Semesterrapport: Helsingborg

Ursäkta bloggfrånvaron, men det har varit semestertider, och till skillnad från under vintersemestern hade jag ingen sån där smidig liten dator att ha med mig i handbagaget. Jag får helt enkelt försöka efterhandskonstruera det hela. Vi börjar med ett inlägg från min favoritstad i Sverige, förutom Stockholm:

Helsingborg visade för ovanlighetens skull upp sin sämsta sida förra helgen med regn och stadsfestival (fylla, trängsel, öltält). Bodde på Clarion på ”Sunksöder”, fick vi veta att det kallades. Mycket riktigt, knappt fem minuters promenad från city ligger en stadsdel där det känns som om man förflyttats till 90-talets Södermalm, komplett med svartklädda tonåringar, ölhak och alkisar. Går man ytterligare några hundra meter bort hamnar man i någon motsvarighet till miljonprogramsförort i miniformat. Sen åt andra hållet från centrum räknat har vi först nåt som ser ut som Hammarby sjöstad, fast mitt i stan vilket gör det ännu trevligare, och sen de fina stränderna där det aldrig är längre än 100 meter till en toalett eller kiosk.

Kan det bli bättre? På en 20 minuters promenad har man upplevt de flesta byggstilar och socialklasser som finns att uppleva i det här landet, samt möjlighet till mat- eller kisspaus med extremt jämna avstånd. Utelivet blev tyvärr lite lidande av den eländiga festivalen och vi lyckades inte hitta någon riktigt bra klubb men det var varmt trots regnet så vi förlustade oss bäst vi kunde på uteserveringar med tak.



Lisette och jag på Tropical Beach



Efter två nätter på Sunksöder bytte vi till Grand Hotell mitt i stan. Kul att jämföra tvåstjärnigt och fyrstjärnigt. Stor skillnad på service och frukostbuffé. När vi checkade in på det förstnämnda fanns följande på vårt rum: en gammal smörgås, gårdagens tidning, ett halvdrucket glas cola samt en använd handduk. Ingen ursäkt från receptionen när detta påpekades. Vi fick visserligen nya handdukar men mackan låg kvar hela vistelsen… Receptionisten såg så arg ut så vi vågade inte klaga. På Grand Hotell var det visserligen 100 grader varmt på rummet men alla log och var trevliga och effektiva. Till frukost fanns det färskpressad juice och pannkakor som gjordes på beställning, för att bara nämna något. Ja, man får vad man betalar för, men tack vare Lisettes resebyrårabatt betalade vi samma låga pris för båda våra hotellJ

Apropå varningstexter

”Då innehållet av fett och socker är högt rekommenderas att variera Crunchy med magrare frukostalternativ.” Ungefär så står det på baksidan av detta paket. Varför är fett och socker så farligt bara för att man äter det till frukost? Jag har i alla fall inte sett samma typ av varningstexter på bullar, kakor eller chips. ”Dessa kakor innehåller mycket fett och socker så vi rekommenderar att du överväger en frukt till kaffet då och då.” Nej, på eftermiddagen kan man tydligen ”unna sig” nåt sött, men till frukost är det livsfarlig dekadens.

Nu är inte jag någon sockerförespråkare, tvärt om. Jag skriver gärna under på att det är ett beroendeframkallande gift som bör undvikas. MEN till saken hör att jag också är morgonmotståndare. Morgonen är enda stunden på dagen då jag faktiskt kan känna mig sugen på något sött. Det har väl med blodsockret att göra. Vanligtvis nöjer jag mig med en halv banan eller lite russin i yoghurten, men när nu Konsum hade extrapris på denna ljuvliga Crunchy kunde jag inte motstå det. Det kan starkt rekommenderas som guldkant på tillvaron. Det är betydligt lättare att komma upp på morgonen med lite Crunchy i skafferiet. (Jag borde börja skriva slogans åt dem. De är värdelösa på att marknadsföra sig själva. Lite som Systembolaget: "Vi finns men använd oss inte.") Jag förstår inte varför det ska vara så tabubelagt med söta frukostflingor. Skippa efterrätterna och kakan till kaffet istället skulle jag föreslå, men smaken är ju som baken.

Fönsterdörrarna - uppföljningen

För tredje gången den här veckan har jag nu varit tvungen att gå upp kvart i sju för att hantverkarna ska komma och fippla med de där fönstren. Det blir många tidiga promenader över Västerbron och många tidiga, och ensamma, morgnar på kontoret.

Jag tror inte de har skruvat igen dörrarna, men däremot möttes jag av nedanstående arga lapp igår. Till saken hör nämligen att jag inte lyckades stänga dörren ordentligt efter mitt händiga ingrepp, så jag tror jag är påkommen. För att inte utmana ödet, och för att det ändå var rätt kyligt igår, har jag inte gjort om tricket. Men så fort hantverkarna är klara ska det öppnas dörrar igen. Det kan jag lova.

Händig på Hornsgatan

Nu måste jag bara skryta lite om min händighet. I ett par veckors tid har jag nu till och från blivit väckt kl. 7 av hantverkare som byter ut alla fönster här fastigheten. Så idag var det äntligen min tur. Såg framför mig moderna underverk som effektivt utestänger både ljud och värme. Och i brist på dessa egenskaper skulle jag i varje fall få rena fönster utan att behöva tvätta dem!



Nya fina fönsterdörrar.
Släpper in mycket ljus... och just nu även luft!



Lämnar nycklarna till de polska hantverkarna kl. 7.30 och när jag kommer hem på eftermiddagen ser jag till min glädje att nya fönster och balkongdörrar är på plats, och lägenheten täckt av byggdamm förstås. Dock saknas fönsterbleck och handtag/räcke till den franska balkongen så jag ringer byggledaren för att fråga när de slutför det hela.

- De kommer redan imorgon bitti.

- Vad bra för det blir lite varmt här när jag inte kan öppna fönsterdörrarna i sovrummet. (Jag har inget fönster i sovrummet utan bara dessa dörrar.)

- Jaha… Jo, nu är det så att vi inte har fått räckena till de franska balkongerna så de kommer inte att gå att öppna förrän räckena är monterade. (På hennes röst hör jag att detta kan bli typ till jul, tidigast.)

- Ni kan inte sätta dit ett handtag ändå, då? Jag lovar att inte trilla ut!

- Nej, absolut inte.

- Nehej, då får vi hoppas på en sval sommar, säger jag käckt och lägger på.

Helvete! Vad göra nu? Än så länge går det, men några grader varmare så kan man inte vistas i ett södervänt sovrum utan fönster. Det blir snabbt som en bastu. Bädda i vardagsrummet verkar vara enda lösningen.

Men så börjar jag inspektera låskonstruktionen och sedan verktygslådan. I brist på handtag borde det gå att sticka in något platt eller fyrkantigt i låskolven och vrida om. Kan det vara så enkelt? Jag provar med en bred skruvmejsel. Jajamensan! Fast nu ska jag inte ropa hej än. Tänk om de skruvar igen dörren på nåt djävulusiskt sätt imorgon efter slutfört arbete? Nåja, det mesta borde gå att lösa med en skruvmejsel. Och jag lovar att inte trilla ut!

Ironisk, eller informativ, skylt vid Stockholms fulaste plats

Observerade häromdagen en intressant skylt vid de där fantastiskt charmlösa bänkarna mellan femte Hötorgsskrapan och glasobelisken. Den anger med pilar och km rikting och avstånd till olika parker och grönområden; Haga, Djurgården, etc. Hur ska man tolka detta? Som ett långfinger åt dem som intar sin lunchmacka med utsikt över en hårt trafikerad rondell? ”Du är just nu miles away från närmaste park. Men ha det så trevligt bland avgaserna.” Eller är det ett seriöst försök till information? ”Vi vet att det här är Stockholms fulaste plats, så därför föreslår vi att ni tar picknickkorgen och sticker x antal km i den riktningen istället. Så, spring iväg nu.”

Ironin i det hela är att som turist har du nog ganska liten chans att faktiskt hitta till de skyltade områdena utifrån en enda skylt som pekar ut fågelvägen. Och för det andra är detta den plats i Stockholm där man befinner sig som längst ifrån alla gröna ytor. Utan cykel eller kollektivtrafik är det en rejäl promenad åt valfritt håll.

Jag börjar luta åt att det är någon typ av ironisk konstnärlig installation. Ett monument över misslyckad stadsplanering kanske?

Stockholmsnatt

Innan jag flyttade till Söder var jag mycket skeptisk till tunnelbaneåkande nattetid. Hade en bild av spyor, slagsmål och allmänt stök. ”Det är säkrare att gå” var min devis. Men jag måste säga (peppar, peppar) att jag hittills bara har haft positiva nattåkningsupplevelser. Det blir nästan som en del av utekvällen där man aktivt eller passivt deltar i diverse udda samtal.

Igår var jag dock osocial. Satt djupt inbegripen i mobilsamtal med en vän på annan ort och brydde mig inte så mycket om medtrafikanterna. Plötsligt avbryts vår mobilkonversation av att min vän avböjer ett erbjudande om kexchoklad. Varpå jag utbrister: ”Va, tackar du nej till kexchoklad!? Tänk om nån kunde bjuda mig på kexchoklad. Det skulle inte jag tacka nej till just nu.” (”Just nu” är i detta sammanhang ca kl 3.30 efter en hård utekväll.)

En kort stund senare, fortfarande involverad i telefonsamtalet, ser jag i ögonvrån hur killen i ett ungt par mitt över gången viftar med en kexchoklad! Han har hört min stilla önskan och hinner bjuda mig på en bit innan jag kliver av vid Hornstull. Så kan det också gå när man pratar för högt i mobilen…

Det tjatas mycket om att stockholmare är så stela, egotrippade, nonchalanta, etc. Men jag ser tillräckligt många lysande exempel på motsatsen, som ovanstående, för att stå ut med de som eventuellt är det.

Sommar utan ljuddämpare

Jag har aldrig varit någon fan av höga ljud, vare sig de kommer från människor, maskiner eller fordon. Sen jag tog bort en propp i mitt öra för ett par år sedan har detta blivit än värre. Det som förut på sin höjd var ett irriterande bakgrundsbuller låter nu som nåt som riskerar att göra mig halvdöv på nytt. Min läkare påstår att jag fortfarande har något nedsatt hörsel, men jag tycker snarare att jag hör för mycket! Det kan förstås bero på att jag delar mina dagar mellan Kungsholmsgatans och Hornsgatans mest trafikerade avsnitt…

Först var det studentflaken. De var inte bra i år. För lite musik och för mycket skrik. Och dålig musik när den väl hördes. Då gillar jag ändå ”studentflaksmusik” men i år tycker jag att de missade de bästa hitlåtarna till förmån för skumma remixer, som sen dessutom överröstades med skrik. Dansa mer och skrik mindre är mitt tips till nästa år.

Men nu är det sedan ett tag tillbaka dags för det värsta av allt. Något med snäppet mindre existensberättigande än cancer och fästingar: motorcyklar utan ljuddämpare. Varför? Motorcyklar, visst. Fantastiskt transportmedel, men man kan väl köra dem utan att låta som ett startande flyplan? Eller kör på motorvägarna då om ni absolut måste låta, men för f-n inte i stan. Fattar de inte hur många som störs? Jag kan till exempel inte titta på otextad tv hemma för minst var femte minut dränks allt ljud av en motorcykel. Prata i telefon går sådär. Måste absolut sitta i ett rum med stängda fönster.

Jag såg ett nyhetsinslag om att polisen provar nån ny utrustning för att kunna bötfälla ljudliga motorcyklister på plats. Hoppas den kommer till omfattande användning!