Kartfrossa

Kartor har alltid utövat en stark dragningskraft på mig. Blicken dras till dem som sportfånens till en fotbollsmatch. De är ett oumbärligt resesällskap som åker ner i handväskan redan på flygplatsen om jag lyckas lägga vantarna på någon där, eller i sista hand i hotellreceptionen. Sedan sparas de för att eventuellt återanvändas till nästa resa. I ärlighetens namn händer detta sällan men de sparade kartorna blir i alla fall roliga, historiska dokument och ett stöd för minnet.

Visst, det kanske är stenålders att springa runt med en papperslapp, eller än värre: guidebok, i dessa apptider men dels har man inte alltid internet utomlands och dels blir jag snurrig av den där blå pricken på mobilkartan som ska vara jag. Åt vilket håll går jag egentligen? När man bara tittar på en skärm är det väldigt lätt att tappa bort sig, eller bli överkörd, och köra slut på telefonbatterierna för den delen.

Däremot är Google maps oslagbart för att planera en resa, promenad eller vad det nu må vara. Där man förut fick stångas med obegripliga lokala tidtabeller i pappers-, muntlig eller digital form kan man nu i lugn och ro på hotellet knappa in vart man ska och vips kommer det upp lämpliga kollektivtrafikalternativ. Bättre än sl.se. Och med ett klick kan man jämföra hur lång tid det skulle ta att gå eller ta bil/taxi istället.

Sen gillar jag känslan att med några få klick zooma ut från pricken där man är nu, ha hela världen för sina fingrar, och lika smidigt zooma in på de mest långväga, exotiska platser. Ofta kan man till och med få en ”street-view” och det dyker upp länkar till hotell, restauranger, affärer och sevärdheter. Som när jag i Milano i somras undrade vad det var för fint hus tvärsöver gatan från hotellet. Google maps kunde berätta att det var ett gammalt kloster som nu var museum. Bilder som andra lagt upp från stället fanns att se, så då kunde man pricka av den sevärdheten utan att ens ha lämnat rummet!

På datorversionen av appen finns även den mycket smidiga funktionen att hitta flighter till sin önskade destination. Man tipsas om billiga datum, får information om flygplanstyp, benutrymme och om flighten brukar vara försenad. Sen kommer en lista med hotell i olika klasser. Men man kan också få mindre användbar information, som att det skulle ta 22 dagar att gå till Tbilisi. Oklart om sovpauser är inräknade… Mer frestande då att ta bilen på två dagar, och en timme, om diverse gränsposteringar är välvilligt inställda får man anta. Man kan också få ”kollektivtrafikbeskrivning” (dvs. tåg) så långt som till Rom, men inte till t.ex. Athen eller Bukarest. Överflödig information som att en flight som lyfter kl 2.00 är ett "nattflyg" och att en rutt från Sverige till t.ex. Georgien "går genom flera länder" får man på köpet.

Kort sagt kan man (jag i alla fall) bedriva timtal med detta ”kartande”. Lik förbaskat kommer Google imorgon kl. 8 nyktert att upplysa mig om att det tar 19 minuter att åka till jobbet. Även de dagar jag jobbar hemifrån. (Och att det är +5 och regn) Nej, snart är det dags att boka en resa eller två för då kommer det upp betydligt roligare meddelanden på kartan om att jag dessa datum ska befinna mig på hotell så och så och flygplats si, förutsatt att bokningarna har skickats till ens gmail. Storebror ser som tur var inte allt, men Google har hyfsad koll.

Spring med publik

När vi bodde i Riga i somras la jag mig till med en ny vana, något min läkare tjatade om att jag skulle börja med redan för 15 år sedan: Springa. Har länge varit motståndare till denna aktivitet och hävdat att ”jag tar raska promenader istället”. Men med SL-kortets inträde i mitt liv har det här med promenader blivit tidskrävande helgaktiviteter istället för som förr ett naturligt transportsätt. Det går helt enkelt snabbare att springa 3 km istället för att gå motsvarande sträcka, och så är det tydligen bättre för hjärtat också. Sen är det en perfekt motionsform för mig som är både snål och skeptisk till att göra saker i grupp. En gratis ensamsport att utöva lite var och när man vill.

Typisk syn på Rigarundan: Övergiven vaktkur till någon fabrik

I Riga hade vi en slinga förbi ödetomter, industrier och sedvanligt sneda trähus vaktade av ilskna hundar och loja gubbar och gummor. De sistnämnda gav oss ibland en nyfiken blick. Förutom jag och Johan var det nämligen aldrig någon som var ute och sprang i grannskapet, trots att det delvis befolkades av unga, pinnsmala, ryska hemmafruar. De kanske motionerade på löpband inomhus, vad vet jag.

Åter på Södermalm i Stockholm börjar det nu gå upp för mig att löpning kanske inte är fullt så ensamt som jag skulle vilja. Till och med dagen innan julafton var det andra galningar ute och sprang. En solig söndag som denna kommer man knappt fram för alla folkmassor, men nu är det mest flanörerna i sina stora svarta kavajrockar som är problemet. Hornstulls strand är ett elände. Idag var det någon typ av marknad där, men även när det inte är det sitter det fullt med folk på en nybyggd läktare ner mot vattnet där de kan spana på alla som går/springer förbi. Det känns som att springa in på ett fullsatt Stadion. Inte min grej. Anstränger mig för att se lagom snabb och oberörd ut, för att sen nära nog kollapsa när jag äntligen kommer in på en mer glestrafikerad sträcka av min löprunda, utan åskådare. Så visst kan trängseln vara motiverande på sitt sätt men jag kan ändå sakna den kravlösa Rigarundan med möjligen någon sliten tant i ett potatisland som åskådare istället för Stockholms samlade modeelit.

Världens bästa dryck: Kall, våt och gratis

I Tokyo var vattnet inte alltid kallt och gott, men oftast gratis.
Här serverat i blått glas till honom och rosa till henne.
De är inte så mycket för det könsneutrala i Japan.

Bland det jag saknar mest när jag är utomlands är svenskt kranvatten (och efter ett tag även en god hårdost med tillhörande osthyvel). Jag dricker det ofta med gott mod men det smakar sällan lika bra som i Stockholm. Sen har ju kranvatten med tveksamt innehåll också den bieffekten att de i många länder vägrar servera det på restauranger. Att du kan få en öl för under 30 kronor gör ingen glad när vattnet kostar lika mycket, eller mer. Det där blir dyrt när man som jag har dille på ”varannan vatten”. Många är de festkvällar utomlands när jag likt en tonårig med medhavd fickplunta smugit mig in på toaletten för att smygdricka, ur medhavd vattenflaska.

Döm om min förvåning när frasen ”Vi har bara vatten på flaska.” möter mig i Sverige (!?) på Burger King, T-centralen. Ni vet i den där helvetesgången mellan tunnelbanan och pendeln. Mitt i staden med världens bästa kranvatten. Helt otroligt. Burger King är härmed bojkottat. Inte var burgarna goda heller. Jag beställde en Cola Zero istället. Så får man i alla fall lite koffein för pengarna. Dessutom minns jag en konversation jag hade för ett tag sedan med någon som hade jobbat med att inspektera innehållet i flaskvatten, för typ livsmedelsverket eller dylikt. ”Sedan dess dricker jag aldrig vatten på flaska.” var hennes kommentar. Nej, det säger ju sig självt att vätska i en liten plastbehållare blir sunkig efter ett tag, eller måste innehålla en massa tillsatser. Rinnande vatten känns säkrare, och för ett parafrasera Churchill: Vatten ska vara kallt, gott och gratis! Och på en bra restaurang alltid ställas in utan att man behöver be om det.

Fast i turistfällorna

Började turnén med seminarium i Oxford och en natt på underbara
Old Parsonage Hotel. Kan verkligen rekommenderas!

Befinner mig just nu på en liten Europaturné i jobbsyfte. Tyvärr innefattar den två av Europas mest överreklamerade städer. Skulle nog till och med placera dem i "topp tre mest överskattade", tillsammans med Barcelona. Jag talar så klart om London och Rom. Jag vill gärna gilla de här städerna men trots flera försök drar vi inte riktigt jämt. London och Barcelona har jag till och med bott i och det är om möjligt ännu värre än att turista där. Nu var det ju ca hundra år sen jag bodde i London så jag tänkte jag skulle ge stan en chans till i samband med ett seminarium i för övrigt mycket charmiga Oxford. Men hotellen och maten är precis lika skabbiga som på 90-talet. Över huvud taget verkar staden ha fastnat lite i 90-talet med gator som kantas av såväl resebyråer som telefonkiosker, internetcaféer och växlingskontor. Institutioner som i resten av världen för länge sedan mer eller mindre har försvunnit. Det är nästan lite charmigt på något sätt. Tok-roligt är också alla lokalers galna planlösning med smala trappor som går upp och ner, med heltäckningsmattor så klart, och dörrar i massor som öppnas åt fel håll. Det tog oss på fullaste allvar en kvart att försöka hitta ut ur vårt hotell, där vi inkvarterats i källaren tillsammans med en gräslig grön plastsoffa, lukt av gammalt skolförråd och obestämbara fläckar på väggarna. Men sängarna var i alla fall fräscha.

Här vid Big Ben är trottoarerna en enda lång kö till okänt mål

England är verkligen ett u-land på många sätt. Stora klasskillnader, dålig levnads- och boendestandard, dålig hygien. (Har aldrig blivit så magsjuk som där. Blev liggande i tre veckor med feber sist.) Men samtidigt är det till London som Europas fattiga kommer för att hanka sig fram på lågbetalda jobb när den egna ekonomin brakar ihop. På 90-talet var det svenskarna, nu är det spanjorerna. Man hör övervägande spanska på gatorna, och fortfarande en del svenska men också alla andra europeiska språk samt amerikanska och japanska. Det är bara engelsmännen som är underrepresenterade. Att säga att stan kryllar av turister är en underdrift. Här finns bara turister, och turistattraktioner och turistpubar. Det vardagliga och genuina gömmer sig väl, eller drunknar i turistströmmarna.

London Eye är en relativt ny attraktion. I förgrunden flodkryssning.
Nästan fullpackad även en kylig marsdag som denna.

Själva stadsplaneringen gör inte heller mycket till för att höja mysighetsfaktorn. Överallt dessa vidsträckta parker och evighetslånga kvarter utan något av intresse annat än i bästa fall pampiga fasader. Man kan gå kilometervis utan att stöta på minsta tobaksaffär. Kände mig stundtals som i Sibirien, och vädret gjorde som vanligt sitt för att förstärka den känslan. I Hyde Park packade vi upp medtagen Marabouchoklad och kände oss som barnen från Frostmofjället. Som tur var bodde vi i trevliga Earls Court där det finns en behändig gatstump med det mesta man behöver i restaurangväg. Åt första middagen på en dålig indisk restaurang och den andra på en mycket bra libanesisk, och så obligatorisk engelsk frukost på pub. Men det bästa med Earls Court är nog ändå direkt-tunnelbanan till Heathrow.

Nu har jag landat i mitt andra hatobjekt: Rom, och lyckats få i mig en helt ok carbonara. Inte heller här är servicetillgängligheten den bästa. När vi kom till hotellet frågade vi i receptionen om de kunde rekommendera någon restaurang och fick det överraskande svaret: "There is one." med betoning på one. "All is closed. It’s Sunday." Men denna enda av Roms söndagsöppna restauranger var som tur var både närbelägen och bra.

Byggnader som är fula OCH onödiga har inget existensberättigande

Jag hör till dem som är för de flesta former av husbyggande. Bygg stort, bygg högt, bygg centralt, bygg gärna i grönområden och vid vattnet. Det finns ett till synes omättligt behov av bostäder i Stockholmsregionen, och med det arbetsplatser och infrastruktur. Bygg på bara!
Sen finns det ett par saker jag är mer skeptisk till. Rivningar till exempel. Här ska vi återvinna allt från papper till matrester, helst aldrig köpa något nytt och hylla begagnatmarknaden, men att bulldozra ner hela hus och kvarter som tidigare generationer mödosamt byggt upp, bara för ett de är gamla eller står i vägen, det går bra det. (För att inte tala om alla kök som ska rivas ut så fort stockholmaren flyttar in i en ny lya, men det är en annan historia.)
Jag är också skeptisk till byggnader som inte fyller någon viktig funktion. Stockholm behöver först och främst bostäder. Sen kan man debattera hur mycket vi behöver av hotell, shopping, restauranger och kontor. Jag skulle säga rätt så mycket av det också. Idrottsarenor och jättelika shoppingcentrum känner jag mig mer tveksam till, men visst de hamnar ofta utanför stan, är inte direkt "i vägen" och kan säkert roa en del. Men sen har vi Nobelhuset… Är det någon som fattar poängen? Är det någon som tycker det är en bra ide? Förutom vissa politiker då.

När ett hus är malplacerat och fult som stryk till och med på
arkitekternas egna skisser börjar man ju undra...

Okej, Nobelmuseet i Gamla stan behöver större lokaler. Då bygger vi världens fulaste hus på världens bästa läge. Och stort ska det vara så man kan ha konferenser och grejer där. Att man dessutom river ett fint gammalt tullhus för att få plats med detta ointressanta, onödiga monstrum är ju bara grädde på det galna moset. Varför är det så svårt att få tillstånd för att bygga bostäder men så lätt att smälla upp konferenslokaler i fulast tänkbara design? Man börjar nästan misstänka någon form av mutor eller annan otillbörlig påverkan. Hur förklarar man annars byggnader som Stockholm Waterfront (aka skatboet) och Nobelhuset? Varför ska allt se ut som om det inte har några fönster? Vad hände med att bygga snyggt? Jag tänker mig att arkitekter och politiker har stora knarkfester tillsammans där de blir höga som hus (oavsiktligt komisk liknelse) och kommer på den ena galna idén efter den andra för hur de bäst ska förstöra vår stadsbild, och det utan att en enda lägenhet byggs. Man får ju skämmas sen när det kommer turister hit. Här skulle för en gångs skull Sverigedemokraternas annars idiotiska reklam från i somras passa in: "Sorry about the mess" (but our politicians got high in a house-party, and have no sense for what is good architecture and not).

Den subarktiska "våren" är kommen

Ja nu ÄR det vår. Mars är en vårmånad så jag vågar i alla fall inte protestera längre. Alla glada tillrop mellan juldagen och 1 mars om att nu känns det verkligen som vår i luften. Titta jag såg en blomma! Åh vad solen värmer, etc. har jag tryckt ner med "I maj blir det, kanske, vår. I bästa fall. Det har hänt att det har snöat så sent som i juni och i fjol var det +3 på midsommarnatten…"

Vår, bah! Jag är som vårens grinch. Men från mars ger jag upp, nickar och håller med. Vem har hjärta att ta hoppet ifrån alla giriga ansikten som vänds mot solen och alla caféer som redan ställt fram utemöblerna?

"Våren är ju hoppets årstid!" Skriver en vän i en whatsappkonversation där jag med bestämdhet uttryckt att mars borde strykas ur almanackan men november får gärna vara kvar. (Då lackar det mot jul och har man tur finns det till och med svamp kvar att plocka.) För ska vi vara ärliga så är våren i subarktiska länder ingen höjdarperiod. Sommaren är i bästa fall ljus och varm, toppen i så fall. Sen kommer en förhoppningsvis mild höst och sen släcks ljuset och så slipper man i alla fall se eländet, och har man tur kommer snön tidigt och lyser upp. Men våren är som att bli inlåst på en nattklubb efter stängning. Ljuset tänds skarpt och obönhörligt. Bleka, härjade ansikten och skit i hörnen, allt i blixtbelysning. Med den skillnaden att nu kan du inte gå hem och lägga huvudet under kudden. Sen kommer sommartidsomställning och pollen på det. Ett under att folk överlever.

Jag gillar Kanada. Där har man rationaliserat bort detta med vår och kallar saker vid deras rätta namn. Universiteten har en hösttermin (september-december) och en vintertermin (januari-april). Och följaktligen ett ganska långt sommarlov, om man inte går någon sommarkurs. Sympatiskt även detta.

Kort vinterresa till ljusare breddgrader

Kvällssol över katedralen i Palma

"30 grader i februari" är titeln på en mycket bra svensk dramaserie som utspelar sig i Thailand, men det är också de flesta vintertrötta svenskars våta dröm, även min. I brist på tid, pengar och planering får man dock nöja sig med vilken temperatur som helst som är högre än Stockholms. Efter en hel del forskning i ämnet flygtider vs dagstemperatur/soltimmar bestämde jag och en väninna oss för att satsa på laddning av vinterbatterierna i Palma de Mallorca nu i helgen. Det råkade tydligen vara deras kallaste helg på hela året men vad gör nattemperaturer på 5-10 grader och någon skur när man får äta frukost på uteservering i värmande sol! Och bara miljöombyte kan vara en batteriladdare så god som någon.

Gamla bevarade väderkvarnar vid vårt hotell: Hotel Continental

Dessutom kan jag varmt rekommendera att åka till ett turistmål "off season". Hotellen är billiga, vi är typ de enda turisterna och man får mer av en inblick i hur vardagslivet faktiskt ter sig på denna charmiga ö. Så här års finns inga turistanpassade restaurangtider. Lunch serveras från 13.30, men fullt är det först efter kl 14 då också alla affärer stänger och är stängda fram till ca kl 17. Man gör bäst i att liksom lokalbefolkningen äta en trerätterslunch eller annat stadigt eftersom middagssittningarna börjar först efter kl 21. Vår första kväll i Palma har en mallorcansk vän av hänsyn till oss bokat bord till kl. 20.30 men då sitter vi ensamma i restaurangen i en timme. Dock verkar de spanska "partytiderna" åtminstone så här års ha anpassat sig till de nordeuropeiska, jämfört med när jag bodde i Spanien för en herrans massa år sen och man gick ut och festade kl 3 på klubbar som stängde långt senare på morgonen. I Palma i februari anno 2016 är det mest barer som gäller och vissa av dem stänger redan vid midnatt medan en del har öppet till 2-3. Helt lagom.

Tardeo på Merccat de Santa Catalina

Vi provar även på den nya spanska trenden "tardeo" (mycket fritt översatt ungefär: eftermiddagsfylla, tarde = eftermiddag). En trend som tydligen började bland de äldre men nu har fått fäste hos hela befolkningen. Konceptet går ut på att man på helgeftermiddagar samlas i t.ex. de stora saluhallarna för att äta lunch, dricka vin och mingla. Trängseln är enorm men på något mirakulöst sätt lyckas vi både beställa tapas och få ett par barstolar i en av saluhallens många minimala serveringar. De flesta står i gångarna (som skyltar upplyser måste hållas fria för passage...) och ljudvolymen är öronbedövande. Akustiken är kanske inte den bästa i en saluhall men stämningen är lika hög som takhöjden. Vid 16-tiden avbryter vi vår "tardeo" för att besöka Palmas museum för modern konst, något som faktiskt blir mer givande efter ett glas vin. På det kulturella inslaget följer den mest sympatiska av Spaniens traditioner: siestan.