Framme i vänliga och praktiska Tokyo

Shibuya crossing, välbesökt övergångsställe
fem minuter från vårt hotell

Japan är ett land fullt av smarta lösningar. Den första redan på flygplatstoan. Vissa av båsen är utrustade med "barnhållare". En ställning på väggen där ett mindre barn kan placeras medan

Den snälla servitrisen hjälper oss med stekandet

mamma eller pappa uträttar sina behov. Hur gör man utan dessa slår det mig? Svenska spädbarnsföräldrar kanske inte går på toa helt enkelt. Även för väskor och jackor får

Ingången till den tropiskt grönskande Yoyogiparken

man en speciell behållare när man går på café eller restaurang. En liten låda bredvid bordet där attiraljer kan läggas. Och paraplyer lämnas antingen i ett ställ vid dörren eller så finns det en apparat som plastar in dem så man slipper gå och droppa inomhus. Var sak på sin plats. Prydligt och praktiskt, som det mesta här, och hygieniskt. Var och varannan person har munskydd och all offentlig personal, t.ex. busschaufförer, har vita handskar. Sen har också nästan alla toaletter sån där inbyggt duschfunktion, som jag inte har vågat prova. Jag är glad om jag lyckas spola.
Inovativa matställen finns det också gott om. Vi har bl.a. varit på ett ställe där borden bestod av stekhällar, förutom smala kanter för tallrikarna, där man tillagade maten själv. Problemet var bara att menyerna envisades med att smälta i kanterna då de var för stora för att hålla borta från stekytan, samt att vi fortfarande luktar stekos, men gott och roligt var det. Har även provat på snabbmat i form av sushi på stående fot. Man beställer vid en bardisk där kocken la upp de färska bitarna framför en vartefter de blev klara och man serverade sig grönt te direkt från en kran vid varje ståplats. Och idag åt vi hummermacka för 70 spänn. Fluffigt vitt bröd fyllt med generöst med hummerbitar, lite majonnäs och salladskrydda, från välbesökt gatukök med charmiga små sittplatser utanför.
Detta är bara en bråkdel av alla konstigheter i Tokyo. Än så länge har vi mest rört oss i närområdet där vi bor nu: Shibuya. Ett trendig område med mycket shopping och coola ställen. Det där med höst har vi inte upplevt så mycket. De flesta träd är fortfarande tropiskt knallgröna och temperaturen ligger strax under 20 grader.

Packning pågår, igen

Knappt har man landat förrän det ska ut och flängas igen. Vi tänkte att det är lika bra att ta lite semester i november, innan man är inne i ekorrhjulet igen. Johan röstade för Japan och jag är ju aldrig sen att acceptera resor till konstiga länder långt bort. Speciellt inte som SAS hade rea och vi fick returbiljetterna för 4000 kr styck. Sen läste jag på, och tydligen är den allmänna uppfattningen att Japan ska besökas i just november, om inte i april när körsbären blommar. Det är efter deras regnperiod och innan kylan kan slå till. Och så förhoppningsvis fina höstfärger på det. Vi förlänger hösten genom att resa dit kan man säga.
Efter sex månader av budgetflyg och max åtta kilo handbagage eller vad de nu har på Ryan, Norwegian och Air Baltic är det LYX att få checka in varsin resväska a 20 kg. Jag packar för fullt. Har ingen aning om vad man har på sig i Tokyo (där vi mest ska vara) men man lär sticka ut som en finne på näsan oavsett, så satsar på helt, rent och bekvämt. Temperaturen ligger mellan 10 och 20 grader enligt min väderapp, så lite behagligare än här. Enda kruxet kan vara att hotellrummen är för små för att få plats med väskorna. Detta är ett återkommande klagomål på tripadvisor o.dyl. Jag minns bara hur det var i Hong Kong. Där kunde man inte ens fälla upp en liten väska. Å andra sidan hoppas jag att recensionerna är skrivna av bortskämda amerikaner. Återkommer med rapport, om wifi och min nya lur är med oss.
Apropå trängsel kan jag dela med mig av hur det såg ut utanför nya Mall of Scandinavia i Solna i torsdags en knapp timme efter öppning. 20 000 pers släppte de in tydligen. Men jag tror inta alla som ville kom in. Vi gav upp köandet och smet in via garaget. Vilken hysteri, men det gick ändå ganska städat till. Lite av en folkfest, och säkert bra övning inför Tokyos gatuliv!

Soppkök på Brännkyrkagatan

En pelargon som hade lite väl roligt på balkongen och fick
tvåfärgade blommor: mörkrosa och ljusrosa. Aldrig sett något liknande

Hemma igen! Hur känns det? är den ständiga frågan. Bra fråga, men klart är i alla fall att det finns några tydliga fördelar med Stockholmslivet. Att vara hemma i sin egen lägenhet så klart och få packa upp alla tillhörigheter från källaren. De verkar ha klarat sig bra, och likaså blommorna som nu flyttat in från sommarsemester på balkongen. Skönt också att vid behov ha en tunnelbana som går var femte eller i värsta fall tionde minut, istället för Rigabussarna med sina bingoliknande tidtabeller. Fanns inte två avgångar med jämna mellanrum. Ibland var det 3 minuter mellan bussarna och ibland 43, eller 17. Dock gick de alltid i tid eller lite innan. Sen försöker jag förtränga att alla Stockholmsbussar har bytt rutt och att alla nu verkar gå till Hornsberg. Ingen aning om vad man ska göra om man ska någon annan stans. Man tar t-banan tror jag!

Sen har vi så klart det där med svensk mat. Vi har frossat i falukorv, köttbullar men framförallt hårdost här hemma. Hushållsostar, gräddostar och prästostar hetsäts och sköljs ner med vårt kristallklara kranvatten. Vilken lyx! För att inte övergången ska bli för brysk för magar och plånböcker hade vi en liten fest med ryskt tema här hemma i lördags. Det enda ryska var egentligen all vodka vi köpt med oss från Riga samt hembakat grovt bröd och hemlagad borsjtj, den traditionella rödbetssoppan. Jag är egentligen inte alls någon soppmänniska privat men gillar att ta fram min stora 10-literskastrull och plåga gäster med flytande föda i plastkoppar. Passar på att dela med mig av receptet, som är en mix av diverse borsjtj-recept jag hittade på nätet, så det verkar gå att variera i oändlighet men rödbetor, vitkål och lök är viktigt. Detta blir alltså en STOR sats, men det hela ska tydligen gå att frysa in också.

Borsjtj-lagning pågår

Ca 1 kg färska rödbetor

¼ vitkålshuvud

4 lökar

4 vitlöksklyftor

2 stora potatisar

1 stor palsternacka (och/eller morötter)

En bit rotselleri

Allt ovan skalas och strimlas i valfritt stora bitar (ju större desto länge kan/måste de kokas) och steks sedan några minuter i margarin eller olja, utan att de får färg. Salta och peppra under tiden. Just de här stora mängderna får man steka i flera omgångar.

Sen ner i gryta och på med vatten så det täcker, drygt tre liter och MINST en buljongtärning per 0,5 liter. Rotsaker formligen äter ju salt så två extra buljongtärningar är att rekommendera. Häll i en matsked vinäger per liter vatten och smaksätt gärna med sambal oelek eller liknande.

Detta får sedan puttra tills alla grönsaker är lagom mjuka. Det tog typ en timme på min långsamma spis. Ett måste är att servera med en klick matlagningsyoghurt eller gräddfil i varje portion. Jag hittade något som passande nog hette rysk yoghurt och var väldigt gott.

Fem skäl att resa till Lettland - Nr 1: Husen!

Vacker, välputsad jugendfasad mitt i stan vid Brivibas iela

Grånade damer på hårt trafikerade Brivibas iela

Som jag kommer att sakna dem. Nu kanske inte alla delar min besatthet av slitna miljöer. Jag fastnar alltid mitt emot Gröndal under mina Reimersholmspromenader och står och beundrar de övergivna industrierna där på andra sidan vattnet. Här i Lettland är sådana miljöer vardagsmat. Det är nästan ett understatement att kalla dem vardagsmat. De bara är, överallt, dessa enorma industrier och andra fallfärdiga kvarter. Vissa fortfarande i bruk, andra kilometerlånga mastodontbyggen med krossade fönster men ännu stolta skorstenar. Och sen har vi de underbara trähusen. Ibland mindre stugor men ofta herrgårdsliknande byggnader eller "spökhus" med tinnar och torn. Och man behöver inte gilla det slitna för att uppskatta Rigas byggnader. Här finns alla varianter. Nära nog varenda arkitektonisk stil från 1400-talet och framåt verkar finnas representerad, vemodigt flagnande, nödtorftigt lagad eller totalt nyrenoverad. Vissa av de vackra jugendfasaderna är gråa av tidens tand men på andra lyser de fantasifulla stuckaturerna som nyblekta leenden. Det råder inte heller någon brist på skyskrapor eller modernistiska skapelser i stål och betong mitt bland det gamla med sina välarbetade detaljer.

Slitet och vackert trähus mitt i botaniska trädgården. Det verkade faktiskt som om någon bodde här

Ett av mina favorithus i grannskapet. Underbara trädetaljer. Till exempel snidat monogram på ytterdörren.
Tyvärr ligger det stackars huset numera nästan under en hårt trafikerad bro och mitt emot en bilskrot

Fem skäl att resa till Lettland - Nr 2: "Vad händer här"-faktorn

Vackert trähus där en fjärdedel har blivit ommålad

Bland det roligaste med att bo här är alla lustiga små detaljer i vardagen. Det pågår alltid något projekt. Någon bygger ett hus, slutar bygga, gräver en grop, matar en katt. Det som är ett rivningsobjekt ena dagen kan vara en trendig butik nästa dag. Eller sexshop ena dagen och världens sämsta indiska restaurang nästa (som Taj Mahal där vi till och finns avbildade på deras tripadvisor. Tro inte på recensionerna. Stället suger, men ägarna var hemskt trevliga).

Vissa aktiviteter är vanligare här än där hemma. Att elda fuktiga löv är poppis så här års. Röken ligger som en tjock dimma över nejden. Tvätta bilar och kratta är andra höjdare. Husen må vara sneda och trädgården rätt vildvuxen, men krattningen är viktig.

Vid vårt hus finns en obegriplig damm. Livsfarlig utan belysning eller stängsel
Men änderna gillar den. De har till och med en egen trappa!

När resurser finns tar man omsorgsfullt hand om de sneda husen. Ibland blir bara ena halvan fixad men det är alltid nåt. Ibland undrar man om rucklen verkligen är bebodda, men det hänger alltid spetsgardiner i fönstren. Skrytbyggen som vårt grannhus kan dock avstanna på obestämd tid. Den öde tomten där en fjärde skrapa skulle ha byggts vaktas av en uttråkad schäfer och övervakningskameror. Just kameror finns lite här och var. Säkerhet och kontroll är viktigt, i vissa fall. På helgerna står ständigt en vakt vid vår lilla närbutik. Bussbiljettkontrollerna är frekventa och noggranna. Det är ingen som plankar här. Samtidigt knatar folk över tågspåren med större nonchalans än över gatan och trottoarerna är som en smärre hinderbana och ligger ofta i mörker. Livet är lite mer intressant helt enkelt.

Även andra skyskrapor än "våra" är under uppbyggnad, dessa sedan 2007 tydligen.
Men Swedbanks huvudkontor i förgrunden är bebott.

Fem skäl att resa till Lettland - Nr 3: Priserna

Vårt närmaste hotell: Fyrstjärnigt för runt 400/natt.
Rätt bra restaurang har de också med varmrätter runt 10 euro

Lettland är inte det billigaste av de Östeuropeiska länderna men kommer man direkt från Sverige blir man mycket glatt överraskad, speciellt som turist. Alla turistaktiviteter är mycket överkomliga. Flyget hit behöver inte kosta mer än 200 kr enkel med Norwegian. Hotell är inte heller någon dyr affär, men det finns så klart alla prisklasser. Taxi är mindre än halva priset mot hemma, i den mån man behöver det, vilket man knappast gör om man bor mitt i stan. Buss eller spårvagn kostar en dryg euro för en resa om man förköper biljetter i "pressbyrån" (Narvesen heter den här). Tågen kostar max några euro och är utmärkta om man vill komma ut en bit från Riga. Trots sitt antika yttre är de fräscha inuti. Passa på att ta en kaffe och pirog på stationen! Långfärdsbussarna är toppmoderna och för runt 15 euro kommer man ända till Tallinn eller Vilnius. Vill man bara stanna i Riga är det inga problem att förlusta sig med mat och dryck för en spottstyver.

Centralmarknaden med tveksamt roliga råvaror inne
men bistra ryssar med hemplockade grönsaker utanför

Shopping då? Nja, alla de internationella kedjorna återfinns i galleriorna här. (Det mesta är i gallerior. "På gatan" ligger mest souveniraffärer och dylikt.) Priserna är med andra ord också ganska internationella men visst kan man göra fynd. Speciellt om man söker sig lite utanför centrum eller till marknaderna där härdade säljare står utomhus året runt och säljer allt från hemplockade bär till täckjackor. Köp fina bärnstenssmycket, hemstickade sockor och andra bra presenter här istället för i turistaffärerna i gamla stan. 

Fem skäl att resa till Lettland - Nr 4: Naturen

Oändliga tallskogar, här i Rigaförorten Priedaine

Svenskar må vara ett naturälskande folk men letterna är nog snäppet "värre". Som nämnts har de dille på att plocka allt naturen bjuder. Frågan på kontoret på måndagen är inte "Var du på krogen nåt i helgen då?" utan "Har du plockat nån svamp?"

En annan vanlig naturtyp: strand. Här i Ventspils

Anlagd sjö i idylliska rhododendronparken strax utanför Riga

Naturen här är vidsträckt, obefolkad och till stora delar oåtkomlig, utan en bra bil. På en fest härom helgen pratade jag med några unga letter om någon utflykt de gjort. "Kan man åka buss dit?" dristade jag mig att fråga. De tittar på mig som om jag frågat om man kan ta hiss upp på Mount Everest. "Nej, i så fall skulle det ju komma massa folk dit." Deras ansikten förvrids i avsmak av blotta tanken på detta. En natur besudlad av folk, kanske till och med turister. Hemska tanke. "Men kan man ta båt då?" försöker jag. Jag tänker mig en fin seglats runt den vackra lettiska kusten men kommer på i samma stund jag uttalar det att det är en galen tanke. Med tanke på Rigabuktens beskaffenhet skulle man gå på grund en mil från kusten typ. De lettiska ungdomarna som vid det här laget måste tro att jag är helt kocko bäng informerar mig om att de enda kommersiella hamnarna finns i Riga och Ventspils. (Som tur är, så vi inte invaderas av galna svenskar i båt, är den outtalade tanken.)

Så vill man se orörd natur är det bara att ta med bilen hit, gärna terränggående. Men man ska nog inte förvänta sig någon turistinfrastruktur, gulliga kaféer, fina informationstavlor och dylikt. Sen finns det ju mycket lättillgänglig natur också. Bara parkerna mitt i stan med sin blomsterprakt, och de frodiga trädgårdarna. På nära pendeltågsavstånd finns en handfull nationalparker, mest på temat sandjord och tall. Och det är inte direkt någon trängsel i skogarna nära Riga heller. De flesta åker ut till sina landställen och trängs inte gärna med "pöbeln" i förorterna.