Sitter på Babylon vid Björns trädgård och dricker
eftermiddagsvin. Försöker ta vara på det sista av höstsolen, som för övrigt
skiner desto generösare över trapporna ner mot parken framför oss. Där sitter
ett gäng tveksamma existenser med betydligt billigare dricka i handen. Vi med
90-kronor-glaset-vin är instruerade att av utskänkningstillståndsskäl hålla oss
på en smal remsa stenbelagd uteservering i halvskugga. Vi lyder så klart. Vill
ju inte att Babylon ska bli av med tillståndet. Det vore katastrof.
Genom parken kommer ett litet gäng ungdomar som ser ut att
komma direkt från Harvard eller liknande. Välsittande dufflar, nystrukna
skjortor, välkammade. Säkert uppvuxna i någon exklusiv paradvåning vid
Nytorget. De får syn på en trampbil modell större (antagligen tillhörande
skolan som ligger vid Björns trädgård) som de med vissa svårigheter manövrerar
på de höstleriga vägarna. Alkisarna på trappen blir inspirerade. En av dem, en
medelålders man med rastaflätor, lägger beslag på den andra trampbilen och ett
vänskapligt race tar sin början, under mycket munterhet och påhejningar från
båda lagen. Efter ett tag återvänder rastamannen till sina polare som segrare. Helyllepojkarna
vänder hemåt.
Bilar, lekar och sport verkar höra till sånt som sammanför
alla män, oberoende av ålder, klass och språk. Det påminner mig om när jag tidigare
i år såg en bedagad Hammarbysupporter samtala med en yngre dito och hans lille
son på pendeltåget. Vad tycker du om arenaflytten? Ska du gå på matchen? Ska
grabben med? etc. Som vilka gamla polare som helst.