Ny strand: myggig idyll

Vi har idag omflyttat oss till södra delen av Koh Tao: Chalok bay, knappt tio minuters taxi från Sairee. En mindre, mer idyllisk strand. Fler höns och mygg, färre turister och den billigaste och godaste thaimaten hittills. Rejäl lunch för ca 25 kr. Här bor vi precis vid stranden, Sunshine Beach Resort. Vid Sairee bodde vi några minuters promenad upp i stan (Simple Life Resort) vilket nog är optimalt där såtillvida man inte hänger på stranddiscona till kl två VARJE natt, för innan dess lär de boende på de strandhotellen inte få någon sömn. Här finns det också en del barer men det verkar något lugnare.

Partystrand med fisk

Sairee beach, största och populäraste stranden på ön

Efter några dagar på Koh Tao har vi hunnit testa både strand- och partylivet. Det är ingen paradisstrand direkt: en smal remsa sand av varierande kvalitet, som dock blir betydligt bredare vid lågvatten, som på bilden. Vattnet är, trots lite ölflaskor och annat skräp vid vattenbrynet, oerhört klart och bara en bit ut dyker det upp små korallrev med roliga fiskar att bekanta sig med. En av sorterna verkar vara revens väktare för så fort man kommer lite för nära skickar de ut en patrull som nafsar en i tårna. Gratis fiskspa!

Partylivet är som det brukar på denna typ av ö. Stranden kantas av enkla barer och restauranger varav många kvällstid förvandlas till nattklubbar med djs, eldjonglering, fyrverkerier och buckets (små plasthinkar som fylls med is, en kvarting billig sprit och valfri läsk. Dricks med sugrör.) Medan PhiPhi och liknande öar på västkusten har koloniserats av svenska ungdomar har Koh Tao koloniserats av danskar. Första kvällen blev vi kallade "jävla svenskar", sen hittade vi ett svenskgäng att gadda ihop oss med. Kändes genast mycket bättre, trots att flera av dem var skåningar så först trodde vi de var danskar de också... Träffade även en stackars norrman som inte hade hittat någon "av sin egen sort". Av någon anledning är det också en hel del svenska barnfamiljer här. Annars som sagt mest danskar, britter och fransmän.

Idag har vi gjort en utflykt till ön Naang Yuan, en kort och skumpig långtail-båtresa bort. Googlar man bilder på Koh Tao är det denna pyttelilla grannö man främst får upp. Den är väldigt fotogenique. Smal sandremsa mellan två höga lummiga berg, och stenbumlingar som ser ut som något ur en filmkuliss. Kristallklart vatten på det så klart.

Naang Yuan från utkikspunkt

Från kaos till strand

Säga vad man vill om Bangkok men det är ingen semester. Man ska vara utvilad INNAN man åker dit. Vi har nu flytt fältet för lugnare breddgrader (Koh Tao) och ger det en andra chans på vägen hem istället. Det tar liksom emot att redan sälla sig till dem som hatar Bangkok (som tydligen är en sådan där stad man hatar eller älskar) men jag ska erkänna att första intrycket är att det är en enda stor bordell/shoppingcentrum. På kvällsmarknaden på Sukhumvit road där vi bodde är allt till salu: sexleksaker eller "äkta vara", viagra, fejkade märkeskläder och diverse krimskrams. (Vid närmare googling så här i efterhand visade det sig att vi bodde mitt i red light district, så det kan ju påverka intrycket) Och mat så klart. Överallt grillas det små spett och skärs upp pinfärsk frukt. Detta är en av de stora fördelarna med Thailand. Liksom kring det mesta (trafiken är det andra mest uppenbara exemplet) finns inga fasta "regler" kring mat och måltider. Man äter när man är hungrig helt enkelt. Mat är alltid tillgängligt i små, billiga portioner, överallt. Igår, efter att vi checkat in på Koh Tao, efter en sedvanligt gungig båtresa, lyxade jag till det med en engelsk frukost på stranden, kl. 15...
Trafiken är som sagt ett annat exempel, man gör lite som det passar. I början känns det livsfarligt att ha bilar körandes med bara centimeters marginal från knän och tår när man korsar gatan, men efter ett tag känns det mer effektivt än att alla ska vänta på rött och grönt ljus. Att åka taxi till flygplatsen kl 4 igår morse för tidigt flyg ner till Koh Tao- båten från Chumpong var en skön upplevelse, helt fri från de köer som annars präglar Bangkok. 

Upptining och d-vitamintankning pågår

Reseåret 2015 börjar i traditionell anda: Vi befinner oss i Thailand tillsammans med stora delar av Sveriges övriga befolkning. Smidig flight med ryska Aeroflot som sedan länge inte alls lever upp till sitt tidigare så dåliga rykte. Tvärtom. Både flygplan och flygvärdinnor är oförskämt fräscha. Sen skadade det inte heller att vi från Moskva till Bangkok blev uppgraderade till bussiness! Massor av mat att äta och bra filmer att kolla in gjorde att sömnen blev lite lidande så nu är det en trött eftermiddag i Bangkok, där vi stannar i tre dagar innan det bär vidare till beachen och Koh Tao söderöver. Som tur är har hotellet (Grand Swiss) pool på sjunde våningen, med utsikt över kringliggande skyskapor. Där har vi exponerat oss i relativ avskildhet, innan vi går ut och bländar folk på stan med våra albylvita ben.
Nej nu blir det lite vila för att försöka uppbåda entusiasm inför shopping, sightseeing, restaurangbesök och allt annat som bör göras i lätt röriga Bangkok.

Reseåret 2014

Bergsbestigning i 35 grader och sol
gav värmeslag och fin utsikt

Att resa mer är numera mitt stående nyårslöfte, men också att resa nytt. 2014 innehöll mest favoriter i repris men även ett par nytillskott. Det började exotiskt och bra med paradisstränder på Seychellerna, näst största ön Praslin närmare bestämt. Där träffade vi på två olika gäng svenska pensionärer samt trevlig lokalbefolkning, annars var det rätt folktomt. Favoritmiddagen bestod av tonfiskcarpaccio och/eller skaldjurspizza. Svenska priser på både mat och dryck men som tur var hade vi eget kök i vår spatiösa

På väg till Cannescocktail på anrika hotell Carlton

bungalow.

Våren bjöd på sedvanlig Cannes-resa till tv-mässa. Sedvanligt kylslagna aprilkvällar.

Detta år åker jag dit i oktober, så att man kan bada och inte bara tvångsdoppa sig.

Helsingfors är alltid fint
och presidentpalatset gör sig bra i aftonljus

Sommaren inleddes med nationaldagsresa (den svenska alltså) till Åland för att fira väninnas födelsedag på finkrog i Mariehamn. (Lustigt förresten att det är exakt sex månader mellan den svenska och den finska (och lite mer välfirade) nationaldagen, 6 december). Vi fann det lika bra att fortsätta på Finlandstemat, nu när man är Viking Club-medlem och allt, med att i juli ta med bilen till Åbo och köra den föga charmerande sträckan ner till Helsingfors. Jo, den är fin när man väl kommer ut i skärgården, men inte själva raksträckan. Dock upptäckte jag att de säljer färska karelska piroger på bensinmackarna, vilket delvis uppväger den charmlösa utsikten.

Charmig restaurang/butik
med bord en trappa upp

På hösten blev det lite mer exotiskt igen. Sista augusti inleddes en intensiv arbetsvecka med fyra dagar av möten och intervjuer i Buenos Aires. Det var sig likt sen jag var där sist 1999, förutom en nära nog halvering av priserna. Argentina är ett u-land ekonomiskt men hypereuropeiskt på ytan, med enbart kritvita invånare och parisisk arkitektur. Invånarna är dessutom fast övertygade om att de bor i ett av världens mest framstående länder. Och skulle man bara se till maten har de absolut rätt!

Det var tidig vår vilket innebar att träden var lövlösa
och snön låg tjock i bergen

Sedan flög vi över Anderna (”Fasten your seatbelts. We are entering an area av turbulence.” Det är tydligen standardproceduren när man flyger över Anderna, men vi klarade oss från skak.) till Santiago, Chile. Lite av Argentinas motpol på många sätt. Man inser och diskuterar samhällets många problem, och kanske undervärderar sig själva. Chile är trots allt ett av de mest (kanske det mest) välfungerande landet i Latinamerika. Nu har man röstat fram en vänsterregering i hopp om att det ska bli ännu bättre… Känns det hela igen? Ja, man känner sig ganska så hemma i Chile. Ett välordnat folk i ett tidvis kärvt klimat.

Framför den största samlingen restaurerade moai

Tillsammans med chilenska turister på väg till Tahiti flög jag efter några dagar i Santiago vidare till Påskön. Fem timmar rakt västerut och sedan landar man på en loska mitt i Stilla havet. Får blomsterkrans runt halsen som den polynesiska traditionen bjuder. Merparten av alla 900 stengubbar ser man på en dag. Jag var där i tre, vilket gav viss tid över för promenader i det karga landskapet. Även här träffade jag på en svensk pensionär. (Behöver vi verkligen sänkt pensionärsskatt? Det känns som om det inte går nån nöd på vissa av dem i alla fall.J)

Utsikt över universitetsbyggnad
från utomhusmarknaden i Riga

Avslutade reseåret med en favorit i repris till Riga i november. Denna gång i många minusgrader. Alla lettiskor går omkring i lila täckkappor med pälskrage. Jag är alldeles för tunnklädd.

Två nya länder alltså: Seychellerna och Chile. Håller jag den här takten kan jag bli medlem i Club 100 (för dem som besökt 100 länder) om 30 år!

Jakten på en rimlig (rimmad) skinka

Julen står för dörren; sillen är inlagd, vörtlimpan bakad, och skinkan just utkommen ur en lång ugnsvistelse. I år firas nämligen familjens jul hemma hos mig för första gången (många vuxenpoäng där!) och då är det av praktiska skäl enklast om skinkan tillagas där den ska ätas. Att vissa kokar och andra ugnsbakar skinkan fick jag egentligen lära mig tidigt. Mormor kokade och farmor ugnsbakade. Men mormors skinka var liksom en del av stor en lunchbuffé där det fanns massa annat spännande, medan farmors skinka var middagens huvudpunkt och dess smak och konsistens analyserades in i minsta detalj. Sedan mormors bortgång för drygt 16 år sedan har jag inte stött på kokt julskinka i familjesammanhang. Skinka för mig är något man ställer in i ugnen (företrädesvis dagen innan jul), griljerar och serverar varm med sin egen sky. Och i år har upprätthållandet av denna goda och viktiga familjetradition alltså fallit på mig.

Att köpa en skinka och sätta in den i ugnen kan väl inte vara rocket science direkt. I mina dar har jag gjort älgstekar, rostbiffar och till och med något som liknat julskinkor, under utlandsjular i min ungdom. Allt med bra resultat. Köpa skinka var det ja. Upptäcker för första gången att det finns färdigkokta skinkor. Vilken styggelse! Lyckas med nöd och näppe undvika att köpa en sådan, trots att de är de enda som har en vettig storlek. Sida vid sida med de små hårda färdigkokta ligger halva grisar på 4 kilo eller så. Vi är många som dagarna innan jul är där och river håglöst i jätteskinkorna på Coop och ICA. De är groteska. Går de ens in i en normal ugn? Mindre grisar efterlyses härmed! När jag klagar för kolleger blir jag än mer stressad av deras svar: ”Det finns visst mindre skinkor, men ju närmare jul desto svårare blir de att hitta.” Men herregud, det är ju en färskvara. Ska man köpa en skinka i november och frysa in kanske?

Så idag får jag goda råd från min far: ”Vi köper alltid julskinkan på Seger i Östermalmshallen.” Som tur är får jag en ingivelse att ringa Seger vid tretiden och höra mig efter om skinkläget. Hon som svarar låter som om hon befinner sig i en krigszon. ”De håller på att ta slut. Snabbt går det. Finns bara 3-4 kilos kvar. Nej, här ser jag en på 2,5” ”Reservera den! Jag kommer om en timme.”

2,5 kilo finskinka i rått skick

När jag väl kliver in på Östermalmshallen är det verkligen som en krigszon, eller kanske snarare som ett gammaldags börsgolv. Stirriga människor står och viftar med sina kölappar. ”Köp, köp, sälj!” Själv känner jag mig som om jag ska köpa knark eller nåt. ”Jag heter Sandra. Möt mig vid mögelosten. Jag fixar skinkan åt dig.” sa den vänliga tjejen på telefon. Tur att hon sa det där med osten. Den hittar jag lätt och där finns en något lugnare nisch för utlämning av förbeställda varor. Puh! Jag hade fått ett nervöst sammanbrott om jag hade varit tvungen att knuffa mig fram bland kölappshetsarna som står i fyrdubbla led.

Väl hemma uppenbarar sig de eviga frågorna: Fungerar den här termometern? (Man lär sig aldrig att en köttermometer aldrig visar något förrän temperaturen når typ 50 grader.) Hur ställer man in en gasugn på 125 grader? (Det går inte men jag ställde den så lågt det gick) och så vidare. Imorgon är det griljeringsdags! Men jul blir det ju oavsett om sillen är för salt och skinkan för torr. God Jul!

Sluta snooza!

Alltså det här med att snooza. Jag kan bara inte förstå det, fast de inbitna försöker förklara charmen för mig. För mig är det bilden av helvetet. Att om och om igen ryckas ur djupsömn i någon okristlig timme till ljudet av en väckarklocka känns bra mycket värre än att springa omkring naken bland värmande eldar. Att väckarklockan ringer EN gång om dagen är tortyr nog, men sen finns det alltså de som frivilligt utsätter sig för detta: Pip-pip-pip, stäng av, hinn precis somna om och så… PIP, igen. Repetera valfritt antal gånger. Tydligen i upp till en timme eller mer för vissa individer! Det övergår mitt förstånd att man inte vill sova tills man måste gå upp. Varför påbörja hela denna vidriga process en timme i förväg?

Nu är det tyvärr så att det inte räcker med att få pojkvännen att sluta snooza. Om det vore så väl. Nej, då börjar grannarna snooza. Detta är ett typiskt mobilåldersproblem. En vanlig väckarklocka hörs mig veterligen aldrig genom väggar. Inte så det stör i alla fall. Men dessa vibrerande mobiler som folk (antagligen) lägger på golvet: Bzz-bzz-bzz. Tyst i tio minuter. Bzz-bzz, osv. Ibland från halv sex-snåret och i timmar framåt. Det är nu på vintern det är som värst, och på måndagar. Jag är också trött som en gnu dessa tider men jag försöker som sagt att lösa det hela genom att sova så länge som möjligt, något som blir svårt med denna ofrivilliga snoozning.

Öronproppar brukar folk tipsa om. Jag önskar att de hjälpte. Jag hör allt precis lika bra genom öronproppar och dessutom gör de så jäkla ont så jag kan ändå inte sova med dem. Förr hade jag en vaxpropp som var perfekt. Hörde nästan inget på ena örat. Bara att lägga sig på det friska. Det var perfekt, förutom att man inte hörde vad folk sa heller…

Det andra alternativet är att säga till förstås, men för det första är jag inte helt hundra på vilka grannar det är. (Rimligen de ovanför, men säker är jag inte) Och för det andra kan jag tänka mig att jag har stått för betydligt mer störande aktiviteter än att snooza på mobilen: Fester, musik, balkongrökare, nattliga toabesök, sena duschar. Nej, jag vill inte börja kasta sten i glashus. Någonstans finns det ändå en viss charm med att bo i lägenhet. ”Jaha, nu är det fest igen.” ”Nu är det en trött måndag igen.” (Grannen snett under har till exempel kvarterets bästa vakthundar. De höll på att bli tokiga när jag skramlade med att sätta upp julbelysningen på balkongen. Det känns tryggt. Man ska inte skramla på balkongen mitt i vintern. Det har de helt rätt i.)

Men om man nu får komma med ett tips till alla som bor i lägenhet och gillar att snooza: Stäng av vibrationen och/eller lägg telefonen en bra bit från väggen och golvet, eller gör något radikalt: testa att gå upp när klockan ringer!