Insändare om ny SL-idioti

För många år sedan skrev jag insändare lite då och då. Nu blir det väl mest att jag klagar på i-landsproblem här på bloggen, om ens det. Men när man för sina surt förvärvade 790 SL-korts-kronor i månaden inte blir insläppt i tunnelbanan när klockan är 2.30 och snön yr som på kalfjället kan sinnet rinna till på den mest beskedliga. För säkerhets skull publicerar jag den här också, om nu inte lokaltidningen eller tunnelbanetidningen (Metro) har den goda smaken att ta in den.

"Jag tillhör den lyckligt lottade skara som bor vid en tunnelbanelinje och jag tillhör också de som alltid har hävdat att t-banan är ett smidigt och säkert sätt att transportera sig, även nattetid. Det är utmärkt att man, åtminstone på helger, kan ta sig hem dygnet runt utan att behöva konsultera någon opålitlig taxi eller vänta på nattbussen i kylan. Men efter en släktmiddag på Brantingsgatan i helgen krackelerade förtroendet. Tunnelbanenedgången var stängd! Där nere rullade tågen på, två minuter till avgång, men dörrarna var låsta. Minus tio grader ute och ca tio minuters promenad till andra ingången. Efter att ha kollat SLs hemsida framstår vidden av katastrofen. Flertalet välbesökta ingångar har börjat stängas nattetid. Närmare bestämt ena ingången vid: Gärdet, Kungsträdgården, Näckrosen, Tekniska högskolan, Ropsten, Hornstull, Hammarbyhöjden, Alvik, Danderyd, Bergshamra, Hökarängen, Vällingby, Hägerstensåsen, Liljeholmen, Skärholmen, Västertorp. De är inte de minst trafikerade stationerna direkt. Ändå skriver SL:

"Vissa av tunnelbanans ingångar ligger i områden där nästan ingen passerar in tidigt på morgonen eller sent på kvällen." De måste skämta. Titta på listan ovan igen. Vid många av stationerna bor det mängder av unga och studenter. Är de inte ute efter 1.30 på helgerna? Kanske känner de sig otrygga i SL-trafiken och har börjat välja andra transportmedel? Men då är väl lösningen mer personal och bättre service, inte tvärtom?

Det är på sina håll en bra bit att gå mellan nergångarna, och sträckorna det rör sig om är inte alltid så roliga att ströva själv mitt i natten. Vare sig man är på väg till eller från t-banan. Vad kan det kosta att hålla dem öppet i några timmar till? Här har vi en växande arbetslöshet och så tar man bort viktiga arbetstillfällen som har en enorm betydelse både för trafikanter och de som kanske får ett första jobb. Vad det innebär i form av ökad brottslighet när SL-resenärer tvingas gå långa omvägar i natten istället för att kunna åka raka vägen hem vet vi inte än. Kanske innebär det "bara" ändrade beteenden där fler lär sig att ta taxi istället för att åka kollektivt. Är det bara jag som tycker det är bra om vi är fler som åker t-bana? SL verkar i alla fall inte hålla med mig."

Reseåret 2015

Solnedgång från stranden på södra Koh Tao

Reseåret 2015 blev lite bakvänt då de flesta resorna faktiskt gick från Lettland till Sverige! Nåja, vi började i alla fall med vinterklassikern Stockholm-Bangkok i januari. Helt ok men det finns i mitt tycke betydligt trevligare storstäder och är man i Thailand ska man till öarna, ju längre bort desto bättre. Nu tog vi oss "bara" till Koh Tao. Danskarnas motsvarighet till den svenskockuperade thailändska västkusten.

För mig började sedan ett halvårs Rigavistelse sista april, och för Johan redan sista februari. Det är knappt man kan kalla det utomlands. Att pendla Riga-Stockholm tog 3-4 timmar, dörr till dörr. Betydligt smidigare än om man hade flyttat till t.ex. Göteborg. Fyra dagliga flighter med Air Baltic, och så alla flyg med SAS och Norwegian på det. Från 199 kr och uppåt.

Höstutsikt från lägenheten i Riga,
på 19:e våningen i Panorama Plaza

Vilnius dräller av kyrkor.
Här den närmast hotellet

Den dåliga sommaren kändes inte av. Rigavädret är nära nog identiskt med Stockholmsvädret men på vintern sticker temperaturen iväg nedåt i jämförelse och på sommaren uppåt. På hela augusti gick den knappt under 25-30, och första veckan i juli hade jag dessutom garderat mig med en vecka i värmeböljans Milano, och turkosskiftande bad i Ligurien. Sommaren förlängdes sedan med en långhelg i Cannes i oktober. Med nöd och näppe missade jag katastrofala skyfall dagarna innan. Bankomaterna ur funktion och Medelhavet mer än lovligt grumligt. Pizzorna och champagnen fick betalas kontant.

Flanörer i sommarvarmt Minsk

Men framförallt gick resorna österut. Två nya östeuropeiska länder kan nu bockas av: Litauen och Vitryssland. Båda mycket positiva överraskningar. Samt en avstickare med flyg till Warszawa. Riga må vara billigt och trevligt även om servicen och maten ibland lämnar övrigt att önska. Men ju längre söderut man begav sig desto billigare blev det, och inte bara det. Maten blev bättre och bättre och folk trevligare och trevligare. Från småmys i otroligt vackra Vilnius fyra timmar söderut med buss till översvallande vänlighet på knackig engelska i stalinistiska Minsk fyra timmar till över hårdbevakad gräns.

Utsikten från vårt hotellrum i Warszawa

Och i Warszawa blev vi bjuda på vodkashots, en måndagkväll, och åt tidernas bästa anka och rådjur. Jag har alltid varit lite skeptisk till Östeuropa, tills jag nu flyttade dit en sväng. Ryssland kan absolut vara deprimerande men Vitryssland och Polen är en helt annan grej. Och visumproceduren var betydligt smidigare. Helt klart värt sina 60 euro. Dem tjänar man lätt in på en helg med vitryska krogpriser!

På flodutflykt i Tokyo

I november fortsatte vi ännu längre österut med 12 dagar i Tokyo. Ett land vi till skillnad från våra östeuropeiska grannar inte har några som helst kulturella eller historiska gemensamma nämnare med. Här är allt i miniformat och allt låter som glassbilen, inklusive bankomaterna. Lustiga trudelutter och tecknade figurer överallt. Som att leva i en serietidning. Det är inte kliniskt rent men prydligt och välordnat, och alla är extremt vänliga och hjälpsamma, men sushin är i ärlighetens namn bättre här hemma.

Santa Margherita Ligure by night

Uteservering, Cannes, oktober. Tre rätter 16 euro

Julgnäll över hipsters som inte kan slå in sina egna klappar

Nu är den stora julklappsjakten över för denna gång, till de flestas lättnad. Jag försöker ofta undvika det hela med olika metoder så som nätshopping eller "börja i oktober" men sen står man där ändå dan före dan bland alla andra stirriga stockholmare som går fram som ångvältar med sina fullproppade kassar. Borde det inte ha lugnat ner sig i affärerna på självaste dan innan julafton? Nej, tydligen inte. Och inte nog med allmän trängsel. Jag upptäckte ett nytt störningsmoment. Det har säkert funnits där tidigare men inte drabbat mig som det nu gjorde i två butiker på raken i "Hornstullsgallerian" (Har man varit där vet man att det snarare är en uppfräschad och förstorad tunnelbaneuppgång än en galleria.)

Allt som behövs för paketinslagning.
Lacket är överkurs, men lukten gör
susen för julstämningen!

Jag säger bara: paketinslagning?! Vad är det för fel på folk som inte kan slå in sina egna paket, mitt i julrushen? Ser man inte att tio personers kö snabbt utvecklas till det dubbla medan de stackars expediterna krullar snören och tejpar kartonger? Men det är lika mycket butikernas fel som erbjuder den idiotiska tjänsten. Varför inte bara lägga ner en snygg presentkartong och ett band som den lata kunden kan montera ihop hemma? Eller ha stationer vid utgången med ett par olika papper och snören, som leksaksaffärer och ett par andra smarta handlare redan har. I "Hornstullsgallerian" fanns även en paketinslagningstjänst fristående från butikerna där alla kunde köa med sina diverse inköp, även det ett bra initiativ, om än för mig obegripligt. Det går ju på nolltid att slå in paket och blir charmigare än butiksinslagna. Kanske har en så enkel kunskap som att hantera papper och sax gått förlorad? Att stoppa korv och brygga öl i garderoben går bra men inte att lacka en klapp. Tycker folk bara att det är tråkigt kanske? Det får mig att tänka på en artikel i lokaltidningen om ett par killar i 11-12 årsåldern som lagade den mest avancerade mat därhemma och moderns uppgiva citat: "Jag får inte komma in i köket längre, utom till frukost. Att flambera en oxfilé går bra men tydligen är det väldigt komplicerat att sätta ihop en macka."

Bra shoppingkarma

Världens minsta espressobryggare?

Ni vet den där känslan när man vet precis vad man vill ha, men det går inte att uppbåda. Det händer väldigt ofta med klädesplagg men även med inredning och prylar. Man har en bild i huvudet. Har kanske till och med sett grejen ifråga, men när man vill köpa den är den som bortblåst från jordens yta. Jag har i flera år haft två sådana "drömprylar". Inget märkvärdigt. Dels en tidigare nämnd espressobryggare, som inte är en kapselmaskin men ändå inte är stor som ett mindre kärnkraftverk, och gärna med en prislapp på under 5 000… Sedan jag fick min älskade lilla Krupbryggare i 25-årspresent (som var mig trogen i nästan 10 år) verkar denna typ av maskiner helt ha gått ur tiden. Men helt plötsligt dyker den upp, via en länk i ett nyhetsbrev där jag dessutom erbjuds 20 procent rabatt i den aktuella webbutiken (Severin). Idag är den invigd! Tysk kvalitet även denna gång, om än kanske lite plastigare än Krupen. Hela köket luktar varm smurf första bryggomgångarna. Detta är säkert inget för de som är rädda för PVC, BPA och allt vad de heter. Men kaffet blir gott trots att bryggaren matats med halvgammalt pulver jag hittade längst in i kylen. Bra betyg. Jag är mycket nöjd.

Som en snyggare, ramlös dramaten, med rejält fack för småprylar

Den andra svårfunna grejen är en väska. Som jag har googlat efter den, utan framgång. Jag ville ha ett handbagage på hjul. Inte svårt alls, tänker ni. Jo, alltså ingen kabinväska utan som en sportbag, fast med hjul så man kan dra den om det blir tungt. Jag vet, detta finns också men de har alltid en enorm ram längsmed hela långsidan, och oftast utdragbart handtag så att konstruktionen dels blir tung och dels inte går att "knöla ihop" om man nu inte skulle ha så mycket i den. Jag ville ha något utan ram, bara med fyra eller två små hjul på kortsidan. Nu när jag sedan länge gett upp hoppet om att denna typ av väska existerar dyker den plötsligt upp i en rolig prylbutik i Tokyo! Den står som på en liten bricka med fyra hjul men rymmer över 30 liter packning. När den invigdes på hemresan och lassades med taxfreesprit blev den visserligen lite vinglig att köra (och nej, jag hade inte nallat ur flaskorna) men å andra sidan väger den ingenting i sig så den går utmärkt att bära över axeln också om man har bråttom mellan terminalerna. Jag lämnar till japanskkunniga läsare att utröna om den går att köpa på nätet också: http://rainbowspectrum.com Som sagt, de är bra på smarta lösningar i det där landet.

Några Tokyofavoriter

Urskogsliknande Yoyogiparken

Området kring Ueno by night, eller evening snarare

När jag bläddrade i guideboken om Tokyo fick jag intrycket att det finns massor att se och göra men lite man "måste" se och göra. Besöka tempel och trägårdar så klart. Det finns otaliga. Samma sak med museer och shopping. Finns överallt. Take your pick. Vad som däremot inte finns är ett centrum. Det finns minst ett dussintal områden i centrala Tokyo med lite olika karaktär men gott utbud av ovanstående turistförnöjelser i alla, så det bästa tipset är att bo på flera olika ställen för att få en känsla för olika delar av denna megastad.

Listar här några av mina personliga favoriter: Vad gäller tempel är Sensoji i Asakusa väldigt pampigt, speciellt på helgen när det myllrar av folk. Marknadsgatorna runtom är turistiga men väl värda ett besök för souvenir- och presentshopparen. Den häftigaste parken tycker jag var Yoyogi vid Harajuko. Det är som att vara mitt i en tropisk djungel. Finns även en helgedom att kolla på. (Det är skillnad på tempel och helgedomar. Lite oklart vad dock) Uenoparken är praktisk för att den funkar även i dåligt väder. Där finns det enorma nationalmuseet uppdelat på flera byggnader, för den historie- och skulpturintresserade. Vår favorit var vetenskapsmuseet i samma park, med allt från tekniska innovationer till uppstoppade djur, och människans och jordens historia.

...och från Tokyo Skytree i östra Tokyo. Fuji skymtar i fjärran

Härifrån är det inte långt till Ameyokomarknaden som sträcker sig under och mellan tågbroarna söderut från Ueno-stationen. Här säljs diverse krimskrams men det finns också exklusivare butiker. Man kan hitta det mesta helt enkelt. Det finns också en fiskavdelning. Betydligt trevligare än den berömda Tsukijis. Världens största fiskmarknad dit vi gick utan att se så mycket som en fiskfena. En bedrift kan tyckas. Vi kanske var där för sent helt enkelt, men dessutom får man inte som turist gå in på själva marknadsområdet. Finns dock en liten turistmarknad med diverse småaffärer där också.

Två utsikter: Från 48:e våningen i stadshuset i Shinjuko...

För exklusiv shopping (främst kläder, ej fisk) går man till gatan Omote-Sando, men det roligaste här är de tidigare nämnda sidogatorna. Där man bl.a. hittar hummermackorna men också gulliga designbutiker och exklusiva men billiga caféer. För övrigt vet jag inte vem som har spridit ut det här ryktet om att det skulle vara dyrt i Tokyo. Inte för en svensk i alla fall! Den enda aktivitet som var lite dyr var att åka upp i Tokyo Skytree (ca 200 kr). Vill man ha gratis utsikt kan man åka upp i Tokyos stadshus i Sinjuku istället. Lite lägre iofs.

En bra utsiktsaktivitet från marknivå är att ta flodbåten från Asakusa ner till Ginza eller ända bort till stadsdelen Odaiba. Priser runt hundringen och tar från ca 30 minuter upp till en timme. Självklart kan man även köpa sig en öl eller kaffe under turen.

Sedan igår kväll är vi hemma igen. Största chocken är inte mörkret (även i Tokyo går solen ner alltför tidigt, 16.30) eller buffliga gatutrafikanter, utan när man yrvaken sätter sig på en hård och kall toalett. "Va f-n, har Johan glömt fälla ner ringen eller?" Nej det är bara det att man snabbt vänjer sig vid uppvärmda sitsar...

Tempel och trängsel i sol och i regn

Vi har nu lämnat Shibuyas och Ikebukuros storslagna skyskrapor och stundtals hysteriska neonljus bakom oss för betydligt enklare kvarter i Iriya, nära den historiska stadsdelen Asakusa. Detta är gamla arbetarkvarter och många av minihusen har sett sina bästa dagar. Ändå är de smala gränderna lika rena som om man befann sig i någons vardagsrum, och att gatan kantas av blomkrukor bidrar till hemmakänslan. En praktisk detalj är att bakgatorna saknar vanliga trottoarer, istället markerar streck gång- respektive körbana. Lättstädat och lättpromenerat.
I söndags promenerade vi till det närbelägna Sensojitemplet och förundrades över folkmassorna, i och vid tempelområdet och på de omgivande marknadsgatorna. De är mästare på att "trängas" här. Aldrig något stök och bök. Aldrig att man får en armbåge i sidan eller liknande. Ficktjuvar behöver man inte heller vara överdrivet orolig för. Ibland kommer en cykel farande mitt i allt men svänger undan för gående lika smidigt som en vessla. Barnvagnar har jag inte sett röken av. Barn bärs eller går. Mycket utrymmesbesparande!
I rulltrappor och trappor gäller strikt vänstertrafik. Detta är även skyltat och ofta kompletteras det hela med vithandskad, uniformerad personal som pekar ut hur, vart och när man ska gå.

Rökelsen ligger tung över söndagseftermiddagens tempelbesökare

Gatorna vid templet. Fulla av minimala hus, affärer och snabbmatsställen

En jättelik Buddha är en av sevärdheterna i Kamakura

Vi har haft varierande tur med vädret här. Igår gjorde vi en utflykt till kuststaden Kamakura med ett par tokyoboende vänner. Möttes av duggregn och gråtunga skyar, men vi hade ändå inte väntat oss något badväder. Stilla havet är dåligt på att värma upp sig på dessa breddgrader, ens på sommaren. Men några tappra vindsurfare i våtdräkt såg vi ändå.

Idag promenerade vi runt hela kejserliga palatsets ägor i strålande sol och 20 grader. Ville egentligen gå igenom det hela men dagen till ära var ägorna stängda så vi var ett gäng förvirrade turister som gjorde yttervarvet istället. Stannade, hummade och lade huvudet på sned vid varje stängd bro över vallgraven som omger palatsområdet och dess trädgårdar. Det hela var imponerande även från utsidan så vi klagar inte. Som ett medeltida fort med sina höga murar och breda vallgravar. En skarp kontrast till de kringliggande skyskraporna.

Ny utsikt i Tokyo

Utsikten från dagens hotellrum på 16:e våningen

Nu har vi snart betat av hela västra Tokyo. Efter fem nätter i Shibuya har vi nu rört oss norrut till lyxiga hotell Metropolitan i "förorten" Ikebukuro.

Lagom befolkad gågata mellan Shibuya och den stora
shoppinggatan Omote-Sando. Helt otroligt hur små vissa
av husen på dessa gulliga bakgator är. Ändå rymmer de
affärer, restauranger, caféer, bostäder med mera.

Anledningen till detta är att det är mer eller mindre omöjligt att få ett rum i Tokyo en lördag i november, speciellt som det är någon typ av långhelg denna vecka. Detta var (nästan) det enda

Minihusen har ofta mycket personlig design.
Här ståtar märket Woolrich med en rutig fasad.

som fanns kvar, men vi klagar inte. Imorgon byter vi till billigare boende igen, i nordöstra Tokyo, Ueno.
Vi har äntligen lärt oss (nåja) att behärska t-banesystemet här nu.

Idag har vi besökt en japansk mataffär där man bland
annat kan hitta meloner för 700 kr... Men då är de också
väldigt snyggt förpackade!

Det är som vanligt i en ny stad ganska så förvirrande, minst sagt. Det värsta är att hitta ut. Som tur är står all information på engelska så det är inte fullt lika komplicerat som jag trodde det skulle vara. En annan positiv överraskning är trängseln. Jag hade en bild av att det skulle vara totalt kaos överallt i den här stan men det finns mängder av helt folktomma gator och där det är folk är det ändå aldrig värre än en eftermiddag på Drottninggatan.