När vi bodde i Riga i somras la
jag mig till med en ny vana, något min läkare tjatade om att jag skulle börja
med redan för 15 år sedan: Springa. Har länge varit motståndare till denna
aktivitet och hävdat att ”jag tar raska promenader istället”. Men med
SL-kortets inträde i mitt liv har det här med promenader blivit tidskrävande
helgaktiviteter istället för som förr ett naturligt transportsätt. Det går helt
enkelt snabbare att springa 3 km istället för att gå motsvarande sträcka, och
så är det tydligen bättre för hjärtat också. Sen är det en perfekt motionsform för
mig som är både snål och skeptisk till att göra saker i grupp. En gratis
ensamsport att utöva lite var och när man vill.
Typisk syn på Rigarundan: Övergiven vaktkur till någon fabrik |
I Riga hade vi en slinga förbi
ödetomter, industrier och sedvanligt sneda trähus vaktade av ilskna hundar och
loja gubbar och gummor. De sistnämnda gav oss ibland en nyfiken blick. Förutom
jag och Johan var det nämligen aldrig någon som var ute och sprang i grannskapet, trots
att det delvis befolkades av unga, pinnsmala, ryska hemmafruar. De kanske
motionerade på löpband inomhus, vad vet jag.
Åter på Södermalm i Stockholm
börjar det nu gå upp för mig att löpning kanske inte är fullt så ensamt som jag skulle
vilja. Till och med dagen innan julafton var det andra galningar ute och
sprang. En solig söndag som denna kommer man knappt fram för alla folkmassor, men
nu är det mest flanörerna i sina stora svarta kavajrockar som är problemet. Hornstulls
strand är ett elände. Idag var det någon typ av marknad där, men även när det inte
är det sitter det fullt med folk på en nybyggd läktare ner mot vattnet där de kan spana på
alla som går/springer förbi. Det känns som att springa in på ett fullsatt Stadion. Inte min
grej. Anstränger mig för att se lagom snabb och oberörd ut, för att sen nära
nog kollapsa när jag äntligen kommer in på en mer glestrafikerad sträcka av min
löprunda, utan åskådare. Så visst kan trängseln vara motiverande på sitt sätt
men jag kan ändå sakna den kravlösa Rigarundan med möjligen någon sliten tant i
ett potatisland som åskådare istället för Stockholms samlade modeelit.