Olika mikroklimat i grannskapet

Det är dagar som denna som tvivel ibland slår klorna i en. Varför köpte jag nu en lägenhet mot norr? Jag vet ju att jag avskyr att bo så att solen skiner rakt in och man måste freda sig medels intrikata system av persienner och markiser. Jag vet att det blir olidligt på sommaren och att de flesta växter får ohyra och dör i hettan på en söderbalkong. Men sen är det ju de här olidligt kalla vårveckorna när jag ser grannarna mitt emot sitta på balkongen, i kortärmat. Ansiktena vända mot solen. Pelargonerna ute på luftning. Det ser konstigt men skönt ut och jag får lust att öppna fönstret och ropa: ”Är det verkligen varmt där hos er?”

Går ut och känner av mikroklimatet på min egen balkong. Känns som minusgrader. Isskorpor på blomlådorna Kallt är bara förnamnet. Idealet vore att bo i ett vändbart hus där balkongerna låg åt söder på våren och sen förflyttades mer och mer åt norr vartefter sommarvärmen kom. Jag kom just på varför folk bor i villa: Då kan man ha en uteplats på varje gavel och flytta på sig själv utefter vädret. Smart!

Pärlhyacinter som just överlevt sin första natt på balkongen

 

Frihetsinskränkande säkerhetsåtgärder

Det här med säkerhetsåtgärder driver mig till vansinne varhelst de sticker upp sitt fula, oroliga tryne. Värst är det på flygplatser förstås, när man står där rufsig, trött, berövad på klocka, skor, skärp och all värdighet. Necessärens innehåll har rannsakats, vatten hällts ut och man känner att ett skott i nacken från en galen terrorist skulle komma som en befrielse. Helst då i personalens nacke förstås, men whatever.

På en mer hushållsnära nivå har jag märkt att det här med banksäkerhet har blivit ett allt större irritationsmoment. Här måste jag klaga på min favoritbank Skandia. Det började med en regionsspärr på visa-kortet. Man kan inte använda det fritt utanför Sverige utan att ”låsa upp” det på internetbanken. Dock tog de snart bort spärren för europeiska länder. Det var väl, som tur var, mot någon EU-regel. Men var går gränsen för Europa? Om man känner för en weekend i Turkiet, Marocko eller Israel skulle det antagligen inte funka utan man måste komma ihåg att gå in och låsa upp kortet innan eventuell resa. Oerhört ospontant! Min lösning är att gå in och låsa upp kortet för hela världen var sjätte månad. Längre än så kan man inte göra det åt gången.

Har just vant mig vid detta elände när jag får nytt kort och en ny smäll mot allt vad spontanitet heter. Nu är man tvungen att ha en månatlig köpgräns på kortet, som endast kan höjas efter ett samtal till kundtjänst. Visserligen ligger den högsta månadsgränsen på 150 000, vilket så klart täcker en genomsnittlig månads utgifter med råge, men tänk om man någon gång vill köpa en bättre klocka eller en sämre bil? Kanske ett gäng designerplagg eller ett par förstaklassbiljetter till Söderhavet. Nån vecka på lyxhotell på det så är det kört! Jag ser mig själv sittande i en bungalow på Fiji utan numret till Skandias kundtjänst och utan pengar till nästa piña colada. Eller så pajar kyl, frys och spis på samma gång och sen sitter du hos tandläkaren utan täckning på kortet. Vilken situationen än är känns det himla trist att behöva ringa banken och äska utökade medel som någon annan tonåring. Ospontant är ordet!

Sverigepaus i avslappnat Stuttgart

Okej, inget ont om weekendresmål som Barcelona, London och New York, men ibland vill man bara slippa höra svenska på en hel helg. Slippa höra förnumstiga trendspanare uttala sig om bästa kvarterskrogen eller coolaste baren. Troligen kvalificerar sig större delen av Tyskland, minus Berlin, till kategorin svennefri helg. Tyskland har även andra fördelar: Lite varmare och mycket billigare än hemma. Chansen att öva ett rostigt gymnasiespråk. Nordeuropeisk ordning i harmoniskt äktenskap med sydeuropeisk liberalism. Det senare exemplifierat i ett barbesök under min Stuttgartsemester härom helgen. Allt man beställer i baren kan även fås som take-away i prydliga plastglas med lock. ”På sommaren vill ju alla ta med sin drink och sitta i någon park istället.” förklarar ett par lokalbor. ”Men det finns ett problem” fortsätter de. ”Man får inte ta med dem in på någon annan bar.” Nej, tacka f-n för det. Det verkar i våra svenska ögon dessutom onödigt när en ny drink aldrig kostar över 10 euro.

Stuttgart erbjuder förutom take-away-drinkar och turistfrihet även en myriad av uteserveringar. Stadsborna är nästan tapprare än vi Stockholmare när det kommer till att sitta ute. Maxtemperaturen i lördags låg runt 8-9 plus, infravärme hade de inte och filtar bara på ett fåtal ställen. Ändå var så gott som alla solbord upptagna längst den stora gågatan i centrum: Königstrasse. Hittade tillslut ett par platser, på en glassbar insåg vi efter närmare inspektion av menyn... Att äta glass denna kyliga vårdag kändes som överkurs men som tur var fanns det även crépes och pizzabitar.

Årets första utelunch!

Det blev en välkommen paus i shoppingrundan. Tyskarnas känsla för mode är det väl si och så med vilket till viss del återspeglas i butikerna. Men billigt är det som sagt. Dock gäller cash-is-king, både i affärer och på krogen. Kortföretagens hutlösa avgifter gör att handlarna sätter sig på tvären, med all rätt. Ordning och reda, men inte till vilket pris som helst. Dagens Tyskland i ett nötskal.

Rör inte min mat!

Gentrifieringen sprider sig över Hornstull, på lagom behörigt avstånd hemifrån. Om en dryg månad öppnar det nya Hornhuset i tre våningar. Det stora mysteriet, förutom hur de ska hinna bli klara i tid, är om namnet är medveten eller omedveten humor. Lite som den där indiern med en butiksom hette Hitler. Smart marknadsföring eller bara urbota korkat? Man undrar, och kanske får man aldrig veta.

En sak som är säker är att jag är hjärtligt trött på det här ”dela på maten” konceptet som sprider sig som en pest bland trendiga krogar. Eller så är det kanske ”trendiga krogar” (notera ironiska citationstecken) som sprider sig som en pest... Hornhuset är inget undantag. ”För två personer så (sic!) brukar 4-6 rätter vara lagom att dela på.” Okej, det är inget fel på smårätter i sig. Tapas var/är ett utmärkt koncept när det var nytt i Sverige och man valde 3-4 rätter per person för samma pris som en normal huvudrätt. Sen kan man så klart alltid låta sällskapet smaka om det skulle vara så. Inget fel på delande i rätt sammanhang. Men det här påtvingade delandet av svindyra, pyttesmå anrättningar är inte roligt nånstans. Först ska man hitta något som alla i sällskapet kan äta. Sen blir det ett evigt skickande av byttor och uppläggningsfat, och de som äter långsamt får i sig ungefär hälften så mycket som de som äter snabbt. Man går väl ut på restaurang för att få en välkomponerad rätt, eller flera, att äta i lugn och ro. Inte slafsa över gemensamma skålar som något annat lagårdsdjur. Är det inte lite känsla av medeltid över det hela? Dyr medeltid.

Söndagsskoj

När söndagslunch på stan och eventuell promenad i solsken och motvind är avklarade är söndagarna en utmärkt dag att försöka beta av bokhyllans olästa böcker. De har en förmåga att genom gåvor och arv öka i en snabbare takt än jag hinner läsa. Har den senaste timmen roat mig med en tunn och lättläst en: "Tjuvlyssnat" från 2006. Det är precis vad det låter som. Man har lyssnat på konverationer i bland annat kollektivtrafiken och samlat dem i en bok. Det är tidvis väldigt rolig läsning. Sen finns det en blogg också, tjuvlyssnat.se, med aktuella tjuvlyssningar att beta av när boken är utläst. Här ett par smakprov från dagens läsning:

Kille ~25: Jag läste att dvärgar kan fastna i varandra då de har sex. Det bildas tydligen ett vakuum så de sitter fast i ca 30 minuter efteråt.
Kille ~20: Seriöst, vad fan läser du för något?!
Kille ~25: Har du aldrig hört talas om det?
Kille ~20: Nä, det var det sjukaste jag hört! Vad är det för fel på dvärgar egentligen?
Kille ~25: VARGAR! Jag sa VARGAR!

(En kvinnlig narkoman står mitt i gatan och blockerar bussens framfart).
Norrländsk chaffis: Men flytt på dig knarkartant! (tutar och blinkar med heljusen utan resultat).
Norrländsk chaffis (till resenär): Due som äe Stockolmare! Va fan skai göra?
Resenär: Kör på henne lite försiktigt kanske?
(Bussen kryper fram och ger narkomanen en liten lätt knuff. Tanten reagerar inte och bussen stannar helt igen).
Norrländsk chaffis: MEN DÄ Ä JU OTROLIGT. HON ÄE JU TAMEFAN DUMMARE ÄN RENARNA!!

Kan bidra med en egen gammal tjuvlyssning med just knarkartema, från Systembolaget Hornstull. Som många tjuvlyssningar egentligen mer tragisk än rolig...

Expediten till knarkare som vill köpa sprit:
-Jag får enligt våra regler inte sälja till dig. Du är påverkad.
-Men va fan! Jag är inte full. Titta här! (visar upp sina sönderstuckna armveck) Jag sköt för fan upp heroin imorse. Klart man vinglar lite, men full är jag INTE.
Den unge expediten står på sig. Knarkaren får inte köpa utan går surmulen därifrån under ytterligare svärande.
Då spänner nästa kund i kön (en ung man i dreadlocks) anklagande ögonen i expediten.
-Du är ny på jobbet här va?
-Ja, hurså?
-Här på Söder brukar det inte vara så hårt med de där reglerna.

 

TV som preventivmedel

Kvällens tips från tv-soffan: Om ditt liv av någon anledning skulle kännas stressigt, jobbigt, kaotiskt kan jag rekommendera ”Familjen annorlunda”, måndagar klockan åtta på fyran. Det finns inte ett bekymmer som inte känns lättare efter att ha sett dessa familjer med flockar av barn. Oklart hur många barn de har. De är inte direkt stilla tillräckligt länge för att man ska kunna räkna dem… Kaos är bara förnamnet och vilken annan tillvaro som helst torde framstå som en lyxsemester i jämförelse.
Det finns inget som lyfter en råkall februarikväll som skrikande, snorande, snörvlande barn, på tv!
 

Drömmar i influensatider

Så här i mörkaste influensatider kommer man osökt att tänka på alla helbrägdagörar-historier, oftast från utlandsvistelser, som vi svenskar älskar att dra för varandra. Klassiska ingredienser är svår och plötslig sjukdom i långtbortistan, en hägrande semester som håller på att bli förstörd. In träder en hjältemodig läkare eller apotekare, piller stora som knähundar eller effektiva sprutor med okänt innehåll. Kontentan är att huvudpersonen blir kärnfrisk inom loppet av timmar. Underförstått ställs detta mot den svenska modellen där man, när och om man väl får träffa en läkare, ordineras vila och Alvedon. Vi ligger tålmodigt och snörvlar i veckor. Sen tröttnar vi och går ut och snörvlar på andra, varpå bakterier och virus får nya värdar. Det måste vara kul att vara en liten bakterie, eller ett ännu mindre virus, här i stan.

Nu förespråkar jag inte att man ska skriva ut penicillin hej vilt, men historierna ovan visar att det runtom i världen måste finnas mängder av preparat som åtminstone ger en känsla av att vara frisk. Som gör att sjukdomen helt enkelt kommer av sig. Varför finns inte de lätt tillgängliga för alla? Nej, gud förbjude. Folk skulle börja knarka det ena efter det andra. Effektiva mediciner kräver en läkares myndiga (och dyra) stämma i bakhuvudet innan konsumtion.

Det första jag gör i ett nytt land är ofta att gå in i ett apotek och botanisera bland hyllorna. Visste ni t.ex. att i både Doha och Dubai, där de flesta inhemska kvinnor bär heltäckande slöja, kan man köpa alla typer av p-piller receptfritt. Som vi köper Ipren här hemma. Nu senast i Thailand gick vi till apoteket flera gånger. Hittade tyvärr inte de där effektiva ”knock-out” pillren de hade i Sri Lanka. Fick typ Xanax istället, lugnande tydligen, men de gjorde mig inte ett dugg trött, och lugn är jag redan. Det bästa fyndet där var istället en fantastisk salva mot myggbett: Betnovat, av någon anledning receptbelagd här hemma. Ja, man har väl hört talas om hudsalvsknarkare förståsJ Funkar för de flesta hudproblem tydligen. Det slutade klia på nolltid och betten blev inte alls stora och fula som de annars alltid blir på mig.

Min egen bästa helbrägdagörarhistoria är från Sverige faktiskt, en stressig arbetsdag för flera år sedan. Min kollega Gordon från Skottland kommer som vanligt in och hälsar med sitt glada ”Bright eyed and bushy tailed?” Jag svarar att jag tyvärr är ”far from it”. Febrig, snuvig, hostig… you name it. Men kan inte vara hemma. Vi ska spela in fyra tv-program på en dag. Hur ska jag klara det? Han har lösningen. ”Take these.” uppmanar han och håller fram två små piller. Ett rött och ett vitt. Vill minnas att han hade köpt dem i USA. Jag ifrågasätter inte innehållet utan tar dem bara. En halvtimme senare har jag glömt att jag någonsin känt mig dålig. Dagen går som en dans. Och jag vill inte minnas att den förkylningen vågade sig tillbaka efter det!