Nästa: Minsk

Jag har ett nytt stamställe här i Riga: Vitryska ambassaden. Om allt nu går vägen med visum och transporter så åker jag och Ninna (min vanliga partner in crime vad gäller udda resmål) nämligen till Minsk senare i veckan. Faktiskt har ingen frågat den där ”Varför?” när Minsk-som resmål kommit upp. Det är kanske FÖR udda. Och här i Lettland är det ju som att åka till Östersund eller motsvarande, en halvlång bussresa bort bara. Så det är bara att passa på känner jag, om jag nu ska nå mitt mål med att besöka 100 länder innan 65. Vitryssland har ju ingen ambassad i Sverige sedan den där underbara ”nallebombningen” för några år sedan. Däremot ligger deras Riga-ambassad centralt till och de har varit rätt så behjälpliga faktiskt. Det är bara att jag aldrig lyckats skrapa ihop alla rätta papper för både mig och Ninna, men imorgon ska det förhoppningsvis ske. Och för en gångs skull blir man glatt överraskad när det kommer till byråkratiska processer. På hemsidan står att visum tar fem arbetsdagar, eller två mot en expressavgift. ”Ja, ja. Det tar väl ett par veckor med andra ord” tänker man då. Sedan visade det sig att det tar två dagar, eller bara några timmar mot expressavgift! Nåja, vi har inte sett slutet på det hela än så ska inte ropa hej.

Rum är i alla fall bokat på hotell Garni som ska ligga centralt och som jag fått rekommenderat av en bekant som varit mycket i Minsk. Ska till och med finnas wifi sägs det. Vi får väl se om det är censurerat, men kanske lyckas jag lägga upp något ”snällt” inlägg i alla fall. And don’t mention nallarna…

Extremväder leder till strandexodus

Det var lite dimmigt härom morgonen. Vart tog marken vägen?

Normalt är väder och temperatur i Stockholm och Riga nära nog identiska, men så här på sensommaren har vår närhet till Ryssland manifesterat sig i så kallad ryssvärme men också ryssdimma, ryssåska och fulla ryssar. De senare dyker upp i parker och på stränder när värmen driver dem ur deras bostäder, och vi gör dem sällskap. Lägenheten blir för varm på eftermiddagarna, trots golvfläkt.

Daugava beach, mitt i stan.
Bara att lägga sig i en hängmatta efter maten.
En bättre version av Kallis skulle jag säga.

Favoritstranden är nog faktiskt den mitt i stan, vid den tveksamt rena floden, med utsikt över rostig Finlandsbåt. Konstigt nog känns den aldrig lika överfull som kuststränderna och en cool strandservering med bra mat gör inte saken sämre. Två favoriter från menyn: kycklingsallad med ljummen bluecheesedressing (5 euro) och sidfläsk med rostad potatis och kantarellsås (8 euro). Dessutom kan man här doppa sig utan föregående långpromenad då vattnet blir djupt direkt. Vattenkvaliteten är tydligen ok för bad. Nåja, grumligt är det, men så även vid kusten. Skippa snorkeln till Lettlandsresan helt enkelt. Hinner dock se ett gäng pigga fiskar innan bottnen försvinner ur synfältet. Så giftigt är det i alla fall inte. Övergödning är nog det främsta problemet.

Jag kom på en användning för Jurmalas sandbankar, som på bild
Som ensamsolande tar man med sina grejer och lägger dem här
så har man bättre koll medan man vadar ut och badar!

I Jurmala lyser fisken vad jag kan se med sin frånvaro men det kan bero på att vattnet och stranden kokar av folk nu när värmeböljan har slagit till. Förundras över hur långt Rigabuktens sand sträcker sig och att det ser precis likadant ut överallt. Det är som en lågbudgetfilm där man har datoranimerat en bit landskap för att sedan kopiera det i oändlighet. Jag reser nu varje gång till en ny station på Jurmala-linjen för att ”upptäcka något nytt”. Tji fick jag. Möts alltid av samma flådiga kåkar (och några fantasieggande rivningsdito), tallskog, strandbarer i partytält, blå bänkar och blå papperskorgar. Man kan gå i timmar. Stranden är exakt lika långgrund, vit och bred meter för meter, kilometer efter kilometer. Med jämna mellanrum upplyser skyltar om var toaletter och tågstationer finns så klart men även om var man ska bedriva ”active recreation” och ”passive recreation”. (Det står precis så.) Det hela är lite väl välordnat för min smak men tröttar man på stranden kan man alltid gå upp i skogen och plocka bär. Förra veckan åkte jag till nationalparken Ragakapa i ostligaste delen av Jurmala-området. Tallskog strösslad med mygg, bärplockare och... lyxvillor (lite ovanligt för en nationalpark). Fick ihop säkert ett drygt kilo blåbär, men tyvärr inga kantareller.

Medeltidsveckan a la Lettland

Cēsu pils, alltså Cesis slott, med anor från 1200-talet

Så här i baltisk exil blir det varken medelåldersvecka eller medeltidsvecka i Visby i år, däremot slank jag in på Lettlands motsvarighet till det senare. I staden Cesis (aka Venden) två timmar från Riga, är medeltidsaktiviteterna dock begränsade till ett medeltida slott (å andra sidan varar de antagligen hela turistsäsongen) och sanning att säga är det nog mest personalen som är utklädd, men stämningen är autentisk med allt från medeltida köksträdgård, matlagning, hantverk, bågskytte, eldslukare, etc. På borggården är ett långbord uppdukat där inbokade turister serveras en tidstypisk festmåltid till allmän beskådan. Ett av de halvt raserade slottstornen är öppet för uppklättring. Tjejen utanför delar ut lyktor med ett levande ljus till alla som går in. Mysfaktor, tänker jag först, men så fort man stiger in är det beckmörkt! Ett ljus räcker inte långt. Som tur är hamnar jag bakom en man med bra lampa i mobilen och lyckas ta mig uppför den branta stentrappan halvt på känn samtidigt som jag försöker förhindra att lyktan sätter eld på något/någon. För trångt blir det när horder av turister ska både upp och ner samtidigt, med sina små lyktor, i beckmörkret. Men medeltidsfaktorn är mycket hög.

Här äter några i godan ro medan andra kämpar med vindlande
trappor och levande ljus i tornet i bild.

Förgrymmad Lenin

Så mycket mer än borgen finns inte att se i Cesis, förutom den sedvanliga charmiga blandningen av raka och sneda hus, nytt och gammalt. I direkt anslutning till medeltidsborgen finns det till exempel både en slottsliknande herrgård från 1700-talet samt en 1800-talsträdgård med romantiska dammar och broar. Mitt i ”medeltidsveckan” ligger en staty av Lenin i ett hörn. Förnedrad blickar han argt ut över turisterna från sin liggande ställning. I en industrilokal som totalt håller på att falla samman har man öppnat ett museum för modern konst. Och självklart har ett gäng hipsters öppnat ett trendigt hamburgerhak med idyllisk innergård på en gömd bakgata. Stannar till där för en dyr och god milkshake innan det är dags att ta bussen hem till Riga igen.

Spännande lokal för konstinstallationer

Dagsutflykt med dopp

Då det var sol och helg på samma gång här i förrgår (i Riga inträffar detta förvånansvärt ofta denna sommar) fann vi det säkrast att för en gångs skull inte förlägga strandutflykten till Jurmala utan bege oss till vad som enligt guideboken skulle vara en oupptäckt pärla lite längre bort: Saulkrasti. Närmare bestämt en timme med tåg och dessutom på ”fel” sida av stan för vår del. Men det är smällar man får ta.

Mycket riktigt var det inga andra utlänningar på tåget mot Saulkrasti och ungefär halvvägs klev dessutom de flesta lettiska strandbesökare av vilket skvallrar om att det troligen finns en närmare strand också. Nåja, hela Rigabukten är väl mer eller mindre en enda lång sandremsa så det gäller bara att hitta sin favoritplätt.

Väntan på tåg på centralstationen

 Det såg inte så lovande ut när vi nästan ensamma klev av vid slutstationen. Där fanns ingenting förutom ett för en gångs skull nyrenoverat stationshus. Snabbt följde vi efter ett fåtal medpassagerare med strandväskor, och efter någon kilometers promenad på en bedagad trottoar genom vacker tallskog kom vi fram till en vägkorsning med mataffär, cykeluthyrning, en enkel restaurang och strand! Inte Jurmala direkt. Tystare och något färre solbadare men absolut ingen ödestrand. Största fördelen var det djupare vattnet. När det är 18 grader vill man inte vara tvungen att promenera en kilometer ut innan man kan doppa sig. Här räckte det med att gå ut några meter i grumligt vatten så var man på lagom djup.

Saulkrasti beach. Dis men varmt.
Bra utsikt över ovädret på andra sidan Östersjön

 Sen skadar det aldrig att tågledes få se lite mer av detta vackra lilla land heller. Efter Rigas övergivna industriområden tar tallskogen snart över, endast här och var avbruten av små stugbyar. De flesta letter verkar ha en sommarstuga. Alla plockar svamp och bär. Det är tydligen fritidsnöjet nummer ett här, eller en del av försörjningen. I våras satt huckleförsedda små gummor på pallar lite här och var i stan och sålde blommor. Nu säljer de även blåbär. Jag hoppas de kommer att sälja svamp snart också. Visst skulle jag själv vilja ge mig ut på plock men det känns inte som om man har en chans mot två miljoner letter som går skallgång i sina hemmarker.

Veckans ord: saulkrasti = solkusten, gailene = kantarell, mellenes = blåbär, ērce = fästing (varnas det för på skyltar i skogen här)

Turistande med brorsan

Kanalbåt, anno 1907

Båtens interiör

Fiskhangaren i Rigas centralmarknad

Civiliserat och trevligt utomhusfestande på Kalnciema iela

Utsikten från baren Neo. Man skymtar våra tvillingskrapor
i fjärran, till vänster om mitten

En av fördelarna med att få besök hemifrån (förutom det trevliga sällskapet förstås) är att man verkligen tar tillfället i akt att ”turista”. När min bror var här tidigare i veckan var det faktiskt han som kunde visa oss två av Rigas bästa utsiktsbarer. Den lustigaste av dem ligger i centralstationens klocktorn. Det är precis lika konstigt som det låter. Tornet är supersmalt och ser inte mycket ut för världen, men tittar man noga ser man att det sitter folk där och man kan utläsa ordet ”restorāns” (restaurang) i små, slitna bokstäver. Dörren ser ut som ingången till ett parkeringsgarage och hissen likaså. Ytterst diskreta skyltar informerar om att det ligger en bar/restaurang Neo på plan 8 till 10. Och här möts man mycket riktigt av en något bedagad men billig cocktailbar, komplett med skinnfåtöljer, glasbord och blanka golv. Till och med billig mat kan man få sig till livs, om man lyckas påkalla den mer än uttråkade servitrisens uppmärksamhet. Den andra takbaren är av mer klassiskt snitt, högst upp i SAS Radison-hotellet mitt i stan. Personalen är lite gladare och klientelet mer internationellt. Båda kan rekommenderas, gärna på samma dag för bästa kontrastupplevelse.

Vi passade även på att se Riga från vattnet med en väldigt söt liten träbåt. Under en timme åker man runt hela gamla stan, i den lugna kanalen, under dennas extremt låga broar och ut på den mer trafikerade floden Daugava. Väldigt spännande. Vi höll på att bli överkörda av en motorbåt, rundade Tallink-färjan och konstaterade att det inte direkt är de roligaste båtarna de kör hit med… Riktigt risig gammal 70-talare. Ta flyget till Riga är mitt tips. Jag fattar inte att det bara är till Åland och på sin höjd Helsingfors man kan åka med de schyssta båtarna. Synd.

Väl på landbacken kollade vi in den stora matmarknaden så klart. Fem stora men lite halvtomma hangarer med det mesta i matväg. Sen försökte vi också få klarhet i logiken kring Rigas ölpriser men kom fram till att den är svag. Matpriserna och läget ger kanske en aning om vartåt det barkar men inte nödvändigtvis. För att slippa åka på de där ”5 euro för en öl-ställena” (helt onödigt när en pint utmärkt lokal dricka normalt ligger runt 2-3) begav vi oss till norra delen av gamla stan vilket visade sig vara ett lyckokast. Här mot resterna av den gamla stadsmuren låg en hel radda mysiga ställen där man förutom prisvärd öl kunde få en ätbar pasta. Jag blev nästan rörd till tårar av det sistnämnda, efter månader av restaurangmat som är lagad med allt utom kärlek.

Men det bästa stället (eller platsen egentligen) i Riga är nog nästan vår närbelägna Kalnciema iela. Hade det varit i Stockholm hade man tyckt att det var FÖR trendigt men lettiska hipsters känns mycket gulligare på nåt sätt. Vi hade turen att pricka in en torsdagskväll, när detta område (som annars innehåller ett par barer, en restaurang och några ytterst hippa kontor och inredningsbutiker) varje vecka bjuder på gratiskonsert av något kompetent indieband samt liten matmarknad med allt från leverpastejmackor till burgare, och vin och öl förstås. Tänk Trädgården fast hundra gånger trevligare, inget inträde och ingen kö, och varsamt renoverade trähus som fond istället för betong.

Och så en avstickare till Italien

Vårt Milanohotell låg nära området Navigli där ett par mer än lovligt skitiga kanaler korsade varandra
och kantades av mysiga uteserveringar samt husbåtar innehållandes barer

Galleria Vittorio Emanuele II i Milano. Enda stället där man hittade någon större mängd turister.
Varmt som i ett växthus. Vi passerade den snabbt.

Det började med en bilresa i södra Frankrike, på planeringsstadiet alltså, men som en god vän till mig brukar säga ”planera är silver, boka är guld”. När vi kommit så långt som till bokandet för sommarens tjejresa var vi två istället för tre och slutmålet blev norra Italien (close enough), utan bil. Detta delvis beroende på utmärkta flygförbindelser till Milano, i mitt fall direkt från Riga med Ryanair för ett rimligt pris, och delvis på grund av vänner i regionen.

Vistelsen inleddes med två dagar i 35-gradigt Milano. Luftkonditioneringen kändes som en kallsup så fort man kom inomhus. Asfalten var mysigt mjuk under fötterna. Promenaderna fick bli lågsamma och ofta avbrytas av en smaskig glass eller iskaffe på något fik där lokalborna gör sina sedvanliga depåstopp för 30 sekunders kaffepåfyllning. Aldrig någon långsittarfika där inte. Hotellbokningsångesten innan hade varit total. ”Finns det verkligen inget boende i centrum för under 3 000 kr natten!?” Tillslut bokade vi B&B Hotel Sant'Ambrogio i vad som såg ut att vara utkanten av stan men visade sig vara inom gångavstånd till det mesta, och så fanns det taxi och t-bana lätt tillgängliga. Ja, Milano har verkligen det mesta, förutom turister. Ett perfekt resmål med andra ord. Och när man tröttnat på smältande asfalt och coola barer tar man helt enkelt tåget ner till kusten.

Vår badbåt

Typisk gatuvy från Santa Margherita

Vi mötte upp några vänner i Santa Margherita och blev kvar där i fyra dagar, på trevliga hotell Jolanda. Hela den liguriska kusten är ett under av gulliga byar med tvätt på tork, färgglada hus, prunkande odlingar och blommor (i alla fall så här års), branta klippor, kristallklart vatten, etc., etc. Sandstränder är det enda som saknas. Bad sker från smala grusremsor, klippor, badstegar eller båtar i olika storlekar. Vi fick följa med våra bekanta på deras charmiga träbåt komplett med badstege och sötvattendusch. Där låg vi ankrade sida vid sida med de mest monstruösa yachter och fascinerades över hur mycket personal de har. Det är ett ständigt putsande och fejande, och serverande till de fåtal passagerare som eventuellt befinner sig ombord. I löjligt pittoreska Portofino kunde man inte låta bli att tänka på ”om du får oväntat besök”-reklamen. Där ligger båtar som är större än själva stan som praktiskt taget bara består av en gata och en hamn. Supergulligt. Tvätt på tork även där.

En av de stora shoppinggatorna i Genua

Vi hann även med ett besök i hamnstaden Genua, en knapp timmes tågresa från Sta Margherita. Där känner man verkligen historiens vingslag i de smala gränderna som vindlar sig ner till hamnen. Små restauranger, verkstäder och prostituerade avlöser varandra i vart och vartannat hörn. Det hela ger en lite medeltida känsla. Man kan verkligen tänka sig hur en ung Columbus spatserade omkring här och planerade sina utflykter. För de mer modernt sinnade finns även breda shoppingavenyer. Så för storstadsälskaren är både Genua och Milano definitivt värda ett besök, varför inte i kombination? Avståndet mellan dem är inte långt och tågen är både bekväma och billiga.
När vi ändå är inne på ämnet Italien vill jag bara passa på att avliva tre myter, som kanske redan har avlivat sig själva för dem som besökt landet efter typ 1985: Det är inte billigt, männen är inte flirtiga/gåpåiga och maten är inte bäst i världen. Mina stackars kreditkort blev helt svettiga efter sin lugna Rigavsitelse, men visst, på sina håll är det snäppet under Stockholmspriser, speciellt för mat. Jag vet att det är att slänga in en brandfackla att inte älska italiensk mat. Mycket är fantastiskt (glassen! kaffet!) men lika mycket är medelmåttigt, och när man för femtielfte gången måste sträcka sig efter saltkaret (som ofta inte ens står på bordet, och aldrig har sällskap av det minst lika efterlängtade pepparkaret) är det lätt att drömma sig bort till spanska tapas eller en argentinsk grillrestaurang.

Typisk ligurisk badvik

Utflykt till närområde del 2: Jurmala

Riga - the beach. Tallskog och kritvit sand gör sig bra ihop

Temperaturen denna ”sommar” är för första gången uppe och nosar på 20-graderstrecket. Det måste så klart firas med en utflykt till stranden! Jurmala är för Riga vad Tofta är för Visby eller Tylösand är för Halmstad: Lättillgänglig vidsträckt vit sand med gott om vattenhål där stora och små kan få sig en törstsläckare. Okej, det är lite charmigare än ovan nämnda exempel även om ”de fantastiska trähusen” som omnämns i alla guideböcker och reportage om Jurmala inte imponerar så där enormt efter två månaders boende i Rigas utkanter. (Det är enda nackdelen med att bo i Riga. Jag kommer aldrig att o:a och ah:a över Söderkåkar och andra små trähus igen.)

Huvudgatan: Välbevarade trähus och krimskrams

Ett gäng letter som sjunger "Uti vår hage", i oklart sammanhang

Framförallt är det lättillgängligt. Speciellt för oss som bor på ”rätt” sida av stan, 1,5 mil från stranden. Det känns som om man skulle kunna powerwalka dit en hurtig dag, men nu styr vi istället kosan till tågstationen tio minuters promenad bort. Otaliga gånger har jag korsat de där spåren (Här går man kors och tvärs över järnvägar. Finns aldrig några staket) utan att reflektera över att det faktiskt ligger en station där. En hyfsat varm helgdag som denna är dock den lilla cementremsan som ska föreställa perrong full av soltörstande förortsbor. Järnvägen byggdes tydligen under sent 1800-tal och inte mycket har förändrats sedan dess. Tågen stånkar sig fram och äntras medels något som mer liknar en stege än en trappa. Halta och lytta göre sig icke besvär. Inte ens priset kan ha ändrats mycket. ”Zwei und siebzig” stammar konduktörskan fram när hon inser att vi inte pratar lettiska. (Jag har aldrig haft så stor användning av mina små tyskakunskaper som i Östeuropa.) 2,7 euro för två biljetter, billigare än bussen, och snabbare. Drygt tio minuter senare kliver vi av i Majori. Jurmala är ett avlångt område längsmed kusten där tågstationerna ligger ganska så tätt. Ingen av dem heter "Jurmala" men Majori lär vara den som är mest ”mitt i smeten”. Lukten av sockervadd och brända mandlar ligger tung över huvudgatan. Det är packat med folk trots att regnmolnen nu börjar se hotfulla ut. Stranden ligger parallellt med huvudgatan men några kvarter bort (och sträcker sig förstås långt bortom denna). De två skiljs åt av tallskog och några byggprojekt som riktar sig till ryssar med för mycket pengar och dålig smak. Även stranden är full av spatserande familjer, och ett och annat högljutt partygäng på strandrestaurangerna. Sanden är beundransvärt finkornig och ren. Ingen badar trots att det grunda vattnet håller en temperatur på säkert uppemot 17 grader. Det ska bli intressant att se hur det hela ser ut senare i sommar. Min gissning är att man då kanske gör klokast i att inte kliva av ”mitt i smeten” utan hålla sig i utkanterna av Jurmala-området, åtminstone på helgerna.
Något som skiljer det här från liknande strandorter är alla körer. Redan efter något kvarter på huvudgatan möts vi av 20-talet folkdräktsklädda kvinnor som stämt upp i likaledes traditionell sång. Trevligt. Senare samlas ett gäng stormagade gubbar i likadana blå skjortor och jeans vid en liten park. Firmafest tänker man först, men nej, även dessa stämmer upp i sång, med dirigent och allt. Nära tågstationen är en hel läktare uppbyggd där ett stort gäng i varierande åldrar står med allsångshäften i högsta hugg. Framför dem avbyter olika dirigenter varandra. Bland annat en svenska som försöker få dem att sjunga Uti vår hage på korrekt vis. Det går förvånansvärt bra. Vi förstår ingenting av allt detta sjungande, men man har ju hört att balterna gillar körer. (Ta bara den sjungande revolutionen till exempel.) Det är som Allsång på Skansen, fast mycket bättre och överallt. Tips till SVT: byt ut Petra Marklund mot en riktigt bra kördirigent!

Tillägg: Googlade nyss och kom fram till att det hela kanske har med den Nordiska körfestivalen att göra, http://www.nordicbalticchoir.lv/en, men blir samtidigt inte förvånad om det sjungs lika friskt nästa gång jag är i Jurmala.