På besök i Stockholms närmaste grannland

Tv-tornet är ett trevligt utflyktsmål men kanske inte optimalt som utkik då det ligger en bit från stan. Man ser mest skog från toppen!

Veckans flygresa till Estland inleddes med en chock. Nej, inte för att taxipriset till Arlanda hade gått upp med 100 kr. Det var väntat. Men vi hade också väntat oss timslånga köer och kaos. I stället är jag igenom säkerhetskontrollen på under 10 minuter. Hinner knappt sms:a kollegan och säga att jag står i kö. För lite mer tidsfördriv hade man kunnat köpa så kallad fast track. Den kön ringlade sig ironiskt nog fram något långsammare.
Jag och Marcus är i Tallinn för att inspektera utsändningen av Axess TV som sker här från tv-tornet i företaget Leviras regi. Egentligen är det hela nog mest en ursäkt från Leviras marknadskille för att få gå ut och äta och dricka öl, och visa oss stan. Jag har inte varit i Tallinn, eller tv-tornet, sedan 2015 och det är ett kärt återseende. Vägen dit går genom ett naturskyddsområde som genomkorsas av en slingrande flod. Paradisiskt vackert så här på våren. Naturområden nära stan har vi visserligen i Stockholm också men inte så här stora, så nära och så orörda, men så har hela det här landet också färre invånare än Storstockholm (drygt 1,3 miljoner). Det är ingen trängsel helt enkelt.

Rolig aktivitet är att promenera en bit i Tallinns gamla ringmur och klättra upp och ner i tornen. Inträde – några euro.

Det gäller inne i Tallinns lilla stadskärna också. I gamla stan kan det visserligen bli fullt av turister på sina håll men så här års är det fortfarande ganska glest även här. Vi passar på att äta en sen lunch på en enkel uzbekisk restaurang i saluhallen vid tågstationen, köttgryta för Marcus och lammfärsfyllda dumplings för mig, och sköljer ner det hela med en söt azerbajdzjansk läsk gjord på okänd frukt. Under middagen beger vi oss tvärtom västerut då vår kollega tar oss med på en argentinsk restaurang i hipsterdistriktet Kalamaja. Här serveras dyrt kött, och bland annat tunga till förrätt, på bord av lastpallar och man sitter på udda stolar. Charmigt och kreativt! I detta forna industriområde har Fotografiska öppnat upp en filial och coola men otvungna barer poppar upp som svampar ur jorden, till exempel Peatus, som är inrymd i två gamla tåg. På klassiskt baltiskt maner finns inga öppettider. Man stänger när folk går hem helt enkelt.

Ett urval av alla vackra muralmålningar i Kalamaja.

Vi har den goda smaken att bo på Hotell Telegraaf mitt i stan. Här finns förutom bar, restaurang, spa och en lång kuddmeny (!) dessutom ett serviceskåp på rummet. Nej, jag hade heller aldrig sett ett sådant men det är alltså ett skåp som kan låsas både inifrån rummet och från korridoren så att man kan beställa t.ex. roomservice, skoputs eller tvätt utan att behöva släppa in personal. Vilken smart idé! Och ja jag tror de hade dessa även innan covid.

Hotellet är som namnet antyder inhyst i en gammal post- och telegrafbyggnad.

Utsikten från toaletten på hotellrummet är helt ok!

Hiphop till havs

Finlandskryssning är en klassisk, svensk nöjestradition. Kanske speciellt för oss stockholmare som så lätt kan kliva på en båt i Frihamnen eller Stadsgårdskajen och för en billig penning få en övernattning till havs, festa och köpa taxfree. Samtidigt är det en vattendelare, något man älskar eller hatar. Stora delar av bekantskapskretsen totalvägrar att ens höra talas om kryssning medan andra är som jag och direkt anmäler sitt intresse vid minsta prat om densamma. Jag brukar hävda att jag älskar det mest på grund av den demokratiska blandningen. Det är som att gå på nattklubb i en småstad. Här är alla välkomna, ung som gammal, snygg som ful, alla stilar och brist på stil. Man träffar alltid på oväntade karaktärer.

Men denna bild av kryssningar gick helt upp i rök nu i helgen när jag för första gången fick uppleva Siljalines specialkryssningar. Redan vid Gärdets t-bana möttes jag och väninnan av passagerare från föregående kryss. Det var 100 procent rockers. Alla såg exakt likadana ut. Ni kan föreställa er: Svartklätt, t-shirts, skinnvästar, boots, långhåriga män och blonderade kvinnor. Sen var det dags för en flera hundra meter lång kö för att borda vår kryss: Dunderkryssningen, där ett hiphip-band som Lily ville se spelade, och flera band i samma genre. Sällan har jag känt mig så malplacerad. 90 procent av publiken var killar och ungefär lika stor andel under 25. Även här såg alla precis likadana ut: Träningskläder, huvtröja, sneakers, solglasögon, keps eller Beppemössa.

Jag och Lily hade bästa platserna uppe på ”balkongen” så såg scenen och publikhavet perfekt utan att trängas. Vilken stämning!

Man skulle kunna tro att det var en stökig resa med bara massa småglin, men vi konstaterade snabbt att det nog hade varit värre med bara partysugna 45-åringar! Visst var ljudvolymen stundtals hög i korridorerna men i barerna stod alla och köade snällt för att köpa drinkar. Ja, tydligen måste man köa i båtbarer. Ordning och reda! Sen fick man sitt plastglas med grogg, med plastsugrör. Det där med anti-plast verkar inte ha slagit igenom här. Ytterligare nostalgikänsla av att det inte fanns internet. Finlandsfärjorna och avlägsna djungler (om ens där) verkar vara enda ställena utan internet numera. ”Logga in på wifi” uppmanar texten på den kombinerade biljetten/hyttnyckeln glatt. Det funkar INTE kan jag meddela. Vanliga mobilnätet funkar så länge man befinner sig nära land, men då Silja åker iväg ända till Åbo innan den vänder varar detta inte så länge av den totala resan.

Efter 23 timmar till havs och en intressant inblick i den svenska subkultur som lyssnar på artister som ODZ och Ivory var det dags att ta sig av båten sent på lördagseftermiddagen. Det tog minst lika lång tid som att ta sig ombord, trots att man nu slapp säkerhetskontroller där alkohol beslagtogs och bombhundar skulle sniffa på alla. (Vi fattade snabbt att de inte var knarkhundar för då skulle ingen ha kommit ombord…) Men Silja-terminalens logistik och utformning lämnar övrigt att önska. Det är liksom en kilometer eller mer av kö tills man slutligen når buss eller t-bana. Från att man ställer sig i kö för avstigning tills man är framme vid bussen tar det en timme, och samma fast åt andra hållet för att kliva på. Vad var det för specialkryss efter oss då? Jo nu stod salsafolket i kö. Det behövdes ingen kalender för att kolla upp det. En ny natt, en ny subkultur. Inga blandade publiker här inte.

Solig vinterweekend i Sundsvall

Mars, april; våren börjar komma till södra Sverige och den härliga vintern dröjer sig kvar i norr, alltmedan Stockholm mest kan liknas vid en nattklubb kl. 3. Obönhörligt ljus lyser upp skräp, tristess och blekslitna ansikten. En perfekt tid för resor med andra ord.

Söndagslunch i form av langos med räkor och västerbottenost, intogs på mysiga Innergården 1891: Ett atrium mitt i stan

Jag och Erica bokar in en Sundsvallshelg för att hälsa på bekanta och förlänga vintern. Boende bokas på megahotellet Quality, på andra sidan järnvägen men som allt annat bara några minuters promenad till ”city”. Det huserar även en biograf i bottenvåningen och en livlig after work-buffe, som vi dock hoppar över till förmån för råbiff respektive ryggbiff på nyöppnade restaurang Edvalls guld vid Stora torget, inhyst delvis i en gammal guldbutiks lokaler. Detta är något som i hög grad präglar Sundsvall, och för den delen även många andra mellanstora städer: Butiker läggs ner eller flyttar ut till köpcentrum utanför stan och ersätts av restauranger, och i Sundsvalls fall även av frisörer. Detta är av oklar anledning Sveriges mest frisörtäta stad. Hade vi tagit en shot varje gång en salong passerats hade vi stupat efter ett kvarter! Motsvarande procedur med unika småaffärer och man hade hållit sig nykter hela dan… Det faktum att åtminstone Stadium, HM, Kap Ahl, Åhléns och liknande håller ut än så länge samt att reorna alltid är bättre i småstäder gjorde även detta till en någorlunda bra shoppingdag. (Dock är vevradios och liknande prepperutrustning lika slut här som i Stockholm. Vi frågade.)

Tjusiga Gustav Adolfs kyrka mitt i stan.

Trots det digra och ständigt ökande utbudet av bra restauranger är de ofta fullsatta och bordsbokning är att rekommendera. På lördagen lyckades vi få bord på restaurang Rå för en snabb, stor och god portion musslor innan hemmafest med några av Ericas kolleger och utgång på stans nattklubb E Street. Här kör man lite samma koncept som Golden hits med karaoke, liveband, disko och restaurang. Och som alltid i ”småstäder” upphör man aldrig att förvånas över hur nära allting är. Hela centrum korsas per fot på 10-15 minuter och sedan tar ”förorten” vid med miljonprogramsbebyggelse, kebabrestauranger och dylikt. Nattklubben ligger två kvarter från hotellet, som i sin tur ligger i stans norra utkant, vid en bensinmack. Ni vet sådana som sedan länge försvunnit från centrala Stockholm. Trots läget är det så tyst att man utan problem kan sova med öppet fönster. Vilket man gärna gör då hotellet brassar på med uppvärmning. Stort plus för det, från en som avskyr att frysa!

Varmt och skönt är det även på bussen hem. Ybuss tar fem timmar, inklusive middagspaus halvvägs och kostar drygt 400 kr. Medan tåg verkar uppmuntra till tjatter och spring uppmuntrar bussfärder till stillhet och kontemplation. Fråga mig inte varför. Kanske har det med utrymmet att göra, men folk beter sig diametralt olika i tåg och bussar, plus att ingen någonsin kommer på idén att ta med små barn på en buss. Alltså är mitt val av färdsätt givet! Såtillvida att tåget inte är mycket billigare, då vinner snålheten ibland över visheten. Så trots att vädret i Sundsvall var som i Stockholm, bara med ännu mer grus och is på trottoarerna, blev det en vilsam helgresa till en vänlig stad.

Hejdå Kap Verde och Sal!

Vårt hotell Oasis Salinas Sea med drygt 300 rum och perfekt läge mitt på stranden och nära byn.

En vecka på charterön Sal är nu till ända, för mig. Väninnorna stannar en vecka till. Trots bara två hela soldagar är jag nöjd med semesterns längd. Sal är en mycket liten ö med få eller inga sevärdheter utom de tidigare nämnda. Dessutom blir man snabbt institutionaliserad på all-inclusive. Det är visserligen bekvämt att slippa fundera över restaurangbesök, att varje kväll behöva leta upp något ätbart till ett rimligt pris, men samtidigt är det lite som att ha fotboja. Man vill inte bege sig längre bort än att man hinner tillbaka till nästa buffétid, och drinkarna må vara billigare än i Sverige men på hotellet är de gratis.

Cracas – havstulpaner på buffén. Är de dekoration eller mat undrade vi först, och hur fasen äter man dem? Som tur var fick vi hjälp av vänlig personal.

Vi blev rekommenderade all-inclusive då det enligt utsago skulle vara svårt att hitta bra mat i byn Santa Maria. Jag vet inte riktigt om det stämde. De vi pratade med på plats upplevde matutbudet som ”helt ok”, vilket väl var ungefär som våra bufféer och a la carte-kvällar. Inget i världsklass men alltid något färskgrillat som var mycket gott! Kyckling, lamm och fisk var bäst. Det roligaste var när restaurangen hade Kap Verde-tema och vi fick lära oss hur man äter havstulpaner (man pillar ut innanmätet med en hummergaffel). Smakar som mellanting mellan krabba och hummer.

En annan för- eller nackdel med charterhotell, beroende på hur man ser det, är alla aktiviteter. Någon typ av show varje kväll och aerobics, vattengympa eller något sportigt på dan. Allt leddes av pigga lokalbor som suckade djupt åt turisterna som hellre ville ligga i solen med en bok eller äta i lugn och ro med ett glas vin än skutta runt i aerobics eller dans. Det var lite military training över både dag- och kvällsaktiviteterna. ”Don’t be lazy don’t be shy” var de slagord som haglade över oss lata turister, varvat med ”Come on! You’ve payed for this.” Vi tyckte att det där gick lite på kant med Kap Verdes officiella slogan: ”No stress”. Även gatuförsäljarna upplevde vi som lite stressande de första två dagarna, sen gav de upp och lät oss vara.

Naturreservatet Costa da Fragata, en halvtimmes promenad från hotellet. Blåsigare och tomma stränder.

SUP (stand up paddle) är ett populärt transportsätt längs de långa vita stränderna.

I övrigt fanns det mycket riktigt inte mycket att stressa upp sig över. Sal är som sagt platt, torrt och glesbefolkat utan större städer. (Den största, Espargos, syns på flygbilden.) Trafiken är nära nog obefintlig och består mest av turist- och varutransporter som kör i lugnt tempo. Turismen och speciellt den svenska är huvudnäringen här, varför man nog kan känna sig ganska säker trots den fattigdom som råder. Skulle folk rånmördas stup i kvarten skulle ju allas inkomstkälla försvinna. Nej, avkoppling är det som står överst på schemat: Långpromenad i pudervit sand som aldrig blir för varm och sedan bad i svalt, blått vatten med lagom vågor. Det finns stränder i tre väderstreck inom gångavstånd från Santa Maria, så nån stans lär vinden alltid vara lagom för önskad aktivitet: kitesurfing, vindsurfing, sup-paddling, promenad eller bad. Eller bara sätta sig med en drink och spana på alla söta hundar som försöker vara turisterna till lags för att få sig en matbit.

Utflykter till grottor, salta bad och skomakare

350 soldagar om året ska det vara på Kap Verde, så det är lite av en bedrift av oss att pricka in fem mulna dagar på rad, och till och med lite regn! Men fördelen med att resa i januari är att man trots allt kan skryta med bättre väder än hemma. Sitter man i lä är det behagligt och idag har temperaturen klättrat upp till 23.

Vad gör man då här på Sal när man inte kan ligga på stranden? Vi lät oss inspireras av Vings utflyktsutbud men ordnade en egen halvdagstur med via hotellet hyrd taxi. Den landade på 20 EUR/person så där sparade vi pengar och stöttade den lokala ekonomin på samma gång. Vi började med att besöka Buracona, en havsvik med häftiga grottor i det vulkaniska berget. När solen skiner i en viss vinkel in i en av dem lyser vattnet blått, varför grottan kallas blue eye. Detta missade vi dock, pga moln och dålig tajming. Å andra sidan slapp vi trängas med andra turister och hade stället nära nog för oss själva.

Vår chaufför visar ”blue eye cave” för Jenny och Erica.

Solen nådde bara klippväggen och inte vattnet, men häftig grotta ändå. Hisnande att stå på kanten och titta ner i vattnet djupt där nere.

Lokalborna målar sina båtar i Palmeira.

Nästa stopp blev fiskebyn Palmeira fyra km från grottorna. Detta var något av ett påtvingat stopp från chaufförens sida. Han ville köpa lunch och hälsa på några vänner, men det var intressant att se hur folk har det utanför turiststråken. Sista stoppet var Pedra  de Lume, en gammal vulkankrater som numera är en saltvattensjö, lite som döda havet. Mot inträde på 5 EUR kan man flyta runt i det salta och enligt ryktet föryngrande vattnet. Tyvärr blåste det småspik och var +20 i luften när vi var där. Jag frös trots långärmat så nåt bad blev det inte denna gång.

Andra turister var modigare/varmblodigare än vi och badade i saltsjön. Det vita är skum och inte salt. Det blåste så det var gäss på den lilla sjön…

Idag ”avancerade” vädret från halvmulet till duggregn, och vi fortsatte stötta den lokala ekonomin, nu med besök i bland annat saluhallen inne i Santa Maria, någon kvarts promenad från hotellet. Vacker byggnad med grönsaker, frukt och fisk på bottenvåningen och souveniraffärer på loftgångarna runtomkring. Framförallt hittade jag en skomakare. Sulan hade nämligen släppt på ett par gamla tygskor jag hade med mig och för 45 kr sydde (!) de fast sulorna och satte dessutom små lappar där tyget börjat släppa fram i tån. Vilket hantverk! Önskar jag hade tagit med fler trasiga skor. Och som bonus och utan kostnad lagade de blixtlåset på min handväska.

Santa Marias lilla saluhall, med skomakare och skräddare högst upp till vänster.

Charterresa till land nummer 64 – Kap Verde

Två saker ska jag sluta med när och om pandemin är över: shoppa på nätet och åka på charter. Nåja det sistnämnda har visserligen sina fördelar. Smidiga direktflyg och man slipper planera sin transfer. Man stänger av hjärnan och hänger på. Sen träffar man roliga karaktärer också. Mannen i raden bredvid oss på Ving-flyget ner till Kap Verde börjar sjunga arior i ren uttråkning sedan frugan däckat efter ett intensivt förfestande. Tilläggas bör att flyget lyfte 8.30 på morgonen… Personalen ombord är mindre road, speciellt som hans munskydd sällan är på.

Sju timmars flyg senare har jag trots grannens fyllesång hunnit med två bra filmer (In the Heights och Crazy Rich Asians) samt en god förbeställd måltid bestående av kalvfärsjärpar med mos.

Tom hotellpool. Fullt i solstolarna men ingen som badade idag pga kallt och blåsigt. Nåja drygt 20+ men kyligt med blåsten på det.

En lång kö på ön Sals flygplats för att visa upp negativt covidtest och passet väntar oss efter landning, men sen sitter vi äntligen i den slitna charterbussen med de käcka reseledarna för transport till Oasis Salinas Sea hotell 20 minuter bort. Kap Verde består av flera öar varav merparten faktiskt är lika gröna som namnet antyder. Sal dit alla internationella flyg ankommer är dock platt som en pannkaka med noll växtlighet. Jag gissar att det är billig mark och fina stränder som har gjort att just detta blivit landets turistcentrum.

Spritreklam i sand på den långa fina stranden.

Jag och Erica har alltid tur med våra hotellbokningar. Precis som när vi var på Maldiverna förra året har vi har bokat ett dubbelrum men bett om separata sängar. Precis som då får vi varsitt rum istället! Då vi även bokat all-inclusive ”ringmärks” man vid incheckningen med ett plastarmband. Informationen om vad som faktiskt ingår och var man äter är bristfällig men hunger och luktsinne leder oss till en buffé med eftermiddagssnacks. Senare lyckas vi hitta en qr-kod som leder till en sida med information om övriga måltider och restauranger. Papper med utskriven information verkar ha försvunnit i och med pandemin, om inte förr. Nu under dag två har vi faktiskt till och med lyckats använda de kuponger vi fick vid incheckningen till att boka a la carte-måltider tre av dagarna. Ett är säkert, vi kommer inte att gå hungriga och törstiga härifrån.

Fem Nicole-godkända hotell på rekommenderade resmål

Nu är det hög tid att planera reseåret 2022 eller i alla fall drömma sig bort från det omikronmättade, gråa Stockholm. Som hjälp på traven har jag valt ut mina favorithotell från förra årets äventyr. Något för alla budgetar och smaker:

Så här ser strandvillorna ut. Här ingår bland annat tre duschar per rum! Och minibar/kaffemaskin så klart.

Kuramathi, Maldiverna – Bungalow för två med all-inclusive från 4 000/natt – www.kuramathi.com

I önationen Maldiverna finns både enklare småhotell på de lite större öarna samt lyxhotell som annekterar hela öar med exklusiva bungalows i olika utföranden på och vid stranden. Detta är den senare varianten. Hotellön Kuramathi är ett par kilometer lång men inte många hundra meter bred, så vilken typ av rum man än kostar på sig är det aldrig långt till en egen strandplätt. Det är bekymmersfri barfotalyx på hög nivå med all upptänklig service dygnet runt. Buffémåltider och välblandade drinkar (och annan dryck) på alla öns olika barer ingår. Dessutom finns flera olika a la carte-restauranger för en extra peng.

Svalkande pool och surrande bin, perfekt avkoppling mellan vinprovningarna.

La Pensione Vignamaggio, Panzano in Chianti – Dubbelrum från 1500/natt – vignamaggio.com/la-pensione

Toscana är torrt och hett på sommaren men detta rustika och smakfullt inredda hotell är verkligen en oas med sin lummiga trädgård, skuggiga frukostservering och svalkande pool. Olivträd, lavendel och ibland hjortar som förirrar sig in på tomten får det hela att kännas som att bo i tavla. Som bonus ligger hotellet på snubbelavstånd från en av Italiens mest kända köttkrogar. Den lilla sömniga byn har också flera andra mysiga små restauranger och serveringar, och en milsvid utsikt över Toscanas kullar.

Frukosten kan intas vid kanalen eller på den grönskande innergården.

Hotel Arlecchino, Venedig – Dubbelrum ca 1000 kr/natt – www.hotelarlecchino.com

Perfekt läge i Venedig för såväl längre som kortare vistelser. I den här staden finns av naturliga skäl inga bilar utan all transport sker med de svindyra båtbussarna. Detta hotell ligger dock ett stenkast från torget där alla bussar, tåg eller taxi från fastlandet/flygplatsen stannar. Något som spar både tid och pengar. Det ligger också på betryggande avstånd från turistiga San Marco-platsen, men ändå gångavstånd dit, och till massor av betydligt mysigare områden i härliga Venedig.

Kvällsutsikt från min balkong mot gamla stans upplysta borg.

Hotel Bellevue, Cannes – Dubbelrum ca 600 kr/natt – www.bellevuehotelcannes.com/en

Kombinationen prisvärt och fräscht är ovanlig när det kommer till hotell i Cannes men detta lilla hotell överträffade alla förväntningar. Lägg därtill att alla de små men välplanerade rummen har en egen balkong med soligt läge och fin utsikt över staden, eftersom hotellet ligger uppe vid järnvägsstationen på en kulle. En gemensam uteplats och dagligt kaffe ingår också, både kapselmaskin och bryggkaffe på morgnarna. Ingen pratar engelska men det kan man leva med. Vänlighetens språk är universellt.

Rymligt, rent och bra läge. Riga är alltid prisvärt men detta hotell är något i hästväg.

Hotel Viktorija, Riga – Dubbelrum ca 200 kr/natt – www.hotelviktorija.lv/web/index_en.php

Jag var skeptisk när jag först bokade detta. Det har under 8 av 10 i betyg på hotels.com och ett rum kostade under 20 EUR. Kunde ju inte vara bra, men jag skulle bara stanna en natt så tog detta i stället för beprövade och fina men lite dyrare Rixwell där jag brukar bo i Riga. Visst, det var lite lyhört och kyligt. Korridorerna är The Shining-inspirerade och personalen inte den vänligaste, men rummen är SÅ stora och fina, med egen hall och kylskåp och en enorm takhöjd. Man får känslan av att bo i en anrik sekelskiftslägenhet. Läget är perfekt mitt i stan med ett utmärkt café för frukost tvärs över gatan och en mycket bra lunchrestaurang i samma kvarter. Årets, eller kanske årtiondets, mest prisvärda boende!