Ett underbart arbetsliv!

Utsikten från "kontoret" på Brännkyrkagatan

Jag har nu avnjutit drygt två månader i Stockholm efter hemkomsten från Riga och sedan Tokyo. Med uttrycket avnjuta syftar jag definitivit inte på vädret (kom tillbaka snön!) och inte heller på chocken man får av all trevlig servicepersonal. Att butikspersonal vänligt frågar om man vill ha någon hjälp och att man oftast får ett leende med notan gick snabbt att vänja sig av med i Riga men nu blir man glatt överraskad varje gång.

Nej, den främsta njutningen med Sverigelivet är mitt nygamla arbetsliv. Två dagar i veckan sitter jag på Axess-kontoret vid Stureplan, där jag förut tillbringade fem och sedan fyra dagar i veckan. Två dagar av kollegor, kontorskaffe och kollektivtrafik. Detta i all ära men onsdagar till fredagar är upplägget ännu bättre. Då gör jag det jag har planerat för och drömt om ända sedan jag började utbilda mig till översättare för en herrans massa år sedan: Jobbar hemifrån.

Utsikten från Stureplanskontoret, Nordstjernanhuset mot NK

Bästa stunden på veckan är när väckarklockan ringer på onsdag morgon, grannarna är i full färd med att skrapan isen av bilarna på parkeringen nedanför och ens egen arbetsplats ligger fem meter från sängen. Bara tanken på att jag KAN nöja mig med att sätta på mobilen så jag inte missar några viktiga mail eller samtal och sedan slumra någon timme till gör uppstigningen lätt som en plätt, även när mörkret fortfarande ligger tungt där utanför.

Nu låter jag ju rent lutherskt hurtig men går man upp lite tidigare hinns kanske en promenad eller joggingtur i eventuellt senare uppdykande solsken med under arbetsdagen också! Men det ska erkännas att det blir lite si och så med den saken... Nåja, vid nio brukar jag i alla fall infinna mig framför datorn i vardagsrummet. Redo att maila med stureplanskollegorna eller chatta med mina översättarkollegor i Riga, där jag är fjärruppkopplad mot en dator, så det är precis som att vara på plats.

"Det blir så ensamt och det blir inget gjort", så brukar invändningarna mot att jobba hemifrån låta. Men blir det ingenting gjort har man väl tillslut inget jobb kvar, oavsett VAR man nu sitter och gör ingenting dagarna i ända, eller? Så har det i alla fall varit där jag har jobbat, antar jag. (Själv jobbar jag alltid på bäst jag kan.) Möjligen blir det lite mer gjort nu när man kan anpassa arbetstiderna till när orken är som störst.

Min kusins lilla Angie håller mig sällskap ibland

Ensamhet besvärar mig inte, tvärtom. Dock kan man nu hinna klämma in ännu mer sociala möten om man nu känner för det. T.ex. dagtidspromenader med föräldralediga vänner och annat löst folk. Dessutom har jag haft möjlighet att vara hundvakt då och då. Bästa kollegan, speciellt ur hälsosynpunkt. Kräver promenader istället för fika.

Enda nackdelen med hemmajobb är att igen tror att man jobbar. Att man bara för att man inte sitter på ett kontor kan göra vadsomhelst närsomhelst, och när man känner för det sova bort hela dagarna. I whish! Visst, det är lättare att "skolka" från ett hemmakontor men man har som sagt ändå uppgifter som ska göras. Ibland kan man visserligen skjuta på dem något, men ibland inte. Häri ligger väl lite kärnan i skillnaden mellan frilansjobb och kontorsjobb. På (vissa) kontor kan man till viss del "sitta av tiden", medan man som egenföretagare i mycket högre utsträckning får betalt för det man faktiskt åstadkommer. Tyvärr är det ingen som betalar mig varken för en tiofika eller trefika. Jag får till och med gå och köpa kaffet själv, men det gör jag så gärna för nöjet att tre dagar i veckan byta ergonomiskt (nåja) skrivbord mot mjuk soffa!

Redskapet som gör oss till människa

Jag har just börjat läsa Lasse Bergs mycket intressanta bok "Skymningssång i Kalahari". (Uppföljare till "Gryning över Kalahari" som jag för tillfället hoppat över av den enkla anledningen att den inte finns som e-bok på biblioteket. Mitt nya sätt att läsa, i mobilens sken) Här behandlas människans historia från nomadtillvaro till jordbrukare med paralleller till det liv vi lever idag. Redan på sidan 21 får jag lära mig något jag aldrig reflekterat över förut. Att det viktigaste redskapet, det som "mer än något annat gett oss vår mänsklighet", inte är eld eller pilbågar eller knivar utan väskan! Genom att man med hjälp av denna kunde samla vad man hittade i form av föda och ta med sig tillbaka till gruppen. Utan något att samla bär, frukt och nötter i hade det inte varit mycket bevänt med jägar- och samlarfolken. Endast en handfull föda gör ingen glad.

I dagens samhälle är väskan fortfarande ett livsnödvändigt redskap. Här bär kvinnor med sig allt som behövs för sin egen, gruppens och avkommans överlevnad: Snytpapper, reservproviant, extra ombyte, miniapotek, smink, etc. Skulle jag bara få ta med mig en enda sak till en öde ö skulle det vara min handväska. Där har jag allt. Skalman kan slänga sig i väggen! Och med hjälp av lite större väskor kan vi ge oss av från ogynnsamma platser, och tillfälligt eller för gott slå oss ner någon annan stans med det nödvändigaste. Vare sig det gäller den svenska familjens semester i Thailand eller den på flykt undan krig eller svält.

Att väskan gör oss till människa hade jag som sagt inte reflekterat över tidigare men däremot har jag funderat på vilka som bär på väskor och inte. Tittar du runt omkring dig på gatan en vanlig vardag kommer du att märka att nästan alla bär på något. Har de inte en handväska bär de på kassar, en portfölj, sportbag eller något annat. Kanske går de med en hund eller barnvagn. Men det är inte så vanligt att någon bara går rakt upp och ner, utan bagage med händerna i fickorna. Att inte ha något med sig ger faktiskt ett ganska suspekt intryck om jag ska vara ärlig. Det är väl stenåldersmänniskan i mig som säger att den som har en väska har goda intentioner!

Så här många väskor behöver två 34-åriga kvinnor på 10 veckors semester.
(Bild från Byron Bay, Australien, februari 2011. Jag och Lily väntar på skjuts till hotellet i 40-graders värme.)

Insändare om ny SL-idioti

För många år sedan skrev jag insändare lite då och då. Nu blir det väl mest att jag klagar på i-landsproblem här på bloggen, om ens det. Men när man för sina surt förvärvade 790 SL-korts-kronor i månaden inte blir insläppt i tunnelbanan när klockan är 2.30 och snön yr som på kalfjället kan sinnet rinna till på den mest beskedliga. För säkerhets skull publicerar jag den här också, om nu inte lokaltidningen eller tunnelbanetidningen (Metro) har den goda smaken att ta in den.

"Jag tillhör den lyckligt lottade skara som bor vid en tunnelbanelinje och jag tillhör också de som alltid har hävdat att t-banan är ett smidigt och säkert sätt att transportera sig, även nattetid. Det är utmärkt att man, åtminstone på helger, kan ta sig hem dygnet runt utan att behöva konsultera någon opålitlig taxi eller vänta på nattbussen i kylan. Men efter en släktmiddag på Brantingsgatan i helgen krackelerade förtroendet. Tunnelbanenedgången var stängd! Där nere rullade tågen på, två minuter till avgång, men dörrarna var låsta. Minus tio grader ute och ca tio minuters promenad till andra ingången. Efter att ha kollat SLs hemsida framstår vidden av katastrofen. Flertalet välbesökta ingångar har börjat stängas nattetid. Närmare bestämt ena ingången vid: Gärdet, Kungsträdgården, Näckrosen, Tekniska högskolan, Ropsten, Hornstull, Hammarbyhöjden, Alvik, Danderyd, Bergshamra, Hökarängen, Vällingby, Hägerstensåsen, Liljeholmen, Skärholmen, Västertorp. De är inte de minst trafikerade stationerna direkt. Ändå skriver SL:

"Vissa av tunnelbanans ingångar ligger i områden där nästan ingen passerar in tidigt på morgonen eller sent på kvällen." De måste skämta. Titta på listan ovan igen. Vid många av stationerna bor det mängder av unga och studenter. Är de inte ute efter 1.30 på helgerna? Kanske känner de sig otrygga i SL-trafiken och har börjat välja andra transportmedel? Men då är väl lösningen mer personal och bättre service, inte tvärtom?

Det är på sina håll en bra bit att gå mellan nergångarna, och sträckorna det rör sig om är inte alltid så roliga att ströva själv mitt i natten. Vare sig man är på väg till eller från t-banan. Vad kan det kosta att hålla dem öppet i några timmar till? Här har vi en växande arbetslöshet och så tar man bort viktiga arbetstillfällen som har en enorm betydelse både för trafikanter och de som kanske får ett första jobb. Vad det innebär i form av ökad brottslighet när SL-resenärer tvingas gå långa omvägar i natten istället för att kunna åka raka vägen hem vet vi inte än. Kanske innebär det "bara" ändrade beteenden där fler lär sig att ta taxi istället för att åka kollektivt. Är det bara jag som tycker det är bra om vi är fler som åker t-bana? SL verkar i alla fall inte hålla med mig."

Reseåret 2015

Solnedgång från stranden på södra Koh Tao

Reseåret 2015 blev lite bakvänt då de flesta resorna faktiskt gick från Lettland till Sverige! Nåja, vi började i alla fall med vinterklassikern Stockholm-Bangkok i januari. Helt ok men det finns i mitt tycke betydligt trevligare storstäder och är man i Thailand ska man till öarna, ju längre bort desto bättre. Nu tog vi oss "bara" till Koh Tao. Danskarnas motsvarighet till den svenskockuperade thailändska västkusten.

För mig började sedan ett halvårs Rigavistelse sista april, och för Johan redan sista februari. Det är knappt man kan kalla det utomlands. Att pendla Riga-Stockholm tog 3-4 timmar, dörr till dörr. Betydligt smidigare än om man hade flyttat till t.ex. Göteborg. Fyra dagliga flighter med Air Baltic, och så alla flyg med SAS och Norwegian på det. Från 199 kr och uppåt.

Höstutsikt från lägenheten i Riga,
på 19:e våningen i Panorama Plaza

Vilnius dräller av kyrkor.
Här den närmast hotellet

Den dåliga sommaren kändes inte av. Rigavädret är nära nog identiskt med Stockholmsvädret men på vintern sticker temperaturen iväg nedåt i jämförelse och på sommaren uppåt. På hela augusti gick den knappt under 25-30, och första veckan i juli hade jag dessutom garderat mig med en vecka i värmeböljans Milano, och turkosskiftande bad i Ligurien. Sommaren förlängdes sedan med en långhelg i Cannes i oktober. Med nöd och näppe missade jag katastrofala skyfall dagarna innan. Bankomaterna ur funktion och Medelhavet mer än lovligt grumligt. Pizzorna och champagnen fick betalas kontant.

Flanörer i sommarvarmt Minsk

Men framförallt gick resorna österut. Två nya östeuropeiska länder kan nu bockas av: Litauen och Vitryssland. Båda mycket positiva överraskningar. Samt en avstickare med flyg till Warszawa. Riga må vara billigt och trevligt även om servicen och maten ibland lämnar övrigt att önska. Men ju längre söderut man begav sig desto billigare blev det, och inte bara det. Maten blev bättre och bättre och folk trevligare och trevligare. Från småmys i otroligt vackra Vilnius fyra timmar söderut med buss till översvallande vänlighet på knackig engelska i stalinistiska Minsk fyra timmar till över hårdbevakad gräns.

Utsikten från vårt hotellrum i Warszawa

Och i Warszawa blev vi bjuda på vodkashots, en måndagkväll, och åt tidernas bästa anka och rådjur. Jag har alltid varit lite skeptisk till Östeuropa, tills jag nu flyttade dit en sväng. Ryssland kan absolut vara deprimerande men Vitryssland och Polen är en helt annan grej. Och visumproceduren var betydligt smidigare. Helt klart värt sina 60 euro. Dem tjänar man lätt in på en helg med vitryska krogpriser!

På flodutflykt i Tokyo

I november fortsatte vi ännu längre österut med 12 dagar i Tokyo. Ett land vi till skillnad från våra östeuropeiska grannar inte har några som helst kulturella eller historiska gemensamma nämnare med. Här är allt i miniformat och allt låter som glassbilen, inklusive bankomaterna. Lustiga trudelutter och tecknade figurer överallt. Som att leva i en serietidning. Det är inte kliniskt rent men prydligt och välordnat, och alla är extremt vänliga och hjälpsamma, men sushin är i ärlighetens namn bättre här hemma.

Santa Margherita Ligure by night

Uteservering, Cannes, oktober. Tre rätter 16 euro

Julgnäll över hipsters som inte kan slå in sina egna klappar

Nu är den stora julklappsjakten över för denna gång, till de flestas lättnad. Jag försöker ofta undvika det hela med olika metoder så som nätshopping eller "börja i oktober" men sen står man där ändå dan före dan bland alla andra stirriga stockholmare som går fram som ångvältar med sina fullproppade kassar. Borde det inte ha lugnat ner sig i affärerna på självaste dan innan julafton? Nej, tydligen inte. Och inte nog med allmän trängsel. Jag upptäckte ett nytt störningsmoment. Det har säkert funnits där tidigare men inte drabbat mig som det nu gjorde i två butiker på raken i "Hornstullsgallerian" (Har man varit där vet man att det snarare är en uppfräschad och förstorad tunnelbaneuppgång än en galleria.)

Allt som behövs för paketinslagning.
Lacket är överkurs, men lukten gör
susen för julstämningen!

Jag säger bara: paketinslagning?! Vad är det för fel på folk som inte kan slå in sina egna paket, mitt i julrushen? Ser man inte att tio personers kö snabbt utvecklas till det dubbla medan de stackars expediterna krullar snören och tejpar kartonger? Men det är lika mycket butikernas fel som erbjuder den idiotiska tjänsten. Varför inte bara lägga ner en snygg presentkartong och ett band som den lata kunden kan montera ihop hemma? Eller ha stationer vid utgången med ett par olika papper och snören, som leksaksaffärer och ett par andra smarta handlare redan har. I "Hornstullsgallerian" fanns även en paketinslagningstjänst fristående från butikerna där alla kunde köa med sina diverse inköp, även det ett bra initiativ, om än för mig obegripligt. Det går ju på nolltid att slå in paket och blir charmigare än butiksinslagna. Kanske har en så enkel kunskap som att hantera papper och sax gått förlorad? Att stoppa korv och brygga öl i garderoben går bra men inte att lacka en klapp. Tycker folk bara att det är tråkigt kanske? Det får mig att tänka på en artikel i lokaltidningen om ett par killar i 11-12 årsåldern som lagade den mest avancerade mat därhemma och moderns uppgiva citat: "Jag får inte komma in i köket längre, utom till frukost. Att flambera en oxfilé går bra men tydligen är det väldigt komplicerat att sätta ihop en macka."

Bra shoppingkarma

Världens minsta espressobryggare?

Ni vet den där känslan när man vet precis vad man vill ha, men det går inte att uppbåda. Det händer väldigt ofta med klädesplagg men även med inredning och prylar. Man har en bild i huvudet. Har kanske till och med sett grejen ifråga, men när man vill köpa den är den som bortblåst från jordens yta. Jag har i flera år haft två sådana "drömprylar". Inget märkvärdigt. Dels en tidigare nämnd espressobryggare, som inte är en kapselmaskin men ändå inte är stor som ett mindre kärnkraftverk, och gärna med en prislapp på under 5 000… Sedan jag fick min älskade lilla Krupbryggare i 25-årspresent (som var mig trogen i nästan 10 år) verkar denna typ av maskiner helt ha gått ur tiden. Men helt plötsligt dyker den upp, via en länk i ett nyhetsbrev där jag dessutom erbjuds 20 procent rabatt i den aktuella webbutiken (Severin). Idag är den invigd! Tysk kvalitet även denna gång, om än kanske lite plastigare än Krupen. Hela köket luktar varm smurf första bryggomgångarna. Detta är säkert inget för de som är rädda för PVC, BPA och allt vad de heter. Men kaffet blir gott trots att bryggaren matats med halvgammalt pulver jag hittade längst in i kylen. Bra betyg. Jag är mycket nöjd.

Som en snyggare, ramlös dramaten, med rejält fack för småprylar

Den andra svårfunna grejen är en väska. Som jag har googlat efter den, utan framgång. Jag ville ha ett handbagage på hjul. Inte svårt alls, tänker ni. Jo, alltså ingen kabinväska utan som en sportbag, fast med hjul så man kan dra den om det blir tungt. Jag vet, detta finns också men de har alltid en enorm ram längsmed hela långsidan, och oftast utdragbart handtag så att konstruktionen dels blir tung och dels inte går att "knöla ihop" om man nu inte skulle ha så mycket i den. Jag ville ha något utan ram, bara med fyra eller två små hjul på kortsidan. Nu när jag sedan länge gett upp hoppet om att denna typ av väska existerar dyker den plötsligt upp i en rolig prylbutik i Tokyo! Den står som på en liten bricka med fyra hjul men rymmer över 30 liter packning. När den invigdes på hemresan och lassades med taxfreesprit blev den visserligen lite vinglig att köra (och nej, jag hade inte nallat ur flaskorna) men å andra sidan väger den ingenting i sig så den går utmärkt att bära över axeln också om man har bråttom mellan terminalerna. Jag lämnar till japanskkunniga läsare att utröna om den går att köpa på nätet också: http://rainbowspectrum.com Som sagt, de är bra på smarta lösningar i det där landet.

Några Tokyofavoriter

Urskogsliknande Yoyogiparken

Området kring Ueno by night, eller evening snarare

När jag bläddrade i guideboken om Tokyo fick jag intrycket att det finns massor att se och göra men lite man "måste" se och göra. Besöka tempel och trägårdar så klart. Det finns otaliga. Samma sak med museer och shopping. Finns överallt. Take your pick. Vad som däremot inte finns är ett centrum. Det finns minst ett dussintal områden i centrala Tokyo med lite olika karaktär men gott utbud av ovanstående turistförnöjelser i alla, så det bästa tipset är att bo på flera olika ställen för att få en känsla för olika delar av denna megastad.

Listar här några av mina personliga favoriter: Vad gäller tempel är Sensoji i Asakusa väldigt pampigt, speciellt på helgen när det myllrar av folk. Marknadsgatorna runtom är turistiga men väl värda ett besök för souvenir- och presentshopparen. Den häftigaste parken tycker jag var Yoyogi vid Harajuko. Det är som att vara mitt i en tropisk djungel. Finns även en helgedom att kolla på. (Det är skillnad på tempel och helgedomar. Lite oklart vad dock) Uenoparken är praktisk för att den funkar även i dåligt väder. Där finns det enorma nationalmuseet uppdelat på flera byggnader, för den historie- och skulpturintresserade. Vår favorit var vetenskapsmuseet i samma park, med allt från tekniska innovationer till uppstoppade djur, och människans och jordens historia.

...och från Tokyo Skytree i östra Tokyo. Fuji skymtar i fjärran

Härifrån är det inte långt till Ameyokomarknaden som sträcker sig under och mellan tågbroarna söderut från Ueno-stationen. Här säljs diverse krimskrams men det finns också exklusivare butiker. Man kan hitta det mesta helt enkelt. Det finns också en fiskavdelning. Betydligt trevligare än den berömda Tsukijis. Världens största fiskmarknad dit vi gick utan att se så mycket som en fiskfena. En bedrift kan tyckas. Vi kanske var där för sent helt enkelt, men dessutom får man inte som turist gå in på själva marknadsområdet. Finns dock en liten turistmarknad med diverse småaffärer där också.

Två utsikter: Från 48:e våningen i stadshuset i Shinjuko...

För exklusiv shopping (främst kläder, ej fisk) går man till gatan Omote-Sando, men det roligaste här är de tidigare nämnda sidogatorna. Där man bl.a. hittar hummermackorna men också gulliga designbutiker och exklusiva men billiga caféer. För övrigt vet jag inte vem som har spridit ut det här ryktet om att det skulle vara dyrt i Tokyo. Inte för en svensk i alla fall! Den enda aktivitet som var lite dyr var att åka upp i Tokyo Skytree (ca 200 kr). Vill man ha gratis utsikt kan man åka upp i Tokyos stadshus i Sinjuku istället. Lite lägre iofs.

En bra utsiktsaktivitet från marknivå är att ta flodbåten från Asakusa ner till Ginza eller ända bort till stadsdelen Odaiba. Priser runt hundringen och tar från ca 30 minuter upp till en timme. Självklart kan man även köpa sig en öl eller kaffe under turen.

Sedan igår kväll är vi hemma igen. Största chocken är inte mörkret (även i Tokyo går solen ner alltför tidigt, 16.30) eller buffliga gatutrafikanter, utan när man yrvaken sätter sig på en hård och kall toalett. "Va f-n, har Johan glömt fälla ner ringen eller?" Nej det är bara det att man snabbt vänjer sig vid uppvärmda sitsar...