oss!

Det bästa är ändå kravlösheten. Här finns inte ens uns väder som ska ”tas tillvara på”. Samtidigt är det sällan olidligt kallt. Ordentliga skor och kläder gör att man kan promenera hur mycket man vill. Men framförallt kan man sitta inne hur mycket man vill. Min favoritsysselsättning! Äntligen kan ugnen och spisen få stå på hela dagarna om man nu är road av långkok och bak. Det går förstås lika bra att kolla på någon bra film och beställa hem hämtmat. Möjligheterna är oändliga.

Oestetiska halloween och trängsel vid gravar på Allhelgona är redan överstökat. Nu ligger varje helg som ett härligt oskrivet blad fram till första glöggen (som väl i och för sig blir inställd på grund av corona). Att välja restaurang är inte längre ett pusslande med: Var finns bästa kvällssolen/uteserveringen/utsikten? I november behöver man bara ställa sig en fråga: ”Är det inomhus? Då kör vi!” Jag älskar att kunna sitta i någon mysig källarlokal och dricka en irish coffe eller ett mustigt rödvin. Allt är så mycket enklare. För att inte tala om arrangemang av privata tillställningar. Man kan vara nästan hundra procent säker på att det kommer att regna om man har bokat in en picknick. Men i november är det ingen som bokar in picknickar! Äntligen slipper vi vara slavar under vädret.

Mörker kan vara opraktiskt om man är ute på landet. Det kan jag hålla med om. Men inne i Stockholms innerstad är det mer som en trygg filt som sveper om en. Ljuset finns ju där i form av lockande fönster till ombonade lägenheter, affärer, krogar med mera. Jag hör inte till dem som tänder levande ljus hemma under denna årstid. Ute är det mörkt, inne får det gärna vara lysrörsljust. Kontrasterna är underbara. Mörkt och bitande kallt eller ruggigt regn ute. Ljust och varmt inne.

Kulinarisk jorden-runt-resa på hemmaplan

När världen återigen stänger ner får man göra det bästa av det hela och ”resa” på hemmaplan istället. I förra inlägget lovade jag ju att äta ute minst en gång i veckan. Jag har redan överträffat detta mål med råge! De flesta av helgens måltider intogs på lokal runtom i Stockholm, och på köpet fick jag en riktig jorden-runt-resa.

Det började redan med fredagslunch på min lokala indier Razmoni. En av stans bästa indiska restauranger skulle jag säga. Här äter jag ofta middag eller köper med mat hem. Nu var det premiär för lunchbesök. Man får välja två olika rätter och dessutom ingår dryck, en enklare sallad, så mycket pappadam man orkar, och så kaffe på det.

Var fortfarande lite mätt när det var dags för middag i Tyskland, eller nåja på Bierhaus på Tegnérgatan. Stämningen är uppsluppen och de allra flesta gästerna är män. Kanske beror det på den öl- och kött-fokuserade menyn? Det finns en del vegetariska alternativ också, dock bara två viner. Jag satsar på flanksteken som otyskt nog serveras med den superlatinska röran chimichurri. Gott så, men dessutom ligger steken i rödvinssås, och så pommes till det. Ingen klockren kombination. Nej hit går man mer för stämningen och ölen än för maten, eller så ska man nog hålla sig till korvarna.

Till lördagslunchen styrdes kosan österut igen. Denna gång var målet Vietnam. Närmare bestämt Nha Trang längst bort på Fleminggatan. Trevlig och enkel kvarterskrog som jag ofta frekventerar. Varierande kvalitet men alltid helt ok. Trevligt bemötande och massa koriander som får mig att känna mig som om jag är utomlands. Jag är nämligen så gammal att det inte fanns koriander i Sverige när jag var ung. Mina första möten med denna krydda skedde alltså i Mexiko och Asien.

På söndagen var det dags att besöka en ganska nyöppnad sushirestaurang som fått bra betyg. Susherian på Ölandsgatan vid Skanstull är ett ”finsushi-ställe” så här finns inga åtta bitar för 89 kr. Billigaste rätterna ligger runt 150 kr. Men man får vad man betalar för. Här är bitarna nylagade små hantverk. Åtta bitar är åtta olika fiskar med passande topping. Plus för att personalen frågar om man vill ha en förklaring av firrarna, och inte bara babblar på som på många svenska prettoställen.

Mat och shopping bäst i Cannes

Nu hemma från soliga Cannes sedan några dagar. Saknar att kunna känna sanden mellan tårna på lunchrasten men saknar inte detta med munskydd på och av i tid och otid. Hav, sol, palmer och rosévin i all ära. Allt detta finns på flera platser, men det finns två saker som jag alltid ivrigt passar på att göra i Cannes: Shoppa och äta. Kläderna är alltid tidlösa, snygga, välsittande, och ibland även billiga. Kan bli så trött på Stockholmsmodet där det är en grej som gäller åt gången. Gillar du inte läget får du vänta till nästa säsong, eller nästa.

Rue Félix Faure ovanför hamnen i Cannes. Här ligger restaurangerna på rad.

Vi begränsade restaurangbesöken något denna gång på grund av pandemin men det blev i alla fall en söndagsmiddag på stamkrogen Caveau 30. Söndagar är bra i dessa tider eftersom fransmännen oftast äter hemma då, så det är gott om plats på krogen. Det blev en kalvschnitzel, escalope de veau, i gräddsås med champinjoner. Frankrike är ju gräddsåsens födelseland och sällan tillagas den med sådan stolthet som här.

Det blev också en lyxig lunch på lilla restaurangen La Cave nära min hyrda lägenhet. Åt en fantastisk fisk med kantareller, sådana där små, smörstekta försommarkantareller. Undrar var de får dem ifrån så här års? Inte stora, sladdriga, vattniga som man ofta får på svenska restauranger. Jag menar: Ha åtminstone vett nog att hacka upp och steka på dem lite så att smakerna kommer fram! Blir ofta ”kantarellbesviken” när jag äter ute, men inte denna gång. Fisk på krogen utomlands är alltid ett mysterium, men nu hittade jag denna utmärkta lista som åtminstone avmystifierar franska firrar. Nu vet jag att det var en havsgös (maigre) jag åt. Rekommenderas! Om man nu skulle hitta det på någon meny här hemma.

Höstlöftet får bli att gå mer på restaurang, även här i Stockholm. De har det inte lätt nu. Minst en gång i veckan ska vara mitt mål, äta på plats eller take away beroende på trängsel- och hälsoläge. Ta en tur utomlands så förstår ni hur duktiga svenska krögare är på det här med avstånd mellan borden. Stöd dem!