Underbara nyheter som aldrig blir av

Varje gång man av någon outgrundlig anledning beger sig till Djurgården hinner man sucka och svära både en och två gånger innan man är framme. Visst, har man tur och årstiden är rätt är det underbart med Djurgårdsfärjan, men oftast är den överbelamrad av Gröna Lundbesökare och annat löst folk. Spårvagnseländet är inget alternativ. Den går sällan, kryper fram och är så full att ingen kommer på efter första stationen. Sämsta kommunikationsmedlet någonsin. De som påstår att spårväg ovan jord är framtiden borde tvingas åka denna en hel sommar, så får vi se vad de säger sen.
Nej, det brukar sluta med att jag tar t-banan till Karlaplan eller Östermalm och avslutar med en rejäl promenad. ”Tänk om det fanns t-bana till Djurgården” dagdrömde jag så sent som förra veckan. Och vad dyker upp i tidningen om inte denna vackra karta:

http://www.svd.se/nyheter/stockholm/kritik-mot-tunnel-under-saltsjon_7511964.svd

Tyvärr är idén att kombinera t-banan med en biltunnel. Smart kan man tycka, och billigare på alla sätt, men problemet är att den därför kommer att nerröstas i alla instanser på nolltid och en dyrare tunnel kommer istället att byggas med t-stationer i Hammarby sjöstad och östra Söder (vilket väl passande nog också sammanfaller med många politikers och ”lättrörliga kärnväljares” bostäder.) Jag säger bara att jag har bott på östra Söder och det funkade helt ok med bussarna. Djurgården funkar dock inte. Inför besöksstopp eller bygg ut tunnelbanan. Vill sen några bilar köra i samma tunnlar så må väl det vara hänt. (Fast helst i sin egen fil då…)

Mystiskt beteende i rulltrappan

Mitt under det hälso-, gym- och utseendefixerade Stureplan händer varje morgon någonting mycket märkligt. Människor köar, för att stå i rulltrappan! Jag har fortfarande inte förstått varför man lägger tusentals kronor på SATS-kort och PT och sen inte har ork att gå uppför en rullande trappa. Känns lite som en värdelös investering. Nu går jag ju inte själv på gym så jag har väl egentligen en ursäkt att stå, men på morgnarna går jag (uppför i alla fall. Känns som om knäna tar stryk av för mycket nerförsgång). Dels går det snabbare, men framför allt skulle jag skämmas om jag ställde mig i en kö för att få en ståplats, i en trapp som tar sekunder att med några raska kliv gå uppför. Har man inte redan fått stå tillräckligt i själva tunnelbanan? Fast här kan jag erkänna en kanske ännu mer extrem lathetsvana. Jag tycker helt enkelt att det är extremt låg livskvalitet att stå i t-banan, så är vagnen för trång väntar jag på nästa.

Förklaringen till rulltrappsköerna är kanske samma syndrom som att folk tar bilen till gymmet istället för en promenad. Det är helt enkelt lite coolare med motion som kostar pengar än sådan som är gratis och spar tid samtidigt.

En ny nivå av lunchstress

Det är tisdagkväll och jag har öronsus. Ni vet sånt där man kan komma hem med efter en riktigt bra klubbkväll. Men klockan är inte ens tio och jag har bara varit och fikat. Nej, suset är snarare från mina nya lunchäventyr från Stureplanstrakten.

Vi återvänder till den famösa Moodgallerian. Denna gång dock till något riktigt gott och ganska billigt: Vigårdaburgare. Perfekt grillade små trinda burgare i färska bröd med hemlagad pommes och lite sallad på sidan. 75 spänn, som hittat. Dessvärre är halva citys population av pris- och kvalitetsmedvetna kontorsslavar helt till sig i trasorna över detta fynd, och kön till de åtråvärda burgarna sträcker sig långt ut på gatan. När man väl betalat får man en lapp med sitt nummer som sedan ropas ut a la bingo av de kvicka kockarna. Genom effektivt sammarbete kolleger emellan lyckas vi knipa några sittplatser kring ett långbord på övervåningen där man äter gobitarna ur pappkartonger (exakt samma material som på skålarna på Ichaicha bredvid. Det måste vara något de har patent på i Moodgallerian, eller ett försök att verka miljövänliga.) Men det är nog tur att man äter på papper. Hade det i den akustik och ljudnivå som rådde dessutom slamrats med porslin hade man blivit döv på riktigt. Allt annat än en avslappnande lunch. Efteråt känns det som om man har varit på nattklubb; trångt, trevligt och 150 decibel. Enda skillnaden är att drinkarna på Vigårda kostar 50 kronor! Kanske inte att rekommendera till lunch dock.

Balkonguppdatering 2

Tänkte jag skulle bjuda på en av dessa "min utsikt just nu"-bilder. Lite av en bildgåta kanske, men jag solar på golvet på min balkong. På något magiskt sätt lyckades jag (och solen) pricka in den där timmen när det är sol på balkongen, med avbrott av någora moln.

Funderade på att gå och bada i Tanto men vid närmare eftertanke blir det lite väl svalt när de där molnen kommer.

När vi ändå är inne på temat balkong så kan ni få se här hur tomaterna har tagit sig sen sist. Så här stora borde de ha varit i typ maj kan man tycka, men de tycker tydligen inte att de har ett optimalt läge. Får väl se om det hinner mogna några körsbärstomater innan frosten kommer...

Lätt tunnelbaneångest

Jag måste så smått börja förlika mig med att jag inom en snar framtid kommer att arbeta vid Stureplan, enbart, och inte som nu pendla mellan två kontor. Den skyddade verkstad som buss 40 till lugna Kungsholmen innebär lider mot sitt slut. Snart kommer jag varje morgon att kastas in i den obarmhärtiga stress som stavas tunnelbanan. Trodde jag var smart som tog den strax innan kl 9 i morse. En tidpunkt då de mest plikttrogna redan borde sitta vid sina skrivbord, men det var kaos ändå. Det kanske blir bättre när även SL slutar med sin ”sommar” om en vecka. (En vecka efter att de flesta redan börjat jobba…) Men är man stresstålig är det väldigt socialt också. Innan jag är framme på jobbet har jag träffat på och konverserat en kollega, ett ex samt fyra turister som frågat om vägbeskrivningar. Samt sett ett tiotal personer jag känner igen från olika sammanhang.

Det händer aldrig på 40:an. Den enda konversation jag har haft på den rutten är för flera veckor sen när en bedagad kvinna i busskuren vid Hornstull frågade om jag hade någon mat. (Hon kan ha frågat om jag hade pengar till mat också. Jag hör dåligt.) Jag erbjöd henne en nektarin som jag hade med mig, men den ville hon inte ha.

En fördel med mitt centrala kontorsläge är närheten till många arbetande vänner och därmed möjlighet till varierande lunchsällskap. Nackdelen är att man riskerar att bli både ruinerad och otillfredsställd innan man lär sig var man kan luncha och inte kring Stureplan. Var till exempel i fredags på Ichaicha i Moodgallerian där man för 99 kronor blir serverad nudlar i pappskålar. De blir snabbt kalla i luftkonditioneringen och antar en smak som (antar jag) är förvillande lik pappkartongen de serveras i. Jag lär få anledning att återkomma med syrliga synpunkter på luncherna kring Stureplan. Och beröm om någon nu skulle göra sig förtjänt av det!

Kallt kaffe, ljummet party

Hemma i Stockholm igen efter en minivecka i ett halvstängt Visby. Jag som trodde att sommarsäsongen där blev längre för vart år, men det visade sig vara tvärtom, åtminstone ur partysynpunkt. Flera klubbar hade stängt redan veckan innan vi var där, en vecka som de lokala ungdomarna för övrigt refererade till som ”medelåldersveckan”. (Det var med andra ord kanske då vi borde ha åkt dit…) Kallis och Gutekällaren hade lätt avslagna avslutningar igår. En ny slogan för Gotländska turistbyrån: ”Gotland, ön där sommaren slutar lite tidigare!”

Kaffesituationen då? Jo, jag gick vidare till att testa iskaffetillgången runtom på ön. Den var överlag god, men som vanligt florerar oskicket att lägga på nån tia för besväret att lägga i isbitar. Stort beröm där till after beach-stället Kallis som först säger att de bara har vanligt bryggkaffe och det kanske inte blir nåt gott iskaffe, men att de ska försöka. In kommer sen ett stort glas fantastiskt gott iskaffe, gjort på bryggkaffe, mjölk och is. Till samma pris som en vanlig slät kopp, dvs 22 spänn. Det tror jag inte det finns någon som slår, vare sig pris- eller smakmässigt.

Solnedgång från hamnen i Visby. Även här vallfärdade folk för att se den. Inte hela stan som i Torekov men åtminstone ett 30-tal personer drällde ner precis innan själva nedgången.

Kaffebrist på Gotland, dock sol

Har just checkat in på Clarion hotell i Visby. Finns bibel, hårtork och strykjärn på rummet. MEN ingen vattenkokare för kaffe/te. Det är en sådan där sak man inte vet att man saknar förrän man blir kaffesugen. Och det blir man ganska ofta om man som jag lever efter devisen "Behind every succesful woman is a substantial amount of coffe" (citat från annons i internationell tidning). Men det är ett fyrstjärnigt hotell tänker man, då finns det ju alltid kaffe att ta i receptionen eller restaurangen. Ja, ja. Får väl traska ner då. "Det finns att köpa i baren för 25 kronor", hälsar receptionisten. Jag kanske har varit bortskämd på tidigare hotellvistelser, men jag kan inte komma ihåg att jag i Sverige har betalat för kaffe på hotell. Kaffe är väl en mänsklig rättighet i det här landet, eller!?
Mycket vackert ställe annars med medeltida valv, schysst pool, osv. Kaffesituationen måste dock styras upp.