Cannes-mässa med suboptimalt boende och glada återseenden

 

by Nicole Schulmanon september 29, 2022

Utsikten från mitt rum på ChanteClair.

Tre otroligt intensiva Cannes-dagar är nu till ända. Som vanligt bokade jag in för många möten och för lite fritid på tv-mässan. Dessutom hade alla ett uppdämt prat- och säljbehov efter pandemin, så mötena tog dryga 30 minuter istället för vanliga 15-20 varpå man ständigt kom med andan i halsen till nästa.
Återhämtning efter arbetstid blev det inte heller mycket av. Dels pga ett uppdämt cocktailbehov hos alla inblandade, dels för att jag underterträffat mig själv i hotellbokande. Minnesgoda följare minns att jag hittade ett bra och prisvärt hotell förra året, men i år var favoriten Bellevue så klart fullt och jag chansade på gulliga ChanteClair i gamla stan, som också hade fått bra betyg. Hur mutade dessa recensenter är vågar jag inte spekulera i. Trevlig ägare med gullig hund och innergård hjälper inte när det är som att bo i en vinkällare, minus vinet: Dammigt, svalt, extremt fuktigt och lite unket. Det är lyhört på det där sättet att hela väggarna skallrar när någon i huset rör sig vilket gör att man bara sover mellan ca 2 och 7. Det är ju mässa gubevars så när jag någon dag försöker komma i säng vid midnatt är jag först på plats och får räkna in när resten av de 15 rummen går till sängs. Och så ”fransk städning” på det så klart. Hittar skräp från papperskorgen på golvet, handdukarna omhängda men inte bytta, fönstret på glänt mot rökbordet på innegården… Resterande dagar hänger jag ut ”do not disturb”-skylten. Det är säkrast så.

Vackert belyst kyrka precis vid hotellet.

Men det ska sägas att läget är utmärkt, bredvid den stora marknaden Fourville kantad av bra caféer där lokalborna tar sin frukostcigg, i slutet av Rue Meynadier med sina billighetsaffärer och genuina restauranger, liksom bortom turistfällorna trots att man befinner sig endast ett par kvarter från festivalpalatset där mässan pågår. Vi testar en ny italiensk restaurang som är en fullträff med generösa (men inte jättebilliga) charkbrickor, och vin som serveras i porslinsskålar. Så gör man tydligen i Parma, säger de.

Cocktailfesterna står som spön i backen – på stranden, i takvåningar och den klassiska festen på en stor yacht arrangerad av bolaget Trace, som vi efter alla dessa år av fester fortfarande inte lyckats lista ut vad de egentligen sysslar med. Tidigare på kvällen ordnar de flesta bolag även små och större fester i sina montrar, a la aw. Dessa hinner jag oftast inte med utan måste prioritera ett snabbt klädbyte i det kyliga rummet, vilket slutar med att jag fryser och tar med mig för mycket kläder ut i den ljumma Cannes-natten.

Båtfest är alltid trevligt!

Nu har vi levlat upp och befinner oss i mer lyxiga omgivningar i underbara Tunis. Mer om detta på instagram och i nästa inlägg.

Ännu en bokmässa avklarad

Ser på min gamla blogg att det är 11 år sedan jag var på bokmässan första gången, med min uppdragsgivare Axess TV då som nu. Jag älskar visserligen böcker men skulle aldrig gå på bokmässan om jag inte fick betalt. Det är med lika delar lättnad och vemod man åker hem varje gång. Vi har ju den finaste montern, numera med en cool trappa där man kan sitta och lyssna på våra författarintervjuer på scenen. Även mässans bästa kaffe, säger de som går runt och provar sig fram. Priset? Att man tar med sig en gratistidning och lovar börja prenumerera på Axess Magasin.

Fullsatt i montern när Anna-Lena Laurén intervjuas av Lotta Gröning.

Det här med att bo fyra nätter i sträck på hotell (och en hissfärd bort från sin arbetsplats) är också en av mässans fördelar, även om mässhotellet Gothia Towers ibland lämnar övrigt att önska vad gäller service och komfort. Jag var visserligen ganska nöjd i år då jag fick ett rum på 17:e våningen vilket visade sig ha den fördelen att det var lite varmare än rummen längre ner. Annars är det ständiga problemet att luftkonditioneringen inte går att reglera så man måste be om ett extraelement. Miljövänligt och bra! Men oroa er inte. Man kompenserar sitt (troligtvis gigantiska) koldioxidavtryck med att enbart servera vegansk mat i lunchmatsalen. Vi hade förköpt lunchkuponger a 135 kr för detta grönsakshelvete! På tredje dagen gav jag upp och gick ut och köpte en räkbaguette. Vi var ju ändå på Västkusten. Fanns det inte någon lokalproducerad makrill eller dylikt att slänga fram till oss som gärna inkluderar djur i vår diet?

Oklart vad den lilla röda stugan gör på mässtaket…

Fantastisk utsikt från 17:e våningen men svårt att ta bilder då fönstren inte kunde öppnas.

Som tur är finns det mängder av bra restauranger på behörigt avstånd från mässan, med betydligt mer varierad meny. I år blev det internationellt tema på våra middagar. Första kvällen åt vi västafrikansk mat på Babemba. Goda grytor som kan fås veganskt, eller med kyckling eller lamm. Skönt med valfrihet! Extra plus för att ingen rätt kostar över 175 kr. Då kan man unna sig en god efterrätt i form av mangokräm. Mässhelgen avrundades med stor middag på den polska restaurangen Krakow. Även här prisvärt och bra service, trots att vi var 13 pers. Ja, som stockholmare i Göteborg överraskas man dels av den ofta förekommande spontana vänligheten, dels av priserna. Många är de stjärnögda rapporterna från barbesökare ”VET ni vad en drink kostade!?”, och från kollegerna som fick fisketips av taxichauffören!

Höstutflykt till Österlen

En av många saker jag gillar med att sommaren äntligen är över är att det blir lättare att resa igen. Slut på överfulla flyg, tåg, bussar, trafikkaos och turistkaos. Eller nåja, SJ håller på med sedvanliga banarbeten och skapar ett visst kaos, så till helgens Skåneweekend valde jag mitt favorittransportsätt: inrikesflyg från Bromma. Man sparar några kronor och ett par timmar i resväg (Stockholm till Simrishamn, dörr till dörr) men framför allt är det lugnt, välordnat, i tid och man får gratis kaffe och chokladboll av trevlig personal ombord. Fantastiska vyer över Stockholm ingår också! En lisa för själen helt enkelt.

Frukost i rosenträdgård.

Jag är i Simrishamn för att fira en hejdundrande 51-årsfest på restaurang Rikstolvan, med mingel, georgisk buffé och dans halva natten, eller i alla fall tills vi alla tar nattbussen ett par hållplatser in till stan vid tvåtiden. Där fortsätter en del med efterfest, men jag knallar hem till hotell Turistgården mitt i Simrishamn. Liksom många andra somriga budgethotell är det extremt lyhört så jag vet att jag kommer bli väckt av glada samtal på hög skånska och knack på dörrar från kl. 7.30 när frukosten börjar. Än värre är att den avslutas 9.30! Det är inte ok nånstans. På lördagsmorgonen sätter jag klockan på samma tid jag går upp till vardags (strax i nio) för att hinna med den, och det är det nästan värt när solen skiner, det är 18 grader varmt

Alltid trevligt med städer som har en egen sandstrand!

och man kan dricka kaffe i hotellets egen rosenträdgård. På söndagsmorgonen (efter festen) försöker jag sova igenom allt morgonhallabalo för att gå upp vid 10 och gå direkt till bussen till Österlens flygplats, som ligger en timmes bussfärd bort.

Även om man inte är bjuden på fest är september i Simrishamn att rekommendera. Det är varmare än i Stockholm trots blåsten och fortfarande badbart. Alla butiker och restauranger är öppna och välbesökta men utan horder av turister. Många är här för att vandra och njuta av den vackra naturen så här års. Då jag tvingats upp så tidigt hinner jag med en långpromenad på den två kilometer långa Tobisviksstranden som även har en pool och en campingplats. Får lite skavsår av att gå barfota i den djupa, grovkorniga stranden men det är det värt. Inte så taktiskt med tanke på kvällens dans, men det är inte alltid man kan gå barfota och höra havets brus, speciellt inte i Sverige i september!

…and by night, med S:t Nicolai kyrka.

Downtown Simrishamn by day

 

Hatade monument – riva eller spara?

Det numera rivna monumentet i det vi alltid kallade för ”Sovjetparken” i Riga.

För några dagar sedan revs ett förhatligt sovjetmonument i Riga. Den drygt 70 meter höga betongskulpturen i Uzvaras-parken utgjorde ett minnesmärke över Sovjetunionens seger i andra världskriget och förvandlades till en festplats på ”segerdagen” den 9 maj. Om detta har jag bloggat när jag bodde i Riga. Hur olustigt det var att under en vacker vårpromenad i sitt närmaste grönområde mötas av storbildsskärmar med den sovjetiska stjärnan flankerad av ordet ”Seger” på tre språk… Jag kan verkligen förstå letternas glädje över rivningen men samtidigt känna en viss olust över denna rivningsvåg som nu sveper över Baltikum, igen. Bland annat har en stackars stridsvagn i Narva fått stryka på foten och många andra monument står på tur. Men det nya svenska lejonet verkar få stå kvar!

Jag fattar ju att man inte ville ha kvar Lenin i vart och vartannat gathörn efter att man äntligen fått sin frihet på 90-talet, men är inte bästa sättet att minnas sovjettidens fasor att låta skärvor av den finnas kvar? Man har ändå varit rätt bra på detta i Östeuropa, att låta gamla platser och symboler vara kvar och informera om dem. KGB-högkvarteren i de baltiska huvudstäderna har i samtliga fall omvandlats till mycket bra och informativa museer. Enstaka Lenin-statyer har sparats och flyttats till undanskymda, förödmjukande lägen samtidigt som mer nutida och uppskattade personer beretts plats. Till exempel står Ronald Reagan staty i Warszawa, Budapest och säkert fler platser som jag inte känner till.

Lenin i ett undanskymt hörn i Narva, i maj i år. Oklart om han är kvar idag…

Statyer och monument är lite som böcker. De finns där för att påminna och informera om någon eller något ur vår historia. En del är riktigt vidrigt, en del är sådant vi fortfarande beundrar, men ondskan försvinner inte bara för att vi river, slänger eller bränner. Däremot riskerar vi kanske att glömma om alltfler samhällen grips av ivern att radera alltför mycket ur det förflutna.

Jag ska inte recensera andra demokratiska länders rivningsbeslut, men kan tycka att man kunde ha använt monumentplatsen i Riga till att fira Europadagen 9 maj, ordnat demonstrationer mot kriget i Ukraina, visat en utställning om sovjettiden, etc. Och de som ville fortsätta lägga blommor där för anhöriga som dog i andra världskriget hade kunnat fortsätta med det. Mötesplats i stället för rivningsplats? Men jag är glad så länge som Karl XII-statyn får stå kvar här i Stockholm, trots tveksamma vänner och förflutet! Varför inte införa en tradition att servera kåldolmar här den 30 november varje år?

Motsvarande segermonument i Minsk, som i nuläget (tyvärr får man väl säga…) inte hotas av rivning.

Årets svemester – med vänner på öar och fält

Pandemin må kännas avlägsen men så här i sommartider har det varit många ”tre år sen sist”: Tre år sedan jag dansade på Sandhamns seglarhotell, tre år sedan jag åkte till Åland, tre år sedan jag hängde med väninnan som flyttade till Skåne. Jag är ju egentligen mer för att åka till nya platser än att köra repriser, men Sandhamn och Mariehamn är återkommande sommartraditioner. Vackra och lättillgängliga platser med bra party kan man ju inte missa. Till Sandhamn åker man båten från stan eller bussen till Stavsnäs och sen båt. I år fick jag båtskjuts därifrån av vänner men annars går reguljärbåtar för en dryg hundring. Lite billigare är det ironiskt nog att åka till Mariehamn, med Vikingline från Kapellskär på 2,5 timme. Pris för medlemmar oftast 79 kr. Köper man nåt från taxfreen är resan intjänad! Går även att ta de stora färjorna hela vägen in till Stockholm men är man bakis/nykter och bara vill komma hem är detta inte att rekommendera. De är ofta rätt stökiga, oavsett tid och dag.

Simrishamn är fullt av gulliga hus, stockrosor, rosor, och under sommaren även turister.

Ett nytt resmål har jag också hunnit klämma in innan det är dags för jobb igen – Österlen med bas i Simrishamn, där en tidigare Stockholmsbaserad väninna nu har bosatt sig. Simrishamn sjuder av liv under sommaren och speciellt denna vecka när det var Krämarmarknad, med allehanda erbjudanden på gatorna och i butikerna. För första gången märkte man att valrörelsen dragit igång. Det bjöds på centerkarameller, sossepopcorn, SD-kaffe och moderatballonger.

På Rikstolvan har man byggt en ”balsal” av höbalar där man har diverse event. Vi deltog i ett vr-konstprojekt.

Klippbad utanför Brantevik. Vännerna var modiga och badade. Jag tog på mig jackan och tittade på.

Förutom mycket fika och rosévin i väninnans lummiga trädgård mitt i stan hann vi med utflykter till bland annat Ales stenar (Sveriges svar på Stonehenge) samt georgisk mat, ukrainsk konst och vr-upplevelse bland höbalar på galleri och restaurang Rikstolvan. Jag prickade in fenomenet som ledde till åttagradigt vatten i havet just denna vecka. En begivenhet det också! Det var inte supervarmt i luften heller så skippade bad helt, trots besök vid badsjö med betydligt varmare vattentemperaturer. Svensk sommar när den är som bäst helt enkelt, svalt nog att baka (svängde bland annat ihop en paj på trädgårdens svarta vinbär) men varmt nog att sitta ute i solen och äta upp den.

Till Skåne åkte jag BRA-flyg till Malmö där väninnan hämtade. På vägen till Österlen hann vi med ett besök vid Sveriges sydligaste udde: Smygehuk.

Korsika – den gröna ön med de fantastiska utsikterna

I Ajaccio bodde vi första natten på Hotel du Golf. Bra läge mitt i stan och bara tvärs över gatan från färjeterminalen.

När man ber om utlåtanden om Korsika som resmål är svaren ofta svävade ”Jo men det är fint…” Är det värt att åka dit då? ”Jaa… Kanske det.” Och efter fem dagar på vägarna här är jag likadan själv. Det ÄR jättefint. Svindlande utsikter över gröna skogar, kala bergstoppar och turkost vatten. Landskapet, naturen och stränderna är magiskt vackra. Vägarna är smala och vindlande. Raksträckorna täcker inte många mil. Vi är tacksamma att vi uppgraderades till en suv på biluthyrningen. Liksom på fastlandet flyter trafiken på snabbt och effektivt, men i övrigt har Korsika nog mer gemensamt med Italien än med Frankrike. Korsikanskan, som de flesta talar, påminner snarast om en norditaliensk dialekt. Inga pluspoäng för att prata franska här. Servicen är allt annat än snabb och effektiv. Menyerna liknar dem på italienska turistorter, med pasta men framförallt pizza som paradrätt, samt en del kött och fisk. Chark som stående förrätt. De lokala ostarna är om möjligt bättre än de franska, men i övrigt känns matkulturen mest som att vara på en enkel grillfest hemma hos en italiensk familj som inte är särskilt bra på att laga mat. Visst, det är helt ok. Salladerna framförallt är matiga och goda, likaså pizzorna (dessa rätter går dock för kring 15 EUR styck) men det är inga kulinariska höjdpunkter.

Vid Propriano bodde vi strax utanför stan på underbara Bartaccia Hotel.

Två pooler varav detta var ”barnpoolen”, 1,5 m djup… Franska barn simmar bra tror jag!

Utsikten från vår terrass på Bartaccia hotel.

Hotellen bokar vi från dag till dag under Korsikasemestern och lyckas pricka in flera guldkorn. Nästan alla har pool, egen terrass och kostar kring 1500 kr/natt. Frukost ingår ej men kan köpas till för ca 8-12 EUR per person. När vi sista natten kör upp till oturistiga byn Aleria kommer man undan med halva priset för samma typ av rum.

Kring och i Propriano ligger flera lättillgängliga stränder, vissa nästa folktomma.

Vackra vita klippor omger staden Bonifacio på öns sydspets.

Innan dess har färden gått från den med korsikanska mått mätt stora staden Ajaccio dit färjan från Toulon anlände och hyrbil hämtades, till Propriano med de i mitt tycke bästa stränderna, till Bonifacio och Porto Vecchio med kända stranden Palombaggio. Den sistnämnda kan man gott hoppa över om man inte är besatt av långa sandstränder med mycket folk och livsfarliga, enkelfiliga bergsvägar. Nej det finns mängder av helt folktomma småstränder precis intill vägen eller en kort promenad från den. Även om ön typ bara har en huvudväg är det inte direkt E4an vi snackar om så det finns inga trafikstörda ställen.

Exempel på typisk gullig bergby.

Just detta är Venaco, ganska precis i mitten av ön.

Men de är många. Olmeto nära Propriano är en annan favorit.

Vägen passerar också mängder av charmiga små bergsbyar som det är värt att stanna till i, om så bara för att ta en kaffe eller beundra utsikten. Många av dem har även små hotell. Jag kan tänka mig att de är en bra utgångspunkt för vandringar i de vackra bergen under svalare årstider. Detta är en ö för friluftsfolk, och husbilar fyllda med glada vandrare är en vanlig syn.

Korsikafärjan, som ett mellanting mellan Gotlandsfärja och Finlandsfärja i storlek.

Så sammanfattningsvis är det svårt att dissa Korsika. Det är vackert men samtidigt dyrt och lite otillgängligt. Service och mat lämnar som sagt ofta övrigt att önska, men då var vi visserligen bortskämda eftersom vi kom direkt från Provence. Har man tid och pengar över är Korsika absolut värt ett besök. Att hyra bil är nog att rekommendera. Vi såg max en eller två bussar under våra fem dagar där. Färja var ett hyfsat smidigt och prisvärt sätt att ta sig dit, i brist på rimliga direktflyg. Sju timmar dagfärja (Toulon – Ajaccio) och lite längre på natten med fräsch hytt.

Bilresa i Frankrike – del 1

Den här veckan har många stockholmare vistats i skuggan av Visbys ringmur. Vi bevistade istället den i Avignon.

Förra året var det bilsemester i Toscana, i år blev det Provence. Samma värme, lika mycket vinodlingar men en helt annan upplevelse. I Provence är det är alltid nära till det kristallklara Medelhavet och landskapet är mycket frodigare, med barrskog som växer till synes rakt ut ur de vackra kalkstensbergen.
Provence-turen kom att omfatta två nätter i Aix en Provence, en dag i vinbyn Châteauneuf-du-Pape och den medeltida påvestaden Avignon samt en natt i Marseille. Bad från fina små stenstränder i Sausset-les-Pins och Corbières. Temperaturen ständigt parkerad en bra bit över +30, någon grad mindre sena kvällar och tidiga morgnar. Vattnet dock härligt svalt och salt (max +21). Tack och lov för ac i bil och på hotell.

Avignon är förutom sitt påvepalats också känd för en bro som slutar mitt i floden Rhone, pga dåligt byggd och bristande underhåll från mitten av 1700-talet och framåt.

Franska städer och stränder är trots hettan alltid ett under av civilisation. Alla ser ständigt välklädda och osvettiga ut. Tatueringar och övervikt finns knappt. Inte uppblåsbara flamingos och skrikiga barn på stranden heller. Alla är svalt effektiva. Trafiken flyter på överallt, till och med i storstaden Marseille. Mitt i city finns mängder av underjordiska parkeringsgarage. Men visst är kontrasten stor mellan lilla, diskreta universitetsstaden Aix en Provence, mest känd för sina prydliga fontäner, och smältdegeln Marseille. Den sistnämnda kokar av liv dygnet runt. Knark och prostitution är vanligt förekommande men mysiga små barer och restauranger ännu mer så. I hamnen ser man knappt husen på andra sidan för alla master. Vi äter lunch på ett arabiskt hål i väggen: moussaka nog för ett kompani, avrundat med hett och sött mintte.

Gamla hamnen i Marseille med katedralen i blickfången.

Badplatsen Corbières strax väster om Marseille. Underbart lugnt, rent och stillsamt för att vara en storstadsnära strand!

Middag på en typiskt fransk krog – kort meny på griffeltavla och kedjerökande kypare. Sniglar och gåslever till förrätt. En fantastiskt mör bläckfisk till varmrätt. Provence är sällan billigt men (nästan) alltid prisvärt. Det är snart nog omöjligt att hitta dålig mat här. Till exempel som när vi första dagen lunchar vid en liten stenstrand utanför Sausset-les-Pins, på en sån där ministrandkrog som på andra mer turistiga håll i världen skulle ha inneburit en dyr matförgiftning på skitiga plaststolar. Men inte här, där det bland annat serveras en superfräsch mozzarella- och prosciuttosallad.

Den oturistiga atmosfären är väl lite av uspen med västra Provence. Direktflygen har slutat gå (det tog mig 19 timmar att ta mig ner till Marseille, med Ryanair via Bryssel) och därmed undviks de stora turistströmmarna. Kvar blir viss inhemsk turism, men även den är ett minimum så här i juli.

Vi har nu fortsatt med färja till Korsika och plockat upp en ny hyrbil här, men mer om detta i nästa inlägg!