Nya intryck av Budapest

Parlamentet på östra sidan Donau, strax norr
om centrum. Och där spatserar Ronald (Reagan) till höger i bild.
Han är populär som staty i många östeuropeiska städer

Utsikt över Buda, bortre, västra delen av staden        

När jag var i Budapest första gången, på en tjejweekend för sju år sedan, fick jag inget lysande första intryck. En i gänget fick ett epileptiskt anfall och vi fick uppleva det tveksamma nöjet att besöka ett lokalt sjukhus. Det hela var skrattretande likt en skräckfilmsscen: Regnet vräkte ner. Blixtar lyste upp de flagnande fasaderna. Trapphusets gallerförsedda hisschakt var sedan länge ur funktion och vi fick gå uppför de breda, dammiga, stentrapporna, förbi ekande tomma, avstängda våningsplan. Plötsligt en korridor med ljus och röster. Någon står i blodig operationsrock och tvättar sig nödtorftigt i ett handfat. Vår väninna låg dock redan väl omhändertagen och nerbäddad längst in i den fallfärdiga byggnaden. Trotts den yttre misären slapp hon i alla fall tröstlös väntan på akuten a la Stockholm. Dagen efter var hon utskriven igen men regnet fortsatte falla och blåsten tilltog.Det ska erkännas att Budapest inte har charm nog att vara inbjudande i dåligt väder. Det blir bara depression och skräckfilm av det hela. Men med lite sol över Donau och en kaffe i solen kan man inte klaga. Nu var min andra vistelse i stan nu i helgen ingen nöjestripp i första hand utan vi var där för att intervjua ännu en excentrisk professor. Denna gång en charmig äldre gentleman med en ung, snygg turk som serverade kaffet istället för fruga, eller istället för självservering som hos ungkarlsprofessorn i morgonrock vi senast besökte. Ständigt nya omständigheter och åsikter, men alltid dessa böcker i oordning. Utomhusfilmandet gick denna gång över förväntan. Inga beskäftiga vakter eller poliser så långt ögat kunde nå. De enda som brydde sig om vårt filmande var några av de många uteliggarna.Efter avslutat arbete var min plan att flanera och spontanshoppa, men Budapest är inte världens roligaste stad för detta visade det sig. Efter en hel del promenerande kunde jag konstatera att det finns en shoppinggata med alla de vanliga modebutikerna och sedvanliga souveniraffärer. Visst finns det enstaka affärer i resten av stan också men de är så glest placerade att det här med planlöst fönstershoppande bara leder till frustration och onda fötter. Inte kryllar det av charmiga caféer heller. Nej, de bästa kvarteren låg faktiskt runt vårt hotell. Dels en radda uteserveringar med perfekt solläge vid floden söder om den vackra ”frihetsbron”. Dels saluhallen med allt man kan önska i matväg. Fyllde väskan med ungersk salami, till halva priset mot Hötorgshallen. Sen fanns det också en hel del bra restauranger i krokarna. Perfekta köttbitar på argentinskinspirerade Pampas Steakhouse. Inga ledsna kor som dött förgäves här inte. Eller pretentiöst men gott på restaurangen med det obegripliga namnet Borbirosag. Där körde vi på de säkra östeuropakorten anka och fläskfilé. Själva hotellet Kalvin house (för att det låg bredvid stadens tydligen välbesökta, enligt professorn, kalvinistiska kyrka) hade enorma rum med vackra trämöbler, blanka parkettgolv och minst fem meters takhöjd. 

Utsikt från vår fikaplats. Bara de vissna träden skvallrar om att det inte är sommar riktigt än

 
 

Gerillafilmande i London

Att genomföra en spontan tv-intervju utan förbokad lokal i London visade sig vara lättare sagt än gjort. Man kanske kan hyra en hotellsvit eller ett konferensrum för ett par timmar? tänker den kvicktänkta producenten (dvs jag). Nix, fullt. Men filma i lobbyn då? Nej, jag kunde lika gärna ha frågat om vi får halalslakta ett får lite spontant: ”Öh… Nej, det brukar vi INTE tillåta!” Kameramannen börjar reka möjligheten att stå i ett gathörn. Jag sneglar längtansfullt på ett mysigt lobbycafé på Doubletree by Hilton. Då inträffar undret: ”Javisst får ni filma här. Slå er ner bara.” Cafépersonalen tittar roat på vårt kabeldragande och bistår med kaffe. Senare visar det sig att vi i och för sig behöver tillstånd för filmandet men ett papper tas snabbt fram och undertecknas.

Vi hade i alla fall tur med vädret

Gerillafilmandet är dock inte över. Dagen efter ska vi filma ”påor” till intervjuerna, med programledaren i olika Londonmiljöer. Vi börjar i fina Hampstead Heath, ett enormt parkområde i norra London. Tror ni inte att det kommer fram ett par parkvakter och informerar om att vi inte får filma där utan tillstånd, som helst ska införskaffas några månader i förväg. Kameramannens mobila efterforskningar i taxin på väg in till stan visar att det i själva verket krävs tillstånd för att filma i hela London. Jag och programledaren protesterar: ”Men alla turister som filmar varandra överallt hela tiden då? Inte kan alla ha tillstånd?!” Följaktligen beslutar vi oss för att leka turister. Jag överger seriösa producentrollen med papper i hand och kritisk blick. Istället sitter jag lite nonchalant vid våra väskor och rynkar pannan över en turistkarta alternativt tar kort med mobilen, och låtsas att kameramannen och programledaren är två andra turister vars bagage jag ser efter medan de filmar sevärdheter.

Och med ordningsmakten faktiskt.
Vår turistsketch verkade hjälpa och vi fick filma ifred

Nej, betydligt enklare är de intervjuer vi gör hos dessa bohemiska professorer, som jag har förmånen att träffa så många i mitt arbete med Axess TV. Deras kontor och hem är så långt ifrån ett genomsnittligt, nutida svenskt hem man kan komma. Först och främst är det böcker överallt, i högar, travar och hyllor, blandat med lite papper. Sen är det andra pryttlar också, allt från personliga minnessaker till uråldriga artefakter. Samma sak med möblerna. Det är alltid personligt, aldrig vitt och fräscht. Det kan vara svårt att avgöra om de bara är nåt billigt och slitet som hängt med av gammal vana, eller ovärderliga 1700-talsprylar. Professorerna själva är också de ofta lite luggslitna, men med värdefullt innehåll och välkomnande attityd.

En annan sida av London

”More tea, coffee, biscuits?” Paret vi besöker i deras utsökt hemtrevliga hus i västra London är urtypen för engelsk gästvänlighet. Jag är där med två kolleger för att spela in en intervju om nationalism i Spanien med mannen i huset. Vår kameraman har fullt sjå att hinna sätta upp utrustningen mellan allt trugande och alla hjälpsamma tillrop: Ska vi ställa fram fler böcker i hyllan där? Kanske lite blommor? (en vas med nyplockade påskliljor åker fram) Jag tar bort den här så den inte är i vägen. (ett schabrak till porslinsskulptur stuvas undan). Efter avslutad inspelning fastnar vår av värdparet beställda taxi i den berömda Londontrafiken så vi får ytterligare någon halvtimme att småprata om brottsligheten i Spanien och beundra deras trädgård, och så mer kaffe och kakor förstås. De tycker nog vi svenskar är lite konstiga som inte vill ha te, och att vi fascineras av en vintergrön trädgård. Det är ju vid närmare inspektion alla trädgårdar i London. Vi tycker dock att vi har kommit till sommaren. Drygt tio grader i luften och körsbärsträdens knoppar är sprickfärdiga. Pojkvännen tar ner mig på jorden när jag vid senare samtal säger att jag vill ha en trädgård i England. ”Det är grönt för att det regnar jämt.” Ja, det är så sant. Men jag och mina kolleger har tur vår andra dag i London när vi ska spela in ”intron” på gatan. Molnen ser visserligen hotfulla ut men inte en droppe faller och solen tittar fram med jämna mellanrum. Vi jagar palmer för att få en ”spansk” känsla. Det är inte svårt. Engelsmännen älskar palmer och har förmånen att ha ett klimat där de faktiskt överlever vintern, till skillnad från Stockholm.

Vi bor i Hammersmith på ett av dessa typiska engelska hotell med heltäckningsmattor och burspråk, och sedvanlig förvirrande planlösning. Dock mycket fräscht för att vara London. Engelsk frukost serveras fram till kl. 9. Det är en lite absurd känsla att sitta där med korv och bönor kl. 8.30, men sen står man sig ett tag. Lunchpaus blir det på bohemiska marknadsgatan Portobello Road, där vi av en slump hamnar på ett svenskt café. På menyn finns bland annat frasvåfflor, surdegsmacka med avokado samt något som kallas ”full Swedish breakfast”, som visar sig vara pytt i panna helt enkelt. Inget bryggkaffe dock, men det får man inte på knivsöder heller numera så det är ju en korrekt tolkning. Närmare turistlondon än Portobello har vi ingen anledning att bege oss. Sen är det tillbaka till lilla Brook hotel och lååång taxiresa till Gatwicks flygplats. Precis lagom mycket London för min smak. Slipper man stadskärnan är det helt klart uthärdligt!

Hotellets trädgård. Måste vara underbart om det någon dag inte regnar

På väg hemåt

Att komma tillbaka till ”civilisation” i Playa del Carmen kändes ganska plågsamt efter lugnet i Belize. Från att ha kännt mig som Columbus när han upptäckte en ny kontinent (och sket fullständigt i att den redan upptäckts av indianer och vikingar, i mitt fall mayaindianer och amerikaner) till att åter vara omgiven av svenskar på turistgatorna där allt handlar om att bli full och få en bra bränna. Hälften av böckerna i hotellets lånehylla är på svenska, alla försöker sälja på dig souvenirer till överpriser, tequila och t-shirts med fåniga tryck väller ut ur butikerna. Blir dock lite uppmuntrad när jag kommer på att jag kan köpa allt på Walmart till en bråkdel av priset. Visst, man ska stödja den lokala ekonomin, etc., men inte till vilket pris som helst! Saknar shoppingen i Valladolid, människorna i Bacalar, stämningen och maten i San Pedro, och stränderna i Tulum så klart.

Håller Belize måttet som plats att slå ner sina bopålar i händelse av världskrig då? Jo, jag tror det. Dock lite tveksam till just San Pedro ur andra katastrofsynpunkter. Känns som om hela stället kan riskera att svepas bort varenda orkansäsong, skyddande rev till trots. Staden är bara några kvarter bred och även om ön är lite bredare på sina ställen så tror jag maxhöjd över havet är 1-2 meter. Att på ett sådant ställe döpa en restaurang till Tsunami sushi (provade den inte men tydligen poppis ställe) är inte god smak tycker jag! Men att slå sig ner på fastlandet, kanske starta ett sockerrörsplantage eller hotell, och sedan ha segelbåt/sommarställe på någon av öarna tror jag är en bra idé. Det är verkligen som en bubbla där resten av världen inte gör sig påmind i någon större utsträckning. Skönt att slippa höra om Donald, Syrien, flyktingar, IS och fan och hans moster, om än bara för ett litet, litet tag. Största problemet blir istället hur långt man ska orka gå längst den smala strandremsan innan man slår sig ner för en fruktshake och skaldjurssallad eller tex-mex lunch. Nästa gång ska jag våga mig på att hyra golfbil!

Framme vid världens ände

Dagens djur: Leguaner finns det gott om här.
De sitter ofta i par och solar sig i den heta middagssolen

Nu när jag ändå rest så långt måste jag så klart passa på att bocka av ett nytt land också. (Mexiko var ju favorit i repris). Ju mer jag googlade på grannlandet Belize desto mer sugen blev jag på att åka dit. De flesta européer vet inte ens om att det existerar. Är det en delstat, en stad, en del av Mexiko? Nej, det är sedan 1981 en självständig stat, tidigare känd som Brittiska Honduras. Många amerikaner har dock upptäckt dess förträfflighet och omskriver den i frestande ordalag i artiklar som dessa: "10 Reasons To Live,Retire, And Invest In English-Speaking Belize" och "The Advantages Of Life At TheEnd Of The World".

Stränderna är inte de största och lokalborna för en ständig kamp
mot sjögräset. Som vi med vår snöskottning

Men att det finns gott om skuggande palmer och att ett skyddande
rev utanför kusten hindrar vågorna från att bli höga väger upp detta

Vänligt, fritt och fredligt. Underbart! Belize som ”escape plan” om det skiter sig i resten av världen måste testas, säger min inre prepper. Det bådar gott att vår gruppresebuss till Belize faktiskt avgår i tid, till skillnad från alla andra mexikanska bussar. Gränskontrollen är ett under av effektivitet med minimala köer och strul. Så fort bussen rullar över gränsen är det som att befinna sig i 1800-talets amerikanska södern. Jag tycker mig nästan se försupna plantageägare blicka ut över sina sockerrörsfält från de stora, ibland lite ruffiga, trähusens verandor. Även båten till slutmålet för resan avgår i tid och 90 minuter i öppen motorbåt senare landstiger vi Ambergris Caye. Och nu är man plötsligt i den nutida Södern. Detta är så långt man kan komma från ekochica Tulum. Här är det country, rock, öl, fiske och grilltävlingar som gäller. Alla har tatueringar och keps. Stämningen är hjärtlig och högljudd. Dock har ett par mindre positiva amerikanismer smugit sig in: Det finns inga trottoarer, inga uteserveringar förutom på stranden och ingen promenerar. Man tar sig fram med golfbilar. Hade turen att få skjuts till hotellet av ett vänligt amerikanskt par när jag släpade min väska från båten, men annars promenerar jag trotsigt. 

På grund av sjögräs och långgrundhet badar man ofta
från pirer som denna. Inte helt fel det heller!

Det är ganska talande för Belize att de enda före oss i passkontrollen var två nunnor och ett mc-gäng. Här pågår gudstjänster och ölhävning sida vid sida, och ibland är det samma gäng som deltar i båda. Som kyparen på en restaurang förklarade när han ursäktade deras tidiga stängning: ”Du förstår imorgon har vi ett stort grillmästerskap här. De börjar redan kl. 8 på morgonen, sen är det paus för gudstjänsten och efter det fortsätter vi med grillbuffé och fest hela kvällen!”

Vänliga avkrokar

Valladolid by day: Fina små hus och folkabubblor.
Produktionen av dem i Mexiko höll på till 2003, så en del är rätt nya

...and by night. Kyrka vid torget mitt i stan

                                   Ju längre bort från de mest upptrampade turist-stigarna vi kommer desto trevligare blir folk. Det blev två nätter i Valladolid, en av de större städerna i delstaten Yucatan. Överraskande få turister trots att den ligger mitt emellan två av de mest populära maya-lämningarna: Coba och Chichen Itza. Och trots ett bra utbud av hotell och restauranger, allt snyggt paketerat i pastellfärgade hus och lummiga innergårdar. Inte mycket krimskrams i affärerna utan mest habilt hantverk eller snorbilliga vardagsgrejer. Perfekt plats att komplettera semestergarderoben.

Ingen direkt strand i Bacalar men många badbryggor,
och väldigt blått vatten för att vara en sjö!

Igår kom vi till Bacalar, tre-fyra timmar med buss söder om Tulum. Liten ort känd för sin fina lagun/sjö. Här har vi för första gången mött den där riktigt hjärtliga mexikanska attityden som jag är van vid sedan tidigare vistelser. Till exempel när man vad som känns som mitt i natten kliver av bussen mitt på en lerig grusväg och möter vänlig taxichaufför som skjutsar till hotellet för en spottstyver, trots att han redan har en passagerare (ung tjej. Vi skulle nog inte kliva in i taxi om en okänd man redan satt där...) Hotellpersonal som gärna ringer runt och hjälper oss med vidare resor.

Vår utsikt från hotellet i Bacalar. Nu är man verkligen mitt i djungeln!
Kacklet från fåglar är ibland nästan öronbedövande

Restaurangpersonal som delar med sig av sina hemliga recept, med mera, med mera. Det hela smittar av sig på övriga turister också. Man småpratar med de man möter på ett annat sätt än på större orter. Därmed inte sagt att Bacalar är litet. Vi hade nog en bild av att det bara skulle vara en gata längs en sjö men det hela sträcker sig många kvarter inåt land med trevlig park i mitten och en uppsjö små barer och restauranger. Igår hamnade vi på en fransk (!) restaurang. De gjorde ingen reklam om att vara franska men en blick på menyn visade att inte var det mycket mexikanskt i alla fall, och mycket riktigt visade sig ägarna vara fransmän. Åt en underbar grillad tonfisk med liten potatisgratäng, vitlökssås och grillade grönsaker. Skönt med en paus från alla tacos!
Imorgon blir det bussresa till Belize och färja till den av Madonna omsjungna ön: La isla bonita aka Ambergris Caye och semesterorten San Pedro. Efter mycket googlande och rundfrågning om båtar och bussar som går/inte går (Ni som har varit i Latinamerika vet vad jag menar) fick jag tips om ett hotell här i närheten som ordnar utflykter till Belize. Jovisst, för 300 pix går det en (förhoppningsvis hyfsat lyxig) buss från hotellet i fråga, frukost ingår, direkt till hamnen i Belize varifrån färja går. Skönt att vara på gruppresa, förhoppningsvis. Hotell med wifi bokat i San Pedro så återkommer därifrån med rapport.

Från gentrifierad strand till det koloniala inlandet

Solbäddar vid vårt strandhotell: Hip Hotel

Dagens djur: Åsna som slitit sig och går lös på strandbarens menyer
Här har den lugnat sig och hälsar på pojke med hink

Efter fem dagar i Tulum är kameran överfull av bilder på kritvit sand, med och utan palmer, med och utan folk. Och glittrande turkost vatten så klart. Detta är onekligen en av de finaste stränder jag sett. Hotell-zonen lever upp till sitt exklusiva rykte. Här flanerar de med diskreta och snygga kläder, jämn solbränna och smala kroppar. Alla vill vara hippies, rika hippies. Priserna är plötsligt på Sverigenivå. Eco-chich är kodordet, men ska man vara cynisk används det mest för att förklara dåligt internet och liknande. Hotell-zonen är vad jag förstår inte ansluten till el- eller vattennätet utan det förstnämnda produceras genom ständigt surrande egna generatorer på varje hotell, och vattnet transporteras med en ständig ström av vattentruckar, och är ej drickbart. Dricksvatten finnes i små flaskor Evian som man får gratis en om dagen, eller som köpes i restauranger för en femtiolapp. Det hela känns inte jätteekologiskt om du frågar mig.... Området utforskas lättast genom en promenad längs stranden där mer eller mindre exklusiva hotell ligger på rad, alla lika diskreta som sina gäster. Det är inga jättekomplex som tornar upp sig utan väldesignade två- eller trevåningsbungalows, alla med tillhörande restauranger och solstolar. Man kan även gå längs hotell-zonen på "huvudgatan" som egentligen är en smal grusväg och allt annat än gåvänlig, men här finns många gulliga små affärer, befriade från krims-krams och fyllda med svindyra handplockade varor: hantverk, kläder, etc.

Dagens motion: Klättrade upp för 42 meter hög mayapyramid

Nu har vi dock begett oss inåt landet för att se "det riktiga Mexiko". Våra plånböcker tackar oss definitivt för detta. Nu är en restaurangmiddag nere på runt hundringen igen. Har idag tittat på Maya-ruiner i Coba och checkat in på hotell i koloniala staden Valladolid, ca två timmar med buss från Tulum. Bussar och rent generellt transporter i Mexiko är lite som Schrödingers katt. De både finns och inte finns, beroende på var man frågar, tills de dyker upp, eller inte. Tricket är att fråga så nära inpå avgångstid och -plats som möjligt. Idag hade vi tur. Morgonbuss från Tulum gick 10.30, inte 20 minuter innan som utlovat. I så fall hade vi missat den. Framme i Coba 40 min senare. Lyckades sen fånga en eftermiddagsbuss vidare till Valladolid. Tricket var att vinka frenetiskt, då det var en buss utan regelrätta hållplatser.