Har vi det inte kallt nog som det är?

Det finns mycket jag skulle vilja förbjuda om jag blev diktator, men uppe där i topp 5 tillsammans med motorcyklar utan ljuddämpare, cyklar i innerstan, fästingar och orimliga prispåslag på ordinärt krogvin ligger även luftkonditionering. Ok, jag kan tänka mig en dispens om temperaturen ligger stadigt över 25 grader, men aldrig annars. Och hur ofta gör den egentligen det? Luftkonditionering i ett land som Sverige är bara absurt. Som att dra på centralvärmen en högsommardag i Dubai. Skulle det mot förmodan vara för varmt? Så öppna ett fönster då! Då får man in lite syre på köpet också. Men det är här någon stans som feltänket har börjat. Många fönster går inte att öppna. Jag har till och med vänner som vittnar om kontor där man inte kan öppna fönstren, och moderna bussar och t-banevagnar har samma problem. I ren panik drar då "de instängda" på luftkonditioneringen på max. Flyg, tåg och bussar är värst. Man måste alltid ha med sig en extratröja eller två. Nu har problemet börjat sprida sig till SL-bussarna också. Mer än en gång har jag fått sitta med mössa och vantar på medan den iskalla blåsten viner i öronen på en. När man redan har stått i snålblåsten utomhus i upp till en kvart och skulle kunna döda för en varm buss är det INTE roligt. Det känns som om axlarna åker upp under öronen i oktober och sen sitter de där till sent i maj. Undrar hur många som fått nackspärr på grund av luftkonditionering?

Tips till varmblodiga: Man kan rulla sig i snön, eller ta ett vinterdopp

Även andra "moderna" offentliga lokaler lider av eländet. Nya Haymarket vid Hötorget är ett riktigt vidrigt exempel. Ständigt svinkallt. Hade det tveksamma nöjet att äta (en visserligen god) frukost där en tidig höstmorgon. Riktigt ruskväder var det ute, men om möjligt ännu kallare inne i den kaklade lokalen. Som att sitta i ett kylrum. Sen har vi det tidigare nämnda Gothia Towers i Göteborg. Jag ifrågasätter inte ens längre när jag bor där att rummen är svinkalla och temperaturen inte går att reglera. Det är bara att beställa upp ett extraelement. Sist försökte jag dock först med att öppna fönstret (ja det går faktiskt här) men då det var sent i september var det exakt samma temperatur inne som ute. Ingen värme att släppa in.
Jag har någon stans större förståelse för när det är kallt inne på grund av att folk snålar med värmen. Det blir också en behagligare kyla än den artificiella. Den känns nästan lite nyttig och karaktärsdanande. Miljövänlig, om man nu gillar sånt. Därför borde man väl ändå på bred politisk front kunna bestämma sig för att förbjuda luftkonditionering? Åtminstone i Sverige, på vintern!? När man inte ens kan få sig en gratis plastkasse i affären längre "för miljöns skull". Rädda planeten, och en nacke, stäng av ac:n!

Konsten att packa

Nu när vintermörkret har lagt sig som ett tjockt, mysigt duntäcke över nejden är det hög tid att planera för vinterns resor. För min del är två veckor i Bali över nyår redan inbokade.
Vulkanutbrott, metanolförgiftning, människoätande ödlor och svartlistade flygbolag. Det finns massa spännande att se fram mot! Nejdå, vi hoppas på lugnt strandhäng inramat av lyxiga hotell för en spottstyver, men en utflykt för att hälsa på komodovaraner är förstås ett måste, med guide så klart. Inte klappa.
Väninnan har efterfrågat en bok i konsten att packa, och en sådan borde naturligtvis skrivas, företrädesvis av mig, men här kommer i alla fall ett provkapitel: att riva ur och spara (eller vad man nu gör numera, bokmärker?) inför vinterns resor!

Det viktigaste är research. Hur är vädret och hur klär sig folk? Ytterst viktigt att kolla real-feel faktorn, så det inte blir som för mig på Island förra hösten. +8 kan kännas som -10, tydligen. Men även vara beredd på väderomslag. Lager-på lager-tänk är bra ur packsynpunkt. Många tunna toppar att ha nära kroppen och färre koftor och tjocka tröjor. Jag börjar alltid med att plocka fram de där topparna, minst en per dag, fler om det är varmt klimat. Så lätta och tunna material som möjligt för så lätt väska som möjligt, och utrymme för annat. Sen är det bara att komplettera med ett fåtal byxor och/eller kjolar som passar med så många av de utvalda topparna som möjligt. Maximera antalet kombinationer. Glöm de där plaggen som kräver speciella situationer, humör eller underkläder. Multifunktion är ledordet. Premiera det som känns lika bekvämt på stranden som på nattklubben eller restaurangen. Jag hade en gång en klänning som funkade även som nattlinne, eller om det var tvärtom, och var stor som en snusnäsduk i hopvikt skick. Perfekt plagg! Tunna byxor som går att vika upp till piratbyxor är en annan favorit.
I varma klimat räcker det kanske med en jacka eller kavaj, fler i storstäder och kalla klimat så klart. Snåla däremot aldrig på antalet skor. Minst två. De kommer att bli blöta och du kommer att få skavsår. Kanske vill du också ha ett par hyfsat fräscha till kvällen? För varmare klimat är någon typ av vattentåliga sandaler oumbärliga. Är det inte klippor och koraller är det översvämningar som ska genomlidas. Investera i ett par rejäla med kardborreband eller annan knäppning så de inte flyter bort.

Huvtröjan är resenärens bästa vän

För mig som är frusen och hatar regn är paraply och huvtröja två andra måsten i packningen. Med den sistnämnda kan du dessutom utesluta omvärlden a la Kenny i South Park. Det, öronproppar och sömntabletter, så kommer man fram utvilad trots barnfyllda och luftkonditionerade flyg!
Glöm strandhandduken. Tar alldeles för stor plats. En stor tunn schal som även kan användas som långkjol, eller just schal, är perfekt. Sno en handduk från hotellet om du absolut måste torka dig med något.
Kom också ihåg att man nästan överallt kan köpa nästan allt som behövs under vistelsen. Det du inte kan köpa på plats bör du packa i handbagaget, för det händer oftare än man önskar att bagage kommer bort eller är försenat. Mediciner och smink är självskrivna här, bikini om det är en strandresa, och ett ombyte. Alltid bra att packa en påse nötter också. Perfekt nödmat som håller även i varma klimat. Bara att hålla tummarna för att man inte hamnar på en nötfri flygning. Viltchips är ett annat tips vid allergi (egen eller andras).
Sammanfattningsvis: Packa hellre för lite än för mycket. Det är bara roligt att shoppa på plats, och har du begränsad budget går det alltid att skölja upp kläder i handfatet. Tänk multifunktion, lager-på-lager och håll dig till en färgskala. Vissa är bra på att utstå hunger och kyla. Är du inte det, packa därefter, i handbagaget. Den lokala valutan kan du ta ut på plats men några dollar eller euro i bakfickan skadar aldrig.

Stillsam helg i Cannes

Dagen efter mässan är allt skrämmande tyst och tomt i Cannes, eller vänta nu. Det är inte ens dagen efter. Det är torsdagskväll, mässans sista dag, men många åkte hem redan kvällen innan och resten vid lunchtid. Jag går den vanliga sträckan, som brukar koka av folk på väg till och från olika cocktailfester så här dags. Tittar in på Grand hotell där alla brukar samlas och betala dyrt för drinkarna när inbjudningarna tagit slut för kvällen. Tycker alltid så synd om dem som bor här eftersom stämningen (och därmed ljudnivån) i baren och på den stora gräsmattan ner mot Croisetten brukar vara hög ända inpå småtimmarna. Fortsätter längsmed raddan av lyxhotell utmed stranden och tänker att någon stans borde det väl finnas en trevlig hotellbar där det ändå sitter några vilsna turister eller mässbesökare. Det gör det inte. Vad gäller denna typ av hotell är det på eller av. Fullsmetat under stadens diverse mässor och tomt däremellan.
Försöker beställa ett glas vin på en till synes mysig pizzeria men blir grundligt ignorerad och ger upp. Vid det här laget har jag sms-kontakt med en annan kvarbliven mässbesökare som hört ryktas om en partygata: Florian. Jag går till området men det hela känns mest som en onsdagskväll i Stockholm. Alla under 20 är ute och festar för fullt på den smala gatan med de många småbarerna. Kanske inte vad jag hade tänkt mig. Under mässan kan man alltid gå ut och börja spontanprata med folk. Alla har ju minst det gemensamt att man jobbar i samma bransch. Samtalsämnena ger sig själva. Med engelsmännen det franska vädret och med alla andra resan dit, dagens möten, dyra hotell, etc. Och i Stockholm kan jag alltid stå och prata bostadsmarknad med folk om inte annat. Men här... Vad pratar man med franska ungdomar om? Så hör jag i alla fall bra housemusik strömma ut från en bar. Där är trängseln inte heller för stor. En liten grupp snygga män står på det pyttelilla dansgolvet. Jag sätter mig i baren och inser att det nog är en gaybar jag hamnat på. Till de livsvisdomar jag har samlat på mig på mig lyder en: "Håll dig till tyskar och bögar om du vill hamna på coola klubbar med bra musik." men ibland är det tydligen tvärtom också. Och ingen pratar med mig så jag slipper anstränga den slumrande franska språkdelen av min hjärna. Perfekt!

Cannes vimlar av charmiga hus.
Detta vid boulevard Carnot, nära mitt hotell

Stränderna är inte folktomma men inte heller fulla. Skönt!
Det badas till och med som synes

Party-krämpor

Vaknar upp med munnen torr som sandpapper och en mystisk träningsvärksliknande smärta i vänsterarmen. Tänker att jag har väl sovit i en konstig ställning. Först efter dagens fjärde eller femte möte av nio (är på tv-mässa i Cannes för att köpa in program) slår det mig att jag har drabbats av ”drinkhållar-arm”. Den här mässan är nämligen så djävulskt uttänkt att istället för att vara jämt utspridd över de fyra dagar den faktiskt pågår (som jag vill minnas att det var förr om åren) händer allt på en dag, nämligen tisdagen. Först merparten av alla möten, elva i mitt fall, och sedan just när man är klar med den biten av arbetsdagen börjar cocktailfesterna och de informella mötena. Alla bolag ska ha just sin fest just på tisdagen. Tänker först att det väl räcker att gå på ett eller två mingel, men någon stans efter tredje gratisdrinken mattas omdömet av och man följer viljelöst med på än den ena festen än den andra. Perfekt grillade små lammspett på Russia Todays takterrassfest varvas med roligt tal av charmiga Catherine Zeta-Jones och en Michael Jackson-imitatör i tält på stranden. Varje ny drink verkar leda till flera nya inbjudningar och rykten om var det är roligast.

Utsikt från festivalpalatset mellan mötena

Det hela hade kunnat få en ände med förskräckelse när vi fastnar i en hiss med ett gäng turkiska dokumentärfilmsproducenter men som ett mirakel öppnar sig till slut dörren, typiskt nog på bottenvåningen, efter en del åkande upp och ner. Vi får snällt gå upp till partyterrassen på fjärde våningen men belönas där med en iskall gin-tonic. Här är det inte som i Stockholm där man möjligen får en drinkbiljett som berättigar till en ljummen öl eller saftliknande dryck som någon kallar drink. Inte heller är det som i spanska barer där glaset fylls till brädden med sprit och toppas med någon centiliter läsk för färgens skull. Nej, här har alla fester öppen bar och drinkarna är perfekt avvägda. Inget trams med krossad is som bara förvandlar allt till vattnig sörja. Kvällen avslutas med dans på överfull yacht i hamnen. Och för en liten stund släpper jag greppet om drinkglaset.

Ninna håller sig till champagne

Inte båten vi dansade på, men liknande

Visitkorten är slut och fötterna värker. Återstår bara promenaden hem till råtthålet som har mage att kalla sig hotell och tar hutlöst betalt för nöjet att bo på gångavstånd från mässan. Nåja, när man väl vant sig vid lukten av de unkna lakanen och insett att man inte ska använda vattenkokaren (för där har någon kokat mjölk utan att diska efteråt) är det riktigt hemtrevligt. Incheckning från kl. 17 och utcheckning kl. 10, så man tycker att de borde ha gott om tid att fräscha upp mellan gästerna, men den tanken har tydligen inte slagit dem, trots tonvis med klagomål på hotels.com och liknande. För de 540 EUR jag betalade för tre nätter under själva mässan ingick daglig städning, vilket innebär att de bäddar om sängen med de illaluktande lakanen (de är, nog, rena men luktar som när man glömt tvätt i maskinen för länge och den börjar mögla till sig) och tar bort de handdukar de tycker ser smutsiga ut. Jag hade fyra uppsättningar handdukar från början men nu har jag bara en... Tur att det inte ingår städning nu de sista dagarna! Ingen diskning, inget nytt toapapper eller tvål. Men jag har en stor balkong och en extrasäng i hallen där väninnan som bor fräscht men utanför Cannes kan sova över när alla cocktailfester drar ut på tiden längre än planerat!

Småstadsmys i österled

Sommartid är Mariehamn en av dessa oemotståndligt gulliga småstäder där golfare, seglare och diverse sommarstugegäster stannar till för att proviantera och festa loss. Där finns allt man behöver och lite till på en praktiskt liten yta: mataffärer, presentaffärer, boutiquer, bokhandel, fiskeutrustning, you name it. Till och med ett stort (nåja) köpcentrum utanför stan. Jag tänker att det kanske är lite deprimerande folktomt under lågsäsong, men det visar sig vara nästan tvärtom. Staden är full av lokalbor, och en del turister/sommarstugebor. Alla affärer är öppna och favoritkaféet med de goda rågbrödsmackorna och kolatårtan är nästan fullsatt.

Utsikten från varm säng i gammalt hus

Jag var nämligen i Mariehamn förra helgen för att gå på en galamiddag till förmån för Ålands cancerförening. Nu var det inte riktigt vad många stockholmare säkert tänker när de hör ordet ”galamiddag”: kindpussar, glittriga klänningar, tv-kameror, champagne och vitblekta leenden. Nej, det var snarare familjemiddagsstämning, men en väldigt stor familj. En bra bit över 100 pers skulle jag tippa. Middagen ägde rum på Mariehamns nattklubb: Arken. Det är en annan bra grej med riktigt små städer. Det finns sällan mer än ett uteställe, så man slipper fundera på vart man ska gå när man går ut. Så efter middagen var det bara att gå ner till dansgolvet. Inga konstigheter att gå ut och festa i smokingklänning. En del har huvtröja och keps, andra kortkort, eller jeans och partytopp. Det finns alla varianter och ingen bryr sig speciellt mycket om vad andra har på sig. Publiken kan lite grovt delas in i två kategorier: ålänningar som håller sig mest på sin kant och helst pratar med dem de redan har känt i flera generationer, och gifta svenskar på ”golfresa” som raggar på allt med puls. Ibland även fastlandsfinnar som är som folk är mest.
Frampå småtimmarna har höstrusket tilltagit och jag är glad att jag tog med paraply och gympaskor. Utanför klubben köar de natthungriga till kebab och pizza men bara några kvarter därifrån är jag ensam med regnet och höstlöven. På sidogatorna försvinner ibland trottoarerna. De är överflödiga då det varken finns bilar eller andra fotgängare, åtminstone inte nu när klockan är en bra bit efter tre en regnig oktobermorgon på denna lilla ö mitt ute i Östersjön. Det är bara tyst och blött. På tio minuter har jag gått hem till väninnans stora, fina trähus som snart fyller 100 år. Extremt exotiskt för en stockholsbo detta: tystnaden, men också att kunna gå hem till en villa, från en fullsatt nattklubb. Underbara kontraster! Även temperaturmässigt. Gästrummet är rejält uppvärmt medels extraelement och nöjd kryper jag ner under det tjocka täcket medan regnet slår mot plåttaket. Höstmys på hög nivå.

I längtans tider

Det måste vara så här gravida känner sig. Man väntar och väntar, längtar. Föreställer sig hur det kommer att bli. Tiden kryper fram. Två månader kvar nu i mitt fall. Till inflyttning alltså. För att göra det hela än värre åker jag förbi den nya lägenheten med bussen var och varannan dag. Fördelen med det är att jag kan roa mig med att beräkna transporttider från den. Ca 7 min till Centralen och 15 till Stureplan.  Eller förresten, slå mig med något hårt om jag fortsätter ta ettan i december. Är ganska så trött på trafikkaos och bussberoende vid det här laget. Nej, snart blir det promenader eller t-bana! Lagom tills att vädret blir olidligt för att stå på busshållplatser. Andra saker det ska bli skönt att slippa är sovloft och induktionshäll. Ok, den är snabb, men lite väl "pratsam" för min smak. Det pips i tid och otid. Om den blir blöt eller man ställer något på den. Och i påslaget läge låter det mer som rymdsignaler. Wiiieeeooo. Jag tycker köksmaskiner ska vara tysta och göra sitt jobb, men jag kanske är konservativ. På temat vitvaror kommer jag inte heller att sakna tvättstugan. Tänk att ha en egen tvättmaskin! Många vuxenpoäng.
Sen längtar man ju efter det uppenbara, som att packa upp alla kläder som legat i dvala i diverse kartonger det senaste året. Det har varit mycket ekonomiskt att bo på 22 kvadrat. Finns helt enkelt inte utrymme för några nya inköp, varken kläder eller annat. Och kanske mest av allt längtar jag efter det stora köket. Hör fortfarande mäklarens hemska ord ringa i öronen: "Man kan lätt bygga om den till en trea genom att flytta köket till vardagsrummet". Hm, blir inte vardagsrummet rent tekniskt ett kök då... Mycket ska man höra. Jag fortsätter mitt korståg för kökens bevarande, på sin rätta plats. Mitt är till och med nästan kändis i lokalpressen. Nåja, man ser burspråket skymta längst bort, högst upp, på denna bild om gatukonst.

Hösthobby

Förra helgens skörd: mest riskor och karl-johan, från Bogesund

Det händer ibland att man får frågan vad man har för hobbys eller fritidsintressen. Den sätter alltid griller i huvudet på mig. Vad räknas som en hobby egentligen? Det ärligaste och mest korrekta svaret är att jag umgås med vänner och familj när jag inte jobbar, men det är väl inget speciellt substantiellt svar. Att resa är ju annars ett av mina största intressen, men det är för den delen inte så att jag sätter mig på ett tåg eller flyg ut ur stan så fort jag har en ledig eftermiddag, tyvärr. Resande och land-samlande är en dyr och tidskrävande hobby. Har förstått att många ägnar sig åt Netflix eller HBO på fritiden. Så gott som dagligen får jag någon ny spännande serie från dessa tjänster beskriven för mig. "Låter ju kul, måste jag se", tänker jag, men inser samtidigt att jag inte har tålamod med serier och att jag kommer att skaffa abonnemang på ovan tjänster ungefär när helvetet fryser till is. Däremot kollar jag gärna på någon film på sfanytime, eller lånar någon e-bok på biblioteket. Kortare pauser ägnar jag åt att försöka lära mig ryska på Duolingo-appen. Men allt det här är ju bara tidsfördriv och kan väl knappast kallas för ”hobby”.

Denna helg blev det mest trattkantareller

Men nu har jag kommit på att jag har ett brinnande intresse. En besatthet, som tyvärr har en mycket kort säsong: svampplockning. Se där, äntligen något som passar in under rubriken hobby/fritidsintresse, och som dessutom kan kombineras med socialt umgänge. Två helger i rad har jag nu lyckats entusiasmera två kolleger till svamppromenader. En med körkort (något som tyvärr är nästan nödvändigt för denna hobby och som jag inte har själv) och en som inte ens äter svamp men gillar att plocka (desto större skörd till oss andra).
Den senaste helgen tillbringades på den sistnämndas landställe, även i sällskap med respektive kollegas ”bebisar”; en liten blond kille på ett och ett halvt och en likaledes liten och blond cockerspaniel. Barn och hundar är en väldigt gullig kombination men ingen av dem har ännu lärt sig att vara behjälpliga med svampplockningen. En äldre son i sjuårsåldern visade sig dock vara snabblärd.
Det finns två stora missförstånd bland dem som inte plockar svamp. Först att det skulle vara farligt. Årligen dör ju folk i svampförgiftning. Det stämmer visserligen, men vad det är för nötter som plockar, och äter (!), giftig svamp är för mig obegripligt. Är man inte 110 procent säker på vad det är för svamp man har i korgen så ska man inte äta den. Punkt slut! Ett undantag är soppar (de med mjuka kuddar under hatten istället för skivor). Det finns inga dödligt giftiga soppar i Sverige så där räcker det med att vara 90 procent säker skulle jag säga, eller ännu mindre om man är väldigt hungrig. Sedan får man ofta höra ”Nu har vi ju plockat jättemycket. Nu räcker det väl?” Svaret är oftast nej. För det första kan en svampentusiast vara ute i timmar, en kort runda på någon timme ”räcker” sällan för att stilla begäret. För det andra så blir en full korg oftast inte mer än en liten, liten låda att frysa in när allt väl är rensat och förvällt, och för det tredje ska ju det som plockas under säsong helst räcka ända till nästa säsong. Det är många, mörka, svamplösa månader i detta land.