Riga: Vackert, slitet och dimmigt

Monumentala byggnader fanns det också

 

Den täta koldimman sticker i näsan när vi skyndar fram över regnvåta kullerstenar. Några fyllon ragglar förbi oss i den dåligt upplysta gångtunneln kantad av urin och krossat glas. En tom hästdroska, förlåt: spårvagn, skramlar förbi i kvällen. Det är lätt att glömma att man befinner sig i Riga anno 2013 och inte 1800-talets ruffiga London. De sotiga, slitna men ofta oerhört vackra fasaderna gör bilden komplett. Jag fascineras över att finna flervåningshus i trä, mitt i stan. I resten av världen har de rivits eller brunnit ner, men inte här. Här verkar tiden ha stått stilla på sina håll.

Det är inte många städer som gör sig bra i novemberregn, dimma och mörker. Riga måste höra till undantagen. En solig sommardag kanske det bara skulle kännas sorgligt och dammigt. Nu lyser det så hemtrevligt bakom de slitna fönsterkarmarna och man anar hypermoderna inredningar a la ”vitt och fräscht” på många håll. Tycker det är sympatiskt att det får vara lite slitet på utsidan, och så piffar man upp sin egen insida efter smak och behov.

Samtidigt som den minst sagt dämpade gatubelysningen ger ett romantiskt, dickenskt skimmer över staden gör den det om möjligt ännu svårare att hitta i Rigas vindlande gränder som inte följer någon logik. Man famlar i mörker, i dubbel bemärkelse, och detta i sällskap med berusade sällskap av skiftande nationalitet. Dels den inhemska befolkningen, som väl i och för sig hittar bättre än de andra, och dels alla ”Ryanairturister”, främst i form av brittiska svensexor och, av någon outgrundlig anledning, massa norrmän. Kändes tryggt men lite anakroniskt att träffa på dessa ”glade gutter” i en annars ganska dystopisk miljö där ett möte med Jack the Ripper eller ett gäng KGB-agenter hade känts mer naturligt.

Utsikten från hotellrummet får illustrera det slitna

 

Bilen förstör sagoboksintrycket något och mobilkameran gör det inte rättvisa men det är något visst med trähus och kullerstensgator

 

 

 

 

Humörhöjande diet

Är det inte lustigt att nästan alla dieter som nu florerar går stick i stäv med allt man lärde sig om kost och bantning när man var liten? (dvs på 80-talet i mitt fall) Då skulle man helt enkelt äta så lite fett som möjligt och äta lite men ofta. Nu kan man frossa i grädde och ostar bara man inte äter bröd och potatis, och så ska man fasta i perioder. Det förstnämnda faller mig helt i smaken. Jag skippar gärna alla torra potatisar i världen för en god köttbit med sås och sallad. Problemet är att det så lätt spårar ur. Man äter alla dessa goda, feta, proteinrika rätter och sen till vardags blir det lätt en tallrik pasta ändå. Och det där med fasta är ju ren tortyr. Nej, jag äter gärna var tredje timme, så då är det bättre att hålla portionerna små!

Men nu har jag kommit på en egen diet vars hälsoeffekter möjligen är försumbara men den leder i alla fall till att mitt brödintag minskar radikalt. Jag kallar den ABS: Anything but Surdeg. Nio av tio bröd som serveras på restauranger och caféer just nu är nämligen surdegsbröd; dessa hårda, torra, kantiga, mjöliga skapelser som har mage att kalla sig bröd. Att de dessutom är sura så det kryper i gommen på en hör man på namnet. Jag förstår inte hur man kan uttrycka sig i termer som ”saftigt surdegsbröd”. Det är ungefär lika vettigt som att prata om torrt vatten. Nej, att undvika surdeg får åtminstone mig på bättre humör, samtidigt som det är en tyst och fredlig protest mot segt, bränt bröd och skavsår i gommen.

Men det finns tack och lov restauranger som fortfarande vet hur ett kuvertbröd ska se ut. Under vår USA-resa i höstas besökte vi restaurangkedjan Red Lobster. Kan inte säga att jag var speciellt imponerad av deras skaldjur. Det där kan vi bättre här hemma, men bröden… Lyckades faktiskt googla fram ett recept, som jag dock inte provat själv än, men som säger sig resultera i de delikata små sconesliknande skapelser som ingår i alla deras måltider. De här skulle man kunna leva på!

Bröd?

Bröd!

Dagens bästa nyhet

TV3 blir huvudkanalen i OS. Jippi! Huruvida det är som de påstår att 9 av 10 svenskar kan se TV3 ställer jag mig tveksam och likgiltig till. Huvudsaken är att jag INTE har TV3, och därmed slipper merparten av detta. Visst, det finns grader i helvetet. Egentligen kan jag tycka att OS är betydligt intressantare än VM/EM, men slipper man se det förutom enstaka klipp på nyheterna är det så klart det bästa. Och rent moraliskt tycker jag det vore mycket tveksamt att public service spenderar sina rejält tilltagna licenspengar på hårt sponsrad sport. Lägg pengarna på det som inte är kommersiellt gångbart. Finns massor av smala men duktiga filmskapare, dokumentärfilmare, musiker etc. Mer av dem på tv. Kan inte förstå varför det ska vara obligatoriskt att betala för sport, schlager och dokusåpor. Det är som om alla skulle ha ett obligatoriskt årskort på Gröna Lund!

Dagens visdomsord. Så rätt! Döm människor på rätt grunder:-)

Och priset för tråkigaste krukväxt går till...

Denna lilla kiwiplanta är rena motsatsen till pelargoner. De blommar glatt året runt medan kiwin har en oerhört lång period av vintersömn. Det lär aldrig bli några kiwifrukter i den här takten kan jag säga. Förra vintern stod den där som en bladlös pinne i säkert fem månader, minst. Rena turen att jag inte slängde ut den. Så i maj kom det en liten, liten knopp, som blev ett blad, som tillslut blev ett gäng blad. Plantan blev nergrävd i balkonglådan tillsammans med vinranka, paprika och annat som nu lämnats åt sitt öde i frosten.

Kiwin fick komma in igen varpå den tyckte det var dags för årets vintersömn och bladen åkte av igen. Den håller på att ta priset som världens tråkigaste växt, rent estetiskt i alla fall. Personlighetsmässigt kan man ju förstå den. Vem känner inte för att gå i ide så här års? Växtvärldens svar på björnar. Apropå björnar måste jag dela med mig av denna reklamfilmsinspelning, with a twist… Alla björnar går inte i ide.

Israel bildspecial

På promenad längs "shoppninggatan" i de palestinska delarna av Jerusalem där vårt hotell låg. För övrigt vägrade vissa taxichaufförer att köra in i dessa kvarter. Vi blev helt sonika släppta i kindlockskvarteren och fick gå över huvudgatan som skiljer stadsdelarna åt.

På besök i Heliga gravens kyrka. Galet ställe där alla kristna trosinriktningar har olika små altare och lulllull. Populärt är att köa till denna byggnad i byggnaden där själva Jesu grav enligt mångas uppfattning ska ha legat.

 

En kort stund av fritid på en av många strandbarer i Tel Aviv. Ljusår från Jerusalems allvar.

Utsikt från restaurang belägen högst upp i ett av Jerusalems hotell. Förutom några större hotell var bebyggelsen ganska låg...

...till skillnad från i Tel Aviv. Här blandas det vilt mellan byggnadsstilarna men olika uttryck för modernism dominerar.



Ett av flera pittoreska torg i Tel Aviv, uteserveringarnas mecka.

Bara på Söder?

Sitter på Babylon vid Björns trädgård och dricker eftermiddagsvin. Försöker ta vara på det sista av höstsolen, som för övrigt skiner desto generösare över trapporna ner mot parken framför oss. Där sitter ett gäng tveksamma existenser med betydligt billigare dricka i handen. Vi med 90-kronor-glaset-vin är instruerade att av utskänkningstillståndsskäl hålla oss på en smal remsa stenbelagd uteservering i halvskugga. Vi lyder så klart. Vill ju inte att Babylon ska bli av med tillståndet. Det vore katastrof.

Genom parken kommer ett litet gäng ungdomar som ser ut att komma direkt från Harvard eller liknande. Välsittande dufflar, nystrukna skjortor, välkammade. Säkert uppvuxna i någon exklusiv paradvåning vid Nytorget. De får syn på en trampbil modell större (antagligen tillhörande skolan som ligger vid Björns trädgård) som de med vissa svårigheter manövrerar på de höstleriga vägarna. Alkisarna på trappen blir inspirerade. En av dem, en medelålders man med rastaflätor, lägger beslag på den andra trampbilen och ett vänskapligt race tar sin början, under mycket munterhet och påhejningar från båda lagen. Efter ett tag återvänder rastamannen till sina polare som segrare. Helyllepojkarna vänder hemåt.

Bilar, lekar och sport verkar höra till sånt som sammanför alla män, oberoende av ålder, klass och språk. Det påminner mig om när jag tidigare i år såg en bedagad Hammarbysupporter samtala med en yngre dito och hans lille son på pendeltåget. Vad tycker du om arenaflytten? Ska du gå på matchen? Ska grabben med? etc. Som vilka gamla polare som helst. 

Dagens visdomsord från Nicolebloggen

Harmonisk oas i konfliktfylld stad

Anlände i eftermiddags till flygplatsen i Tel Aviv efter en mycket tidig och ganska lång resa via Wien. Möttes av den perfekt temperaturen, 23,5 grader, växlande molnighet, och en mycket pratglad chaufför som när vi inte tillräckligt snabbt lydde hans uppmaning att ställa frågor körde en självgående guidning hela vägen till Jerusalem. Liksom de flesta israeler ondgjorde han sig över de ortodoxa judarna, deras oförmåga att arbeta och desto större förmåga att producera barn. Detta verkar vara den dominerande inrikeskonflikten nu när självmordsbombarna i stor utstäckning tröttnat på att spränga sig själva med omgivning i luften. Över huvud taget är det mycket mer konflikter, motsättningar och segregering här i Jerusalem än i Tel Aviv. Det är som två helt olika länder, en dryg timmes bilresa från varandra.

Exotismfaktorn är så klart mycket högre här i Jerusalem. Överallt dessa korkskruvs- och hattprydda män, kvinnorna i sina långa kjolar, muslimska kvinnor med sjal och över alla ljuder regelbundet minaretutropen. Kyrkor saknas inte heller. Vi bor mitt emellan den judiska och den palestinska delen av staden på otroligt vackra American Colony Hotel. En historisk sandstensbyggnad dit kristna amerikaner flyttade in på 1800-talet. De fick sedermera sällskap av ett gäng svenskar, som de tydligen utnyttjade rätt hårt som gratis arbetskraft. Nu är stämningen desto skönare. Ljuvlig grönska och blomdoft omger oss. Frukosten intas exempelvis under ett limeträd på någon av innergårdarna, och blir det tid över ska jag ta mig en simtur i den uppvärmda utomhuspoolen.