Bara på Söder?

Sitter på Babylon vid Björns trädgård och dricker eftermiddagsvin. Försöker ta vara på det sista av höstsolen, som för övrigt skiner desto generösare över trapporna ner mot parken framför oss. Där sitter ett gäng tveksamma existenser med betydligt billigare dricka i handen. Vi med 90-kronor-glaset-vin är instruerade att av utskänkningstillståndsskäl hålla oss på en smal remsa stenbelagd uteservering i halvskugga. Vi lyder så klart. Vill ju inte att Babylon ska bli av med tillståndet. Det vore katastrof.

Genom parken kommer ett litet gäng ungdomar som ser ut att komma direkt från Harvard eller liknande. Välsittande dufflar, nystrukna skjortor, välkammade. Säkert uppvuxna i någon exklusiv paradvåning vid Nytorget. De får syn på en trampbil modell större (antagligen tillhörande skolan som ligger vid Björns trädgård) som de med vissa svårigheter manövrerar på de höstleriga vägarna. Alkisarna på trappen blir inspirerade. En av dem, en medelålders man med rastaflätor, lägger beslag på den andra trampbilen och ett vänskapligt race tar sin början, under mycket munterhet och påhejningar från båda lagen. Efter ett tag återvänder rastamannen till sina polare som segrare. Helyllepojkarna vänder hemåt.

Bilar, lekar och sport verkar höra till sånt som sammanför alla män, oberoende av ålder, klass och språk. Det påminner mig om när jag tidigare i år såg en bedagad Hammarbysupporter samtala med en yngre dito och hans lille son på pendeltåget. Vad tycker du om arenaflytten? Ska du gå på matchen? Ska grabben med? etc. Som vilka gamla polare som helst. 

Dagens visdomsord från Nicolebloggen

Harmonisk oas i konfliktfylld stad

Anlände i eftermiddags till flygplatsen i Tel Aviv efter en mycket tidig och ganska lång resa via Wien. Möttes av den perfekt temperaturen, 23,5 grader, växlande molnighet, och en mycket pratglad chaufför som när vi inte tillräckligt snabbt lydde hans uppmaning att ställa frågor körde en självgående guidning hela vägen till Jerusalem. Liksom de flesta israeler ondgjorde han sig över de ortodoxa judarna, deras oförmåga att arbeta och desto större förmåga att producera barn. Detta verkar vara den dominerande inrikeskonflikten nu när självmordsbombarna i stor utstäckning tröttnat på att spränga sig själva med omgivning i luften. Över huvud taget är det mycket mer konflikter, motsättningar och segregering här i Jerusalem än i Tel Aviv. Det är som två helt olika länder, en dryg timmes bilresa från varandra.

Exotismfaktorn är så klart mycket högre här i Jerusalem. Överallt dessa korkskruvs- och hattprydda män, kvinnorna i sina långa kjolar, muslimska kvinnor med sjal och över alla ljuder regelbundet minaretutropen. Kyrkor saknas inte heller. Vi bor mitt emellan den judiska och den palestinska delen av staden på otroligt vackra American Colony Hotel. En historisk sandstensbyggnad dit kristna amerikaner flyttade in på 1800-talet. De fick sedermera sällskap av ett gäng svenskar, som de tydligen utnyttjade rätt hårt som gratis arbetskraft. Nu är stämningen desto skönare. Ljuvlig grönska och blomdoft omger oss. Frukosten intas exempelvis under ett limeträd på någon av innergårdarna, och blir det tid över ska jag ta mig en simtur i den uppvärmda utomhuspoolen.

Hösten kommer fort



Det är otroligt att man efter 37 år i Sverige, med vissa avbrott, ändå aldrig riktigt vänjer sig vid årstidernas växlingar. Jag älskar årstiderna. Det är som trolleri varje år. Kolmörkt, och sen ljust nästan dygnet runt. Löven som kommer och går. Alla dessa lövlösa månader och sen poff är det knallgrönt, sen lite höstfyrverkeri och poff så är de borta igen. Då är det skönt att omge sig med pelargoner. De ger liksom aldrig upp utan blommar oförtrutet nästan året om. Dessutom stormtrivs de av någon outgrundlig anledning på min skuggiga, kalla balkong. Jämför bilderna till vänster. Det är mindre än en vecka mellan dem. Lönnlöven är borta men blommorna består. Innan någon vän av ordning anmäler mig till blomvårdsnämden ska jag passa på att säga att de flesta balkongblommor sedan länge flyttat in med tanke på nattfrostrisk. Det är bara de här stackarana som inte fick plats.

Nu är det lagom med en avstickare till varmare breddgrader så passande nog åker jag snart på en kortare jobbresa till Israel. Måste bara köpa en ny resväska först. Den gamla vågar jag inte använda på grund av vägglusrisk. De där jäkla betten klar fortfarande kan jag säga, efter nästan fyra veckor. Så det där vill man inte vara med om igen.

Äntligen hemma

Min 1,20-säng ser väldigt smal ut efter de amerikanska motellens "queen- och king size beds". Jag tror inte det finns sängar som är smalare än 160 cm i USA. Å andra sidan hoppas jag få slippa bed bugs här hemma... Blev svårt drabbad av dessa på något av motellen. Kliar något så infernaliskt trots salva. Oklart vilket av dem jag ska anklaga dock. Tydligen kan det ta dagar mellan själva bett-tillfället och att det börjar klia. Jag har googlat hårt på detta och tycker mig nu vara något av en expert på små bitande kryp. Det är så typiskt, finns det en blodsugare inom en kilometers avstånd så ska den på mig. Spelar ingen roll om det rör sig om mygg, fästingar, loppor eller knott. Jag borde jobba professionellt med att testa hotells renlighet. Behöver jag nämna att ALLT i resväskan (förutom böcker) åkte direkt in i tvättstugan så fort jag kom hem.
Är också väldigt glad att vara hemma vid en "riktig" dator som har ett minne större än ett USB. Blev så till mig att jag satte igång att göra en färgkodad karta över hela resan. Tänkte det skulle vara en bra sammanfattning om någon inte riktigt hängt med! Fem olika färdmedel och en jäkla massa kilometer har vi tillryggalagt.


Ungefär så här gick rutten: Fairbanks-Barrow (flyg tur och retur), Fairbanks- Denali (buss), Denali-Anchorage (tåg), Anchorage-Homer (flyg), Homer-Bellingham (båt 4 dagar), Bellingham-Vancouver (tåg), Vancouver-Seattle (buss), Seattle-Portland-San Francisco (bil). Inte undra på att man är lite restrött nu!

 

Fem dagar i San Francisco avslutar resan

Vi kör in i stan via Golden Gate-bron

Utsikt från vindlande spårvagnsresa

Rolig krabba i Fishermans Warf

Måste säga att det är väldigt skönt att äntligen ha nått slutmålet på min resa. Resten av ressällskapet fortsatte till Los Angeles och Las Vegas men jag kände bara ”been there, done that” och dessutom är det sol här i San Francisco (Hade det regnat hade jag åkt vidare på en gång. Är SÅ trött på regn och kyla). Nu njuter jag av ensamheten här. På fredag kommer Ninna och håller mig sällskap igen och på lördag flyger vi hem. Skönt att bo i ett av de ”finare” områdena med mycket bra barer och restauranger. I många andra områden ska man tydligen helst ta taxi kvällstid och inte ströva omkring planlöst. Det är mycket uteliggare på sina ställen. Inget fel med dem men det är ändå trevligare att stå i baren bredvid någon som bär sina tillhörigheter i en portfölj än bredvid någon som bär dem i en kundvagn.

Stan är enormt stor. Vad som ser ut som imligt avstånd på kartan kan vara uppemot en timmes promenad. Som tur är finns det både bussar och spårvagnar, de senare dock mer av en turistattraktion. Båda väldigt spännande att åka i dessa branta backar. Allt ser ut precis som man har tänkt sig: vackra, välbevarade viktorianska hus och otroligt backigt överallt. Med den utmärkta kollektivtrafikens hjälp har vi hunnit med att se både turistiga Fishermans Warf och flummiga Haight Ashbury där gäng av ungdomar typ har bosatt sig i en park och det dräller av coola vintagebutiker.

Idag var jag nere vid hamnen och kollade på Americas Cup-båtarna, åt koreanska nudlar till lunch och shoppade lite i down town. Bussen hem i rusningtid. Det är inte mycket köer men desto trängre på bussarna. Det blir ännu mer spännande att åka trådbuss i 45-graders lutning när man står upp...

Typisk gatuvy

Blandade skyskrapor Down Town

Och så lite bilder...

Framme i San Francisco! Äntligen lite sol och värme. Bor på ett mycket snyggt Art Deco motell i stadsdelen Marina, 15 minuter med buss från centrum. Får återkomma med bilder men har dåligt internet här så kan inte lova något. Börjar med bilder från den långa vägen hit. Har varit fascinerande att se landskapet ändras från täta skogar, till skogar med de enorma redwoodträden i norra Kalifornien, till det karga ökenlandskap vi körde igenom idag, sista timmen in mot San F. Bilradions musik har gått från country till mexikansk och 101:an som vi kört på större delen av vägen har växlat mellan enfilig och sexfilig.

Fin kust med halvrisigt väder. Tyvärr hade vi tjock dimma större delen av köringen längsmed väg 101 ner till Kalifornien

Hann även med besök i en känd ostfabrik i Tillamoore

Dimmig kust

På besök i redwoodskogen

 

Typisk Oregonkust. Här på väg ner till en sjölejongrotta. Det var ingen hemma där men vi såg dem leka i vågorna.

 

Från Oregon till Kalifornien

Har nu tillbringat två dagar på Oregons vägar. Natur som liknar den svenska fast med mer dramatiskt kustlandskap. Branta klippor, långa stränder och enorma vågor. Stannade igår natt i hamnstaden Newport där vi bland annat stiftade bekantskap med ett par flockar sjölejon men annars hade staden inte så mycket att erbjuda.

Idag har vi kört söderut genom ömsom sol ömsom ösregn. Har just passerat den kaliforniska gränsen och har ännu minst en dags dryg körning kvar innan  vi når San Fransisco.

Har inte sett minsta antydan till "road rage", tvärtom är det förvånande hur lugnt alla kör. Trafikrytmen känns långsammare än hemma, vägarna är breda och det är än så länge glest mellan bilarna. Kan tänka mig att det blir ändring på det ju närmare SF vi kommer. Återstår att se.