Byggnader som är fula OCH onödiga har inget existensberättigande

Jag hör till dem som är för de flesta former av husbyggande. Bygg stort, bygg högt, bygg centralt, bygg gärna i grönområden och vid vattnet. Det finns ett till synes omättligt behov av bostäder i Stockholmsregionen, och med det arbetsplatser och infrastruktur. Bygg på bara!
Sen finns det ett par saker jag är mer skeptisk till. Rivningar till exempel. Här ska vi återvinna allt från papper till matrester, helst aldrig köpa något nytt och hylla begagnatmarknaden, men att bulldozra ner hela hus och kvarter som tidigare generationer mödosamt byggt upp, bara för ett de är gamla eller står i vägen, det går bra det. (För att inte tala om alla kök som ska rivas ut så fort stockholmaren flyttar in i en ny lya, men det är en annan historia.)
Jag är också skeptisk till byggnader som inte fyller någon viktig funktion. Stockholm behöver först och främst bostäder. Sen kan man debattera hur mycket vi behöver av hotell, shopping, restauranger och kontor. Jag skulle säga rätt så mycket av det också. Idrottsarenor och jättelika shoppingcentrum känner jag mig mer tveksam till, men visst de hamnar ofta utanför stan, är inte direkt "i vägen" och kan säkert roa en del. Men sen har vi Nobelhuset… Är det någon som fattar poängen? Är det någon som tycker det är en bra ide? Förutom vissa politiker då.

När ett hus är malplacerat och fult som stryk till och med på
arkitekternas egna skisser börjar man ju undra...

Okej, Nobelmuseet i Gamla stan behöver större lokaler. Då bygger vi världens fulaste hus på världens bästa läge. Och stort ska det vara så man kan ha konferenser och grejer där. Att man dessutom river ett fint gammalt tullhus för att få plats med detta ointressanta, onödiga monstrum är ju bara grädde på det galna moset. Varför är det så svårt att få tillstånd för att bygga bostäder men så lätt att smälla upp konferenslokaler i fulast tänkbara design? Man börjar nästan misstänka någon form av mutor eller annan otillbörlig påverkan. Hur förklarar man annars byggnader som Stockholm Waterfront (aka skatboet) och Nobelhuset? Varför ska allt se ut som om det inte har några fönster? Vad hände med att bygga snyggt? Jag tänker mig att arkitekter och politiker har stora knarkfester tillsammans där de blir höga som hus (oavsiktligt komisk liknelse) och kommer på den ena galna idén efter den andra för hur de bäst ska förstöra vår stadsbild, och det utan att en enda lägenhet byggs. Man får ju skämmas sen när det kommer turister hit. Här skulle för en gångs skull Sverigedemokraternas annars idiotiska reklam från i somras passa in: "Sorry about the mess" (but our politicians got high in a house-party, and have no sense for what is good architecture and not).

Den subarktiska "våren" är kommen

Ja nu ÄR det vår. Mars är en vårmånad så jag vågar i alla fall inte protestera längre. Alla glada tillrop mellan juldagen och 1 mars om att nu känns det verkligen som vår i luften. Titta jag såg en blomma! Åh vad solen värmer, etc. har jag tryckt ner med "I maj blir det, kanske, vår. I bästa fall. Det har hänt att det har snöat så sent som i juni och i fjol var det +3 på midsommarnatten…"

Vår, bah! Jag är som vårens grinch. Men från mars ger jag upp, nickar och håller med. Vem har hjärta att ta hoppet ifrån alla giriga ansikten som vänds mot solen och alla caféer som redan ställt fram utemöblerna?

"Våren är ju hoppets årstid!" Skriver en vän i en whatsappkonversation där jag med bestämdhet uttryckt att mars borde strykas ur almanackan men november får gärna vara kvar. (Då lackar det mot jul och har man tur finns det till och med svamp kvar att plocka.) För ska vi vara ärliga så är våren i subarktiska länder ingen höjdarperiod. Sommaren är i bästa fall ljus och varm, toppen i så fall. Sen kommer en förhoppningsvis mild höst och sen släcks ljuset och så slipper man i alla fall se eländet, och har man tur kommer snön tidigt och lyser upp. Men våren är som att bli inlåst på en nattklubb efter stängning. Ljuset tänds skarpt och obönhörligt. Bleka, härjade ansikten och skit i hörnen, allt i blixtbelysning. Med den skillnaden att nu kan du inte gå hem och lägga huvudet under kudden. Sen kommer sommartidsomställning och pollen på det. Ett under att folk överlever.

Jag gillar Kanada. Där har man rationaliserat bort detta med vår och kallar saker vid deras rätta namn. Universiteten har en hösttermin (september-december) och en vintertermin (januari-april). Och följaktligen ett ganska långt sommarlov, om man inte går någon sommarkurs. Sympatiskt även detta.

Kort vinterresa till ljusare breddgrader

Kvällssol över katedralen i Palma

"30 grader i februari" är titeln på en mycket bra svensk dramaserie som utspelar sig i Thailand, men det är också de flesta vintertrötta svenskars våta dröm, även min. I brist på tid, pengar och planering får man dock nöja sig med vilken temperatur som helst som är högre än Stockholms. Efter en hel del forskning i ämnet flygtider vs dagstemperatur/soltimmar bestämde jag och en väninna oss för att satsa på laddning av vinterbatterierna i Palma de Mallorca nu i helgen. Det råkade tydligen vara deras kallaste helg på hela året men vad gör nattemperaturer på 5-10 grader och någon skur när man får äta frukost på uteservering i värmande sol! Och bara miljöombyte kan vara en batteriladdare så god som någon.

Gamla bevarade väderkvarnar vid vårt hotell: Hotel Continental

Dessutom kan jag varmt rekommendera att åka till ett turistmål "off season". Hotellen är billiga, vi är typ de enda turisterna och man får mer av en inblick i hur vardagslivet faktiskt ter sig på denna charmiga ö. Så här års finns inga turistanpassade restaurangtider. Lunch serveras från 13.30, men fullt är det först efter kl 14 då också alla affärer stänger och är stängda fram till ca kl 17. Man gör bäst i att liksom lokalbefolkningen äta en trerätterslunch eller annat stadigt eftersom middagssittningarna börjar först efter kl 21. Vår första kväll i Palma har en mallorcansk vän av hänsyn till oss bokat bord till kl. 20.30 men då sitter vi ensamma i restaurangen i en timme. Dock verkar de spanska "partytiderna" åtminstone så här års ha anpassat sig till de nordeuropeiska, jämfört med när jag bodde i Spanien för en herrans massa år sen och man gick ut och festade kl 3 på klubbar som stängde långt senare på morgonen. I Palma i februari anno 2016 är det mest barer som gäller och vissa av dem stänger redan vid midnatt medan en del har öppet till 2-3. Helt lagom.

Tardeo på Merccat de Santa Catalina

Vi provar även på den nya spanska trenden "tardeo" (mycket fritt översatt ungefär: eftermiddagsfylla, tarde = eftermiddag). En trend som tydligen började bland de äldre men nu har fått fäste hos hela befolkningen. Konceptet går ut på att man på helgeftermiddagar samlas i t.ex. de stora saluhallarna för att äta lunch, dricka vin och mingla. Trängseln är enorm men på något mirakulöst sätt lyckas vi både beställa tapas och få ett par barstolar i en av saluhallens många minimala serveringar. De flesta står i gångarna (som skyltar upplyser måste hållas fria för passage...) och ljudvolymen är öronbedövande. Akustiken är kanske inte den bästa i en saluhall men stämningen är lika hög som takhöjden. Vid 16-tiden avbryter vi vår "tardeo" för att besöka Palmas museum för modern konst, något som faktiskt blir mer givande efter ett glas vin. På det kulturella inslaget följer den mest sympatiska av Spaniens traditioner: siestan.

Glatt överraskande restauranghelg

Jag är av naturen skeptisk till alla nya "trendiga" restauranger som poppar upp som svampar ur jorden med ständigt nya "koncept", som nio gånger av tio innehåller ord som säsongsbetonat, närproducerat och hållbart. Det är väl inget fel med det egentligen även om jag personligen känner mig mycket nyttigare i både kropp och själ när jag köper soldränkta, senegalesiska tomater och tänker att jag har bidragit till en afrikansk familjs överlevnad än om jag köper missväxta, ekologiska dito från något centraleuropeiskt växthus. Och när en restaurang skriver att de serverar "det bästa som årstiden har att erbjuda" väntar jag helt enkelt till våren eller hösten med att gå dit. Vad bjuder de på i februari tro? Ett självdött rådjur med fjolårets rotfrukter?

Ett annat vanligt problem med "moderna" och framförallt nya restauranger är att servicen kan vara mer än lovligt rörig. Att gå på restaurang ska vara avkopplande, man ska inte behöva sitta utsvulten och törstig i fåfängt spanande efter personal halva kvällen.

I helgen blev jag dock dubbelt glatt överraskad då två nya och på typiskt stockholmsvis fullsatta, restauranger provades. I fredags floskelbingovinnaren Mother som inte var en bråkdel så präktig som intrycket man får när man läser om den. Den hade fått rejält dåliga kundrecensioner på sina håll: Stökigt, dyrt, rörigt. Men mina låga förväntningar kom snabbt på skam. Först och främst är läget perfekt, på Mäster Samuelsgatan mitt emot infarten till Klaratunneln. Jag vet, det låter inte charmigt men platsen behövde verkligen detta lyft och lokalen är fantastisk. 500 pers får det plats så det är klart att volymen nog kan bli hög, men restaurangen är mysigt utformad i flera plan och vinklar så det känns verkligen inte som någon kantin. Man beställer och betalar genom att trycka på bordets inbyggda ipad. Vi tänker att det här kan ju ta hur lång tid som helst. 500 gäster, potentiella teknikstrul, femtielva olika rätter. Det är som gjort för kaos. Lättade och glada konstaterar vi snart att kaoset uteblev. Drycken kommer inom några minuter och maten strax efter. Inga problem. Enda klagomålet är att man inte verkar ha några ambitioner att servera ett sällskaps rätter samtidigt. Är man bara två är detta i och för sig inget större problem. Väninnans soppa varmhåller vi genom att täcka över den i väntan min rätt. Jättebilligt är det inte eftersom priserna ligger runt 100-150 kr per rätt och ett par tre stycken krävs för att mätta en hungrig mage. Är man bara mellanhungrig räcker dock en rätt bra. Framförallt är det gott! Väldigt välkomponerade rätter som inte alls känns så nyttiga som de tydligen är.

En sen lördagsmiddag avnjuts på en annan ny krog: Usine som öppnade i april förra året. Även den på ett läge som behövde ett lyft. Gentrifieringsvågen har dragit fram över Södermalmsallén och missbrukarna får maka lite på sig för hungrig medelklass. Usine har faktiskt inga uttalade ekoambitioner. Kors i taket. Det är bra mat i cool men lite skramlig miljö helt enkelt. Knökfullt även här. Det hindrar inte en trevlig hovmästare att direkt fixa fram ett bord för två. Dryck, mat och kaffe serveras snabbt som ögat av lagom vänlig personal. Enda klagomålet här är det stenhårda kuvertbrödet (surdeg så klart). I ett kort ögonblick drömmer vi oss tillbaka till Riga och hembakt lettiskt bröd, men det är glömt när den möra kalven står på bordet. (Jag som tar röding fortsätter drömma lite om lettisk lax men den svenska firren är inte långt efter.)

En studie av det "nya" Hornstull

Bra illustration, men jag fattar fortfarande inte/ser inte vad det står

Redan för ett drygt år sedan skrev jag att Hornstull verkar ha blivit det nya Stureplan, och nu i helgen fick jag vatten på min kvarn igen. Efter att ha sammanfört två kompisgäng på industricharmiga Morfar Ginko vid Mariatorget drog vi alla framåt stortimmarna (22-23) vidare till Hornstull och Laika. Det där "Vi drar till Laika" är väl egentligen en sanning med modifikation. Ska jag vara ärlig fattar jag fortfarande inte exakt var Laika ligger. Enligt den mycket pedagogiska illustrationen på Hornhusets hemsida (det är där någonstans klubben med hundnamnet ligger) är den belägen på plan två, men uppenbarligen är det minst lika bra drag på plan ett, där det enligt utsago ska ligga en peruansk restaurang.

Kö till... ja hela Hornhuset helt enkelt! Lördag natt kl. 1:30

Men jag kan säga att jag aldrig har lyckats äta något peruanskt i det där huset över huvud taget. Det kanske bara är en gimmick? Däremot har de världens godaste grillade kyckling (peruansk kanske?) på lunchmenyn och helt ok italienskt högst upp. Överlag är det hela väldigt rörigt, men det är väl det som är charmen. Längst ner står folk och dansar i en galleriaingång eller sitter vid höga långbord. På mellanvåningen är temat lite mer ungdomsgård, i inredningen alltså. Åldersmässigt är det med Stockholmsmått mätt väldigt blandat. Högst upp är det ordning och reda. Detta är en högst normal sportbar som serverar lite överprisad italiensk mat, varken mer eller mindre. Skäggen och sotarmössorna lyser nästan helt med sin frånvaro, förutom dj:n som kvällen till ära är en skäggig sak i rosa (!) mössa… Kontrasterna gör att man kan gå hit med nästan vem som helst, utom möjligen de mest inbitna Östermalmsborna. Tre olika musikstilar på tre olika våningsplan, inget inträde och spontandans lite här och var borde tillfredsställa de flesta. Enda problemet är att köerna ringlar långa till såväl toaletterna som för att komma in, vad kvällen lider. Tur att jag bor så nära att jag kan springa hem på fem minuter om det skulle krisa. Även på att få beställa i baren är trycket hårt. Dessutom verkar de ha fått slut på öl när jag kommer fram för bartendern lurar på mig en riktigt otäck sak med limesmak (Desperado heter den passande nog). Det är som om någon hällt fun light (ni vet den där "saften" man drack på 90-talet) i en vattnig öl. Resultatet är vidrigt.

När jag går hem framåt tvåtiden slår det mig verkligen hur mycket området har förändrats sen jag bodde på Hornsgatan sommaren 2011. Då träffade man på någon enstaka nattvandrare på väg hem eller ute med hunden på småtimmarna. Nu väller glada gäng emot mig på Hornsbruksgatan. Skratten ekar mellan husen. Tjoget är fortfarande öppet. Folk är på väg till eller från ställena vid Mariatorget. Många gör nattamatsstopp vid 7eleven eller någon av korvkioskerna. Och mitt i allt, men ändå lite vid sidan av, bor jag och känner mig ytterst priviligierad.

Ett underbart arbetsliv!

Utsikten från "kontoret" på Brännkyrkagatan

Jag har nu avnjutit drygt två månader i Stockholm efter hemkomsten från Riga och sedan Tokyo. Med uttrycket avnjuta syftar jag definitivit inte på vädret (kom tillbaka snön!) och inte heller på chocken man får av all trevlig servicepersonal. Att butikspersonal vänligt frågar om man vill ha någon hjälp och att man oftast får ett leende med notan gick snabbt att vänja sig av med i Riga men nu blir man glatt överraskad varje gång.

Nej, den främsta njutningen med Sverigelivet är mitt nygamla arbetsliv. Två dagar i veckan sitter jag på Axess-kontoret vid Stureplan, där jag förut tillbringade fem och sedan fyra dagar i veckan. Två dagar av kollegor, kontorskaffe och kollektivtrafik. Detta i all ära men onsdagar till fredagar är upplägget ännu bättre. Då gör jag det jag har planerat för och drömt om ända sedan jag började utbilda mig till översättare för en herrans massa år sedan: Jobbar hemifrån.

Utsikten från Stureplanskontoret, Nordstjernanhuset mot NK

Bästa stunden på veckan är när väckarklockan ringer på onsdag morgon, grannarna är i full färd med att skrapan isen av bilarna på parkeringen nedanför och ens egen arbetsplats ligger fem meter från sängen. Bara tanken på att jag KAN nöja mig med att sätta på mobilen så jag inte missar några viktiga mail eller samtal och sedan slumra någon timme till gör uppstigningen lätt som en plätt, även när mörkret fortfarande ligger tungt där utanför.

Nu låter jag ju rent lutherskt hurtig men går man upp lite tidigare hinns kanske en promenad eller joggingtur i eventuellt senare uppdykande solsken med under arbetsdagen också! Men det ska erkännas att det blir lite si och så med den saken... Nåja, vid nio brukar jag i alla fall infinna mig framför datorn i vardagsrummet. Redo att maila med stureplanskollegorna eller chatta med mina översättarkollegor i Riga, där jag är fjärruppkopplad mot en dator, så det är precis som att vara på plats.

"Det blir så ensamt och det blir inget gjort", så brukar invändningarna mot att jobba hemifrån låta. Men blir det ingenting gjort har man väl tillslut inget jobb kvar, oavsett VAR man nu sitter och gör ingenting dagarna i ända, eller? Så har det i alla fall varit där jag har jobbat, antar jag. (Själv jobbar jag alltid på bäst jag kan.) Möjligen blir det lite mer gjort nu när man kan anpassa arbetstiderna till när orken är som störst.

Min kusins lilla Angie håller mig sällskap ibland

Ensamhet besvärar mig inte, tvärtom. Dock kan man nu hinna klämma in ännu mer sociala möten om man nu känner för det. T.ex. dagtidspromenader med föräldralediga vänner och annat löst folk. Dessutom har jag haft möjlighet att vara hundvakt då och då. Bästa kollegan, speciellt ur hälsosynpunkt. Kräver promenader istället för fika.

Enda nackdelen med hemmajobb är att igen tror att man jobbar. Att man bara för att man inte sitter på ett kontor kan göra vadsomhelst närsomhelst, och när man känner för det sova bort hela dagarna. I whish! Visst, det är lättare att "skolka" från ett hemmakontor men man har som sagt ändå uppgifter som ska göras. Ibland kan man visserligen skjuta på dem något, men ibland inte. Häri ligger väl lite kärnan i skillnaden mellan frilansjobb och kontorsjobb. På (vissa) kontor kan man till viss del "sitta av tiden", medan man som egenföretagare i mycket högre utsträckning får betalt för det man faktiskt åstadkommer. Tyvärr är det ingen som betalar mig varken för en tiofika eller trefika. Jag får till och med gå och köpa kaffet själv, men det gör jag så gärna för nöjet att tre dagar i veckan byta ergonomiskt (nåja) skrivbord mot mjuk soffa!

Redskapet som gör oss till människa

Jag har just börjat läsa Lasse Bergs mycket intressanta bok "Skymningssång i Kalahari". (Uppföljare till "Gryning över Kalahari" som jag för tillfället hoppat över av den enkla anledningen att den inte finns som e-bok på biblioteket. Mitt nya sätt att läsa, i mobilens sken) Här behandlas människans historia från nomadtillvaro till jordbrukare med paralleller till det liv vi lever idag. Redan på sidan 21 får jag lära mig något jag aldrig reflekterat över förut. Att det viktigaste redskapet, det som "mer än något annat gett oss vår mänsklighet", inte är eld eller pilbågar eller knivar utan väskan! Genom att man med hjälp av denna kunde samla vad man hittade i form av föda och ta med sig tillbaka till gruppen. Utan något att samla bär, frukt och nötter i hade det inte varit mycket bevänt med jägar- och samlarfolken. Endast en handfull föda gör ingen glad.

I dagens samhälle är väskan fortfarande ett livsnödvändigt redskap. Här bär kvinnor med sig allt som behövs för sin egen, gruppens och avkommans överlevnad: Snytpapper, reservproviant, extra ombyte, miniapotek, smink, etc. Skulle jag bara få ta med mig en enda sak till en öde ö skulle det vara min handväska. Där har jag allt. Skalman kan slänga sig i väggen! Och med hjälp av lite större väskor kan vi ge oss av från ogynnsamma platser, och tillfälligt eller för gott slå oss ner någon annan stans med det nödvändigaste. Vare sig det gäller den svenska familjens semester i Thailand eller den på flykt undan krig eller svält.

Att väskan gör oss till människa hade jag som sagt inte reflekterat över tidigare men däremot har jag funderat på vilka som bär på väskor och inte. Tittar du runt omkring dig på gatan en vanlig vardag kommer du att märka att nästan alla bär på något. Har de inte en handväska bär de på kassar, en portfölj, sportbag eller något annat. Kanske går de med en hund eller barnvagn. Men det är inte så vanligt att någon bara går rakt upp och ner, utan bagage med händerna i fickorna. Att inte ha något med sig ger faktiskt ett ganska suspekt intryck om jag ska vara ärlig. Det är väl stenåldersmänniskan i mig som säger att den som har en väska har goda intentioner!

Så här många väskor behöver två 34-åriga kvinnor på 10 veckors semester.
(Bild från Byron Bay, Australien, februari 2011. Jag och Lily väntar på skjuts till hotellet i 40-graders värme.)