Kylslaget filmjobb i vackra Bergslagen

Det blir inte så mycket svemester för mig den här sommaren. Redan nästa vecka är dags att packa resväskan och betala för sedvanlig pinne i näsan (antigentest, den billigare och snabbare varianten av PCR, som räcker för inresa i vissa länder). Vart det bär av får ni se på onsdag, men jag kan avslöja att en hotellnatt redan nu är bokad i land nummer 62, som är en annan av Europas mikrostater. I höstas bockade jag ju av Liechtenstein.

Duggregn och filmning kan funka, med hjälp av paraply.

I brist på semester och resor har det blivit en hel del ”svejobb” här under våren och försommaren. Närmare bestämt filmning för min uppdragsgivare Axess TV i Bergslagen inför en ny dokumentärserie om gamla järnbruk som kommer i höst. Båda filmomgångarna har vi haft ”tur” med vädret såtillvida att det åtminstone inte har varit för varmt och nära nog exakt samma väder båda gångerna: runt +10 och mulet med inslag av duggregn. På grund av en dag med alltför ihållande regn när vi spelade in i slutet av maj fick vi åka upp igen nu i veckan. Kyla kan man stå ut med men elektronik och väta kommer nämligen inte alltför bra överens.

Bruken som behandlas är Wanbo utanför Smedjebacken, Ramnäs, Engelsberg och Norn. Den ena platsen vackrare än den andra, speciellt så här års när den allt intensivare grönskan ständigt vattnas av livgivande regn. Vatten i form av sjöar och åar är också ständigt närvarande. Vattendragen var ju en förutsättning för att driva bruken och sedan transportera järnet. Enda nackdelen med vatten är att det gillas även av mygg, vilka nu senast ansåg att det hade blivit varmt nog att börja föröka sig och trakassera programledare och filmare. Så ser ni konstiga miner och ryckiga gester i avsnittet om Norn är det myggens fel!

Blåsigt nere vid sjön Barken vid Wanbo herrgård som numera är ett mysigt litet hotell.

Schenströmska herrgården vid Ramnäs bruk. Även denna charmigt hotell nu, och tillverkning pågår fortfarande vid bruket.

Första filmomgången hade vi förmånen att bo på Engelsbergs bruk, där vi även spelar in seminarier då och då. Boendet där är endast till för gäster på dessa och liknande men det håller en enormt hög klass och inredningen är så smakfull att man smäller av. Kontrasten till måndagens boende på stadshotellet i Hedemora var stor, men allt har sin charm. Detta hotell är inrymt i ett stort gammalt hus mitt i stan, varav bara vissa delar verkar användas. På andra våningen flagar färgen och många fönsterrutor är krossade. Det är lite östeuropa-känsla. Sen finns det stora, tomma rum för bar och nattklubb som så klart var igenbommade under vårt besök, men det var nog coronarelaterat. En restaurang fanns dock men vi begav oss till restaurang Stället som verkade fräschare, och det gjorde oss inte besvikna. Rejäla portioner och god mat! Sen somnade man gott och lyssnade till tystnaden. När man bor mitt i Stockholm är varje småstadsbesök mer vilsamt än det bästa spa.

En av arbetarbostäderna i Norns vackra och avlägsna bruksmiljö. Ett hus som detta var nyss till salu. Jag tror det gick för strax under två miljoner.

Engelsbergs herrgård i vårgrönska.

Med hundspann över stock, sten och is

Iglo by night.

Dag två av Kalix-semestern är det dags att checka in på igloohotell. Nej, det är inte riktiga igloos det handlar om, som tur är. Ice and Light Village består av fem små stugor vid Kalixälvens strand. Varje stuga är inkapslad i ett iglooformat skal av stål och plexiglas vilket skapar en inglasad veranda med perfekt utsikt över älv och natur. De är inte anslutna till avlopp så kan flyttas vid behov. Standarden är ändå tipp-topp med förbränningstoa och vattentank för dusch och tvätt. Kylskåp, golvvärme och vattenkokare ingår, bara wifi och tv saknas, men det är en del av konceptet: Koppla av och koppla ner.

Att vara i Norrland är liite som att vara i USA: att ha bil är normen. På samma sätt som ofta är fallet i glesbygdsamerika är folk som tur är också mycket hjälpsamma. Vår bilbrist löses snabbt med hjälp av trevliga Maarit som äger igloosarna. Hon hämtar oss i stan och skjutsar oss till vår igloo (att promenera hade tagit drygt 40 minuter), och sedan vidare till eftermiddagens aktivitet: hundspannåkning med fika i Storträsk några mil därifrån. Alla känner alla här uppe och hon är så klart vän med Helene och hennes man som numera har gett upp tävlingskörning med hundarna och tar emot turister från hela världen. Även under pandemin har de haft en del internationella besökare. Mitt ute på landet, i slutet av en så här års lerig väg bor de med 18 slädhundar. Inne i skogen ligger snön fortfarande meterdjup, erfar jag när jag vid något tillfälle kliver av för att gå bredvid släden…

Och så bär det iväg. De bryr sig inte så mycket om vem som styr utan följer husse och matte som åker före på snöskoter.

Förväntansfulla hundar spänns för släden.

Slädhundar har jag träffat både i Alaska och på Svalbard, tyvärr under snöfria årstider. De är skälliga och ivriga typer som verkar vilja springa framför en släde mest hela dagen. Men de måste vila också. Därför alternerar Helene mellan sina 18 hundar. Vi kör iväg med de nio piggaste. Temperaturen ligger på 5-10 plus vilket redan det är gränsfall för varmt för denna ras som trivs bäst i minus 10-15 grader. På sommaren är det semester och fria lekar för dem innan träningen börjar igen i september.

Den nästan timslånga hundspannutflykten där jag och Erica med skräckblandad förtjusning turas om att köra avslutas med hemlagat fika och fotvärmning framför öppen eld innan (bil)skjuts tillbaka till igloon. Där väntar en välförtjänt bricka med norrländska delikatesser som intas på vår ”inglasade veranda”.

Delikatessbricka med löjrom, västerbottenpaj, chark och mycket mer.

Jack- och myggfritt i vårvinterns Kalix

För en dryg månad sedan kom min resekompis Erica med ett trevligt förslag: ”Jag har fått en gratis hotellnatt i present. Ska vi åka nån stans dit man inte skulle komma på att åka i vanlig fall?” Kalix var hennes förslag. Nu hade jag visserligen haft tankar på att åka dit ända sen coola iglohotellet Ice and Light Village dök upp i mitt instagramflöde i höstas, så jag var inte svårövertalad. Gratisnatten gällde för charmiga standardhotellet Valhall inne i Kalix centrum, och sedan la vi till en natt på iglohotellet.

I trappen på hotell Valhall möts man av en lite luggsliten björn.

Hur tar man sig då till Kalix? Ja det är inte så lätt faktiskt. Man låter sig luras av att Luleås flygplats heter Kallax. Hit flyger SAS flera gånger om dagen, men den ligger en timme med bil eller två med buss från själva Kalix. Två buss-appar måste laddas ner: 20 minuter med lokalbussen in till Luleå och sedan långfärdsbussen (stor dubbeldäckare med toa och bekväma säten) mot Haparanda i en dryg timme med Norrbottens lokaltrafik. Bussen stannar ett kvarter från hotell Valhall där vi möts av gullig personal i ett för övrigt The Shining-inspirerat hotell. Långa korridorer med heltäckningsmattor och vi är de enda gästerna. På rummet står en flaska kylt rosévin, en födelsedagspresent från Ericas mamma, redo att avnjutas på hotellets soldränkta däck som ännu inte öppnat för säsongen. Mirakulöst nog ligger snön kvar i djupa drivor men solen värmer så pass att jacka är helt överflödig. Den femte årstiden kallar norrlänningarna sin vårvinter. Enligt många den bästa. Varma dagar, kyliga nätter, frasig snö och tjocka isar. Redan om någon vecka kommer nog vårslasket hit också, så vi tajmade in resan bra.

 

Efter shoppingrunda i Kalix behändiga centrum (man tar sig till fots genom stan på en kvart) med många fina trähus intas middagen tidigt, som sig bör numera… Även här stänger allt så klart kl. 20. Jara är hotellets restaurang och vad vi förstår ortens enda middagsrestaurang som inte är av enklare pizza- eller thai-stuk. Gott och trevligt är det i alla fall och vi har faktiskt sällskap av några andra middagsgäster i lokalen. Raggarbilarna på gatan utanför står för musikunderhållning och ögongodis, om man gillar fina amerikanare. Det är redan ljust ända fram till niosnåret så vi hinner med en promenad mellan E4:an och den istäckta Kalixälven efter middagen, innan vi fastnar framför film på tv:n och helt glömmer bort att spana efter det berömda norrskenet, men som tur är är ju en natt till på nordliga breddgrader inbokad. Och på Ice and Light Village strax utanför stan torde läget för detta vara ännu bättre.

Solnedgång över den frusna älven där snöskotrar fortfarande susar fram.

Hemma från underbara Maldiverna

Med facit i hand visade det sig vara en utomordentlig bra idé att resa i coronatider. Överallt lättare att hålla avstånd än i min lokala matbutik, eller på Fleminggatans snögloppiga trottoarer för den delen. Lägg därtill ett hälsosamt d-vitaminpåslag och en prisvärd resa. Det värsta var nervositeten innan man hade kommit iväg men sen rullade allt på som ett under av smidighet. Det började med uppgraderingen till vår fantastiska tvårums/tvåvåningsvilla med ”egen” strand. Sen den underbara men nästan lite för korta vistelsen på Kuramathi med het sand, ljummet vatten, nya vänner och ständigt överdådiga bufféer. Man fick utarbeta en strategi och bestämma sig för ett ”tema” varje måltid. Det fanns till exempel alltid pastarätter, grillad fisk och kött, indiska grytor och massa bröd, sallad och kallskuret. Sen ett efterrättsbord med frukt på det… En kväll unnade vi oss middag på en av a la carte restaurangerna. Priser som en dyrare svensk restaurang men drickat ingick i vårt paket. Dessutom visade det sig när vi skulle checka ut (man betalar inget under vistelsen utan skriver upp allt på rummet) att vi hade fått någon slags ”credit”: ca 500 kr tillgodo, så även den middagen var i princip gratis.

Vår buffétrestaurang Farivalhu bara ett hundratal meter från strandvillan.

Lummig växtlighet skuggade stigarna på ön och skilde strandvillorna åt så att insynen var minimal.

 

 

 

 

 

 

Man blir helt institutionaliserad av all-inclusive. Det var nära att jag i tax-free shoppen på flygplatsen knallade iväg med varorna efter att bara ha visat mitt boarding kort. Jag hade ju inte använt kreditkortet på över en vecka. ”Va! Ska jag betala för saker nu?” Enda besväret på hemresan var att det tog över en timme att checka in till flighten från Malé. De är nog inte jättesnabba på den flygplatsen ens i vanliga fall, och nu med alla coronapapper var det så klart värre. Fick hjärtat i halsgropen när svenskarna innan oss i kön hävdade att flygbolaget krävde negativt covidtest av alla. Så var det som tur var inte. Det enda är att man som svensk medborgare rekommenderas ta test direkt när man kommit hem och ytterligare ett efter fem dagar. Har just fått negativt svar på mitt första! Bokas smidigt och gratis via 1177.se

Ett sjöflygplan går in för landning.

Flygen hem med utmärkta Qatar Airways via Doha var om möjligt än mer tomma än på vägen ner. Lite konstigt dock att de alltid placerar passagerarna i kluster istället för att lämna en tom rad mellan varje sällskap, när det ändå finns plats. Nåja, det var fritt fram att flytta på sig efter boarding så ingen fara skedd. Det enda som störde ens sömn eller filmtittning var diskret och regelbunden servering av dryck och mat.

Sammanfattningsvis kan jag inte mer än att ge mitt 61:a land 5 N av 5 i betyg. Maldiverna är inget billigt land men man får verkligen vad man betalar för och lite till! Nu har jag visserligen bara upplevt en ö av drygt 1 000 (varav 200 bebodda), eller två då med flygplatsen, men det gav mersmak och jag vill gärna åka tillbaka under andra omständigheter när det är enklare att åka runt och se flera öar, och möta lokalbefolkningen utan munskydd. Gästerna på resorten behövde bara ha munskydd när vi tog från buffén medan den stackars personalen var ständigt täckta, vilket gjorde språkförbistringen än större ibland, men de kunde konsten att le med ögonen.

 

…dit man också kunde gå för att se solen sänka sig över vattenvillorna.

Här tar ön slut, med en lång och instagramvänlig sandbank

Valentinfirande i sand och villa

Det har firats Alla hjärtans dag/Valentin runtom i världen i helgen. Så även här. Vi började med en solnedgångskryssning på Valentinaftonen, alltså den 13e. Hade vaga koncept om vad detta innebar men den ingick som en del i vårt hotellpaket och visade sig bestå av en timmes utflykt i öppen båt med 20-talet andra gäster, och ett glas bubbel. I normala tider ingår även en separat båttur till grannön Rasdhoo, tyvärr inte nu. Vi får nöja oss med att beskåda denna mer bebyggda ö från stranden.
Solen går alltid ner ca 18.25 här och hittills alltid i moln, så även denna kväll. Den stora behållningen med båtturen var snarare att spana in haj. Modell större, inte som de små revhajarna. Arrangörerna verkade ha slängt ut frukt (!) i förväg som hajarna nu mumsade på vid vattenytan.

Båtutflykt mot sol och hajar.

Solen går alltid ner i säck här, men inte upp i bäck för den skull!

På denna lilla båttur började vi prata med ett trevligt par som bor i Bryssel. Under drinken senare samma kväll avslöjade mannen för mig och Erica att han tänkte fria på Alla hjärtans dag. Sagt och gjort blev vi då inblandade i att uppehålla Phoebe, hans tilltänkta, medan han med hotellpersonalens hjälp förberedde deras rum med blommor och champagne på Valentindagen. Sen blev det miniförlovningsfest med oss fyra vid poolen i deras vattenvilla. Coolt att även få se en sådan inifrån, men vi tycker nog ändå att vi bor bättre!
Hann även med att besöka öns officiella firande ute på sandbanken. De hade ordnat en speciell after beach med liveband, en tillfällig bar och massa Valentindekorationer; hjärtan, blommor, you name it. Hotellets filippinska liveband spelar annars vanligen på en utvald bar från kl. 21.30 till midnatt varje kväll. De är otroligt duktiga! En manlig och en kvinnlig sångerska, plus fyrmannaband. Ibland sjunger de bättre än originalen. Speciellt på låtarna de själva repat in. Alla möjliga hitlåtar från 70/80-tal till nutid. Sen får publiken komma med önskningar och det hela slutar ofta med spontant dansgolv framför utomhusscenen.

Valentinfirande på sandbanken. Ingen singelfest direkt…

Öns eget husband Antidote, från Filipinerna av alla ställen.

Bekymmersfritt på Kuramathi

I tisdags släpade jag min resväska i snöstorm över de isberg som ska föreställa Stockholms gator. Nu går jag barfota på stigar av hårt packad sand. En maldivisk variant av makadam. Jag gillar visserligen vintervädret där hemma men den här kontrasten är magisk. Som att uppleva ett smärre mirakel.

Här på Kuramathi är det inte bara den plötsliga kontakten med värme, sand och vatten som gör att man känner sig priviligierad. Allt är också mycket rent, trivsamt och välorganiserat.

Jag är ingen fan av all inclusive, men när man ändå bara är på en liten (dyr) ö är det nog det bästa alternativet. Alltså kan vi slå oss ner på vilken vi vill av öns tiotalet barer och restauranger och beställa in vad vi vill, utom de allra mest exklusiva sprit- och vinsorterna. All mat intas dock på vår närmaste restaurang och serveras i form av en överdådig buffé: frukost, lunch och middag. Skulle man tröttna på det finns ett flertal andra a la carte restauranger, som man betalar separat. Enda tillfället vi gäster måste ha munskydd på oss är just när vi går in och tar av buffén. Rimligt ändå. Som en extra säkerhetsåtgärd tas dessutom alla gästers temperatur varje dag vid frukostbuffén. Roligt att få sin egen temperaturkurva! Jag verkar ligga stadigt kring 36,5, trots lufttemperatur på inte så många grader mindre.

Tvåvånings strandvillor precis som vår, fast på andra sidan ön. Vi har dock terras rakt ut på stranden.

Det blir ofta en solnedgångsdrink vid infinity poolen på vår närmaste bar Laguna, tvärs över ”gatan”.

 

 

 

 

 

 

 

 

Skönt att hela ön är ett och samma hotellkomplex. Här finns till exempel tre poolområden, så det är bara att välja var man vill bada. Hittills har vi dock valt havet. Strand finns ju runt praktiskt taget hela ön. På vår sida fläktar det skönt medan andra sidan är lämpligare för snorkling men försmäktande varmt.

På öns breda östligaste udde har vi hittat vi ett bra mellanting, med lugna vatten och fläkt. Här trivs de söta svartfenade revhajarna som jagar stim av småfisk i strandkanten i samarbete med några stora svarta fiskar och hägrar. Grupperna av haj och fisk verkar försöka trötta ut småfisken innan de gör en snabb attack upp mot land. Där står hägrarna och väntar på att fånga de yngel som hoppar upp i luften i panik. Ett annat vanligt förekommande djur här är de stora fladdermöss som mest verkar vara dagaktiva. Och inte virusspridande får vi hoppas!

Fladdermus som smaskar frukt i trädet utanför min utomhusdusch. Att ta kort på dem i flykten är tyvärr svårt. 

Smidig resa till sol och sand

Det har sina för- och nackdelar att resa i coronatider. Flygbussen går en gång i timmen, klar nackdel. Å andra sidan har jag och Erica den nästan för oss själva när vi glada i hågen påbörjar resan mot solen på tisdagseftermiddagen. Väl på Arlanda känner man sig som en kunglighet så vänligt bemött blir man. Incheckningspersonalen har änglars tålamod med alla femitielva (nåja, 3-4 i alla fall) dokument som ska visas upp; hälsodeklaration, negativt coronatest, mm. Resten av resan går över all förväntan. Flygplanen är bokade till max 1/4 och Qatar Airways har ju bra service även i vanliga tider. Man kan lätt hitta tre säten i rad att breda ut sig över efter film och middag. Efter ett snabbt byte av plan i Doha möts vi av den efterlängtade fuktiga värmen i Malé. Viss syrebristrelaterad yrsel och huvudvärk efter drygt 12 timmar med munskydd bara, men det går över med en promenad utmed det löjligt blåa vattnet utanför terminalen.

Maldivernas huvudstad Malé ser större ut än jag föreställde mig den. Flygplatsen ligger en kort bro- eller båtfärd bort. Bilden tagen från båten på väg till Kuramathi.

Promenad vid flygplatsen i väntan på båten. Maldiverna vann World Travel Awards 2020. Välförtjänt! De var ett av få länder som höll öppet… från juli i alla fall.

På ena sidan om flygplatsön avgår båtar, dels in till stan och dels till alla de andra öar som Maldiverna består av. På andra sidan avgår sjöflygen. Vi tar efter ett par timmars väntan båt till vår slutdestination: hotellön Kuramathi. En dryg timmes skumpig men stadig färd i stor båt. Sista sträckan efter incheckningen får vi åka golfbil, eller vad man nu ska kalla de öppna små elbilar som utgör ”kollektivtrafiken” här på vår två kilometer långa ö, om man nu inte orkar gå. Döm om vår förvåning när vår bungalow visar sig ha två våningar, två sovrum med varsina badrum, utomhusduschar, kaffebryggare och terrasser. Vi har visserligen önskat två separata sängar, men två separata RUM eller snarare separata lägenheter trodde vi inte gick att få. Vi har blivit rejält uppgraderade! Två kliv så är man nere på stranden och ett till så simmar man i det där otroligt blåa vattnet som är lika varmt som luften, dvs konstant runt 28 grader.

”Vår” strand, tre kliv från dörren. (Ja lite längre för mig då eftersom jag har tagit rummet på övervåningen). Utanför så kallade vattenvillor, men vi tycker vi bor bättre som har egen strandremsa med solstolar och inte bara brygga.