Prag - östeuropas London

Här betas det av europeiska huvudstäder på löpande band. För en dryg månad sedan isiga Reykjavik och nu i veckan mildare Prag. Huvudstad i ytterligare ett av dessa länder som inte fanns när jag var liten: Tjeckien, anno 1993.

Julmarknad vid det kända astronomiska uret

Jag hade förstått av förhandstipsen att Prag var ”turistigt” med dålig mat och billig öl. Det stämde ganska väl med mina egna observationer. Man tror man är smart som åker dit en onsdag i början av december. Jag menar det är inte en solig långhelg i maj direkt. Taxichauffören är också lättad när han kör oss till vårt boende. ”Det är inte alls så mycket turister nu. Det är mycket mer på helgerna. Då kommer det busslaster från hela Europa.” Så klart, Prag är ju Europas geografiska motsvarighet till t-centralen. Ganska i mitten av allt. Men när man sedan går ut för att spatsera i gamla stan undrar man: Kan det verkligen bli ”värre”? Inte ens i London har jag sett så mycket turister eller en plats som är så fullständigt anpassad till turism. Det är som ett Disneyland för vuxna. Första kvarteret är okej. Folkmassan trycker en framåt i lagom takt och man kan kika in i de gulliga butikerna. Åh, vilka vackra kristallglas. Ah, glasprydnader. Sedan massa coola väskor och annat lädergods. Hm, kan cannabisvodka vara något att ta med hem? Nja. Här och var bryts butiksraden av ställen som säljer lustiga strutar och andra sötsaker, eller irländska pubar, eller gulasch-restauranger, med stora färgbilder på maten så klart. För dem som varken är shoppingsugna eller hungriga finns thaimassageställen som säkert kan erbjuda flera olika typer av massage… Det var första kvarteret det. Nästa kvarter upprepas alltihop. Man svänger runt ett hörn, allt upprepas. Tillslut är man helt yr. Har vi inte gått förbi den här glasaffären? Hade massagesalongen verkligen fisk-spa nyss? Nehej, det är en annan. Lägg medeltida stadsplanering och oändliga horder med folk på detta, samt tidig skymning och som sagt billig öl… Det är som en mardröm. En vacker mardröm med trevliga människor, men ändå.

Utsikt över bortre delen av stan, med sitt slott på en kulle.
Som sagt, hela staden känns lite Disney-inspirerad...

Det är turism på en aldrig tidigare skådad nivå. Man kan även ta sig runt på roliga sätt. Segway är poppis. Häst och vagn så klart men man kan också hyra nyproducerade veteranbilar att köras runt i. En annan aktivitet är att det finns museer för alla möjliga böjelser: Tortyr, sex eller Apple, för att bara nämna några. Ta ett obskyrt ämne så lovar jag att det finns ett museum om det i Prag.

Turister älskar att gå på broar, så även här på Karluv most
som leder mellan gamla stan och slottet

Maten då? Tja, det kunde ha varit värre. Efter ett halvår i Riga har jag lärt mig att man måste lusläsa online-rekommendationer. Det är inte bara att snubbla in på första bästa färgbildsställe och tro att man ska få nåt gott. Tripadvisor korsrefererades med Google. Vi kom fram till att top-tio på Tripadvisor nästan alltid är fullsatt så satsade på Google-recensionerna. Hittade en italiensk restaurang som var en riktig fullträff. Enda minuset var att vi hamnade på rökvadelningen, så kläderna luktar fortfarande fimp. Tyvärr var det få restauranger med inhemsk mat som fått höga betyg men vi hann med några spontanbesök på tjeckiska turistkrogar med friterade saker och potatis i olika skepnader också. Helt ok, och när allt kostar en spottstyver och sköljs ner med god öl kan man inte klaga. Bara att vara skyddad från gatans zombieliknande turisthorder gjorde en tacksam. På vägen hem vid 23-snåret var det fortfarande fullsmockat i de butiker som höll öppet, och guidade grupper gick lydigt runt och spanade på vackra fasader. Klockan 23, en kylig onsdagsnatt i december. Prag är staden där turismen ständigt pågår. Spåren av vardagsliv är få.

Mellanrättseländet

Det var inte länge sen som ”mellanrätter” betydde ett enklare och billigare alternativ till den vanliga huvudrätten på många av Stockholms krogar. Det kunde vara en sallad, en omelett eller en matig toast. På senare år har det dock kommit att betyda raka motsatsen: Konsten att sälja överarbetade matkreationer som i de flesta fall är mindre än en vanlig förrätt för strax under tvåhundringen. Alltså varken mättande, tillfredsställande eller prisvärt, om du inte är anorektiker. Det är inget mindre än ett otrevligt otyg som borde bojkottas, eller åtminstone borde restauranger som ägnar sig åt detta förses med en tydlig varningstext. Bara de senaste månaderna har jag råkat ut för det flera gånger: Surfers, Ljunggrens, Brasseriet, för att nämna några. Tidigare har jag flera hundra kronor fattigare gått hungrig från Mother, Fotografiska och Farang. Ibland har denna typ av etablissemang dessutom fräckheten att föreslå att man ska beställa in flera ”smårätter” att dela på. Detta kanske för att få gästerna att tro att det handlar om någon typ av tapas. Låt mig klargöra att det gör det definitivt INTE. Det rör sig om rätter av typen korslagd sparris, nej nu överdriver jag, Oftast är det bara EN sparris som ligger på tallriken. Hur man delar denna rättvist på två eller flera personer övergår mitt förstånd. På längden då, eller? Lustiga små knyten (alltså ett per portion) i buljong är en annan favorit. Lycka till att dela detta på ett fräscht sätt…

Enda gången denna typ av rätter funkar bra är om man verkligen inte är hungrig. Som ett exempel åt jag en tidig lunch med en väninna på Operans Brasseriet i helgen. Vi blev informerade om att rätterna (som kostar mellan 135 och 225 styck) var mellanrätter och ungefär två stycken motsvarade en varmrätt. Då jag nyss ätit frukost nöjde jag mig med bläckfisk i buljong, en mycket god portion på en knapp deciliter. Väninnan valde en rätt till. Men jag kan meddela att då denna typ av rätter i nyttighetens namn oftast är betydligt mindre mastiga än en vanlig förrätt blir man inte mätt ens på två, om man nu är hungrig. De består ju ofta av 90 procent vegetabilier och buljong. Ett par timmar senare kurrade det betänkligt i våra magar och det blev akutbesök på McDonalds.

Man kan inte låta bli att känna sig som när man klivit in i en skumtaxi som tar över 1000 spänn för att köra en hem. Uppskörtad. Ska man behöva punga ut 500-600 kronor, ex dryck och dricks, för att bli någorlunda mätt? Nej, bojkott kanske är det enda rätta. Om man trots allt råkat hamna på ett av snålställena får man köra med bojkott ”light”. Le sött, säga att man bantar/just ätit/haft kräksjukan och nöja sig med en ”mellanrätt” (till priset av en normal varmrätt på ett normalt ställe) och på vägen hem tillbedja hamburgerguden. Restaurangernas nya mellanrättskoncept måste vara en lysande affär för snabbmatskedjorna!

Längtan efter nytt läge

Något jag minns av min farfar var att han flyttade jämt. Nåja, jämt kanske är att ta i, men ofta jämfört med mina föräldrar som bott i samma lägenhet sedan långt innan jag föddes. Det känns som om den där miljöombytesgenen har hoppat över en generation. Själv flyttade jag runt utomlands i flera år och sedan mer ofrivilligt hemmavid när jag var ”mellan boenden”. Sedan införskaffades lägenheten på Söder, efter en långdragen jakt som ni kunde följa här på bloggen 2011. Förra året var det tillfällig utflykt Riga där jag trivdes som fisken i vattnet. Efter det kliar det i fly(k)ttgenen igen, men eftersom både vänner och arbetsplats finns här i Stockholm finns inga rimliga motiv till en utlandsflytt eller ens till Jönköping! Kvarstår flytt inom länet, men vart?

Jag håller just nu på med ett psykologiskt experiment på mig själv: Hur långt från centrum klarar jag av att bo utan att bli galen? Det föll sig nämligen så lämpligt att en väninna med familj behövde hyra en tvåa, så hon fick låna min, medan jag och sambon klämmer in oss i hans etta på Stora Essingen. Så det är även ett experiment i hur litet man kan bo. Det sistnämnda har jag inga problem med. Visst, det är skönt med två rum, speciellt om man vill ha gäster, men att ha kök, sovrum, tv-rum och matrum allt i ett är rätt mysigt faktiskt. Pendlingstidsmässigt tror jag dock att det här med 30 minuter på bussen är min maxgräns (ettan från Essingetorget till Stureplan). Men visst, säg att jag pallar 30 minuter på t-banan så har jag täckt in en ganska stor del av Stockholm. Om man sedan kunde införa infravärme i busskurerna skulle jag vara bra mycket gladare. Att vänta på en buss i detta klimat GÅR ju bara inte.

Utsikt mot Lilla Essingen och Söder från Broparken
Vem kunde ana att det var så vackert att stå under Essingeleden?

Förutom bussberoendet måste jag säga att Stora Essingen har stor potential. Vackert är bara förnamnet. Sen skadar det inte hur nära det är till allt man behöver: Pizzeria, gym, kemtvätt/skrädderi och café i samma hus, buss och kiosk på torget utanför fönstret. Går man över (den så gott som bilfria) gatan kommer man till kiosken där man hämtar ut brev och paket. Att slippa hämta posten på Coop med deras eviga köer är en lättnad. Över gatan åt andra hållet ligger mataffären (svindyr men ändå) och ytterligare faciliteter i form av restauranger, blomsteraffär, med mera. Att sedan samtliga brf:er här på ön verkar lätt fascistoida och strösslar ”tillträde förbudet” och ”privat område”-skyltar på varenda yta som ligger i anslutning till deras hus är kanske något man får leva med, även om det gör ens promenad lite komplicerad. (Det kanske är ett fenomen som är vanligt över hela stan numera?) Jag är absolut ingen allemansrättskramare men kan tycka att om man nu bor i ett flerfamiljshus med en massa löst folk så kanske det inte spelar så stor roll med lite löst folk till på tomten, i alla fall inte om de beter sig som folk, typ är ute och promenerar, joggar eller genar till bussen.

Avkoppling på sydligare breddgrader

Enda nackdelen med Sverigesemester så här års: Vädret
Jag huttrar i nybyggda delar av centrala Jönköping

Säg semester och de flesta får bilder av soldränkta stränder eller hektiska metropoler i huvudet, möjligen dyker det upp någon bild av fjällvandring eller skidtur för de hurtigare. Men till syvende och sist handlar det främst om miljöombyte. Ta bara 1800-talets vurm för brunnsdrickande. Detta vattens hälsobringande effekter kan säkert diskuteras men jag betvivlar inte ett dugg att folk blev piggare och friskare efter besöken. De kom bort från vardagen, om än bara för några dagar. Såg något nytt, upplevde en ny miljö. En ny svensk ort kan vara nog så exotisk som en thailändsk strand, speciellt för någon som liksom jag är uppvuxen i Stockholms innerstad.

Väninnan hade förvarnat mig inför vårt Jönköpingsbesök i helgen. "Det är inte alls som Stockholm. Folk är liksom gladare och öppnare." Ja, ja, det är väl samma novemberdepressioner och snökaos i vardande där som överallt annars, tänkte jag i mitt stilla sinne. Men redan på bussen från centralen till hennes lägenhet börjar konstiga saker hända... Med alltför stor sportbag i ena handen och hämtpizza i den andra svettas jag generat och förväntar mig suckar och onda ögat av medpassagerarna, som brukligt. Men istället blir vi erbjudna sittplats och blir vänligt tilltalade. Som stockholmare går nu tre tankar genom huvudet: Mannen som småpratar med mig är antingen psykiskt sjuk, full eller raggar, eller (inte ovanligt) en kombination av de nyss nämnda. En efter en bockar jag av de tre orsakerna i huvudet och märker att inget verkar stämma. Han är på väg hem från jobbet och berättar glatt att han och hans fru nyss har flyttat till hus i samma område som är vårt slutmål. När han sedan kliver av samtidigt och insisterar på att hjälpa oss med packningen tänker man "Aha, han vill råna oss!" och ger honom det som kan ersättas: pizzan och systembolagspåsen. Men, nej inte det heller. Utanför porten får vi igen våra inköp och skiljs åt med ett "Ha en trevlig helg"!

Liknande scener upprepar sig hela helgen: Vi får bartips av servitriser, nattklubbstips av dörrvakter, småpratar med loppisförsäljare, får semestertips av en lokal alkis. Det ordnas fram bord på tapasbaren där man egentligen borde ha bokat. Vi kommer in gratis på utestället när de hör att vi är på tillfälligt besök. Man kan betala med kontanter på bussen. Allt är lite vänligare och lite enklare. När jag ska gå in på toaletten på ett välbesökt café möts jag av två glada mammor med sina spädbarn, som är på väg ut. De har lätt panik i blicken. "Åh, nej! Har du fått vänta länge nu? Det tar ju ett tag med dubbelbyte" ursäktar de sig. Nej, jag hade ju inte väntat men blev glad av omtanken.

Timme efter timme och leende efter leende rinner stressen av en. Semester när den är som bäst. Liksom Thailandsresenären som köper med sig kryddor för att förlänga semesterkänslan på hemmaplan tänker jag att detta måste jag prova i Stockholm. Sträck på dig, se folk i ögonen och le! Kanske till och med utbyta någon vänlig fras. Hur svårt kan det vara? Det håller ungefär en timme och sedan inser jag att alla går igenom den där listan i huvudet: Är hon full? Förvirrad? Singel? Bäst att ägna sig åt något intressant i mobilen istället. 

Hur tänkte de nu då?

Dags för snöröjning? Eller så skiter vi i det!

Ofta oroar jag mig numera över omvärldens intelligens och tänker att när jag själv inte har hjärna och fysik i behåll utan är helt beroende av andra, då är det nog rätt kört. Detta med den famösa feministiska snöröjningen är bara ett exempel i en oroväckande trend. Ett parti som värnar om kvinnor och miljö har på kort tid (förutom otaliga benbrott och hård belastning på vården) åstadkommit minst två saker: Att göra prefixet feministisk- till ett skämt- och skällsord, och få försäljningen av stadsjeepar att skjuta i höjden. Hur ska man annars ta sig fram? Att dessutom utgå från tesen att kvinnor inte kör bil (bor vi i Saudiarabien eller!?) och sedan förvandla Stockholms gator till en djungel där bara de starkaste och bäst anpassade kan ta sig fram är så ondskefullt att inte ens Trump skulle våga utföra något liknande. Till deras försvar ska dock sägas att jag just nu har en liten grävskopa utanför fönstret som håglöst samlar ihop de snart bortregnade snöresterna. Bättre sent än aldrig. Betryggande är också att man förutom att tillsätta en utredning (så klart) även ska anslå mer pengar till snöröjningen. Men jag undrar hur det är med mattekunskaperna? Om man får 0 (noll) snöröjning för X antal miljoner, får man då en massa snöröjning för X gånger 2? Jag tänker att 0 x 2 fortfarande är 0, men jag kanske tänker fel där?

Fel i matematiken verkar det även vara på den borgerligt styrda bussfronten. När jag skulle ta ettan från Stureplan mot Stora Essingen igår kom två bussar på en gång, som jag missade. Nå, då kommer väl snart en till tänkte jag. Nix, 14 minuter till nästa buss, i rusningstid! När jag i desperation tog t-banan till Fridhemsplan för att försöka genskjuta någon av bussarna var det istället 20 minuter till nästa buss, men då kom det å andra sidan tre på exakt samma gång. Jag vet inte om jag gillar det här med tre bussar en gång i halvtimmen istället för en var tionde minut men det kanske är något nytt efter snökaoset, att man måste köra i konvoj, eller? Annars tycker man ju att det kan vara en bra grej att försöka sprida ut sig. Den buss som ligger sist kanske kan vänta lite extra på varje station medan den första försöker köra ikapp sin tid. Det tycker jag verkar bättre, men vad vet jag om bussar.

"Äsch, politiker har väl aldrig varit kända för att vara speciellt smarta", kanske ni invänder. Sant, men oroväckande ofta verkar det även ha slagit slint hos privata näringsidkare. Ett kort exempel bara. I fredags ville svågern kolla på nån "jätteviktig" fotbollsmatch så vi begav oss ner till Hornsgatan. Antingen Hirschenkeller eller Retro (två barer som ligger bredvid varandra) borde visa den, tänkte jag. Japp, Retro har rätt kanal på och massor av lediga bord. Toppen! "Ska ni äta?" frågar den uttråkade servitrisen. Nej, det hade vi nyss gjort (klockan var 20.30). "Men vi kanske kan dela på några nachos eller nåt småplock?" Säger jag snabbt när jag ser hennes ogillande min, men nej, man måste beställa minst en varmrätt per person för att få sitta vid något av de tiotalet stora, tomma borden. Vi snackar alltså 80-talet tomma platser, fem minuter innan matchstart, på en öde del av Hornsgatan en relativt sen fredagskväll… Det smarta svaret hade varit "Sitt och drick ni så länge, men var beredda att resa på er om det kommer matgäster." Så maximerar man sin vinst och får nöjda kunder på köpet. Möjligen kan jag förstå om man spar ett par bord till matgäster. Stället vägg i vägg då? Nej, de vägrar att slå på tv:n, trots att det är fler än vi som är ute i samma ärende. Vi hamnar på alltid lika trevliga Zinkens krog på Ringvägen istället. Tur att det finns några hjärnceller i omlopp här i stan fortfarande!

Konsten att (motvilligt) klä ut sig

Från lettisk lönn 2015...

Trots sedvanlig förvirring om när man ska fira Halloween är den väl vid det här laget nu över i de flestas almanackor. (Rätt svar är att högtiden firas den 31 oktober, men när denna dag infaller på en vardag kan man ju välja att förlägga festligheterna till helgen innan eller efter.)

Jag är personligen inget större fan av att klä ut mig, vare sig det gäller maskerader, baler eller temafester. Dock gillar jag att den amerikanska trenden med att klä ut sig till vad man vill, inte bara något läskigt, nu har nått Stockholms halloweenfiranden. Det gör det hela något enklare.

Förra året firade jag högtiden både i Riga och Stockholm eftersom vi flyttade hem i månadsskiftet. När jag blev bjuden på en klä-ut-dig-till-vad-du-vill-fest i Riga var jag dels trött på min drygt tioåriga tradition att klä ut mig till orm och dels befann sig de slitna ormskinnsbyxorna i Stockholm. Det hör ju liksom till att man överlag inte har med sig de där spexiga kläderna som kan vara till grund i en utklädnad när man tillfälligtvis bor utomlands. Så vad göra? Gå och köpa någon utstyrsel? Mja, jag är inte mycket för att köpa något som bara kan användas på maskerader. När jag såg de vackra höstfärgerna i grannskapet fick jag en snilleblixt: Jag ska klä ut mig till lönn! Jag gjorde noggranna färgstudier av lönnstammar och kom fram till att de snarare är grå än bruna. Grå byxor hade jag redan. Grå polotröja inköptes. Sedan var det bara att gå ut och plocka löv och trä upp dem på långa girlanger som jag lindade in mig i. Snyggt och genialt om jag får säga det själv. När jag veckan efter var bjuden på en Stockholmsfest på temat ”scary” fick jag låna ett leksaksgevär och vips var jag en lönnmördare!

...till prisad Monpoly-guy/cirkusdirektör 2016

Så i år då. Vad-du-vill-fest igen och mina tankar gick till ett par byxor om vilka en kollega som provade dem samtidigt som jag sa ”Jag ser ut som en cirkusdirektör i de här, men de sitter säkert bättre på dig”. Jag tyckte då att de gjorde det, men har insett att jo, även jag ser ut som en cirkusdirektör i dem. Sagt och gjort. Hög hatt och mustasch inköptes, piska lånades och vips var årets tema: cirkusdirektör. Tills jag anlände till maskeradfesten/-tävlingen på puben Tudor Arms på Grevgatan. Personalen där bara antog att jag var utklädd till ”the Monopoly guy”. Ja, varför inte tänkte jag och hängde diskret in piskan i garderoben. Så fick det bli, och för det vann jag till och med andra pris i maskeradtävlingen! Högst oväntat och oförtjänt. Det fanns många som hade ansträngt sig betydligt mer, men trevligt plåster på såren för allt mustaschlim jag tvingats inandas under kvällen. 

Extrema förhållanden i gulligt Reykjavik

Utsikt över sjö inne i stan

När det klarnar upp över hamnen skymtar regnbågen fram

Jag har varit med om min beskärda del av extrema väderförhållanden. Stått på randen av norra ishavet i snöstorm, åkt båt i Alaskagolfen, tillbringat en vinter i Kanada, midsomrar i Stockholms skärgård (med sedvanlig kombination av sommarklänning/regn/kyla). Men jag måste säga att Island slår allt med hästlängder, vad gäller utstuderat vidriga väderförhållanden. Kan bara likna det med att stå i en gigantisk vindtunnel medan någon sprutar på en med en likaledes gigantisk, iskall blomspruta. Trots att vi är på havsnivå befinner man sig liksom mitt i molnen. Fukt och väta omger en, samtidigt som vindstyrkan ligger mellan 40-50 km/h.

Korta stunder kommer solen dock fram, mycket vackert, och man får passa på att rycka upp kameran, som ju annars riskerar att bli helt fuktskadad, och mobilen riskerar att blåsa en ur handen. Även en kort promenad känns som en överlevnadsexpedition. Idag var jag tvungen att investera i ett par nya vantar. Som tur är är avstånden inte alltför stora här i Reykjavik. Centrum är gulligt och kompakt. Förvånansvärt nog finns här en hel del fina små uteserveringar. När sitter man där? frågar vi oss. Temperaturen här växlar mellan ca 0 och 13 grader, året runt. Idag är det runt 7, men "känns som 2" enligt väderappen.

Gulliga hus på huvudgatan. Inga höghus här inte

Torg mitt i Reykjavik, precis vid vårt hotell, och de goda burgarna!

Dock finns en del intressanta museer där man kan tillbringa dagarna. Har sett Maritime museum och National museum. Mysiga fik och restauranger är en annan tillflyktsort. Innan man förstått sig på valutan är allt mycket trevligt, men sen riskerar den goda fisken, eller vad man nu tuggar på, att fastna i halsen. Priserna är nämligen ganska rejält tilltagna. Efter en gatuköksburgare med pommes för 170 kronor (typ en av de godaste jag ätit, men ändå) till lunch hade vi fullt upp att hitta en restaurang med åtminstone någon varmrätt för under 500 kr till middag. Till slut hittade vi en fish och chip-restaurang. Roligare och godare än det låter. Långt från Londons gegigga skapelser i tidningspapper. Inte visste jag att friterad kummel kunde vara så gott.

Sammanfattningsvis: Allt är gott, allt är dyrt. Det blåser. Potentiellt något bättre på ”sommaren”.