Partyminnen i krogstängningstider

Från och med imorgon, fredag, måste alla krogar sluta servera alkohol kl. 22 och stänga senast en halvtimme därefter. Hade detta skett för tio år sedan hade det varit en personlig katastrof för mig. Nu ser jag snarare fram mot det. För krogbranschen är det ju fortfarande en katastrof, men tänk vad skönt att slippa dividera om huruvida man ska gå ut på stan efter en förfest eller inte. Slippa äta middag kl. 21. Slippa stök utanför mitt fönster när restaurang AG stänger kl. 1. ”Det är slut med det”, som Löven uttryckte det. Kvart-i-tio-raggen har dessutom potential att bli bra mycket bättre än kvart-i-tre-ditona!

Visst längtar man efter att trängas i en bar igen? Här i Hikkaduwa med nya och gamla bekanta.

För den som vill drömma sig bort i både tid och rum, till en tid då man trängdes på klubbarna, kommer här några tips på de bästa partyresmålen. Eller ja, ett högst subjektivt urval av mina bästa partyresor:

På thailändska Phi Phi Island ligger strandbarerna tätt. Det är svårt att veta vilken man egentligen dansar på, men drinkhinken (bucketen) får följa med överallt.

Thailand är nummer ett i genren. Vilken 70- och 80-talist har inte stått på en strand och dansat med en bucket i handen? Min personliga favorit har varit lilla Phi Phi på vackra västkusten. Svenskar och svensk musik överallt. Man skulle lika gärna ha kunnat vara i Visby, med den skillnaden att det är 30 grader dygnet runt, och mörkt på natten vilket bidrar till feststämningen. Inte som svenska sommarfester som börjar kännas sunkiga när solens första strålar bryter in på småtimmarna.

Barfotadans i sanden i Hikkaduwa. Ingen risk för skavsår här!

Ett annat resmål där man kan dansa med sand mellan tårna är surfstaden Hikkaduwa på Sri Lanka. Här är det ett mer internationellt urval på gästerna och musiken. Lokalbefolkningen var också partyglada. Man erbjöds svampar, guidning, massage och äktenskap med samma entusiasm.

Strandpartyn under bar himmel är så klart en härlig upplevelse för soltörstande svenskar, men bra party i mer svenskt klimat finns i nyazeeländska Queenstown. Staden är egentligen mest känd för sina adrenalinfyllda friluftsupplevelser, men vi satsade på kvällsaktiviteterna. Oslagbar stämning i både barer och klubbar, där såväl lokalbor som turister i alla åldrar blandades.

De lokala surfkillarna i Sri Lanka var riktiga linslöss!

Nej, en bra partyort har mindre att göra med klimatet och mer med ”publiken”. Det underlättar om det är en lite avlägset belägen ort dit folk kommer med ett gemensamt intresse, om det så är surf, bungee-jump, bergsklättring eller dykning. Ju längre från allfartsvägarna desto större blir sammanhållningen bland de som hittar dit. Storstäder i all ära, men för att ha kul i nattlivet där måste man antingen ha en enorm tur eller lokal guidning. Annars är det lätt att hamna i könlösa turistfällor som är både dyra och otrevliga.

Läsning väcker resminnen

Jag har just börjat läsa den amerikanske författaren Don Winslows thrillerroman The Power of the Dog, en skönlitterär skildring av USA:s krig mot droger i Mexiko från 70-talet och framåt. Den väcker så klart minnen från norra Mexiko där jag har rest och bott, men främst väcker den minnet hur jag fick den till skänks; under Costa Rica-resan i vintras.

Då vägarna var usla och bussarna också antingen usla eller snordyra bokade vi inrikesflyg från nordvästra kusten ner till huvudstaden, för en natt där innan flyget hem. Ofta träffar man på lustiga karaktärer när man är på resande fot, men mannen på flygplatsen i Liberia i norra Costa Rica var lite väl ”lustig” för min och Jennys smak. En högljudd, yvig och bullrig äldre amerikan som skämtade och pratade vitt och brett med alla som väntade på flyget till San José. Från början var vi ganska många vid gaten men de flesta försvann med ett tidigare flyg. Den pratsamme mannen var kvar och vi försjönk mer och mer i våra telefoner för att undvika att bli hans nästa ”offer”. Till slut var vi bara sex personer kvar när personal hämtade oss för en promenad till planet.

Det visade sig vara en minimal flygfarkost av storleken minibuss med vingar. 15 platser på sin höjd. Två säten, gång och en plats till. Tätt, tätt. Jag och Jenny gick in först och satte oss långt fram. Tror ni inte att amerikanen sätter sig på andra sidan gången! Jenny fick något panikartat i blicken: ”Jag måste hämta min bok!” Vi hade lämnat ifrån oss handbagaget i bagageutrymmet längst bak i planet, och dit gick hon nu med bestämda steg. Så bestämt man nu kunde röra sig i den trånga gången.

Så här såg insidan av miniplanet ut. Mannen på bilden är inte mannen i berättelsen.

Amerikanen var som sagt väldigt yvig och plötsligt tar hans kroppshydda upp både gången och Jennys plats och han förhör sig ivrigt om var jag kommer ifrån, var vi har varit, vad jag tycker om Costa Rica, etc. Han visar sig vara hyfsat vettig när man väl börjar prata. Han har varit i landet flera gånger för att fixa sina tänder. Något som tydligen är billigare där än i USA. Dessutom är han mycket intresserad av litteratur, och när jag säger Sverige nämner han direkt att han gillar författarduon Roslund och Hellström. Vi, eller mest han kanske, pratar oavbrutet under den 30 minuter långa, skakiga flygningen och innan vi lämnar planet har han beställt en bok till mig. ”Den här kommer du att gilla! Jag ger bort böcker till alla jag träffar.” säger han bestämt. Jag ger honom jobbadressen för att skicka boken dit och vi skiljs åt vid bagageutlämningen.

På måndagen när jag är tillbaka på kontoret ligger boken där och väntar på mig! Beställd via mobil på ett väldigt litet flygplan i Costa Rica, levererad till Stockholm några dagar senare. Mycket kan sägas om Amazon, men här var de otroligt effektiva. Kul när oväntade bekantskaper även ger oväntade och bra läsupplevelser.

Underbara, kravlösa november!

Kombinationen november, stängda gränser och reseavrådan får de flesta svenskar att gripas av panik. ”Hur ska vi öööverleva hela denna lååånga vinter!?” Som vanligt är jag i otakt med min omvärld och är långt från panik just nu. Jag är nämligen det mest suspekta man kan vara i Sverige: en novemberälskare. Att ha valfri sexuell läggning, könstillhörighet, hårfärg och diverse extrema åsikter åt både höger och vänster accepteras ändå av de flesta i det här landet, så länge man hyllar sommaren och hatar vintern. Börjar man däremot hylla mörkret, ja då är det typ psykakuten nästa. Mina nära vänner har accepterat min läggning och kallar mig skämtsamt för vampyren, men jag tänker att jag ska försöka förklara mig för er andra också, och kanske kan jag få någon att se ljusare på denna fantastiska bit av hösten som vi har framför oss!

Det bästa är ändå kravlösheten. Här finns inte ens uns väder som ska ”tas tillvara på”. Samtidigt är det sällan olidligt kallt. Ordentliga skor och kläder gör att man kan promenera hur mycket man vill. Men framförallt kan man sitta inne hur mycket man vill. Min favoritsysselsättning! Äntligen kan ugnen och spisen få stå på hela dagarna om man nu är road av långkok och bak. Det går förstås lika bra att kolla på någon bra film och beställa hem hämtmat. Möjligheterna är oändliga.

Oestetiska halloween och trängsel vid gravar på Allhelgona är redan överstökat. Nu ligger varje helg som ett härligt oskrivet blad fram till första glöggen (som väl i och för sig blir inställd på grund av corona). Att välja restaurang är inte längre ett pusslande med: Var finns bästa kvällssolen/uteserveringen/utsikten? I november behöver man bara ställa sig en fråga: ”Är det inomhus? Då kör vi!” Jag älskar att kunna sitta i någon mysig källarlokal och dricka en irish coffe eller ett mustigt rödvin. Allt är så mycket enklare. För att inte tala om arrangemang av privata tillställningar. Man kan vara nästan hundra procent säker på att det kommer att regna om man har bokat in en picknick. Men i november är det ingen som bokar in picknickar! Äntligen slipper vi vara slavar under vädret.

Mörker kan vara opraktiskt om man är ute på landet. Det kan jag hålla med om. Men inne i Stockholms innerstad är det mer som en trygg filt som sveper om en. Ljuset finns ju där i form av lockande fönster till ombonade lägenheter, affärer, krogar med mera. Jag hör inte till dem som tänder levande ljus hemma under denna årstid. Ute är det mörkt, inne får det gärna vara lysrörsljust. Kontrasterna är underbara. Mörkt och bitande kallt eller ruggigt regn ute. Ljust och varmt inne.

Kulinarisk jorden-runt-resa på hemmaplan

När världen återigen stänger ner får man göra det bästa av det hela och ”resa” på hemmaplan istället. I förra inlägget lovade jag ju att äta ute minst en gång i veckan. Jag har redan överträffat detta mål med råge! De flesta av helgens måltider intogs på lokal runtom i Stockholm, och på köpet fick jag en riktig jorden-runt-resa.

Det började redan med fredagslunch på min lokala indier Razmoni. En av stans bästa indiska restauranger skulle jag säga. Här äter jag ofta middag eller köper med mat hem. Nu var det premiär för lunchbesök. Man får välja två olika rätter och dessutom ingår dryck, en enklare sallad, så mycket pappadam man orkar, och så kaffe på det.

Var fortfarande lite mätt när det var dags för middag i Tyskland, eller nåja på Bierhaus på Tegnérgatan. Stämningen är uppsluppen och de allra flesta gästerna är män. Kanske beror det på den öl- och kött-fokuserade menyn? Det finns en del vegetariska alternativ också, dock bara två viner. Jag satsar på flanksteken som otyskt nog serveras med den superlatinska röran chimichurri. Gott så, men dessutom ligger steken i rödvinssås, och så pommes till det. Ingen klockren kombination. Nej hit går man mer för stämningen och ölen än för maten, eller så ska man nog hålla sig till korvarna.

Till lördagslunchen styrdes kosan österut igen. Denna gång var målet Vietnam. Närmare bestämt Nha Trang längst bort på Fleminggatan. Trevlig och enkel kvarterskrog som jag ofta frekventerar. Varierande kvalitet men alltid helt ok. Trevligt bemötande och massa koriander som får mig att känna mig som om jag är utomlands. Jag är nämligen så gammal att det inte fanns koriander i Sverige när jag var ung. Mina första möten med denna krydda skedde alltså i Mexiko och Asien.

På söndagen var det dags att besöka en ganska nyöppnad sushirestaurang som fått bra betyg. Susherian på Ölandsgatan vid Skanstull är ett ”finsushi-ställe” så här finns inga åtta bitar för 89 kr. Billigaste rätterna ligger runt 150 kr. Men man får vad man betalar för. Här är bitarna nylagade små hantverk. Åtta bitar är åtta olika fiskar med passande topping. Plus för att personalen frågar om man vill ha en förklaring av firrarna, och inte bara babblar på som på många svenska prettoställen.

Mat och shopping bäst i Cannes

Nu hemma från soliga Cannes sedan några dagar. Saknar att kunna känna sanden mellan tårna på lunchrasten men saknar inte detta med munskydd på och av i tid och otid. Hav, sol, palmer och rosévin i all ära. Allt detta finns på flera platser, men det finns två saker som jag alltid ivrigt passar på att göra i Cannes: Shoppa och äta. Kläderna är alltid tidlösa, snygga, välsittande, och ibland även billiga. Kan bli så trött på Stockholmsmodet där det är en grej som gäller åt gången. Gillar du inte läget får du vänta till nästa säsong, eller nästa.

Rue Félix Faure ovanför hamnen i Cannes. Här ligger restaurangerna på rad.

Vi begränsade restaurangbesöken något denna gång på grund av pandemin men det blev i alla fall en söndagsmiddag på stamkrogen Caveau 30. Söndagar är bra i dessa tider eftersom fransmännen oftast äter hemma då, så det är gott om plats på krogen. Det blev en kalvschnitzel, escalope de veau, i gräddsås med champinjoner. Frankrike är ju gräddsåsens födelseland och sällan tillagas den med sådan stolthet som här.

Det blev också en lyxig lunch på lilla restaurangen La Cave nära min hyrda lägenhet. Åt en fantastisk fisk med kantareller, sådana där små, smörstekta försommarkantareller. Undrar var de får dem ifrån så här års? Inte stora, sladdriga, vattniga som man ofta får på svenska restauranger. Jag menar: Ha åtminstone vett nog att hacka upp och steka på dem lite så att smakerna kommer fram! Blir ofta ”kantarellbesviken” när jag äter ute, men inte denna gång. Fisk på krogen utomlands är alltid ett mysterium, men nu hittade jag denna utmärkta lista som åtminstone avmystifierar franska firrar. Nu vet jag att det var en havsgös (maigre) jag åt. Rekommenderas! Om man nu skulle hitta det på någon meny här hemma.

Höstlöftet får bli att gå mer på restaurang, även här i Stockholm. De har det inte lätt nu. Minst en gång i veckan ska vara mitt mål, äta på plats eller take away beroende på trängsel- och hälsoläge. Ta en tur utomlands så förstår ni hur duktiga svenska krögare är på det här med avstånd mellan borden. Stöd dem!

Höstsol över Cannes-kontoret

Förutom munskydden och skyltarna om avstånd och hygien är det inte mycket som skvallrar om pågående pandemi och det ständiga hotet om nya karantänsregler och stängda gränser. Flyget från Zürich till Nice är så gott som fullt. Butiker och restauranger på flygplatserna är öppna som vanligt. Nice flygplats har visserligen stängt en av sina terminaler, men bussen till Cannes avgår som vanligt en gång i timmen.

Folk med och utan munskydd på Croisetten, strandpromenaden, i Cannes. På stranden behövs det inte.

Jag skulle ha varit här på tv-mässa men den ställdes in i absolut sista stund och kvar stod jag med hotell och flyg. Ja, ja. Varför inte ”work from Cannes” istället för ”work from home”? Färre störningsmoment för en intensiv vecka av zoom-möten och tillfälle att träffa mina föräldrar som är här hela oktober.
Checkade in i en alldeles för stor (skulle egentligen ha haft en kollega med mig) men prisvärd etagelägenhet med bästa läget i stan, vid Place Gambetta. Här är det nära såväl till strand som shopping och festivalpalatset, om det nu hade varit festival. Lustigt nog är det nästan mer folk på gatorna än det brukar vara när det inte är festival. Ungefär hälften har munskydd. Huruvida det är obligatoriskt att ha det på gatorna eller inte råder delade meningar om. Ser ingen få böter för att man saknar ett i alla fall. Men inomhus ska det vara på, utom när man sitter ner vid sina restaurangbord, som det absolut inte är två meter mellan… Här finns ingen kroginspektion.

Alla är bra på något. I Sverige är vi av tradition experter på avstånd, i Schweiz på spårning, här i Frankrike på munskydd, men ser oroväckande många bära det under näsan! Vilket osökt får mig att tänka på en viss skämtbild som har cirkulerat på twitter… Vad som varit bästa lösningen får vi se när ”slutnotan” kommer, men det kan nog dröja några år.

Utsikten från min hyrda lägenhet här på Rue Jean Jaures. Bokar alltid via hotels.com för att få var tionde natt gratis!

Dyr och trevlig weekend i Zürich

Efter utstuderat vackra Vaduz med sina lustiga kontraster (kostymkillar och kor om vartannat) känns Zürich vid första anblicken lite platt. Vad har den här staden för usp egentligen? Vackra hus i gamla stan, närheten till sjö och berg. Fint men inte unikt. Osedvanligt dyrt, men det var Vaduz också. Reykjavik är den enda staden jag har besökt som är dyrare. Schweizerfrancen är uppe i 10 kr och du får inte en lunch för under 20 francs. En hyfsad middag betydligt mer så klart, kaffe för minst 5 och drinkar runt 14.

Charmig ”gamla stan” i Zürich, liksom i otaliga andra europeiska städer.

Men när jag träffar lokalbor (bekanta från Stockholm respektive London som har slagit ner sina bopålar här) får jag en helt annan bild. De kan inte nog lovprisa livskvalitén i Zürich. Tryggheten, lönenivåerna, kommunikationerna, den friska luften, lättheten att skaffa bostad och vänner, med mera. Det är helt enkelt en ”lagom” stor stad med sina drygt 400 000 invånare. Lätt att ta sig runt, bara 15 minuter med lokaltåg till flygplatsen, och bra utbud av det mesta i kultur- och nöjesväg.

Närheten till Zürichsjön (fantasilöst namn kan man tycka) uppskattas av lokalborna.

Efter att under en och samma kväll ha ätit världens godaste ostfondue och stått upp i en bar (för första gången sen början av mars!) med en bra negroni i handen är jag beredd att sjunga med i lovsången. Coronarestriktioner då? Väldigt oansvarigt att stå i en bar, eller? Nja, de flesta ställen har bordsservering och plexiglas mellan borden. Överallt måste man ”checka in” med namn och telefonnummer för eventuell smittspårning. Oftast genom att man scannar en qr-kod på sitt bord. Schweizarna är av outgrundlig anledning besatta av qr-koder, så ha mobilen redo!

Solnedgång över floden Limmat som delar gamla stan i två delar.

Om ni nu är sugna på en Zürichresa kan jag rekommendera Townhouse hotell där jag bodde. Trestjärnigt hotell precis vid stationen, och nej här är inte stationskvarteren superskumma som i många andra städer. Massa små barer precis utanför fönstret, men de stängde vid midnatt så ganska lagom att runda av med ett glas på uteserveringen där innan läggdags. 15 grader en sen oktoberkväll. Inte illa!