onsdag 11 oktober 2017

Småstadsmys i österled

Sommartid är Mariehamn en av dessa oemotståndligt gulliga småstäder där golfare, seglare och diverse sommarstugegäster stannar till för att proviantera och festa loss. Där finns allt man behöver och lite till på en praktiskt liten yta: mataffärer, presentaffärer, boutiquer, bokhandel, fiskeutrustning, you name it. Till och med ett stort (nåja) köpcentrum utanför stan. Jag tänker att det kanske är lite deprimerande folktomt under lågsäsong, men det visar sig vara nästan tvärtom. Staden är full av lokalbor, och en del turister/sommarstugebor. Alla affärer är öppna och favoritkaféet med de goda rågbrödsmackorna och kolatårtan är nästan fullsatt.
Utsikten från varm säng i gammalt hus
Jag var nämligen i Mariehamn förra helgen för att gå på en galamiddag till förmån för Ålands cancerförening. Nu var det inte riktigt vad många stockholmare säkert tänker när de hör ordet ”galamiddag”: kindpussar, glittriga klänningar, tv-kameror, champagne och vitblekta leenden. Nej, det var snarare familjemiddagsstämning, men en väldigt stor familj. En bra bit över 100 pers skulle jag tippa. Middagen ägde rum på Mariehamns nattklubb: Arken. Det är en annan bra grej med riktigt små städer. Det finns sällan mer än ett uteställe, så man slipper fundera på vart man ska gå när man går ut. Så efter middagen var det bara att gå ner till dansgolvet. Inga konstigheter att gå ut och festa i smokingklänning. En del har huvtröja och keps, andra kortkort, eller jeans och partytopp. Det finns alla varianter och ingen bryr sig speciellt mycket om vad andra har på sig. Publiken kan lite grovt delas in i två kategorier: ålänningar som håller sig mest på sin kant och helst pratar med dem de redan har känt i flera generationer, och gifta svenskar på ”golfresa” som raggar på allt med puls. Ibland även fastlandsfinnar som är som folk är mest.
Frampå småtimmarna har höstrusket tilltagit och jag är glad att jag tog med paraply och gympaskor. Utanför klubben köar de natthungriga till kebab och pizza men bara några kvarter därifrån är jag ensam med regnet och höstlöven. På sidogatorna försvinner ibland trottoarerna. De är överflödiga då det varken finns bilar eller andra fotgängare, åtminstone inte nu när klockan är en bra bit efter tre en regnig oktobermorgon på denna lilla ö mitt ute i Östersjön. Det är bara tyst och blött. På tio minuter har jag gått hem till väninnans stora, fina trähus som snart fyller 100 år. Extremt exotiskt för en stockholsbo detta: tystnaden, men också att kunna hem till en villa, från en fullsatt nattklubb. Underbara kontraster! Även temperaturmässigt. Gästrummet är rejält uppvärmt medels extraelement och nöjd kryper jag ner under det tjocka täcket medan regnet slår mot plåttaket. Höstmys på hög nivå.

fredag 6 oktober 2017

I längtans tider

Det måste vara så här gravida känner sig. Man väntar och väntar, längtar. Föreställer sig hur det kommer att bli. Tiden kryper fram. Två månader kvar nu i mitt fall. Till inflyttning alltså. För att göra det hela än värre åker jag förbi den nya lägenheten med bussen var och varannan dag. Fördelen med det är att jag kan roa mig med att beräkna transporttider från den. Ca 7 min till Centralen och 15 till Stureplan.  Eller förresten, slå mig med något hårt om jag fortsätter ta ettan i december. Är ganska så trött på trafikkaos och bussberoende vid det här laget. Nej, snart blir det promenader eller t-bana! Lagom tills att vädret blir olidligt för att stå på busshållplatser. Andra saker det ska bli skönt att slippa är sovloft och induktionshäll. Ok, den är snabb, men lite väl "pratsam" för min smak. Det pips i tid och otid. Om den blir blöt eller man ställer något på den. Och i påslaget läge låter det mer som rymdsignaler. Wiiieeeooo. Jag tycker köksmaskiner ska vara tysta och göra sitt jobb, men jag kanske är konservativ. På temat vitvaror kommer jag inte heller att sakna tvättstugan. Tänk att ha en egen tvättmaskin! Många vuxenpoäng.
Sen längtar man ju efter det uppenbara, som att packa upp alla kläder som legat i dvala i diverse kartonger det senaste året. Det har varit mycket ekonomiskt att bo på 22 kvadrat. Finns helt enkelt inte utrymme för några nya inköp, varken kläder eller annat. Och kanske mest av allt längtar jag efter det stora köket. Hör fortfarande mäklarens hemska ord ringa i öronen: "Man kan lätt bygga om den till en trea genom att flytta köket till vardagsrummet". Hm, blir inte vardagsrummet rent tekniskt ett kök då... Mycket ska man höra. Jag fortsätter mitt korståg för kökens bevarande, på sin rätta plats. Mitt är till och med nästan kändis i lokalpressen. Nåja, man ser burspråket skymta längst bort, högst upp, på denna bild om gatukonst.

söndag 24 september 2017

Hösthobby



Förra helgens skörd: mest riskor och karl-johan, från Bogesund
Det händer ibland att man får frågan vad man har för hobbys eller fritidsintressen. Den sätter alltid griller i huvudet på mig. Vad räknas som en hobby egentligen? Det ärligaste och mest korrekta svaret är att jag umgås med vänner och familj när jag inte jobbar, men det är väl inget speciellt substantiellt svar. Att resa är ju annars ett av mina största intressen, men det är för den delen inte så att jag sätter mig på ett tåg eller flyg ut ur stan så fort jag har en ledig eftermiddag, tyvärr. Resande och land-samlande är en dyr och tidskrävande hobby. Har förstått att många ägnar sig åt Netflix eller HBO på fritiden. Så gott som dagligen får jag någon ny spännande serie från dessa tjänster beskriven för mig. "Låter ju kul, måste jag se", tänker jag, men inser samtidigt att jag inte har tålamod med serier och att jag kommer att skaffa abonnemang på ovan tjänster ungefär när helvetet fryser till is. Däremot kollar jag gärna på någon film på sfanytime, eller lånar någon e-bok på biblioteket. Kortare pauser ägnar jag åt att försöka lära mig ryska på Duolingo-appen. Men allt det här är ju bara tidsfördriv och kan väl knappast kallas för ”hobby”.
Denna helg blev det mest trattkantareller
Men nu har jag kommit på att jag har ett brinnande intresse. En besatthet, som tyvärr har en mycket kort säsong: svampplockning. Se där, äntligen något som passar in under rubriken hobby/fritidsintresse, och som dessutom kan kombineras med socialt umgänge. Två helger i rad har jag nu lyckats entusiasmera två kolleger till svamppromenader. En med körkort (något som tyvärr är nästan nödvändigt för denna hobby och som jag inte har själv) och en som inte ens äter svamp men gillar att plocka (desto större skörd till oss andra).
Den senaste helgen tillbringades på den sistnämndas landställe, även i sällskap med respektive kollegas ”bebisar”; en liten blond kille på ett och ett halvt och en likaledes liten och blond cockerspaniel. Barn och hundar är en väldigt gullig kombination men ingen av dem har ännu lärt sig att vara behjälpliga med svampplockningen. En äldre son i sjuårsåldern visade sig dock vara snabblärd.
Det finns två stora missförstånd bland dem som inte plockar svamp. Först att det skulle vara farligt. Årligen dör ju folk i svampförgiftning. Det stämmer visserligen, men vad det är för nötter som plockar, och äter (!), giftig svamp är för mig obegripligt. Är man inte 110 procent säker på vad det är för svamp man har i korgen så ska man inte äta den. Punkt slut! Ett undantag är soppar (de med mjuka kuddar under hatten istället för skivor). Det finns inga dödligt giftiga soppar i Sverige så där räcker det med att vara 90 procent säker skulle jag säga, eller ännu mindre om man är väldigt hungrig. Sedan får man ofta höra ”Nu har vi ju plockat jättemycket. Nu räcker det väl?” Svaret är oftast nej. För det första kan en svampentusiast vara ute i timmar, en kort runda på någon timme ”räcker” sällan för att stilla begäret. För det andra så blir en full korg oftast inte mer än en liten, liten låda att frysa in när allt väl är rensat och förvällt, och för det tredje ska ju det som plockas under säsong helst räcka ända till nästa säsong. Det är många, mörka, svamplösa månader i detta land.

torsdag 14 september 2017

En liten köp- och säljguide

Efter att ha sålt och köpt en lägenhet (eller två då närmare bestämt) inom loppet av en vecka tycker jag mig vara något av en expert på området. Jag har också kommit på att jag tycker det är roligare att köpa. Jag har alltid gillat att pruta, men det här med att skinna någon på så mycket pengar som möjligt är inte riktigt min grej. När du köper är du också "på samma sida" som mäklaren, så att säga. Oavsett vilka floskler de använder om att hjälpa båda parter till en bra affär så är de till syvende och sist bara intresserade av så snabba och många försäljningar som möjligt. Det ger klirr i kassan. Om du får 100 000 mer eller mindre betyder bara någon 1 000-lapp för dem. Inte värt ansträngningen med andra ord.
Så här går det till i de flesta fall vid en försäljning (i alla fall vid båda mina och många vänners): Mäklaren gör en proffsig värdering. Är obändigt entusiastisk och öser lovord över din lya. "Den här kan du få jättemycket för." Lockpriset sätts och visningarna börjar. Här någon stans svalnar entusiasmen. Förklaringarna haglar om varför inte buden kommer upp i "jättemycket". Nej, men skicket/läget/avgiften är inte de bästa. Marknaden är skakig. Vädret är dåligt. Ja, vad vet jag. Plötsligt förväntas man sälja till ett pris långt under "jättemycket". Här gäller det att som säljare vara om sig och kring sig. Visa att du inte har bråttom, och säg lugnt ett pris som du inte säljer under. Ofta är det första priset som mäklaren nämnde för dig ett bra riktmärke. Eller gör som en vän till mig och lägg ut lägenheten på blocket. Där fick han betydligt mer än det mäklaren ville kränga den för.
Mitt nya kvarter från Fleminggatan sett.
Mina fönster dock mot Kronobergsgatan, och balkong in mot gården
Som köpare kan du däremot utnyttja det faktum att mäklarens desperation till en snabb affär ofta är större än säljarens. Hör av dig och var lite svalt intresserad av svårsålda objekt. Jag skulle aldrig ge mig in i en budgivning. Båda de lägenheter jag har köpt är sådana som inte har fått några andra bud, och det är (oftast) inget fel på dem för det. På den första (Brännkyrkagatan) la jag 100 000 under acceptpriset, som det hette då. Nu fick jag (trots avsaknad av andra budgivare) slanta upp med ett par hundra över utropspriset, men det får väl ändå anses som okej eftersom utropspriserna numera brukar ligga minst halvmiljonen under säljarnas faktiska "acceptpris" i Stockholms innerstad.
Så vad blev det nu då? Jo, det blev den på Flemminggatan, med tvättmaskin från 70-talet. Går som ett urverk enligt ägaren. Och en riktig elspis, ingen jäkla häll! I övrigt känns den helt modern, tyvärr:-) Den gladaste överraskningen nu när jag tittade på den för andra gången var att en trappa upp har den typ världens största vindsförråd. Nåja, större än något jag har haft tidigare i alla fall. Inflyttning i december, sen blir det inflyttningsfest!

söndag 3 september 2017

Visningshelg

Har nu skruvat upp takten på mitt bostadsletande, uppmuntrad av alla artiklar om avsvalnad marknad. Beväpnad med kompass-app för att kolla balkongläge och extraväska för alla prospekt, istället för att svära över att de inte går ner i handväskan, gav jag mig ut i söndagskaoset.
Utsikt från första visningen. Nybyggt utan extrem insyn. Kors i taket!
Långa stunder har jag suttit med Hemnetkartan framför mig som någon slags anden i glaset-session och försökt känna efter var det ”känns rätt” att bo. Eftersom Stockholms innerstad, som Musafa Can så träffande skriver, nu har förvandlats till ”världens ängsligaste kvadratkilometrar” frestas man att söka sig bortom tullarna. Och när man tittar på priserna blir man ännu mer frestad. Sagt och gjort blir de två första visningarna i Liljeholmen. Stockholms närmaste förort, och platsen för min favoritshoppinggalleria. Allt man behöver och relativt lite folk. Den första lyan ligger precis vid gallerian. Balkong och sovrum mot gård, och kök/vardagsrum mot Södertäljevägen. Det hade de varit väldigt duktiga på att dölja på bilderna… Men jag måste säga att jag har någon konstig vurm för motorvägar. I alla fall om man slipper höra dem, och det slapp man här. Men det är väl som när jag bodde på Hornsgatan, även där med rejäla treglas: När grannen öppnade fönstren hördes trafiken! Till den andra visningen är det nästan kö för att komma in trots att visningstiden knappt har börjat. Så går det när man lägger ut en stor 2,5:a högst upp i huset för 3 495 000. Blir intressant att se vad den slutar på. Hade ju underlättat om alla bara skriver vad lägenheten är värd och/eller vad säljaren vill ha för pris på en gång. Nu ska det budas på vissa och prutas på andra. Och när man ändå har ett fullt hus med spekulanter är det väl rätt onödigt att blåljuga om väderstrecket? (Det är ju rätt lätt att kolla om man säger så.) Både appen och den i Liljeholmens geografi mer bevandrade väninnan säger att balkongens läge är nordost. Soligt visserligen då den ligger högst upp, men verkligen inte söderläge som mäklaren står och säger. Sånt där får en ju att tappa sugen. Det och trängseln.
Nej, jag beger mig raskt till trevligare mäklare på Kungsholmen. Han har samma app som jag och vi konstaterar gemensamt att balkongen in mot den trevliga gården på Fleminggatan har österläge. Jag har ju mer eller mindre gett upp det här med att rädda gamla kök men här finns faktiskt originalkakel från 1978 i både kök och badrum. Blir lite exalterad, och dessutom en fungerande tvättmaskin från samma år! Kan den ha antikvärde tro? Utsikt mot restaurang AG från kök och sovrum är plus i kanten. Eller kanske inte… Hur dags stänger de egentligen?
Mellan de, potentiellt migränframkallande, bortre husen går Essingeleden

Till sist en helt nybyggd skapelse i trista Stadshagen. Närheten till Essingeleden må vara uppiggande men man varken ser eller hör den från lägenheten. Ett hus emellan. Cool men opraktisk, som många etagelägenheter. Absurt men roligt med två separata ingångar till sovrummet. En till varje sida av sängen! (Eftersom sängens längd tar upp hela sovrummets bredd.) Kanske bättre att sova på loftet?
Ja, mycket ska man se, och läsa. Lika hemskt som vanligt för en språkpolis med dessa mäklare, och lite roligt ibland. Prepositioner och verbet "ligga" verkar orsaka speciella svårigheter. Här är några exempel:
På golvet ligger en plastmatta och har en ljus ton. (Jaha, där ligger den)
Vardagsrummet ligger i öppen planlösning mot köket. (Inte så att det "har" en planlösning då?)
Katrinebergsbacken ligger med ett perfekt läge på roten av bron över till Södermalm. (Ja, hur ofta säger man inte att något "ligger på roten av" något, speciellt en bro!)
Men det roligaste är ändå den genomgående lägenheten med två balkonger, alltså åt två bevisligen motsatta väderstreck, där mäklaren skrev att den ena balkongen ligger åt söder och den andra åt väster. Ok att de inte kan svenska, men grundläggande geografi.... Eller är det så att tid/rum/väderstreck kröks just i en ordinär tvåa i Fredhäll? Fascinerande!

måndag 28 augusti 2017

Tardeo i turistmecka

Helgens Barcelonaresa hade kunnat bli som ett dåligt (eller bra, beroende på hur man ser det...) avsnitt av Paradise Hotel: Elva personer som inte känner varandra ska bo, turista och festa tillsammans i tre dagar och nätter. Den enda gemensamma nämnaren är brudparet som vi ska fira med en ceremoni på fredagen. Men eftersom vi alla visar oss vara vuxna, vettiga och till och med riktigt trevliga människor och inte galna ungdomar lyckas vi tackla såväl värme som transportlogistik och eftermiddagsfyllor utan några som helst konflikter.

Vackra, och varma, Parc Ciutadella där firandet inleddes
Varför bröllopsfirande i Barcelona då? Jo det är en stad som ligger brudparet varmt om hjärtat, och de åker ofta dit. Vi är dock flera i följet som har ställt oss frågan hur de spanska tiderna går ihop med parets. De är nämligen inga nattugglor. Tvärtom, de går gärna och lägger sig vid tio, vilket ju är den normala spanska middagstiden. Svaret, får vi reda på nu, stavas tardeo (det spanska ordet för eftermiddagsfylla) och tapas. Man börjar partyrundan redan under tidig eftermiddag. På bröllopsdagen till exempel beger vi oss efter en fin ceremoni i underbar park först till en genuin vermutbar a la hål i väggen och sedan till en lyxig takbar innan middag på tapasrestaurang kl. 20.00. Vi är så klart ensamma på plats så dags men eftersom restaurangen ligger på turistgatan la Rambla fylls den snabbt av hungriga nordeuropéer trots den "tidiga" timmen. Att gatan en vecka tidigare drabbats av en terrorattack är det ingen som orkar bry sig om. Det är lika odrägligt överfullt av turister överallt som vanligt.
Bland annat gamla olivburkar pryder väggarna i den charmiga vermutbaren.
Drycken serveras oblandad, på is, med en oliv på toppen. Gott!
Även på lördagen inleds festandet tidigt. Kl. 16.00 har vi bokat en workshop i mojito-mixning, som en överraskning till brudparet. Vad de stackars spanjorerna som håller i kursen inte vet är att ställer man sex liter Bacardi framför tretton svenskar finns risken/chansen att det hela urartar ganska snabbt, närmare bestämt efter första drinken ungefär. De får skylla sig själva när de instruerar oss att blanda 6 cl sprit i den klassiska mojiton. Sen får vi prova varianter med bär, kaffe, frukt och gud vet vad. Meningen är nog att man ska blanda två drinkar var, men de flesta kommer snabbt på att man hinner med betydligt fler... Sedan fortsätter vi med besök på den (ö)kända Xampanyerian med cava för 6 euro flaskan. Fortfarande på fastande mage, märk väl. Efter detta beger vi oss till Calle Blai, hipstervarianten av Ramblan, för en rejäl tapas- eller snarare pinchosrunda. Man plockar helt enkelt åt sig vad man vill ha av de i varje bar framdukade pinchosen: baguetteskivor med olika smaskiga pålägg som hålls på plats av en "tandpetare" modell större. Sedan visar man fram sina pinnar i baren och de räknar ut vad man är skyldig.
Shopping och strandliv är lämpliga dagaktiviteter.
Parasollhyran är 10 euro. Shoppingen är mer prisvärd
Vid tio är alla lagom mätta och glada, och vi avrundar med en takbarsdrink på Villa Emilia bredvid vårt eget hotell. Överallt kämpar vi med ytterst butter och turisttrött personal (man får inga leenden i spanska barer) och bristen på taxibilar. Att frakta 13 pers kors och tvärs över Barcelona är billigt men inte enkelt. Det blir inte enklare av lördagens manifestation mot terrorn, då flera gator är avspärrade. Ni ville ha ett kalifat. Ni får berg av ruttnande blommor, lite trafikkaos och en massa kärlek. Känner ni er lyckade?

torsdag 17 augusti 2017

Att spara eller icke spara

När man inser att man om tre veckor måste tömma en tvårummare, för att man har sålt den, och man känner sig själv så väl att man vet att man inte kommer att hitta något nytt som duger inom överskådlig tid, då blir det här ständiga i-landsproblemet om hur mycket grejer man ska släpa runt på i sitt liv aktuellt igen. Har Clooneys karaktär från filmen ”Up in the Air” i bakhuvudet och hans filosofi att man egentligen inte behöver mer än man kan bära med sig i ett handbagage. Så sant, egentligen. Samla på länder och airmiles istället för prylar. Leker med tanken på hur många hotellnätter man skulle få till priset av en genomsnittlig Stockholmslägenhet. Drygt 10 år (om man räknar med ett pris på 1 000 kr/natt) och minst det dubbla om man håller sig till billigare länder. En frestande tanke onekligen, om än inte den mest ekonomiskt försvarbara. Upplevelser är liksom kunskap aldrig tungt att bära, till skillnad från arvegods, böcker, krukväxter och kläder som man inte använt på flera år.
Även om jag gillar resväskkonceptet är jag nog i grunden en ”spara”. Det är helt enkelt trevligt att omge sig med minnen även i fysisk form. Jag skriver till exempel helt under på citatet ”Ett hem utan böcker är som en kropp utan själ”, även om jag numera helst läser mina böcker i digital form i mobilen, så lite dubbelmoral där, men fulla bokhyllor är ändå den trevligaste inredningsdetaljen. Blir lite provocerad av alla avskalade hem. Omysigt är bara förnamnet, själlöst efternamnet.
Dock är både mina hyllor och garderober ständigt under utrensning. Vartefter nytt fylls på åker vissa gamla böcker, plagg eller vad det nu kan vara ut och får ett nytt liv hos vänner eller välgörenhet. Liksom man med åldern måste kämpa lite för att hålla vikten måste man hålla efter sin totalvikt så att säga, så att förråden inte sväller över alla bredder. Det svåraste beslutet just nu, som skulle minska min totalvikt med ungefär ett halv ton, är att behålla eller avyttra mormors gamla linneskåp i massivt trä. Jag har på känn att detta inte är sista gången jag flyttar och det där skåpet är lika otympligt vid en flytt som det är praktiskt när det väl står på plats.
Oavsett hur det blir med den saken kan ni vara säkra på att saker kommer att rensas ut, och sen kommer jag att stå där och svära för mig själv och undra vart allt tog vägen: Nu skulle jag vilja ha si och så. Var fasen gjorde jag av…? Etc. Men det viktigaste med en någorlunda rejäl lägenhet är ändå inte att få plats med sina pinaler utan att få plats för sina vänner: Ett kök för långa middagar, en balkong för en fördrink och en bäddsoffa för den som inte vill åka hem. Den dan jag inte har några vänner (Gud förbjude) flyttar jag till hotell!
Hej, jag väger HUR mycket som helst och rymmer HUR mycket som helst! (hyllplan på ena sidan, lådor på andra)
Kan jag få bo hos nån som inte flyttar jämt? Skriv till Nicole vid intresse