Sandhamnshelg som vanligt, men ändå inte

En av mina mest långlivade sommartraditioner är att tillbringa minst en helg på Sandhamn, med övernattning på båt, hotell eller vandrarhem. För den fantastiska naturens skull, för den urgulliga byn, maten, men kanske främst den goda stämningen. Detta började redan med en seglingssemester för bortåt 20 år sedan och har upprätthållits mestadels med min väninna Ylva men även andra vänner, och förra coronasommaren som ensamester. I år var det premiär för Mia och Erica som löste av varandra på lördagen. Hyfsad tur med vädret hade vi också. På fredagen hängde jag och Mia vid utomhuspoolen där temperaturen måste ha varit en bra bit över 25 i solen när det stekte på. På lördagen gick vi alla till den fina lilla sandstranden vid Fläskbergen bara några minuters promenad från byn, där jag tog vad som kanske var årets sista dopp.

Trouville orkar jag sällan gå till så det blir ofta bad vid denna, mig veterligen namnlösa, strand istället.

Att det har blivit en så långlivad tradition att åka till Sandhamn beror delvis på att rummen på Seglarhotellet, där jag numera oftast bor, måste bokas nästan ett halvår i förväg. Jag bokar rum i mars, senast april och sen får man liksom planera resten av sommaren runt detta bokade datum. På så sätt har man alltid något att se fram mot!

Seglarhotellet är sedan 2019 i ny regi, och det märks verkligen. Man har renoverat, moderniserat och gjort om men tyvärr fick vi ett av de gamla sunkiga rummen. Hoppas på bättre lycka näst år! Jag fattar ju att man inte kan göra om allt på en gång. Framförallt är servicen bättre än någonsin. Alla är otroligt vänliga och effektiva. Maten kommer in snabbare än på McDonalds och knappt har ens tomma glas nuddat bordet förrän någon trevlig ungdom är framme och undrar vad det får lov att vara härnäst.

Utsikt från favoritbordet på Seglarhotellets terrass. Här intogs både middag och frukost.

Det är bara det här med corona som fortfarande lägger sordin på stämningen. Jag hade hoppats att man skulle vara lite mer anarkistiska ute i skärgården, speciellt efter att ha jag hamnade på en Pride-fest på Hasselbacken förra veckan där trängseln var på rent förpandemiska nivåer. Men nej, på Seglarhotellet hålls regler och det är många meter mellan borden. Det som normala år är ett kokande dansgolv för hundratals rymmer nu fyra små drinkbord. Uteterrasserna har byggts ut rejält, både i markplan, som en bred utetrappa upp mot restaurangen (partysvenskar gillar ju av någon anledning att sitta i trappor) och terrassen en våning upp där även den goda frukosten serveras. Här ute ryms många partyglada, men så fort någon står upp alltför länge utan att vara på väg till eller från toaletterna är vakterna där och säger till. Att försöka prata med okända människor kräver snabbhet och beslutsamhet. Ibland urartar det hela till någon slags hela-havet-stormar-lek med vakterna. Man går/pratar/gör ett försök till danssteg, men när tillsägelsen kommer gäller det att snabbt hitta en sittplats med eventuellt sällskap och slå sig ner. Tills de sista fem minutrarna av kvällen när alla gör en kupp och börjar dansa. Man ska ju ändå ut.

Flykten till Dalarna

Jag stod ut i lite drygt 24 timmar efter hemkomsten från Kroatien. Sen fick jag nog av Stockholm. Det första jag ser när jag kliver av flygbussen vid Fridhemsplan mitt i natten är en till synes livlös person vid en vält elsparkcykel. Jag skyndar fram och tänker just ringa 112 när jag ser att det i själva verket är två personer som ligger på cykelbanan, ovanpå varandra, och hånglar… En tydlig illustration av stil- och sedlighetsnivån i Sommarstockholm. Hemma i lägenheten är inomhustemperaturen outhärdlig och ett intrikat öppnande och stängande av fönster efter solens och temperaturens upp och nergång hjälper föga.

Verkar som man till och med kan beställa dricka på bussen! Vågade inte testa då jag inte såg någon ”bussvärdinna” och inte ville att chauffören skulle behöva stanna för att servera mig:-)

Alltså försöker jag komma på en anledning att fly. Hemnet finkammas efter lockande husannonser, för även om jag definitivt inte kommer att köpa nåt som marknaden ser ut nu kan man alltid titta. Ett par objekt i Borlängetrakten bokas in och så tar jag bussen Masexpressen upp på måndagen. Jag avskyr tåg lika mycket som jag älskar långfärdsbussar och som vanligt fick jag vatten på min kvarn. Bussen är inte ens halvfull. Wifi, toa och ac fungerar toppen. Sen ska jag titta på ett hus utanför Hedemora och tar tåget dit från Borlänge (som tur var bara 20 min). Det är som en bastu! Folk springer förvirrat omkring i gångarna med alldeles för mycket packning men jag lyckas till slut hitta en ledig stol i det slitna, fullpackade tåget. Sen lusläser jag Dalatrafikens tidtabell och hittar en buss tillbaka till Borlänge.

Lummigt i Vikmanshyttan. Finns till och med kräftor i vattnen här, enligt mäklaren.

Däremellan hustitt och promenad i lilla Vikmanshyttan, en by utan de flesta förnödenheter förutom en pizzeria och ett bruk. Det är en postapokalyptisk känsla att gå genom bruksområdet så här under industrisemestern. Inte en människa, inte ett ljud. Dock är det lummigt, vattnet porlar och på vägen finns vidsträckta snår med de största vildhallon jag har sett. En paradisisk postapokalyps.

Även Borlänge har dagtid lite samma känsla. Det är nästintill folktomt på gatorna i centrum. Här finns visserligen inte så många butiker heller. De är alla samlade i den ökända Kupolen strax utanför stan. Det talas mycket om att städer töms på butiker som istället samlas i köplador utanför stadskärnorna. Borlänge var tidigt ut med detta. Redan 1990 invigdes Kupolen, som dock ligger på bekvämt gångavstånd från centrum. Kvällstid är bilden lite annorlunda. De flesta av de bra restaurangerna är mer eller mindre fulla av gäster redan från 18-tiden och fram till åtminstone 22. Restaurangen på mitt hotell Best Western nära tågstationen har kanske inte det charmigaste läget men god mat och generösa portioner. Den andra kvällen testar jag en italiensk krog inne vid torget: Basta, där jag lyckas få ett utebord i svalkan och äter en himmelskt god carbonara.

Borlänge har röstats fram som landets fulaste stad. Men blir det inte värre än så här känns det som en bra lägstanivå för Sverige ändå!

Alla dessa stränder!

Försöker att hitta en plats för våra strandhanddukar längst ut på ”det gyllene hornet” utanför Bol.

Förutom vår gulliga hamnstad Supetar huserar ön Brac även Kroatiens mest kända strand: Zlatni Rat, det gyllene hornet. Det är en udde av grå småsten men i vissa ljus kan den säkert se gyllene ut. Den ligger strax utanför turistorten Bol på södra sidan av ön, en timme med bekväm och luftkonditionerad lokalbuss från oss. Man kan gå till stranden från busstationen inne i Bol, men vår vana trogen hoppar vi på ett litet turisttåg som kör hela vägen fram. Stenstranden är trång och kaotisk men vattnet kristallklart, svalt och djupt. Dagens promenad begränsar sig till den upp till en lunchrestaurang vid uddens början och tillbaka.

Dagen efter får jag dock promenadfeeling, trots värmen. Jag har köpt solhatt och känner mig oslagbar! Vi går den korta biten till stranden Acapulco precis vid färjeläget i Supetar men jag fortsätter en bra bit till och kommer snart till mer och mer folktomma stenvikar. Det hela ser ut som på Gotland eller Öland med vindpinade tallar och kalkstensklippor. Vattnet magiskt klart och blått överallt.

Oslagbar i solhatt, här dock på väg till från bussen till stranden Lovrecina.

Stranden Acapulco, precis vid gamla stan i Supetar, trevligare än sin namne i Mexiko.

Även öns enda sandstrand har faktiskt rent och fint vatten. Dit till Lovrecina som den heter kommer man med en kortare lokalbusstur och en fem minuters promenad nerför berget. Den här stranden har förutom bar och restaurang även en egen ruin, av ett kloster från 500-talet. Här kan man sätta sig på en mur och beundra utsikten om man tröttnar på folkmassorna på stranden, men denna är betydligt lugnare än Zlatni Rat. Kanske beroende på att alla kommer hit med bil. Att man kan ta bussen hit är en väl förborgad hemlighet. Det finns nämligen ingen hållplats, men hotellpersonalen tipsar om att man bara säger till föraren att man vill kliva av här. Vi är lite oroliga att det inte ska vara fullt lika smidigt att bara hoppa på sen på vägen hem, men bussen stannar lika snällt då.

Mycket gammal klosterruin med fin utsikt över sandstranden Lovrecina.

Turistchock och tåg i Split

För att komma till ön Brac utan egen båt måste man som sagt ta bilfärjan från Split. Turen tar en timme och avgår ungefär en gång i timmen. Vi gör den i motsatt riktning en halvmulen dag för att strosa runt i Split. Detta är Kroatiens andra största stad. En riktig storstad där föga charmiga höghus tornar upp sig, men vi följer folkströmmen från färjorna in mot världsarvet gamla stan. Vi ser resterna av en stadsmur och förstår att här måste den börja. Har inte sett så här mycket folk på ett ställe sen långt innan pandemin. Det är trångt, varmt och överväldigande, speciellt för oss som kommer direkt från relativt stillsamma Supetar. Ett tjockt myller av turister överallt. Är det så här Venedig är ”i vanliga fall” tro? Vi armbågar oss fram från ena änden av strandpromenaden till den andra, hittar sedan ett litet turisttåg och tänker att det här är nog smidigaste sättet att se stan ändå. Gamla stan är dock bilfri så tåget tar oss istället med utför vindlande bergsvägar upp till en utkiksplats högt ovanför stan. Det perfekta sättet att se en turistfylld stad i 30 graders värme – från ovan!

Utsikt mot Split från berget Marjans högsta topp.

Men sen armbågade vi oss in i de pittoreska gränderna också. Lite shopping med munskydd innan vi mötte upp väninnorna för middag. De hade som tur var rekat och bokat middag. Kroatien under sommartid är inte att leka med när det kommer till riktigt risiga turistfällor, så research och bordsbokning är ett måste om man inte nöjer sig med korv och pommes eller liknande. Nu hamnade vi på Uje oil bar, specialiserade på vin och olivolja. Det fanns till och med glass med olja på menyn! Vinerna här är alltid lokala och ofta helt ok.
Kvällen avslutas med en drink på trendiga cocktailbaren Roof 68 vid strandpromenaden innan en betydligt folktommare promenad tillbaka till sista färjan hem till Supetar vid midnatt.

Lika smala gränder som i Venedig…

…men lite mer turister.

Smidig charter till Kroatien och ön Brac

Kanske, kanske är det nu slut på alla pinnar i näsan i tid och otid. Håller i alla fall tummarna för att min andra vaccinationsspruta ska kunna blidka de flesta gränskontroller ett tag framöver. Dagen innan Kroatienresan kom den efterlängtade registreringen in i covidbeviset, knappt två dagar efter sprutan. Biverkningar? Har mått som en räv av Stockholmshettan sen hemkomsten från Italien, så en dos Pfizer gjorde nog varken till eller från.

Vad krävs då för Kroatienresa i coronatider? Som till de flesta länder är det två dokument som ska hållas koll på: vaccinationspass alternativt negativt coronatest samt ett passenger locator form/inreseformulär. Med Lufthansa till Italien kollades dessa som hastigast vid incheckning på Arlanda. Med SAS-charter till Kroatien är det härlig självincheckning som på den gamla goda tiden. Inga köer, ingen koll. När charterplanet landar i Split är det däremot som att hamna utanför världens mest populära nattklubb. Det är en böljande massa av folk på många hundratals människor som vill in. Nån kö går inte att urskilja, men som genom ett mirakel är vi ändå igenom på mindre än en timme. Bara vanlig passkoll, men en del verkar ha problem med sina dokument. Kanske är våra redan ok:ade då vi fyllt i inreseformuläret online? Oklart. Men i luckan är det bara skanning av pass och ”Hej och välkomna”.

Utsikt mot hamnen från hotellets takbar.

…och in mot stan.

En veckas solsemester på kroatiska ön Brac är bokad via Ving. Ibland är det härligt med charter. Man följer en skylt, sätter sig på en buss och följer flocken ombord på en färja, allt utan att betala en krona, eller kuna här då. Det visar sig att jag och Mia är de enda i ”flocken” som ska till fyrstjärniga hotellet Osam, dit vi får skjuts från färjan i egen minvan, fast det nog hade gått snabbare att gå de få metrarna genom den bilfria stadskärnan än att åka runt och gå in från andra hållet.

Här bor vi mitt i den lugna lilla staden Supetar. Frukostbuffé och trerätters middag ingår och intas under olivträden på hotellets uteservering. All personal är mycket vänliga så vi får ha överseende med att de tror vi är ett lesbiskt par. Det får man tydligen ta nu om man är över 40 och reser med en väninna…
Badviken med omväxlande stenstränder och cementkaj med solstolar börjar fem minuters promenad bort, och känns vattnet för salt eller för varmt (drygt +25) har vi också en sval hotelpool, så det går ingen nöd på oss här. Idag blir det dock en utflykt in till Split och middag med två väninnor där.

Grund vik med lekande barn på ena sidan av en udde…

…öppet öde hav på den andra. Här finns något för alla.

Sagolandet med de tre tornen

Det vackra och torra toscanska landskapet, här utsikt över världsarvsstaden Urbino, på vägen till San Marino.

Medelklassdrömmens Toscana i all ära men efter några dagar av medeltidsstäder på berg och vackra terrakottahus mellan lummiga cypresser börjar jag sakna något – vatten. Kranvattnet är fullt drickbart och hotellpoolen ger perfekt svalka, men sjöar, floder och åar lyser helt med sin frånvaro. Den största vattenansamlingen vi har sett sedan Venedig var vallgraven i Ferrara, och en skymt av havet från Bolgheri. Men innan vi får återse det är det dags för ett nog så viktigt stopp: Ett nytt land i mitt landsamlande ska hinna bockas av. Mikrostaten San Marino är den enda italienska stadsstaten som har behållit sitt självstyre, mycket tack vare sitt otillgängliga läge. Huvudstaden ligger högst upp på ett 700 meter högt berg som dramatiskt stupar ner. Här har man uppfört tre försvarstorn, i den händelse någon skulle komma på den dumma idén att ta sig upp för att anfalla staden.

På 62 kvadratkilometer bor runt 33 000 personer, varav drygt 4 000 i själva huvudstaden. Var denna slutar och förorter eller landsbygd tar vid är lite oklart. Gamla stadskärnan är i alla fall bilfri och vi får snällt parkera på en av de lättillgängliga allmänna parkeringarna strax utanför stadsmuren och promenera ett par minuter till Hotel Rosa som bland annat stoltserar med en uteservering med magnifik utsikt. För 1 500 kr får vi två sovrum med badrum och en liten uteplats. Det är ganska optimalt att resa tre personer. Man får större hotellrum för mindre pengar per person!

Tinnar…

och torn!

San Marino är lite överraskande ett av de mest ”turistiga” stoppen på vår resa, förutom Florens. Fullt med turistande familjer som går runt och botaniserar i souvenirstånd och billiga butiker. San Marino är nämligen momsbefriat, så man kan göra fynd. Parfymer, luftpistoler och samurajsvärd hör av någon anledning till de populäraste kategorierna. Men den främsta anledningen att komma hit är kanske de tre medeltida tornen högst upp på Monte Titano som staden är byggd på. De skulle kunna vara hämtade direkt ur en sagobok eller Disneyfilm och syns på flera mils avstånd. För några euro får man gå in i två av dem, och i ett finns dessutom ett museum med en imponerande samling antika vapen.

Middagsutsikt från restaurang La Fratta. Som vanligt kom vi in vid niosnåret med andan i halsen efter en lång bilresa, men ingen stress här. Dock stänger köken ofta kl. 22 i Italien.

Gränskontroller då? Nej, liksom till mikrostaten Liechtenstein får man hålla ögonen vidöppna och Google maps i högsta hugg för att ens fatta var gränsen egentligen går. På vägen dit möts vi av en diskret skylt med texten ”Välkommen till San Marino” eller nåt liknande. Inte mer synlig än skyltarna som visar när man kör in i en ny stad eller region. När vi kör ut missar vi gränsen helt. Valutan och språket är samma som i resten av Italien. Maten och dess priser likaså. Till lunch äter man med fördel en piadina. Supergoda platta, frasiga bröd fyllda med till exempel ost och parmaskinka. Enda skillnaden från det omgivande landet är att invånarna om möjligt är ännu lite vänligare och hjälpsammare här på berget.

På slingriga vin-vägar i Toscana

Själva målet med vår bilresa i Italien var inte barhäng i gulliga Ferrara i parmesanregionen Emilia-Romagna, eller shopping i Florens. Nej, vi skulle genomföra den arketypiska svenska medelklass-semestern: En vinresa runt Toscana! Många har gjort det innan oss och många kommer att följa i våra fotspår. Eller kanske inte exakt då eftersom Toscana är stort, och nerlusat med söta B&B-boenden, byar, vingårdar, etc. Vår ”reseledare” och kollega Anna-Paula hade bokat trippelrum i två etage på lyxiga hotell Vignamaggio i byn Panzano. Komplett med pool, milsvid utsikt över det toscanska landskapet och dessutom ett stenkast från en av Italiens bästa köttkrogar som drivs av den kände slaktaren Dario Cecchini. För 50 EUR får man en femrätters buffé serverad till bordet: olika nötköttsdelar som smälter i munnen, inklusive bordsvin, bönor och grönsaker. Informellt, trevligt, prisvärt och framförallt GOTT!

Lilla hotellet Vignamaggio mitt i byn Panzano. Rustikt på utsidan, modernt på insidan.

Svalkande hotellpool fulländade vinresan!

Helt ok utsikt från hotellet också.

Ett stort plus för att man får ta med eget vin till köttfesten, om man vill ha nåt mer avancerat än husvinet. Det passade oss utmärkt då vi på dagen varit på vår första vinprovning: på vingården Fontodi, bara några kilometer från byn, och köpt med oss deras Chianti Classico, med hundra procent sangiovese-druvor. Fick även förevisat hur produktionen gick till. Från de handplockade druvorna (skörden börjar i september) till lagring och etikettering av flaskor. Vinprovning nummer två var lite längre bort. Nu var vi experter på Chianti-regionen och körde istället två timmar till Bolgheri i Livorno, mot den toscanska kusten till. Här odlar man mer de traditionella druvorna; cabernet sauvignon, merlot, etc. Lunch på vägen till vingården Caccia al Piano intogs i vackra staden Volterra.

Vintillverkning på Fontodi. Först jäses vinerna i dessa stora tunnor…

sedan lagras de på ek-tunnor av fransk ek…

för att slutligen tappas på flaskor i olika storlekar.

De italienska vägarna är ett kapitel för sig. Avgiftsbelagda motorvägar finns mellan de största städerna, men vi är för det mesta förpassade till de mindre, slingriga, långsamma vägarna med den ena utsikten mer hänförande än den andra. Att hålla hastighetsgränserna och sin egen fil är något italienarna tar lätt på, trots fartkameror (eller i alla fall skyltar med hot om dessa). De far som smörklickar i en het stekpanna på de kurviga landsvägarna. De är mäkta irriterande på vår långsamma, eller i alla fall laglydiga, lilla Panda. Google tar oss smidigt från den ena byn eller vinprovningen till den andra, men ibland på oväntat spännande vägar. På den tiden det fanns kartböcker valde man ju ut någorlunda raka/stora vägar och tog sig fram via dessa. Google skickar oss ömsom på motorleder och ömsom kostigar. Vackert är det i alla fall överallt!

Anna-Paula och Erik provar Fontodis viner under kunnig guidning.