På besök i renässansens födelseort

Det var praktiskt taget bara hem och vända och sedan iväg på nästa utlandsseminarie med jobbet. Landade i Florens i eftermiddags efter en ganska hetsig resa via Frankfurt. En timme på sig att byta mellan två europaflighter borde vara ok men efter en evighet i transferbuss in till terminalen, och sedan en ännu längre promenad till den nya gaten fick vi småspringa på slutet. Hann med marginal, men inte bagaget… ”Det lämnade de i Frankfurt” sa damen på Florens flygplats som om det vore den naturligaste sak i världen att göra. Som genom ett mirakel stod i alla fall den beställda chauffören fortfarande och väntade på oss när vi kom ut från Florens minimala flygplats efter alla dessa förseningar. Det blev direkttransport till möte på 1400-talspalatset där seminariet ska hållas. Bara en av fem personer på mötet talar hjälplig engelska vilket gör det hela lite mer komplicerat än de flesta möten men lokalerna är i alla fall så vackra att man tappar andan. Ännu roligare är det att dessa 1400-talssalar (vissa delar dock tillbyggda på 1600-talet) används som vanliga kontor. Man har skärmat av vissa hörn till kontorsplatser med plexiglas. Dessutom bor prefekten i de tre översta våningarna. När en av de icke engelsktalande vaktmästarna i palatset ska visa oss utsikten från taket passerar vi en helt vanlig modern dusch, med fönster ut mot den antika spiraltrappan. Onekligen en absurd syn. Man lever verkligen mitt i sin historia här. Hur det går att filma i en byggnad med medeltida el-standard får vi se imorgon! Om bagaget behagar dyka upp det vill säga, annars har vi större problem.

Pampig föreläsningssal

Utsikt från balkong högst upp i Palazzo Medici

Misär och lyx i centrala San Francisco

”Snälla, säg att det är en hög med kläder” tänker man varje gång man närmar sig vad som ser ut som lump någon lagt ut på trottoaren för sopupphämtning här i centrala San Francisco. Men det är det sällan. När man närmar sig ser man alltid en smutsig hand eller sko eller en rufsig kalufs som sticker ut ur byltet. Hade det varit en dystopisk film hade man avfärdat den som överdriven. ”Det kan inte finnas SÅ många SÅ utslagna människor som praktiskt taget ligger och dör på gatan medan resten av befolkningen kliver över dem med iPhonen och kaffemuggen i högsta hugg.” men just så är det. Vissa gator är veritabla tältläger medan det i ”finare” områden bara ligger någon stackare på tre-fyra kvarter. Medelsvensson må bli illa berörd av att romer tigger utanför den lokala mataffären. Här är det ingen som tigger. De raglar och sitter, i bästa fall. Men de flesta bara ligger, utslagna i dubbel bemärkelse. Det här blir JAG illa berörd av. Hur vet man ens att de lever? Första instinkten är att ringa en ambulans när man ser någon ligga till synes livlös på gatan, men då skulle en tjugo minuters promenad ta hela dagen. Man går vidare med en klump i magen och nedslagen blick.

Måste ju hinna till möte (och sedemera seminarie) på vackra Lone Mountain Campus. Sedan lunch i solen på Fillmore street och shopping i Japantowns galna köpcentrum. Det är precis som att vara i Tokyo, bara dyrare. Avslutar dagen med en perfekt grillad kyckling med smakrika tillbehör på den peruanska restaurangen Limón. Enda minuset är att det här liksom överallt i SF är iskallt. Ingen centralvärme här inte, eller har de till och med ac:n på? (Vill påminna om att utetemperaturen ligger runt +5 på natten) Vi svenskar sitter med jackorna på och äter den goda maten. Väl ”hemma” på trendiga, japaninspirerade Hotel Kabuki går värmefläkten på mitt rum på högvarv. I lobbyn är det typ minusgrader, men vi värmer oss med god, mörk rom. Det finns många som har det mycket värre…

Utsikten från mitt rum. Man kan till och med skymta Golden Gate-bron längst upp till vänster

Utsikten åt andra hållet. (Jag har en hörnbalkong.)

Japantown Peace Plaza där körsbärsträden snart kommer att slå ut.

Växlande väder och trötta fötter på Stanford

Mycket vackra landskap hinner man passera under sju timmars bussresa. En av anledningarna till att jag älskar att åka buss.

Förutom det här med land-samlandet har jag ett annat reserelaterat projekt: Att ta mig från Alaska till Eldslandet landvägen. Jag har insett att detta skulle vara mycket påfrestande att göra i ett sträck så jag fuskar vilt och betar av sträckor lite här och var, då och då. I och med veckans bussresa från LA upp till San Francisco fyllde jag i sista ”glappet” på sträckan Fairbanks till Mexiko city i alla fall! 20 dollar kostade det nöjet med BoltBus. Fräsch buss med wifi och sju andra medpassagerare. Gott om plats med andra ord.

Ok, jag är inte riktigt i San Fran än utan i Stanford, Palo Alto, söder om stan. Det är ett enormt campus så trots att vårt hotell (Westin Palo Alto) ligger precis i kanten av det tar det en halvtimme att gå till byggnaden där vi har seminarium och spelar in intervjuer. Campuset har till och med ett eget shoppingområde. Gick dit igår för att köpa batterier, men det var inte Kista galleria direkt… Apple store, Cartier, Hugo Boss, Louis Vuitton, Michael Kors, Tesla, Tiffany, för att bara nämna några av affärerna. Någon motsvarighet till Clas Ohlsson fanns icke. Det närmaste vi hittade var Bose. De var mycket trevliga och letade fram en handfull lösa batterier i en skrivbordslåda som de skänkte oss.

Hade just börjat lacka ur på det här landet idag: avstånden, stadsplaneringen (bil, bil, bil), priserna, dricksen, vädret (störtregn blandat med sol), men efter en kort (faktiskt) promenad i ösregn till närbelägen sushirestaurang är allt förlåtet. Jag säger bara ”spicy, crunchy roll”. Ljusår från den torra Stockholmssushin. Du har frityr, majonnäs och någon het sås. Wasabin är helt överflödig. Allt blir bättre med majonnäs!

Sushi the American way. Gott!

Mera utsikter och insikter från LA

Även dag 2 i LA gick i utsiktens tecken. Medan Ylva uträttade några ärenden tipsade hon mig om att promenera i den kända Runyon Canyon. Med LA mått mätt ligger detta utflyktsmål extremt nära hennes hus, bara 40 minuters promenad. Som jag mindes det från tidigare besök fanns inga trottoarer här, men kanske mindes jag fel för nu kunde jag i alla fall promenera hela vägen längs Hollywood boulevard på bekvämt breda ytor utan störande element som cyklar, barn, barnvagnar och annat som brukar obstruera ens framfart där hemma. Väl framme i ”parken” blev det mer av en utmaning. Där fick man samsas om utrymmet med träningsklädda lokalbor ute på dejt-, hund- eller lunchpromenader. Lägg till det nästan lodräta stigar toppade med löst grus, högst upp på en bergskam… Men jag överlevde. Örnarna som cirklade runt huvudet på en fick kalasa på något annat. Och utsikten var definitivt värd ansträngningen.

Halvvägs upp till högsta utkikspunkten

Utsikt över down town

LA är som bekant känt för sina enorma avstånd. Genomsnittet när jag kollar upp nåt vi ska åka till på Google maps är 20 min med bil, 1 timme med kollektivtrafik eller 2 timmars promenad. Absurda siffror för en som bor i Stockholm och är van vid att svaret på allt är 15 minuter (om det är bil, buss eller gång brukar inte spela någon större roll). Man kan inte bo i LA utan bil, brukar det heta, men numera finns ju taxitjänsterna Lyft och Über för att komma runt det problemet. För en rätt billig penning (oftast under 10 dollar) åker man de där 20-minuterssträckorna, men ibland får jag lite panik över att man inte bara kan gå ut på gatan och ta en vanlig taxi. Man måste veta exakt var man är, vart man ska och ha batterier, internet och sinnesnärvaro nog att knappa in dessa adresser i appen, annars går det åt h-e. Att försöka utföra detta efter 11 timmars flight på en kaosartat överfull flygplats är naturligtvis dömt att misslyckas. Det inser jag innan jag ens försökt, men jag har tur som en toka och hittar en vanlig taxi på LAX när jag anländer. I triumf kör vi förbi alla stackare som står med telefonerna i högsta hugg för att hitta sin Über.

Utflykt till down town LA

Utsikten från vår lunchhak: Salt N’ Peppa med de goda burgarna

Första gången jag var i Los Angeles var jag tre år och åkte hit med mamma för att hälsa på pappa som följde ABBAs världsturné som reporter. Vi flög den då (1979) ganska nya jumbojeten. Nu när jag är här för fjärde gången flyger jag dess ersättare, dubbeldäckaren Airbus 380, för första gången. Fattar inte förrän jag tittar på säkerhetskortet i stolsfickan framför mig att jag sitter i detta jätteplan. Det förklarar att boardingen tog en evighet, och att det fanns skyltar till stolsrader som jag sen inte såg röken av på undre ”däck”. En timme försenade kommer vi iväg från London. Från Stockholm var vi ”bara” 40 min sena, utan ett ord till ursäkt eller förklaring från personalen. De är helt oförstående till att jag och mina medpassagerare oroar oss för om vi ska hinna med våra anslutningar. ”Ingen fara. Det flyger vi ikapp och landar i tid ändå.” säger de vänligt. Det gör vi så klart inte men jag hinner ändå, då min resebyrå klokt nog gett mig två timmar att byta flyg i London. Har alltid gillat British Airways tidigare men det känns som om de har dekat ner sig rejält. Nej, vill man komma i tid är det lågprisbolagen som gäller, och för oklanderlig service asiatiska bolag.

LA och SanFran är inga ställen jag direkt har drömt om att återvända till, men när en av mina bästa vänner flyttat till LA och jobbet är medarrangör till konferenser i San Francisco så packar man så klart snällt sin väska och åker över. Att LA bjuder på sol och uteserveringar gör inte saken sämre. Väninnan är skeptisk till att sitta mitt i trafikbruset down town, men är det över 10 grader och sol säger mina nordiska gener att detta ljus MÅSTE tas till vara! Det hål i väggen med stolar på gatan som vi sätter oss på visar sig turligt nog ha stans bästa burgare med avokado och pommes. Ännu bättre blir det när vi ger oss ut på takbarsrunda. På Freehand Hotel är gästerna ännu mer hardcore än jag: Många ligger vid poolen i bara bikini, trots att det är max 15 grader varmt. Vi sätter oss med jackorna på i baren med en värmande irish coffe. Det andra stoppet, Hotel Intercontinental, är ljusår från Freehands bohemiska poolmys. Det är storskalig lyx på hög nivå. Utsikten är spektakulär. Down town Los Angeles är verkligen en trevlig bekantskap i en stad som jag annars är lite skeptisk till. Får panik av de stora avstånden, men det här är som New York eller vilken storstad som helst. Gångavstånd till allt man behöver. Finns ju till och med t-bana numera.

Utsikten från Freehand Hotels mysiga takbar med tropisk latinokänsla

Utsikten från InterContinentals bar på 70:e våningen

Hann även med ett par typiska ”Hollywoodaktiviteter” under dagen. Audition med väninnan på dan, och på kvällen är det filmvisning av biografin ”A Futile and Stupid Gesture” i närvaro av regissör, huvudrollsinnehavare och manusförfattare. Kan rekommenderas! Ett välgjort porträtt av skribenten Doug Kenney, en person vars öde åtminstone jag inte har hört mycket om förut.

Ett par visumvarningar

Nu är det äntligen snart dags för nästa resa. På söndag bär det av till Los Angeles för att hälsa på väninnan som bor där sedan snart ett år tillbaka, och sen vidare upp till San Francisco för att bevista seminarier och tv-inspelningar med jobbet. Håll utkik efter resultatet på axess.se!

Sist jag var i San Francisco (september 2013) var det riktigt soligt och varmt! och jag fick bedbugs:-/

När kollegan var på plats för att kolla läget på Stanford University för ett par veckor sedan låg temperaturen enligt rapport på runt 25, till och med i annars lite kyligare San Fran, men nästa vecka ser det typiskt nog ut att bli betydligt bistrare i hela Kalifornien. Till och med under 10 grader på nätter och kvällar. Jag är inte helt nöjd med detta men packar stoiskt ner tjocktröjor, koftor och kavajer. Man får tänka att det är varmare än hemma i alla fall! Och Kalifornien är ju ändå inte känt för sina uteserveringar direkt.

Vill passa på att utfärda en varning till alla som är på väg till USA inom en snar framtid. Att man numera måste ansöka om visum online minst tre dagar innan istället för att smidigt fylla i en lapp på flyget som ”på den gamla goda tiden” har väl inte undgått någon. Har själv gjort detta flera gånger och muttrat lite över att det kostar 14 dollar och måste göras i god tid och allt detta. TROTS att jag har gått igenom proceduren förr, och inte är helt tappad bakom en vagn (trodde jag) så lyckas jag denna gång bli lurad av en ”bluffsida”. Grejen är att dessa är både snyggare gjorda och har enklare webbadresser än den enda riktiga sidan: https://esta.cbp.dhs.gov/esta Anteckna, bokmärk och memorera denna och ingen annan! (Gör inte som jag och skriv in ESTA i adressfältet, för då kommer du fel och får betala sex gånger så mycket för din ESTA…) Och inte kan man klaga heller för man får faktiskt vad man betalar för, det blir bara mycket dyrare.

En annan ”varning” när jag ändå håller på är att samma system numera gäller även för de som ska åka till Kanada. Då är det denna sida som gäller: https://www.canada.ca/en/immigration-refugees-citizenship/services/visit-canada/eta.html

Men medan det är ett jäkla tjat om ESTA när man bokar en biljett till eller via USA är det ingen som nämner detta om ETA som den kanadensiska motsvarigheten heter. (Nej, det är numera inte bara en terrororganisation utan även ett visum!) Förrän man ska checka in på planet… Detta hände mig i somras så det var bara att boka om biljetten till dan efter, när min snabbt online-ifyllda ETA hunnit godkännas. Nej, tacka vet jag lappar på planet. De må vara jobbiga att fylla i med sömngrusiga ögon men de är gratis och ingen risk att glömma bort.

Romantiska restips

Paris är väl värt ett besök…

…men Rivieran är mycket mer romantiskt

Det finns två kvällar om året då jag till varje pris undviker att gå ut på krogen: Nyår och Alla hjärtans dag. Den förstnämnda av uppenbara skäl. Den andra för att det är ungefär lika romantiskt som ett koreanskt massbröllop. (Att gå ut med familj eller vänner kan däremot vara trevligt, om man får bord). Jag brukar hävda att Valentin borde firas genom att hylla kärleken i bred bemärkelse. Lever man med en partner borde väl denna få rättmätig uppmärksamhet 365 dagar om året, eller? Nåja, vill du överraska mannen eller kvinnan i ditt liv med en romantisk resa kommer här några ”tänk utanför ramarna”-tips:

Paris är ju känd som romantikens huvudstad, och visst är det fint och väl värt ett besök. Det finns massor av spännande kulturella aktiviteter. Men allvarligt talat: Hur romantiskt är det att köa till Louvren i timmar, kanske i ösregn? Det är väl varandra man vill titta på? Gör istället: Franska Rivieran. Här finns inga distraktioner förutom god mat och vin. Man slipper fastna i turistfällor och omges av den underbart doftande naturen (till exempel mimosa eller lavendel beroende på årstid) istället för storstadens avgaser och avlopp. Dessutom är klimatet mildare. Medelhavet är badbart från april till oktober, minst. I alla fall för oss som är vana vid svenska vattentemperaturer.

Rom är många sugna på och har en bild av gudomlig pizza på pittoreska uteserveringar. Jag är ingen fan av Rom utan tycker mest det är stökigt och dyrt. De där mysiga uteserveringarna får man leta länge efter, och på vägen dit har man antagligen hållit på att bli överkörd x-antal gånger. Gör istället: Amalfikusten. Här kan vi snacka romantiskt med solnedgångar som kan få den mest inbitna cynikern att börja skriva kärleksballader. De vackra små byarna som klamrar sig fast vid dramatiska klippor är en perfekt kuliss, och överallt bjuds man på hemmagjord limoncello. Det vackra börjar bara en kort tågresa söder om dammiga Rom.

Thailand väljer många par som vill rå om varandra i tropisk miljö. Ett ganska dåligt val skulle jag säga. Visst är stränderna oslagbara och visst finns det avskilda platser som bäddar för romantik, men de mer tillgängliga delarna av Thailand präglas antingen av hedonistiskt festande med snygga ungdomar från hela världen eller av omfattande prostitution, ofta både och. Ingetdera bidrar direkt till en romantisk stämning… Gör istället: Bali. Jag har aldrig sett så hög koncentration av par på något resmål någonsin. Det är förståeligt. Här finns lyxiga hotell för en spottstyver, vacker natur, bra service, bra restauranger och (möjligen med undantag av Kuta) ganska så folktomma stränder.

Thailand: Världens bästa party!

Men har du redan en kärlek, ta med hen till Bali istället