Glatt överraskande restauranghelg

Jag är av naturen skeptisk till alla nya "trendiga" restauranger som poppar upp som svampar ur jorden med ständigt nya "koncept", som nio gånger av tio innehåller ord som säsongsbetonat, närproducerat och hållbart. Det är väl inget fel med det egentligen även om jag personligen känner mig mycket nyttigare i både kropp och själ när jag köper soldränkta, senegalesiska tomater och tänker att jag har bidragit till en afrikansk familjs överlevnad än om jag köper missväxta, ekologiska dito från något centraleuropeiskt växthus. Och när en restaurang skriver att de serverar "det bästa som årstiden har att erbjuda" väntar jag helt enkelt till våren eller hösten med att gå dit. Vad bjuder de på i februari tro? Ett självdött rådjur med fjolårets rotfrukter?

Ett annat vanligt problem med "moderna" och framförallt nya restauranger är att servicen kan vara mer än lovligt rörig. Att gå på restaurang ska vara avkopplande, man ska inte behöva sitta utsvulten och törstig i fåfängt spanande efter personal halva kvällen.

I helgen blev jag dock dubbelt glatt överraskad då två nya och på typiskt stockholmsvis fullsatta, restauranger provades. I fredags floskelbingovinnaren Mother som inte var en bråkdel så präktig som intrycket man får när man läser om den. Den hade fått rejält dåliga kundrecensioner på sina håll: Stökigt, dyrt, rörigt. Men mina låga förväntningar kom snabbt på skam. Först och främst är läget perfekt, på Mäster Samuelsgatan mitt emot infarten till Klaratunneln. Jag vet, det låter inte charmigt men platsen behövde verkligen detta lyft och lokalen är fantastisk. 500 pers får det plats så det är klart att volymen nog kan bli hög, men restaurangen är mysigt utformad i flera plan och vinklar så det känns verkligen inte som någon kantin. Man beställer och betalar genom att trycka på bordets inbyggda ipad. Vi tänker att det här kan ju ta hur lång tid som helst. 500 gäster, potentiella teknikstrul, femtielva olika rätter. Det är som gjort för kaos. Lättade och glada konstaterar vi snart att kaoset uteblev. Drycken kommer inom några minuter och maten strax efter. Inga problem. Enda klagomålet är att man inte verkar ha några ambitioner att servera ett sällskaps rätter samtidigt. Är man bara två är detta i och för sig inget större problem. Väninnans soppa varmhåller vi genom att täcka över den i väntan min rätt. Jättebilligt är det inte eftersom priserna ligger runt 100-150 kr per rätt och ett par tre stycken krävs för att mätta en hungrig mage. Är man bara mellanhungrig räcker dock en rätt bra. Framförallt är det gott! Väldigt välkomponerade rätter som inte alls känns så nyttiga som de tydligen är.

En sen lördagsmiddag avnjuts på en annan ny krog: Usine som öppnade i april förra året. Även den på ett läge som behövde ett lyft. Gentrifieringsvågen har dragit fram över Södermalmsallén och missbrukarna får maka lite på sig för hungrig medelklass. Usine har faktiskt inga uttalade ekoambitioner. Kors i taket. Det är bra mat i cool men lite skramlig miljö helt enkelt. Knökfullt även här. Det hindrar inte en trevlig hovmästare att direkt fixa fram ett bord för två. Dryck, mat och kaffe serveras snabbt som ögat av lagom vänlig personal. Enda klagomålet här är det stenhårda kuvertbrödet (surdeg så klart). I ett kort ögonblick drömmer vi oss tillbaka till Riga och hembakt lettiskt bröd, men det är glömt när den möra kalven står på bordet. (Jag som tar röding fortsätter drömma lite om lettisk lax men den svenska firren är inte långt efter.)

En studie av det "nya" Hornstull

Bra illustration, men jag fattar fortfarande inte/ser inte vad det står

Redan för ett drygt år sedan skrev jag att Hornstull verkar ha blivit det nya Stureplan, och nu i helgen fick jag vatten på min kvarn igen. Efter att ha sammanfört två kompisgäng på industricharmiga Morfar Ginko vid Mariatorget drog vi alla framåt stortimmarna (22-23) vidare till Hornstull och Laika. Det där "Vi drar till Laika" är väl egentligen en sanning med modifikation. Ska jag vara ärlig fattar jag fortfarande inte exakt var Laika ligger. Enligt den mycket pedagogiska illustrationen på Hornhusets hemsida (det är där någonstans klubben med hundnamnet ligger) är den belägen på plan två, men uppenbarligen är det minst lika bra drag på plan ett, där det enligt utsago ska ligga en peruansk restaurang.

Kö till... ja hela Hornhuset helt enkelt! Lördag natt kl. 1:30

Men jag kan säga att jag aldrig har lyckats äta något peruanskt i det där huset över huvud taget. Det kanske bara är en gimmick? Däremot har de världens godaste grillade kyckling (peruansk kanske?) på lunchmenyn och helt ok italienskt högst upp. Överlag är det hela väldigt rörigt, men det är väl det som är charmen. Längst ner står folk och dansar i en galleriaingång eller sitter vid höga långbord. På mellanvåningen är temat lite mer ungdomsgård, i inredningen alltså. Åldersmässigt är det med Stockholmsmått mätt väldigt blandat. Högst upp är det ordning och reda. Detta är en högst normal sportbar som serverar lite överprisad italiensk mat, varken mer eller mindre. Skäggen och sotarmössorna lyser nästan helt med sin frånvaro, förutom dj:n som kvällen till ära är en skäggig sak i rosa (!) mössa… Kontrasterna gör att man kan gå hit med nästan vem som helst, utom möjligen de mest inbitna Östermalmsborna. Tre olika musikstilar på tre olika våningsplan, inget inträde och spontandans lite här och var borde tillfredsställa de flesta. Enda problemet är att köerna ringlar långa till såväl toaletterna som för att komma in, vad kvällen lider. Tur att jag bor så nära att jag kan springa hem på fem minuter om det skulle krisa. Även på att få beställa i baren är trycket hårt. Dessutom verkar de ha fått slut på öl när jag kommer fram för bartendern lurar på mig en riktigt otäck sak med limesmak (Desperado heter den passande nog). Det är som om någon hällt fun light (ni vet den där "saften" man drack på 90-talet) i en vattnig öl. Resultatet är vidrigt.

När jag går hem framåt tvåtiden slår det mig verkligen hur mycket området har förändrats sen jag bodde på Hornsgatan sommaren 2011. Då träffade man på någon enstaka nattvandrare på väg hem eller ute med hunden på småtimmarna. Nu väller glada gäng emot mig på Hornsbruksgatan. Skratten ekar mellan husen. Tjoget är fortfarande öppet. Folk är på väg till eller från ställena vid Mariatorget. Många gör nattamatsstopp vid 7eleven eller någon av korvkioskerna. Och mitt i allt, men ändå lite vid sidan av, bor jag och känner mig ytterst priviligierad.

Ett underbart arbetsliv!

Utsikten från "kontoret" på Brännkyrkagatan

Jag har nu avnjutit drygt två månader i Stockholm efter hemkomsten från Riga och sedan Tokyo. Med uttrycket avnjuta syftar jag definitivit inte på vädret (kom tillbaka snön!) och inte heller på chocken man får av all trevlig servicepersonal. Att butikspersonal vänligt frågar om man vill ha någon hjälp och att man oftast får ett leende med notan gick snabbt att vänja sig av med i Riga men nu blir man glatt överraskad varje gång.

Nej, den främsta njutningen med Sverigelivet är mitt nygamla arbetsliv. Två dagar i veckan sitter jag på Axess-kontoret vid Stureplan, där jag förut tillbringade fem och sedan fyra dagar i veckan. Två dagar av kollegor, kontorskaffe och kollektivtrafik. Detta i all ära men onsdagar till fredagar är upplägget ännu bättre. Då gör jag det jag har planerat för och drömt om ända sedan jag började utbilda mig till översättare för en herrans massa år sedan: Jobbar hemifrån.

Utsikten från Stureplanskontoret, Nordstjernanhuset mot NK

Bästa stunden på veckan är när väckarklockan ringer på onsdag morgon, grannarna är i full färd med att skrapan isen av bilarna på parkeringen nedanför och ens egen arbetsplats ligger fem meter från sängen. Bara tanken på att jag KAN nöja mig med att sätta på mobilen så jag inte missar några viktiga mail eller samtal och sedan slumra någon timme till gör uppstigningen lätt som en plätt, även när mörkret fortfarande ligger tungt där utanför.

Nu låter jag ju rent lutherskt hurtig men går man upp lite tidigare hinns kanske en promenad eller joggingtur i eventuellt senare uppdykande solsken med under arbetsdagen också! Men det ska erkännas att det blir lite si och så med den saken... Nåja, vid nio brukar jag i alla fall infinna mig framför datorn i vardagsrummet. Redo att maila med stureplanskollegorna eller chatta med mina översättarkollegor i Riga, där jag är fjärruppkopplad mot en dator, så det är precis som att vara på plats.

"Det blir så ensamt och det blir inget gjort", så brukar invändningarna mot att jobba hemifrån låta. Men blir det ingenting gjort har man väl tillslut inget jobb kvar, oavsett VAR man nu sitter och gör ingenting dagarna i ända, eller? Så har det i alla fall varit där jag har jobbat, antar jag. (Själv jobbar jag alltid på bäst jag kan.) Möjligen blir det lite mer gjort nu när man kan anpassa arbetstiderna till när orken är som störst.

Min kusins lilla Angie håller mig sällskap ibland

Ensamhet besvärar mig inte, tvärtom. Dock kan man nu hinna klämma in ännu mer sociala möten om man nu känner för det. T.ex. dagtidspromenader med föräldralediga vänner och annat löst folk. Dessutom har jag haft möjlighet att vara hundvakt då och då. Bästa kollegan, speciellt ur hälsosynpunkt. Kräver promenader istället för fika.

Enda nackdelen med hemmajobb är att igen tror att man jobbar. Att man bara för att man inte sitter på ett kontor kan göra vadsomhelst närsomhelst, och när man känner för det sova bort hela dagarna. I whish! Visst, det är lättare att "skolka" från ett hemmakontor men man har som sagt ändå uppgifter som ska göras. Ibland kan man visserligen skjuta på dem något, men ibland inte. Häri ligger väl lite kärnan i skillnaden mellan frilansjobb och kontorsjobb. På (vissa) kontor kan man till viss del "sitta av tiden", medan man som egenföretagare i mycket högre utsträckning får betalt för det man faktiskt åstadkommer. Tyvärr är det ingen som betalar mig varken för en tiofika eller trefika. Jag får till och med gå och köpa kaffet själv, men det gör jag så gärna för nöjet att tre dagar i veckan byta ergonomiskt (nåja) skrivbord mot mjuk soffa!

Redskapet som gör oss till människa

Jag har just börjat läsa Lasse Bergs mycket intressanta bok "Skymningssång i Kalahari". (Uppföljare till "Gryning över Kalahari" som jag för tillfället hoppat över av den enkla anledningen att den inte finns som e-bok på biblioteket. Mitt nya sätt att läsa, i mobilens sken) Här behandlas människans historia från nomadtillvaro till jordbrukare med paralleller till det liv vi lever idag. Redan på sidan 21 får jag lära mig något jag aldrig reflekterat över förut. Att det viktigaste redskapet, det som "mer än något annat gett oss vår mänsklighet", inte är eld eller pilbågar eller knivar utan väskan! Genom att man med hjälp av denna kunde samla vad man hittade i form av föda och ta med sig tillbaka till gruppen. Utan något att samla bär, frukt och nötter i hade det inte varit mycket bevänt med jägar- och samlarfolken. Endast en handfull föda gör ingen glad.

I dagens samhälle är väskan fortfarande ett livsnödvändigt redskap. Här bär kvinnor med sig allt som behövs för sin egen, gruppens och avkommans överlevnad: Snytpapper, reservproviant, extra ombyte, miniapotek, smink, etc. Skulle jag bara få ta med mig en enda sak till en öde ö skulle det vara min handväska. Där har jag allt. Skalman kan slänga sig i väggen! Och med hjälp av lite större väskor kan vi ge oss av från ogynnsamma platser, och tillfälligt eller för gott slå oss ner någon annan stans med det nödvändigaste. Vare sig det gäller den svenska familjens semester i Thailand eller den på flykt undan krig eller svält.

Att väskan gör oss till människa hade jag som sagt inte reflekterat över tidigare men däremot har jag funderat på vilka som bär på väskor och inte. Tittar du runt omkring dig på gatan en vanlig vardag kommer du att märka att nästan alla bär på något. Har de inte en handväska bär de på kassar, en portfölj, sportbag eller något annat. Kanske går de med en hund eller barnvagn. Men det är inte så vanligt att någon bara går rakt upp och ner, utan bagage med händerna i fickorna. Att inte ha något med sig ger faktiskt ett ganska suspekt intryck om jag ska vara ärlig. Det är väl stenåldersmänniskan i mig som säger att den som har en väska har goda intentioner!

Så här många väskor behöver två 34-åriga kvinnor på 10 veckors semester.
(Bild från Byron Bay, Australien, februari 2011. Jag och Lily väntar på skjuts till hotellet i 40-graders värme.)

Insändare om ny SL-idioti

För många år sedan skrev jag insändare lite då och då. Nu blir det väl mest att jag klagar på i-landsproblem här på bloggen, om ens det. Men när man för sina surt förvärvade 790 SL-korts-kronor i månaden inte blir insläppt i tunnelbanan när klockan är 2.30 och snön yr som på kalfjället kan sinnet rinna till på den mest beskedliga. För säkerhets skull publicerar jag den här också, om nu inte lokaltidningen eller tunnelbanetidningen (Metro) har den goda smaken att ta in den.

"Jag tillhör den lyckligt lottade skara som bor vid en tunnelbanelinje och jag tillhör också de som alltid har hävdat att t-banan är ett smidigt och säkert sätt att transportera sig, även nattetid. Det är utmärkt att man, åtminstone på helger, kan ta sig hem dygnet runt utan att behöva konsultera någon opålitlig taxi eller vänta på nattbussen i kylan. Men efter en släktmiddag på Brantingsgatan i helgen krackelerade förtroendet. Tunnelbanenedgången var stängd! Där nere rullade tågen på, två minuter till avgång, men dörrarna var låsta. Minus tio grader ute och ca tio minuters promenad till andra ingången. Efter att ha kollat SLs hemsida framstår vidden av katastrofen. Flertalet välbesökta ingångar har börjat stängas nattetid. Närmare bestämt ena ingången vid: Gärdet, Kungsträdgården, Näckrosen, Tekniska högskolan, Ropsten, Hornstull, Hammarbyhöjden, Alvik, Danderyd, Bergshamra, Hökarängen, Vällingby, Hägerstensåsen, Liljeholmen, Skärholmen, Västertorp. De är inte de minst trafikerade stationerna direkt. Ändå skriver SL:

"Vissa av tunnelbanans ingångar ligger i områden där nästan ingen passerar in tidigt på morgonen eller sent på kvällen." De måste skämta. Titta på listan ovan igen. Vid många av stationerna bor det mängder av unga och studenter. Är de inte ute efter 1.30 på helgerna? Kanske känner de sig otrygga i SL-trafiken och har börjat välja andra transportmedel? Men då är väl lösningen mer personal och bättre service, inte tvärtom?

Det är på sina håll en bra bit att gå mellan nergångarna, och sträckorna det rör sig om är inte alltid så roliga att ströva själv mitt i natten. Vare sig man är på väg till eller från t-banan. Vad kan det kosta att hålla dem öppet i några timmar till? Här har vi en växande arbetslöshet och så tar man bort viktiga arbetstillfällen som har en enorm betydelse både för trafikanter och de som kanske får ett första jobb. Vad det innebär i form av ökad brottslighet när SL-resenärer tvingas gå långa omvägar i natten istället för att kunna åka raka vägen hem vet vi inte än. Kanske innebär det "bara" ändrade beteenden där fler lär sig att ta taxi istället för att åka kollektivt. Är det bara jag som tycker det är bra om vi är fler som åker t-bana? SL verkar i alla fall inte hålla med mig."

Reseåret 2015

Solnedgång från stranden på södra Koh Tao

Reseåret 2015 blev lite bakvänt då de flesta resorna faktiskt gick från Lettland till Sverige! Nåja, vi började i alla fall med vinterklassikern Stockholm-Bangkok i januari. Helt ok men det finns i mitt tycke betydligt trevligare storstäder och är man i Thailand ska man till öarna, ju längre bort desto bättre. Nu tog vi oss "bara" till Koh Tao. Danskarnas motsvarighet till den svenskockuperade thailändska västkusten.

För mig började sedan ett halvårs Rigavistelse sista april, och för Johan redan sista februari. Det är knappt man kan kalla det utomlands. Att pendla Riga-Stockholm tog 3-4 timmar, dörr till dörr. Betydligt smidigare än om man hade flyttat till t.ex. Göteborg. Fyra dagliga flighter med Air Baltic, och så alla flyg med SAS och Norwegian på det. Från 199 kr och uppåt.

Höstutsikt från lägenheten i Riga,
på 19:e våningen i Panorama Plaza

Vilnius dräller av kyrkor.
Här den närmast hotellet

Den dåliga sommaren kändes inte av. Rigavädret är nära nog identiskt med Stockholmsvädret men på vintern sticker temperaturen iväg nedåt i jämförelse och på sommaren uppåt. På hela augusti gick den knappt under 25-30, och första veckan i juli hade jag dessutom garderat mig med en vecka i värmeböljans Milano, och turkosskiftande bad i Ligurien. Sommaren förlängdes sedan med en långhelg i Cannes i oktober. Med nöd och näppe missade jag katastrofala skyfall dagarna innan. Bankomaterna ur funktion och Medelhavet mer än lovligt grumligt. Pizzorna och champagnen fick betalas kontant.

Flanörer i sommarvarmt Minsk

Men framförallt gick resorna österut. Två nya östeuropeiska länder kan nu bockas av: Litauen och Vitryssland. Båda mycket positiva överraskningar. Samt en avstickare med flyg till Warszawa. Riga må vara billigt och trevligt även om servicen och maten ibland lämnar övrigt att önska. Men ju längre söderut man begav sig desto billigare blev det, och inte bara det. Maten blev bättre och bättre och folk trevligare och trevligare. Från småmys i otroligt vackra Vilnius fyra timmar söderut med buss till översvallande vänlighet på knackig engelska i stalinistiska Minsk fyra timmar till över hårdbevakad gräns.

Utsikten från vårt hotellrum i Warszawa

Och i Warszawa blev vi bjuda på vodkashots, en måndagkväll, och åt tidernas bästa anka och rådjur. Jag har alltid varit lite skeptisk till Östeuropa, tills jag nu flyttade dit en sväng. Ryssland kan absolut vara deprimerande men Vitryssland och Polen är en helt annan grej. Och visumproceduren var betydligt smidigare. Helt klart värt sina 60 euro. Dem tjänar man lätt in på en helg med vitryska krogpriser!

På flodutflykt i Tokyo

I november fortsatte vi ännu längre österut med 12 dagar i Tokyo. Ett land vi till skillnad från våra östeuropeiska grannar inte har några som helst kulturella eller historiska gemensamma nämnare med. Här är allt i miniformat och allt låter som glassbilen, inklusive bankomaterna. Lustiga trudelutter och tecknade figurer överallt. Som att leva i en serietidning. Det är inte kliniskt rent men prydligt och välordnat, och alla är extremt vänliga och hjälpsamma, men sushin är i ärlighetens namn bättre här hemma.

Santa Margherita Ligure by night

Uteservering, Cannes, oktober. Tre rätter 16 euro

Julgnäll över hipsters som inte kan slå in sina egna klappar

Nu är den stora julklappsjakten över för denna gång, till de flestas lättnad. Jag försöker ofta undvika det hela med olika metoder så som nätshopping eller "börja i oktober" men sen står man där ändå dan före dan bland alla andra stirriga stockholmare som går fram som ångvältar med sina fullproppade kassar. Borde det inte ha lugnat ner sig i affärerna på självaste dan innan julafton? Nej, tydligen inte. Och inte nog med allmän trängsel. Jag upptäckte ett nytt störningsmoment. Det har säkert funnits där tidigare men inte drabbat mig som det nu gjorde i två butiker på raken i "Hornstullsgallerian" (Har man varit där vet man att det snarare är en uppfräschad och förstorad tunnelbaneuppgång än en galleria.)

Allt som behövs för paketinslagning.
Lacket är överkurs, men lukten gör
susen för julstämningen!

Jag säger bara: paketinslagning?! Vad är det för fel på folk som inte kan slå in sina egna paket, mitt i julrushen? Ser man inte att tio personers kö snabbt utvecklas till det dubbla medan de stackars expediterna krullar snören och tejpar kartonger? Men det är lika mycket butikernas fel som erbjuder den idiotiska tjänsten. Varför inte bara lägga ner en snygg presentkartong och ett band som den lata kunden kan montera ihop hemma? Eller ha stationer vid utgången med ett par olika papper och snören, som leksaksaffärer och ett par andra smarta handlare redan har. I "Hornstullsgallerian" fanns även en paketinslagningstjänst fristående från butikerna där alla kunde köa med sina diverse inköp, även det ett bra initiativ, om än för mig obegripligt. Det går ju på nolltid att slå in paket och blir charmigare än butiksinslagna. Kanske har en så enkel kunskap som att hantera papper och sax gått förlorad? Att stoppa korv och brygga öl i garderoben går bra men inte att lacka en klapp. Tycker folk bara att det är tråkigt kanske? Det får mig att tänka på en artikel i lokaltidningen om ett par killar i 11-12 årsåldern som lagade den mest avancerade mat därhemma och moderns uppgiva citat: "Jag får inte komma in i köket längre, utom till frukost. Att flambera en oxfilé går bra men tydligen är det väldigt komplicerat att sätta ihop en macka."