Fina och fula firrar i civiliserad huvudstad

Värmeåskvädret närmar sig bakom Eiffeltornet

Det är ovanligt tyst på kvällsflygningen till Paris. Inga vrålande barn, brölande ungdomsgäng eller högljutt klagande pensionärer. Ett fullsatt plan har bordats utan att någon har slängt ett handbagage i huvudet på en medpassagerare, och nu sprider sig en doft av nykokt broccoli i kabinen. Den mest uppenbara förklaringen är att vi drabbats av en gasattack, men det visar sig att det serveras varm mat. Detta har jag inte upplevt på en Europaflight på säkert tio år! Och det är en torskrygg som inte skulle skämmas för sig på en bra restaurang. Komplett med vin, kaffe och avec för den som så önskar, samt ackompanjerad av en god äppelkaka och liten vattenflaska.

Ännu ett exempel på Parisisk problemlösning: Ulliga gräsklippare

Redan innan vi landar på fransk mark känns det med andra ord som om man befinner sig i ett mer civiliserat sammanhang än vanligt. Intrycket består. Taxikön på flygplatsen är lång men välorganiserad och snabb. Taxin likaså. Han tar kreditkort och kör i 190 raka vägen till hotellet. Den franske professorn som vi är där för att filma är inte omgiven av den bohemiska oordning som är obligatorisk i England. Tvärtom. Böckerna står i snörräta rader på kontoret. Han är välkammad och nystruken. Tillsynes oberörd av den 30-gradiga värmeböljan. Den kvinnliga franska journalisten som ska intervjua honom likaså. Båda professionella ut i fingerspetsarna.

Nybyggt och gammalt vid La Villette

Trots den oerhörda mängd turister som besöker Paris varje år känns staden långt ifrån lika "turistig" som London och Prag. Alla dessa nystrukna fransmän verkar alltid vara i majoritet och aldrig är det någon påtaglig trängsel. Turistfällor finns dock i mängder. Eller fällor och fällor. Som allt annat i Paris fyller de en funktion och löser ett problem. Turister behöver äta. Vissa vill äta billigt. Därav dåliga trerättersmenyer för 10 euro. Vi tror vi är smarta när vi väljer ett ställe som ser mysigt ut med en meny för närmare 20 euro. Och visst, två av huvudrätterna är helt ok, men jag drar nitlotten med en lax med en onämnbar odör... Överväger att klaga men vet att när jag försökte skicka ut en självdöd kräfta från en restaurang i Lyon fick jag ett leende och ett "Nejdå, det är inget fel på den." till svar. Och som tur är kan jag inte ordet som skulle beskriva laxens doft på franska. Jag nöjer mig med att gömma firren under salladen och mumsar i mig de delikata gröna bönorna istället. Plötslig värmebölja och lax kanske är för mycket till och med för den franska civilisationen.

På väg in i båttunnel

Vistelsen avslutas med att beundra ett stycke ingenjörskonst från 1800-talet: kanalen Saint Martin.Tar t-banan upp till la Villette. En kanalbassäng kantad av fina lägenheter och restauranger. Paris Hammarby sjöstad. Säkert värt att återvända till någon gång när det inte ösregnar... Kanalbåten åker sedan därifrån ner mot Bastiljen via flertalet dubbelslussar och en två kilometer lång underjordisk tunnel under centrala Paris som mynnar ut i Port de l'Arsenal där man kan dregla över underbara husbåtar, om man (som jag) är lagd åt det hållet.

På en väninnas inrådan avslutades kvällen med promenad genom Ile Saint-Louis, en verklig oas precis mitt i Paris, eller mitt i floden Seine för att vara mer precis. Här lyser trerättersmenyer för under 20 euro med sin frånvaro men man kan å andra sidan få en habil varmrätt för samma pris på nån av de pittoreska små krogarna. Jag lockades av en som erbjöd grillad tonfisk, men med laxdebaclet i färskt minne valde jag i sista stund en biff med pepparsås och frasiga pommes. Inte helt fel det heller, med regnet nu sakta strilande utanför. 

Sommarbestyr

Sommaren kom lika plötsligt som snön i november, men medan den förstnämnda av olika skäl avbröt eller åtminstone lade sordin på all mänsklig utomhusaktivitet/transport så får solen motsatt effekt. När solen tittar fram i Stockholm, och dessutom åtföljs av värme, blir det samma aktivitet som vid en kraftig regnskur, fast tvärtom. Istället för att snabbt försöka komma in får alla än mer bråttom att komma UT och säkra en plats i solen. Rosévinspriserna skjuter i höjden och placeringen av uteserveringar blir mer fantasifull för varje år. All heder och lycka till åt Orangeriet som bygger läcker uteservering i två våningar trots att bygglovsprocessen dragit ut på tiden. Fram för mer civil olydnad i krogbranschen. Det kan skapa stordåd. Titta bara på svartklubben Tritnaha som ledde till längre öppettider. Lite tråkigt bara att jag var snäppet för ung och missade hela svartklubbseran!
Ett annat trevligt nytillskott i stan är alla takbarer som ploppar upp här och var: Tak, Continental, Urban Deli, mfl. Dock plågas de oftast av enorma köer för att ens komma upp, och enorm trängsel och ofta lite allmänt kaos. Har aldrig sett något liknande någon annan stans i världen. Har jag bara haft tur utomlands tro? Eller har Stockholm för få takbarer per capita, eller invånare som har ett osunt stort intresse för takbarer? Nåt lurt är det.

Med den plötsliga värmen kom ett lika plötsligt behov av sommarkläder. Nu när jag bor på 22 kvadrat har jag inte lyxen att ha alla kläder i skåpet samtidigt. Hade nätt och jämt hunnit baxa ner sommarklädkofferten från vinden när värmen slog till. Stod som bäst och tvättade upp halsdukar inför undanpackningen när alla andra låg i startgroparna för den stora roséjakten. Den utvalda sommarklänningen hade precis hängt ut sin sista skrynkla lagom till lördagens sommarfest i skärgården, men en miss hade jag gjort. Inga strumpbyxor. Man behöver inte strumpbyxor när det är +28, säger ni kanske. Nja, men senare på kvällen (i maj) är det sällan +28, plus att benen är så vita att de kanske råkar blända någon... Kan meddela att det inte finns någon strumpbyxa att uppbåda på hela Stora Essingen. Varken på Coop eller i någon av de trevliga minikioskerna. Det senare må vara hänt, men Coop. Skärp er! Nåja, det hela löste sig till det bästa. Smörjde in benen med BB-creme (Har ingen aning om vad detta är men hade en lite provtub hemma och det var lagom brunaktigt.) Han dessutom sola och bada (!) lite på plats innan middagen/festen, och en annan festdeltagare var snäll nog att låna ut ett par strumpbyxor senare under kvällen. Slutet gott allting gott!

Trots osedvanligt låg badtemperatur kunde jag inte motstå ett dopp vid denna söta sandstrand

Lite vardagsrasism på kvällskvisten

Jag hade härom helgen nöjet att besöka utestället Imperiet, i botten av före detta Skatteskrapan på Söder. Det utmärker sig främst genom att till skillnad från många andra ställen ha rätt trevliga vakter. Även på dansgolvet och i baren är stämningen överlag trevlig. Jag och väninnorna dansar på i godan ro. Efter ett tag kommer ett par män fram och börjar prata. ”Läget? Har ni kul?” Jo, det är ju bara bra, och sen kommer en fråga som gör mig fly förbannad, men jag håller masken: ”Tycker inte ni tjejer att det är obehagligt på ett sånt här ställe?” Tyvärr förstår jag exakt vad han menar, så stor del av mitt liv har jag ändå bott i den här stan. Det är en fråga två ”etniska svenskar” emellan på ett ställe där ungefär hälften av publiken inte är det. Jag svarar ärligt ”Nej, inte ett dugg (förrän nu). Varför skulle det vara det?” Han skruvar lite på sig när han märker att jag inte omedelbart håller med honom. ”Jamen, det är ju massa otrevliga män här som kastar blickar på er, och en gick fram och dansade tätt med några tjejer, trots att det var uppenbart att de inte kände honom.” ”Ojdå! (Jag hoppas han hör ironin i min röst) Nåja, vi har inte märkt av nåt obehag än i alla fall. Alla (utom du då möjligen) verkar trevliga, tycker jag.”

Vad som gör mig mest arg är inte rasismen. Jag kan fatta om man föredrar att festa, bo och umgås med folk som är lika en själva. Om man sedan i brist på utbildning, intressen eller andra vettiga minsta gemensamma nämnare väljer att umgås med folk av samma ursprung, låt gå. Jag lägger inga värderingar i den prioriteringen. Men när någon kommer fram till MIG i MIN stad och insinuerar att jag borde vara rädd, känna obehag, när inga skäl till oro har uppenbarat sig, då blir jag arg. Och lite förvirrad. Vad är det hotfulla? Att män tittar på kvinnor, och tvärtom, på en nattklubb? Att män tilltalar kvinnor de inte känner, och till och med dansar med dem? I alla fall under min uppväxt var det här helt normala beteenden. Vi är väl i Sverige, inte Afghanistan? Hotfullt för mig är höjda röster, förolämpningar, ovälkommen beröring, våld. Inget av detta observerade jag på Imperiet. Nej, han måste ha menat att det hotfulla bestod i männens ursprung. Att en svart kille står vid bardisken och spanar in tjejer. Att en liten indisk kille i storblommig skjorta dansar runt med ett tjejgäng. Ok, jag fattar. Men de där hipster-iranierna då? De ser ju precis ut som sin helsvenska motsvarighet med fula byxor och enorma skägg. Ja, lite bättre skäggväxt möjligen. Ska jag vara rädd för dem också? Eller alla östeuropeiska killar. De är ju vitare än jag. Är det hudfärgen jag ska vara rädd för, eller schavig klädsel, bristande svenskkunskaper, dålig värdegrund? Ska jag gå och vara rädd för allt detta? Det blir ju ett heltidsjobb!

Oj, nu dansar väninnan med en kolsvart kille. Är det dags att kalla på vakterna tro? Ringa polisen? Nåja, hon ser inte direkt skräckslagen ut så jag avvaktar. Innan vi sen går hemåt byter de nummer för att ta en fika vid senare tillfälle. Så en varning utfärdas härmed: Möte med andra kulturer kan leda till dejt med någon man inte mött på Tinder!

Gratis är gott, speciellt hotell och resor

Varje affärskedja med självaktning erbjuder numera någon typ av medlemskap där man kan samla poäng, få specialerbjudanden och återbäring. Det egentliga syftet, anar man, är att fritt kunna trakassera medlemmarna med mail och sms, men visst tjänar man några kronor här och var. Mest lönsamt är så klart att vara medlem där man spenderar mest, i mitt fall inte på ICA eller Lindex utan på alla typer av resande. Osponsrat och utan inbördes ordning är mina favoritmedlemskap Norwegian, British Airways och Hotels.com. Har hört att många håller på med SAS Eurobonus, men samtidigt hör jag jämt klagomål från desamma om att poängen är värda nada när det väl kommer till kritan och man får vara glad om man får ihop till en enkel till Köpenhamn. Nej, då är Norwegians kreditkort desto enklare, och avgiftsfritt. Poäng på allt du köper med minst en procents ”återbäring”, mer vid köp av flygbiljetter, flygbussbiljetter och en del annat. En poäng är en krona, och med deras fördelaktiga priser sparar man snabbt ihop till en resa. Sommarens tur och retur till Korfu på 2 500 kr betalades till exempel helt med poäng. Alltid trevligt med ”gratisresor”! Nu är det jag som håller tummarna för att de inte går i konkurs eller blir uppköpta av något dyrt och dåligt bolag, typ British.

Nu håller jag i och för sig faktiskt på med poängsparande även hos British. Började redan för sju år sedan då jag flög tur och retur till Nya Zeeland med dem och tänkte att ”det här måste väl ändå bli några poäng”. Sen glömmer jag ständigt bort att registrera mina resor eftersom de vägrar skicka ut ett plastkort, så man måste skriva upp eller printa ut sitt medlemsnummer, eller gå in på hemsidan i efterskott. Trots detta blir det tydligen en del poäng, för förra vintern fick jag ett mail om att mina poäng skulle gå ut om jag inte använde dem. Ok, tänkte jag. Man kanske kan få nån liten rabatt om man bokar en resa eller nåt. Det visade sig att man även kunde använda sina Avios, som de heter, till att boka hotell. I slutänden fick jag 3-4 gratis hotellnätter i Mexiko och Belize (bilden är utsikten från det sistnämnda). En glad överraskning!

Apropå gratis hotellnätter måste man ju bara gilla hotels.com och deras ”tionde natten på köpet”. Betydligt bättre än dessa små papperslappar där man får var tionde lunch, kaffe, smörgås eller vad det nu är gratis, om man nu inte hinner tappa bort lapparna innan man köpt tio av den aktuella varan, vilket jag alltid gör. Nej, hotels håller automatiskt koll online och när man har bott tio nätter på hotell har man en gratis natt att spendera, till ett genomsnittligt pris av vad de tidigare kostade.

Survival of the fittest-politiken

Så här när vårgrönskan spirar som bäst är det lätt att glömma diverse snöröjningsdebacle och andra tokigheter från vårt stadshus. Nu låter det nästan lite mysigt med fler bilfria gator, bättre gång-och cykelmöjligheter och flera gröna inslag. Mysigt för en fullt frisk, körkortsfri och barnfri kvinna i sina bästa år som jag själv i alla fall. Som dessutom har råd att bo innanför tullarna. Men om man lyfter blicken från sin egen horisont och tittar på de mindre lyckligt lottade då? De som partierna på vänsterkanten ofta säger sig värna om. Alla bor inte vid en t-bane- eller pendeltågsstation. Alla är inte friska och starka nog att cykla eller gå, eller ens åka kollektivt. De som är beroende av bilskjuts; privat eller färdtjänst, ska inte de få komma in till stan? Ska innerstan bli ett reservat för de som har psyke och styrka nog att slå sig fram i kollektivtrafiken, eller har max 2 (friska) barn som de lätt kan packa ner i cykelkärran vid familjetransport? Och alla stackars affärsidkare då? Det är inte lätt med transporterna för dem heller. Läste nyligen om möbelhandlare på Kungsholmen som fått slå igen. Det finns inga lastzoner för avlastning och inga parkeringsmöjligheter för kundernas pålastning. (Nej, miljöpartiet, det går inte att ta en soffa på varken bussen eller cykelkärran. Vissa mindre möbler, ja, men återigen: det kräver en viss fysik, envishet och råstyrka av inköparen…) Tydligen förväntas vi göra alla större inköp i dessa vidriga köpkvarter utanför stan. Det känns ju miljövänligt! Även mindre butiker är beroende av transporter. Även om vissa politiker verkar drömma sig tillbaka till tiden då bönderna kom in i stan med sina varor i korgar och kärror, och möjligen en hästkärra om man hade råd, så är vi inte där idag. Transporter sker idag med lastbil. De är inte vackra, men låter man dem komma fram snabbt är de borta snabbt. Frid och fröjd. Den här världsfrånvända visionen om att staden ska vara utan bilar känns mer och mer galen ju mer man funderar på saken, men alla funderar kanske inte så mycket. Eller så funderar de, men fastnar på ”cykelkärra”. Tänk lite längre, och läs en utmärkt artikel i ämnet: Bocken som trädgårdsmästare. Mycket träffande rubrik. Vad blir nästa grej? IOGT-NTO tar över driften av alla nattklubbar i länet? IS tar över jämställdhetsfrågorna? Kanske en vegan som vd på Scan? (Det rimmade ju i alla fall)

En miljard ska läggas på olika trafikobstruerande projekt i innerstan.
Borde inte det räcka till att glasa in de centrala delarna av Essingeleden istället?
Så skulle man kunna köpa den lägenhet som denna bild är tagen från! Underbar utsikt men mycket brus...

Några bostadsreflektioner, igen

Utsikt över stan från Lilla Essingen. Kanske bra läge för boende,
eller blir det för trångt med de 600 nya lyor som planeras?

Med anledning av min wanderlust i Stockholms bostadsmarknad är jag nu en flitig besökare på Hemnet igen. Det är lika deprimerande som någonsin för en känslig estet. Språket har i och för sig antingen blivit bättre eller så har jag vant mig vid att läsa dålig svenska, troligen det senare. Renoverings- och planlösningsdårskaperna är dock de samma. Jag hittar massor av nya hatobjekt men få nya favoriter. Försöker se charmen i nya kök, för original finns icke att uppbåda längre. Vissa är ändå hyfsat smakfulla, fast min inneboende träfetischist ryggar för spånskivor och softclose-lösningar. Spisar finns inte heller. Hällar är det nu. De är jättesnygga, när de är nya. Använd dem till matlagning en gång så är de förstörda. Man får nämligen inte rengöra dem med annat än en mjuk trasa. (Fråga mig inte varför. Det kanske är en myt, som det där att man inte fick bada efter maten) Men att ta bort inbränd mat med en trasa är ju som att spika upp en tavla med en mogen banan. Nej, den dan jag (Gud förbjude) äger en häll blir det stålull på den jäkeln, och passar det inte åker den ut! Diskbänkar finns inte heller. Det är trä, marmor, laminat och alla möjliga och omöjliga material med det gemensamt att de är föga tåliga för vätskor och spill, men snygga när de är nya.

Utsikt från Carnegiebryggeriet, Sjöstaden.
Fantastiska balkonger! till allmän beskådan... 

Att byta ut kök som har hållit alldeles utmärkt i 70 år eller mer mot detta opraktiska och kortlivade är både malplacerat och osmakligt. Nej, det kanske skulle kännas lättare för mig att i så fall flytta in i något relativt nybyggt. Ingen har hunnit förstöra den förhoppningsvis genomtänkta och passande originalinredningen/-planlösningen. Ett problem där är dock att man liksom alltid blir snuvad på ett rum. Nya lägenheter består nämligen nästan alltid bara av ett enormt kök och ett eller flera sovrum. Undrar i mitt stilla sinne om jag skulle kunna förvandla min gamla tvåa till en trea genom att baxa in en soffgrupp i köket och ställa en säng i vardagsrummet? Nåja, det gör ju att man slipper fenomenet ”köksfester” när man har fest! Värre är att jag nog inte har utvecklat den ganska extrema exhibitionism som behövs för boende i nya områden. Visst är det roligt att promenera genom t.ex. Hammarby sjöstad och kolla in folks inredningar och vardagsliv. Alla bor nämligen som i akvarier. Kommer man in i en lägenhet i ett sådant område behöver man ingen tv längre. Man ser precis ALLT hos alla grannar. De stora balkongerna ser underbara ut, men inte ens där är de stackars invånarna fredade då räckena alltid är genomskinliga. Det är som en dålig djurpark: Kul för åskådarna men djuren har inga gömställen.

För den som letar boende rekommenderar jag för övrigt INTE Josef Frank-utställningen på ArkDes. Råkade gå dit och nu har jag lagt entresolplan, två meter breda runda fönster och mycket annat till min "måste ha"-lista. Gå dit och se filmen från hans Villa Beer för komplett önskelista. Arkitektur-porr på hög nivå!

Spontanresa till "Polens vackraste stad"

Torget mitt i staden. Vi bodde hundra meter därifrån

Att resa med någon som anser att alla former av planering motsvarar en utstuderat grym form av slaveri leder till många spännande utmaningar. När man sen kväll innan avresedag dristar sig till att fråga om ungefärligt resmål och får till svar "Vi kan väl kolla Krakow" så gör man så klart det snabbt som attan, och tackar sin lyckliga stjärna för Europas alla lågprisbolag. Det går att boka en vettig resa 12 timmar innan avgång. Och eftersom det är Polen vi har att göra med går det även att boka ett superfräscht hotell mitt i gamla stan för under 400 kr natten. På samma sätt som tidigare generationer slentrianmässigt reser till Sydeuropa har vi blivit slentrianmässiga Östeuroparesenärer. Anledningarna är väl ungefär de samma som när man åkte söderut på 80-talet. Det är billigt, trevligt och lite lagom exotiskt. Man har sina rutiner. Går ner i den dygnet-runt-öppna närbutiken som aldrig ligger mer än något kvarter bort och köper öl och salami till kvällsmål, och den där goda kexchokladen med kokossmak som bara verkar finnas här. Passar på att äta anka, vilt eller schnitzel till middag. Köper med mig den goda polska grapefruktvodkan hem. Den här gången får vi även prova en syrisk middag. Hotellföreståndaren och hans vän från Palmyra sitter och äter i lobbyn när vi är på väg ut en kväll och de formligen tvångsmatar oss med kalkon och ris. Vi får sitta ner kring det låga bordet och förevisas om hur man äter korrekt (kalkongrytsbitarna plockas upp med en bit platt bröd och doppas i getyoghurt och stark sås. Riset äts med gaffel till.)

Torget och stadshuset by night

Det blir mer internationellt utbyte dag två då vi bokat taxi till Auschwitz och får en chaufför från Georgien som delger oss sitt livs historia och en del Georgien-tips under den sammanlagt ca 13 mil långa tur och returresan. Står just i begrepp att boka sommarresa till Tbilisi, så det passade utmärkt!
Själva koncentrationsläger-besöket var en bra historierepetition. I bakhuvudet vet jag att det rör sig om två läger (egentligen tre med Monowitz en bit bort, som vi inte besökte) men i medvetandet smälter de ofta samman. I verkligheten är kontrasten mellan dem slående. Jag hade inte föreställt mig att Auschwitz I skulle vara så "fint", men det byggdes ju som polska armékaserner; välordnade rader av trevånings tegelhus och alléer. 1940 togs kasernerna över av nazisterna och förvandlades till fång- och tortyrläger. Själva det storskaliga utrotningslägret anlades en liten bit därifrån: Auschwitz II Birkenau. Hundratals enklare baracker och flera gaskammare i utkanten av det enorma området. Tågspåret går rakt in i området och härifrån skickades de flesta passagerarna direkt till gaskamrarna. Nazisterna försökte förstöra dem innan de evakuerade lägret men ruinerna finns kvar. Det hela är en mycket obehaglig men viktig minnesplats. Inte för att någon någonsin verkar lära sig av historien (hur många folkmord har inte inträffat efter andra världskriget...) men ändå. Får också lära oss att det polska namnet på byn som halvt om halvt tömdes på folk för att ge plats åt lägret är Oświęcim, men det kunde väl inte tyskarna, eller någon annan heller för den delen, uttala.

Vår guide på Auschwitz utanför grindarna till läger I, med den kända texten.

Både i Auschwitz och i Krakow trängs vi med mängder av andra turister. Då är det ändå lågsäsong och mitt i veckan. Hur det är på sommaren vågar jag inte ens föreställa mig. Flygplatsen känns som en mellandagsrea. Försök navigera det med handbagage! Lokalborna suckar över alla brittiska svensexor. Vi hörde några eftersläntrare utanför vårt hotellrum under söndagsnatten, men det är så klart mycket värre på helgerna. En hel del högröstade holländska killgäng höll dock igång även måndag-onsdag. Ryktet om Krakow som Polens vackraste stad har tydligen spritt sig som en löpeld. Visst är det vackert, men jag måste säga att det är ganska likt andra städer på samma breddgrad. Du har floden, slottet, torget, stadshuset och fina kyrkorna. Museerna, spritaffärerna, souvenirerna och uteserveringar med elvärmare. Jag skulle nog snarare utnämna Gdansk till den vackraste staden på grund av den större närheten till vattnet, floden men också kusten. Personligen föredrar jag att inta kvällsdrinken med utsikt över segelbåtar och trampbåtar snarare än över hästskjutsar och små turisttåg, men det är en smaksak.