On the road i Italien

Efter tre dagar i Venedig är det dags att ge sig ut på de italienska vägarna. En del av charmen med Venedig är att det är helt bilfritt. Inte ens cykel är till någon större nytta eftersom de små öarna/kvarteren sammanbinds av smala broar med trappor. Alltså traskar vi ner till närmaste kaj och tar båtbussen, Venedigs dyra kollektivtrafik (7,5 EUR för en enkelbiljett eller 30 EUR för ett tvådagarspass), till busstationen där man tar en buss över bron som förbinder den fantastiska ö-staden med fastlandet.

På väg in i Palazzo Schifanoia. Perfekt med lite svalt museibesök en het dag!

Första stoppet med den lilla Fiat Pandan som vi plockar upp blir en lunch och lite shopping i Padua, följt av två nätter i charmiga Ferrara där en enorm borg och katedral påminner om fornstora dagar. Idag är det långt ifrån något maktcentrum och tempot är skönt avslappnat. Vi är här en fredag-lördag och på kvällarna kokar gatorna av folk som firar Italiens fotbollsframgångar i EM, att coronarestriktionerna har lättat och helt enkelt att det är helg och varmt. Temperaturen ligger stadigt över 20 även på natten (trots åskskurar), och över 30 på dan, men i vårt bed and breakfast L’Ape Regina (Bidrottningen) är det mörkt och svalt. Ägarinnan är designer och har lagt sin själ i varje detalj i tvårumslägenheten vi hyr. Dessutom har hon

Modern konstinstallation på slottets borggård.

ställt iordning en generös frukost med hembakad syltkaka första morgonen och färska briocher den andra.

Ferrara är ingen känd turiststad vilket är lite av charmen. Det finns bra restauranger och saker att se men inga måsten. Vi besöker renässanspalatset Palazzo Schifanoia med sina imponerande 1400-talsfresker och konstsamling, samt imponeras av Castello Estenses djupa vallgrav mitt i stan. Den enorma katedralen är tyvärr under renovering sedan länge. Kommunen och kyrkan kan inte komma överens om vem som ska betala för kalaset…

En skarp kontrast mot den avslappnade vardagslunken i Ferrara och de lagoma turistströmmarna i Venedig blir ett lunchstopp i Florens. När jag var där en vardag i mars för några år sedan fick jag ett helt annat intryck. Fattade inte alls vad folk menade med att det var turistigt och trångt. En söndag i juli var en helt annan grej, trots covidtider… Biljetterna till det kända konstmuseet Uffizierna var tyvärr slut så det blev shopping i den coola och något mindre trånga stadsdelen på andra sidan floden istället.

Nu vilar vi upp oss i den idylliska byn Panzano i Chianti. Strax på väg mot vinprovning!

Florens en varm och regnig söndag. På väg mot coola skobutiker.

Venedig överträffar alla förväntningar

Mina förväntningar på Venedig har alltid varit vid fotknölarna. Har tänkt mig det som en enda stor turistfälla, som ändock bör besökas. Ungefär som globetrotterns motsvarighet till att gå till tandläkaren. Har funderat på när på årets det kan tänkas vara minst plågsamt, det vill säga minst turister, men fått det suckande svaret ”aldrig” av de som har varit här. Men så kom pandemin och det ryktades till och med om att delfiner återtagit kanalerna när landet stängdes ner. Drömmen om en Venedigresa väcktes igen. Efter att Italien hade öppnat upp, men innan turisthorderna återvänt skulle det ske, det vill säga nu! Vältajmat med samma vecka som munskyddstvånget utomhus hävdes. Nu behövs bara masken inomhus och i kollektivtrafiken. Negativt covidtest krävs för att komma in i Italien (antigenvarianten räcker) men kollas bara vid incheckningen på Arlanda, samt ett så kallat passenger locator form, men detta kollas inte alls.

Frukostutsikten från Hotell Olympias uteservering

Utsikten från hotellrummet första morgonen.

 

 

 

 

 

 

Vi anländer sent med flygbussen till busstationen på Venedigön. Har bokat ett hotell en bro och knappt fem minuters promenad bort. Det närmar sig midnatt men italienarna står fortfarande i klungor utanför barerna, så även vi tar en sen drink på ett lokalt hål i väggen.

Att de låga förväntningarna kommer på skam är en underdrift. Jag går runt som en fågelholk och bara gapar åt hur vackert och unikt allt är. Det är ingen idé att lägga ner kameran. Varje vy och varje bro är som ett vykort. Turistigt? Nej, det är till 90 procent italienare på gatorna. En del inhemska turister så klart och även några utländska men sammantaget betydligt mindre trängsel än i Stockholm så här års. Jag trodde att det här skulle vara en museistad. Död på invånare, bara kulisser, museer och hotell. Inget kunde vara mer felaktigt. Här pågår vardagslivet i full fart. Folk är ute med hunden, tar båten till jobbet, transporterar det ena och det andra på kanalerna. Gondoljärer som kör runt turister ser jag inte förrän dag två när vi går till Marcusplatsen. Denna plats och dess närmaste omgivning är naturligtvis superturistig och inte så charmig, men resten av Venedig får lätt fem N av fem i resebetyg!

Gondoljärer bakom Dogepalatset.

Samma palats framifrån. Turistigt så det förslår. De som inte gillar Venedig måste bara ha varit på Markusplatsen och sen åkt hem igen!

Vandrarhemshelg på Gällnö

Det sägs att det räcker med två gånger för att något ska bli en tradition. Jag håller i alla fall tummarna för att det här med sol och värme på midsommar är här för att stanna. Eller så är det bara jag som har hittat den perfekta platsen: Gällnö i Stockholms skärgård. Två år i rad har jag nu firat midsommar där och båda gångerna har det varit nästan overkligt varmt för en midsommar. Bryggbad i dagarna tre har varit obligatoriskt. I år ”utlovades” regn hela helgen så jag sprang så klart och panikköpte nya gummistövlar på torsdagen. På kvällen blev det varm båtfärd (med Cinderella från Strandvägen) och ännu varmare promenad till Gällnö vandrarhem iklädd stövlarna som jag inte orkade bära. Uppoffringen ledde till skavsår och en regnfri helg!

Tidigare har vi bott hos vännen som har midsommarfest men i år bokade vi redan i mars det sista rummet, eller snarare stugan, på öns vandrarhem. Detta kan verkligen rekommenderas för en kortare skärgårdsvistelse. Man har tillgång till ett fräscht, välutrustat kök med stora kylskåp. I anslutning till det finns dessutom ett stort och mycket smakfullt inrett vardagsrum för inomhushäng. Om solen skiner finns även bord och stolar utomhus. Allt är skinande rent. Vår lilla stuga med två enkelsängar, garderob och uteplats låg en bit bort från huvudbyggnaden tillsammans med flera stugor. Ska man klaga på något är det väl att det bara finns utedass, och att vattentrycket i duscharna är obefintligt. Men som sagt, för en helg funkar det utmärkt! Det bästa av två världar: Party (och vid behov dusch) hos midsommarvärden och sen hem till den tysta, lugna stugbyn.

Vandrarhemmets huvudbyggnad.

Några av stugorna. Alla med fågelnamn. Vi bodde i Örnen, längst bak i bild.

Hur tar man sig då till Gällnö? I coronatider rekommenderas Cinderella-båtarna där plats kan bokas i förväg för 180 kr enkel resa. De går som sagt från Strandvägen och anländer Gällnö ett par timmar och några stopp senare. Även Waxholmsbolagets båtar går Strömkajen-Gällnö och tvärtom på lika lång tid och några tior billigare. Man kan även ta buss till Boda brygga och båt över, eller tvärtom, men vi satsade på båt hela vägen. Betydligt mindre trängsel än på Värmdöbussarna, men köer var det nära nog även på sjön, åtminstone på vägen ut på torsdagskvällen. Med andan i halsen anlände vi till Gällnö krog och bar som ligger ca 100 meter från vandrarhemmet nån halvtimme innan stängning efter försenad båtankomst. Men de var vänliga nog att langa ut lite mat. Även här saknas ”riktig” toalett men maten och utsikten kompenserar för allt!

Helt ok utsikt när man äter sina röka räkor på bryggan utanför mysiga Gällnö bar.

Kylslaget filmjobb i vackra Bergslagen

Det blir inte så mycket svemester för mig den här sommaren. Redan nästa vecka är dags att packa resväskan och betala för sedvanlig pinne i näsan (antigentest, den billigare och snabbare varianten av PCR, som räcker för inresa i vissa länder). Vart det bär av får ni se på onsdag, men jag kan avslöja att en hotellnatt redan nu är bokad i land nummer 62, som är en annan av Europas mikrostater. I höstas bockade jag ju av Liechtenstein.

Duggregn och filmning kan funka, med hjälp av paraply.

I brist på semester och resor har det blivit en hel del ”svejobb” här under våren och försommaren. Närmare bestämt filmning för min uppdragsgivare Axess TV i Bergslagen inför en ny dokumentärserie om gamla järnbruk som kommer i höst. Båda filmomgångarna har vi haft ”tur” med vädret såtillvida att det åtminstone inte har varit för varmt och nära nog exakt samma väder båda gångerna: runt +10 och mulet med inslag av duggregn. På grund av en dag med alltför ihållande regn när vi spelade in i slutet av maj fick vi åka upp igen nu i veckan. Kyla kan man stå ut med men elektronik och väta kommer nämligen inte alltför bra överens.

Bruken som behandlas är Wanbo utanför Smedjebacken, Ramnäs, Engelsberg och Norn. Den ena platsen vackrare än den andra, speciellt så här års när den allt intensivare grönskan ständigt vattnas av livgivande regn. Vatten i form av sjöar och åar är också ständigt närvarande. Vattendragen var ju en förutsättning för att driva bruken och sedan transportera järnet. Enda nackdelen med vatten är att det gillas även av mygg, vilka nu senast ansåg att det hade blivit varmt nog att börja föröka sig och trakassera programledare och filmare. Så ser ni konstiga miner och ryckiga gester i avsnittet om Norn är det myggens fel!

Blåsigt nere vid sjön Barken vid Wanbo herrgård som numera är ett mysigt litet hotell.

Schenströmska herrgården vid Ramnäs bruk. Även denna charmigt hotell nu, och tillverkning pågår fortfarande vid bruket.

Första filmomgången hade vi förmånen att bo på Engelsbergs bruk, där vi även spelar in seminarier då och då. Boendet där är endast till för gäster på dessa och liknande men det håller en enormt hög klass och inredningen är så smakfull att man smäller av. Kontrasten till måndagens boende på stadshotellet i Hedemora var stor, men allt har sin charm. Detta hotell är inrymt i ett stort gammalt hus mitt i stan, varav bara vissa delar verkar användas. På andra våningen flagar färgen och många fönsterrutor är krossade. Det är lite östeuropa-känsla. Sen finns det stora, tomma rum för bar och nattklubb som så klart var igenbommade under vårt besök, men det var nog coronarelaterat. En restaurang fanns dock men vi begav oss till restaurang Stället som verkade fräschare, och det gjorde oss inte besvikna. Rejäla portioner och god mat! Sen somnade man gott och lyssnade till tystnaden. När man bor mitt i Stockholm är varje småstadsbesök mer vilsamt än det bästa spa.

En av arbetarbostäderna i Norns vackra och avlägsna bruksmiljö. Ett hus som detta var nyss till salu. Jag tror det gick för strax under två miljoner.

Engelsbergs herrgård i vårgrönska.

Med hundspann över stock, sten och is

Iglo by night.

Dag två av Kalix-semestern är det dags att checka in på igloohotell. Nej, det är inte riktiga igloos det handlar om, som tur är. Ice and Light Village består av fem små stugor vid Kalixälvens strand. Varje stuga är inkapslad i ett iglooformat skal av stål och plexiglas vilket skapar en inglasad veranda med perfekt utsikt över älv och natur. De är inte anslutna till avlopp så kan flyttas vid behov. Standarden är ändå tipp-topp med förbränningstoa och vattentank för dusch och tvätt. Kylskåp, golvvärme och vattenkokare ingår, bara wifi och tv saknas, men det är en del av konceptet: Koppla av och koppla ner.

Att vara i Norrland är liite som att vara i USA: att ha bil är normen. På samma sätt som ofta är fallet i glesbygdsamerika är folk som tur är också mycket hjälpsamma. Vår bilbrist löses snabbt med hjälp av trevliga Maarit som äger igloosarna. Hon hämtar oss i stan och skjutsar oss till vår igloo (att promenera hade tagit drygt 40 minuter), och sedan vidare till eftermiddagens aktivitet: hundspannåkning med fika i Storträsk några mil därifrån. Alla känner alla här uppe och hon är så klart vän med Helene och hennes man som numera har gett upp tävlingskörning med hundarna och tar emot turister från hela världen. Även under pandemin har de haft en del internationella besökare. Mitt ute på landet, i slutet av en så här års lerig väg bor de med 18 slädhundar. Inne i skogen ligger snön fortfarande meterdjup, erfar jag när jag vid något tillfälle kliver av för att gå bredvid släden…

Och så bär det iväg. De bryr sig inte så mycket om vem som styr utan följer husse och matte som åker före på snöskoter.

Förväntansfulla hundar spänns för släden.

Slädhundar har jag träffat både i Alaska och på Svalbard, tyvärr under snöfria årstider. De är skälliga och ivriga typer som verkar vilja springa framför en släde mest hela dagen. Men de måste vila också. Därför alternerar Helene mellan sina 18 hundar. Vi kör iväg med de nio piggaste. Temperaturen ligger på 5-10 plus vilket redan det är gränsfall för varmt för denna ras som trivs bäst i minus 10-15 grader. På sommaren är det semester och fria lekar för dem innan träningen börjar igen i september.

Den nästan timslånga hundspannutflykten där jag och Erica med skräckblandad förtjusning turas om att köra avslutas med hemlagat fika och fotvärmning framför öppen eld innan (bil)skjuts tillbaka till igloon. Där väntar en välförtjänt bricka med norrländska delikatesser som intas på vår ”inglasade veranda”.

Delikatessbricka med löjrom, västerbottenpaj, chark och mycket mer.

Jack- och myggfritt i vårvinterns Kalix

För en dryg månad sedan kom min resekompis Erica med ett trevligt förslag: ”Jag har fått en gratis hotellnatt i present. Ska vi åka nån stans dit man inte skulle komma på att åka i vanlig fall?” Kalix var hennes förslag. Nu hade jag visserligen haft tankar på att åka dit ända sen coola iglohotellet Ice and Light Village dök upp i mitt instagramflöde i höstas, så jag var inte svårövertalad. Gratisnatten gällde för charmiga standardhotellet Valhall inne i Kalix centrum, och sedan la vi till en natt på iglohotellet.

I trappen på hotell Valhall möts man av en lite luggsliten björn.

Hur tar man sig då till Kalix? Ja det är inte så lätt faktiskt. Man låter sig luras av att Luleås flygplats heter Kallax. Hit flyger SAS flera gånger om dagen, men den ligger en timme med bil eller två med buss från själva Kalix. Två buss-appar måste laddas ner: 20 minuter med lokalbussen in till Luleå och sedan långfärdsbussen (stor dubbeldäckare med toa och bekväma säten) mot Haparanda i en dryg timme med Norrbottens lokaltrafik. Bussen stannar ett kvarter från hotell Valhall där vi möts av gullig personal i ett för övrigt The Shining-inspirerat hotell. Långa korridorer med heltäckningsmattor och vi är de enda gästerna. På rummet står en flaska kylt rosévin, en födelsedagspresent från Ericas mamma, redo att avnjutas på hotellets soldränkta däck som ännu inte öppnat för säsongen. Mirakulöst nog ligger snön kvar i djupa drivor men solen värmer så pass att jacka är helt överflödig. Den femte årstiden kallar norrlänningarna sin vårvinter. Enligt många den bästa. Varma dagar, kyliga nätter, frasig snö och tjocka isar. Redan om någon vecka kommer nog vårslasket hit också, så vi tajmade in resan bra.

 

Efter shoppingrunda i Kalix behändiga centrum (man tar sig till fots genom stan på en kvart) med många fina trähus intas middagen tidigt, som sig bör numera… Även här stänger allt så klart kl. 20. Jara är hotellets restaurang och vad vi förstår ortens enda middagsrestaurang som inte är av enklare pizza- eller thai-stuk. Gott och trevligt är det i alla fall och vi har faktiskt sällskap av några andra middagsgäster i lokalen. Raggarbilarna på gatan utanför står för musikunderhållning och ögongodis, om man gillar fina amerikanare. Det är redan ljust ända fram till niosnåret så vi hinner med en promenad mellan E4:an och den istäckta Kalixälven efter middagen, innan vi fastnar framför film på tv:n och helt glömmer bort att spana efter det berömda norrskenet, men som tur är är ju en natt till på nordliga breddgrader inbokad. Och på Ice and Light Village strax utanför stan torde läget för detta vara ännu bättre.

Solnedgång över den frusna älven där snöskotrar fortfarande susar fram.

Hemma från underbara Maldiverna

Med facit i hand visade det sig vara en utomordentlig bra idé att resa i coronatider. Överallt lättare att hålla avstånd än i min lokala matbutik, eller på Fleminggatans snögloppiga trottoarer för den delen. Lägg därtill ett hälsosamt d-vitaminpåslag och en prisvärd resa. Det värsta var nervositeten innan man hade kommit iväg men sen rullade allt på som ett under av smidighet. Det började med uppgraderingen till vår fantastiska tvårums/tvåvåningsvilla med ”egen” strand. Sen den underbara men nästan lite för korta vistelsen på Kuramathi med het sand, ljummet vatten, nya vänner och ständigt överdådiga bufféer. Man fick utarbeta en strategi och bestämma sig för ett ”tema” varje måltid. Det fanns till exempel alltid pastarätter, grillad fisk och kött, indiska grytor och massa bröd, sallad och kallskuret. Sen ett efterrättsbord med frukt på det… En kväll unnade vi oss middag på en av a la carte restaurangerna. Priser som en dyrare svensk restaurang men drickat ingick i vårt paket. Dessutom visade det sig när vi skulle checka ut (man betalar inget under vistelsen utan skriver upp allt på rummet) att vi hade fått någon slags ”credit”: ca 500 kr tillgodo, så även den middagen var i princip gratis.

Vår buffétrestaurang Farivalhu bara ett hundratal meter från strandvillan.

Lummig växtlighet skuggade stigarna på ön och skilde strandvillorna åt så att insynen var minimal.

 

 

 

 

 

 

Man blir helt institutionaliserad av all-inclusive. Det var nära att jag i tax-free shoppen på flygplatsen knallade iväg med varorna efter att bara ha visat mitt boarding kort. Jag hade ju inte använt kreditkortet på över en vecka. ”Va! Ska jag betala för saker nu?” Enda besväret på hemresan var att det tog över en timme att checka in till flighten från Malé. De är nog inte jättesnabba på den flygplatsen ens i vanliga fall, och nu med alla coronapapper var det så klart värre. Fick hjärtat i halsgropen när svenskarna innan oss i kön hävdade att flygbolaget krävde negativt covidtest av alla. Så var det som tur var inte. Det enda är att man som svensk medborgare rekommenderas ta test direkt när man kommit hem och ytterligare ett efter fem dagar. Har just fått negativt svar på mitt första! Bokas smidigt och gratis via 1177.se

Ett sjöflygplan går in för landning.

Flygen hem med utmärkta Qatar Airways via Doha var om möjligt än mer tomma än på vägen ner. Lite konstigt dock att de alltid placerar passagerarna i kluster istället för att lämna en tom rad mellan varje sällskap, när det ändå finns plats. Nåja, det var fritt fram att flytta på sig efter boarding så ingen fara skedd. Det enda som störde ens sömn eller filmtittning var diskret och regelbunden servering av dryck och mat.

Sammanfattningsvis kan jag inte mer än att ge mitt 61:a land 5 N av 5 i betyg. Maldiverna är inget billigt land men man får verkligen vad man betalar för och lite till! Nu har jag visserligen bara upplevt en ö av drygt 1 000 (varav 200 bebodda), eller två då med flygplatsen, men det gav mersmak och jag vill gärna åka tillbaka under andra omständigheter när det är enklare att åka runt och se flera öar, och möta lokalbefolkningen utan munskydd. Gästerna på resorten behövde bara ha munskydd när vi tog från buffén medan den stackars personalen var ständigt täckta, vilket gjorde språkförbistringen än större ibland, men de kunde konsten att le med ögonen.

 

…dit man också kunde gå för att se solen sänka sig över vattenvillorna.

Här tar ön slut, med en lång och instagramvänlig sandbank