Rör inte min mat!

Gentrifieringen sprider sig över Hornstull, på lagom behörigt avstånd hemifrån. Om en dryg månad öppnar det nya Hornhuset i tre våningar. Det stora mysteriet, förutom hur de ska hinna bli klara i tid, är om namnet är medveten eller omedveten humor. Lite som den där indiern med en butiksom hette Hitler. Smart marknadsföring eller bara urbota korkat? Man undrar, och kanske får man aldrig veta.

En sak som är säker är att jag är hjärtligt trött på det här ”dela på maten” konceptet som sprider sig som en pest bland trendiga krogar. Eller så är det kanske ”trendiga krogar” (notera ironiska citationstecken) som sprider sig som en pest... Hornhuset är inget undantag. ”För två personer så (sic!) brukar 4-6 rätter vara lagom att dela på.” Okej, det är inget fel på smårätter i sig. Tapas var/är ett utmärkt koncept när det var nytt i Sverige och man valde 3-4 rätter per person för samma pris som en normal huvudrätt. Sen kan man så klart alltid låta sällskapet smaka om det skulle vara så. Inget fel på delande i rätt sammanhang. Men det här påtvingade delandet av svindyra, pyttesmå anrättningar är inte roligt nånstans. Först ska man hitta något som alla i sällskapet kan äta. Sen blir det ett evigt skickande av byttor och uppläggningsfat, och de som äter långsamt får i sig ungefär hälften så mycket som de som äter snabbt. Man går väl ut på restaurang för att få en välkomponerad rätt, eller flera, att äta i lugn och ro. Inte slafsa över gemensamma skålar som något annat lagårdsdjur. Är det inte lite känsla av medeltid över det hela? Dyr medeltid.

Söndagsskoj

När söndagslunch på stan och eventuell promenad i solsken och motvind är avklarade är söndagarna en utmärkt dag att försöka beta av bokhyllans olästa böcker. De har en förmåga att genom gåvor och arv öka i en snabbare takt än jag hinner läsa. Har den senaste timmen roat mig med en tunn och lättläst en: "Tjuvlyssnat" från 2006. Det är precis vad det låter som. Man har lyssnat på konverationer i bland annat kollektivtrafiken och samlat dem i en bok. Det är tidvis väldigt rolig läsning. Sen finns det en blogg också, tjuvlyssnat.se, med aktuella tjuvlyssningar att beta av när boken är utläst. Här ett par smakprov från dagens läsning:

Kille ~25: Jag läste att dvärgar kan fastna i varandra då de har sex. Det bildas tydligen ett vakuum så de sitter fast i ca 30 minuter efteråt.
Kille ~20: Seriöst, vad fan läser du för något?!
Kille ~25: Har du aldrig hört talas om det?
Kille ~20: Nä, det var det sjukaste jag hört! Vad är det för fel på dvärgar egentligen?
Kille ~25: VARGAR! Jag sa VARGAR!

(En kvinnlig narkoman står mitt i gatan och blockerar bussens framfart).
Norrländsk chaffis: Men flytt på dig knarkartant! (tutar och blinkar med heljusen utan resultat).
Norrländsk chaffis (till resenär): Due som äe Stockolmare! Va fan skai göra?
Resenär: Kör på henne lite försiktigt kanske?
(Bussen kryper fram och ger narkomanen en liten lätt knuff. Tanten reagerar inte och bussen stannar helt igen).
Norrländsk chaffis: MEN DÄ Ä JU OTROLIGT. HON ÄE JU TAMEFAN DUMMARE ÄN RENARNA!!

Kan bidra med en egen gammal tjuvlyssning med just knarkartema, från Systembolaget Hornstull. Som många tjuvlyssningar egentligen mer tragisk än rolig...

Expediten till knarkare som vill köpa sprit:
-Jag får enligt våra regler inte sälja till dig. Du är påverkad.
-Men va fan! Jag är inte full. Titta här! (visar upp sina sönderstuckna armveck) Jag sköt för fan upp heroin imorse. Klart man vinglar lite, men full är jag INTE.
Den unge expediten står på sig. Knarkaren får inte köpa utan går surmulen därifrån under ytterligare svärande.
Då spänner nästa kund i kön (en ung man i dreadlocks) anklagande ögonen i expediten.
-Du är ny på jobbet här va?
-Ja, hurså?
-Här på Söder brukar det inte vara så hårt med de där reglerna.

 

TV som preventivmedel

Kvällens tips från tv-soffan: Om ditt liv av någon anledning skulle kännas stressigt, jobbigt, kaotiskt kan jag rekommendera ”Familjen annorlunda”, måndagar klockan åtta på fyran. Det finns inte ett bekymmer som inte känns lättare efter att ha sett dessa familjer med flockar av barn. Oklart hur många barn de har. De är inte direkt stilla tillräckligt länge för att man ska kunna räkna dem… Kaos är bara förnamnet och vilken annan tillvaro som helst torde framstå som en lyxsemester i jämförelse.
Det finns inget som lyfter en råkall februarikväll som skrikande, snorande, snörvlande barn, på tv!
 

Drömmar i influensatider

Så här i mörkaste influensatider kommer man osökt att tänka på alla helbrägdagörar-historier, oftast från utlandsvistelser, som vi svenskar älskar att dra för varandra. Klassiska ingredienser är svår och plötslig sjukdom i långtbortistan, en hägrande semester som håller på att bli förstörd. In träder en hjältemodig läkare eller apotekare, piller stora som knähundar eller effektiva sprutor med okänt innehåll. Kontentan är att huvudpersonen blir kärnfrisk inom loppet av timmar. Underförstått ställs detta mot den svenska modellen där man, när och om man väl får träffa en läkare, ordineras vila och Alvedon. Vi ligger tålmodigt och snörvlar i veckor. Sen tröttnar vi och går ut och snörvlar på andra, varpå bakterier och virus får nya värdar. Det måste vara kul att vara en liten bakterie, eller ett ännu mindre virus, här i stan.

Nu förespråkar jag inte att man ska skriva ut penicillin hej vilt, men historierna ovan visar att det runtom i världen måste finnas mängder av preparat som åtminstone ger en känsla av att vara frisk. Som gör att sjukdomen helt enkelt kommer av sig. Varför finns inte de lätt tillgängliga för alla? Nej, gud förbjude. Folk skulle börja knarka det ena efter det andra. Effektiva mediciner kräver en läkares myndiga (och dyra) stämma i bakhuvudet innan konsumtion.

Det första jag gör i ett nytt land är ofta att gå in i ett apotek och botanisera bland hyllorna. Visste ni t.ex. att i både Doha och Dubai, där de flesta inhemska kvinnor bär heltäckande slöja, kan man köpa alla typer av p-piller receptfritt. Som vi köper Ipren här hemma. Nu senast i Thailand gick vi till apoteket flera gånger. Hittade tyvärr inte de där effektiva ”knock-out” pillren de hade i Sri Lanka. Fick typ Xanax istället, lugnande tydligen, men de gjorde mig inte ett dugg trött, och lugn är jag redan. Det bästa fyndet där var istället en fantastisk salva mot myggbett: Betnovat, av någon anledning receptbelagd här hemma. Ja, man har väl hört talas om hudsalvsknarkare förståsJ Funkar för de flesta hudproblem tydligen. Det slutade klia på nolltid och betten blev inte alls stora och fula som de annars alltid blir på mig.

Min egen bästa helbrägdagörarhistoria är från Sverige faktiskt, en stressig arbetsdag för flera år sedan. Min kollega Gordon från Skottland kommer som vanligt in och hälsar med sitt glada ”Bright eyed and bushy tailed?” Jag svarar att jag tyvärr är ”far from it”. Febrig, snuvig, hostig… you name it. Men kan inte vara hemma. Vi ska spela in fyra tv-program på en dag. Hur ska jag klara det? Han har lösningen. ”Take these.” uppmanar han och håller fram två små piller. Ett rött och ett vitt. Vill minnas att han hade köpt dem i USA. Jag ifrågasätter inte innehållet utan tar dem bara. En halvtimme senare har jag glömt att jag någonsin känt mig dålig. Dagen går som en dans. Och jag vill inte minnas att den förkylningen vågade sig tillbaka efter det!

 

Sodom och Gomorra släng er i väggen!

Inser att senaste Thailands-kapitlet här på bloggen blev lite av en cliffhanger. Jag sitter, efter en dag av diverse båtstress, på en minibuss som förhoppningsvis går till Karon beach. Hur gick det sedan? undrar så klart trogna läsare. Ensam på Phuket kan inte vara någon höjdare, tänker kanske de som har varit där. Nej, det är det nog inte, men jag hade turen att redan på PhiPhi träffa ett gäng norska ungdomar som jag nu skulle möta upp och tillbringa min sista kväll med.

Hur jag lyckades arrangera detta möte är ett mysterium då jag, till skillnad mot de flesta andra svenskar, förstår minimalt med norska. Jag måste koncentrera mig till max och förstår ändå knappt hälften. Hur förstod jag dem på PhiPhi? Förstår jag bättre norska om jag är full? funderade jag. Nej, förklaringen visade sig vara att ju längre kvällen led desto roligare tyckte norrmännen det var att försöka prata någon slags hemsnickrad svenska, som jag förstod hyfsat.

Mycket hade jag hört om Phuket innan jag kom dit. 99 procent negativt, så mina förväntningar var vid fotknölarna. Jag kan inte säga att mitt intryck blev varken negativt eller positiv egentligen men det var en fascinerande kontrast från PhiPhi och allt jag dittills sett av Thailand (t.ex. charter till AoNang år 2001…). Bara detta att det inte fanns några gatustånd där man kunde köpa thaipannkakor på vägen hem från krogen. De är fantastiska små krispiga skapelser med banan, nutella eller annat smaskens som kostar en tia typ. Precis som hemma var man istället förpassad till 7eleven. Inte heller såg jag till de färska skaldjuren och fiskarna som vi blivit bortskämda med. Middag åt vi på en traditionell köttinriktad restaurang som visserligen även hade gravlax och toast skagen på menyn (inte vad jag var sugen på i 35 graders värme precis…) Allt stod på svenska. Priserna var om inte svenska så i alla fall europeiska. Billigt för mina små oljemiljonärer till vänner så klart men ett rån jämfört med PhiPhi där det är nästan omöjligt att komma upp i över 100 kr för en middag.



Minibuss till Patong med norrmänn på partyhumör

Kvällen avslutades med en tur till ökända Banga road i Patong. Där kan man snacka om galen kontrast till det paradisiska ö-livet. Trafiken, folkmassorna, kommersen. Med ögon som tefat betraktade jag alla dessa inkastare till ping-pong-shower och stripklubbar. Är jag i Sodom och Gomorra? Finns det inget annat att göra här än att titta på avklädda thailändskor? tänkte jag förfärat. Det fanns det som tur var. Man kunde dricka sprit och dansa också. Vi hamnade passande nog på Den Glade Viking där de för ca 200 kr hade öppen bar i tre timmar. Då jag skulle upp tidigt för att sitta på ett plan hela dagen efter kände jag att thailändska drinkar hade varit ett dåligt val och försökte konsumera hela min insats i juice istället.

Jag kan förstå att många rynkar på näsan åt detta med Thailand i allmänhet och Phuket i synnerhet. Ja, det är massturism och massor av svenskar. Det är prostitution, smuts och elände men också otroligt vackert på sina håll. Funderar över hur det måste ha varit när de första svenskarna kom dit för länge sedan. Nu är det snart ryssar och kineser som tar över, rent numerärt i alla fall. Min taxichaufför till flygplatsen beklagar sig: ”Det är bara ryssar här på Phuket de senaste åren. Skandinaverna blir färre, för de gillar inte ryssarna, och inte vi heller” låter han undslippa sig. Kanske svenskarna hittar något nytt paradis att kolonisera, men många blir nog kvar i Thailand i alla fall tror jag. Vårt minisverige långt, långt borta i värmen!

Kollektivtrafik på thailändska

Att ta sig hem från de egentligen ganska isolerade Phi Phi-öarna tarvar ett eget kapitel. Att charterflygen som sagt kräver att man helst bosätter sig på flygplatsen ett dygn innan hemfärd underlättar inte. Jag gjorde mina försök att hyra båt för tidig avfärd mot Phuket och flygplatsen på söndagsmorgonen, men de annars så serviceinriktade thailändarna var inte förtjusta i idén. Priset på privat båttransport gick inte att få ner till under 2 000 och första färjan gick någon timme för sent för att matcha Apollos incheckningskrav.

Återstod alltså att ta en färja på lördag em och tillbriga en natt på Phuket. Kl. 15.30 skulle det gå en båt fick vi veta av hotellet. När vi av en slump frågade en resebyrå om båttransporterna visade det sig dock att denna 15.30-färja var av det långsamma slaget. ”Den stannar på vägen för dem som vill snorkla (!) Du är inte framme förrän kl. 18. Men det går en vanlig, snabbare båt kl. 14.30.” Detta fick vi veta strax efter kl. 14… Det blev en lätt springtur tillbaka till hotellet och sen att springa med väskan i 35-gradig värme den dryga kilometern ner till hamnen. Biljett inklusive transfer till hotellet i Karon (Phuket) var redan inköpt hos resebyrån som hade räddat mig från att kliva på någon typ av utflyktsbåt med packning och allt. Vad är det för färja som stannar för snorkling!? Tänk om Waxholmsbolaget skulle börja göra så: ”Vi gör nu ett uppehåll här i Strömma för er som vill bada lite. En öl någon?"

Fiskebåtar sedda från färjan som jag slutligen kom med

Men thailändska transporter är på intet sätt som de svenska. När jag kommer springande där med andan i halsen, min klocka är någon minut i halv, åker båtjäveln! Jag är nära ett sammanbrott men de glada thailändarna försäkrar mig om att båten bredvid också ska till Phuket. "När och hur?" Undrar jag oroligt, men får inget svar. ”Now” säger de bara. Det låter ju i och för sig lovande. Sedan kommer jag på att däckskillarna snott min transferbiljett utan att ge mig något kvitto tillbaka. Försöker förklara att jag vill ha transport ända till Karon och blir då omplacerad till ytterligare en annan båt och får ett prydligt klistermärke på bröstet med namnet på mitt hotell och allt. Båda dessa båtar åker vid 14.40 men fortfarande finns ingen information om resans längd eller destination. Jag lyckas av personalen, som även går runt och delar ut vattenmelon bland passagerarna, få reda på att vi kommer att anlöpa Phukets hamn ca 16.30. Vilket visar sig stämma!

Longtailbåt; gungigt och blött men flexibelt.
Hyra ca 100 kr/h med chaufför

Sedan återstod utmaningen att hitta transporten till Karon beach… Svåraste delen av resan visar det sig. Med mitt fina klistermärke hoppades jag att jag skulle behandlas som ett väladresserat paket. Någon skulle ta tag i mig och placera mig i en prydlig minibuss. Så går det inte till. Tusentalet passagerare väller ut till hundratalet väntande minibussar. Tyvärr tror jag inte att jag överdriver här… Visar upp mitt klistermärke för alla som ser ut som personal och blir efter ett par varv runt hamnen/parkeringen äntligen placerad på en buss. Det här med tydliga skyltar och instruktioner är inte riktigt thailändarnas starka sida. Å andra sidan är allt väldigt flexibelt och det mesta löser sig bara man frågar tillräckligt många gånger!

 

Phi Phi by day and night

Det var nio år och en tsunami sen jag var på Phi Phi senast, ändå är det sig förvånansvärt likt. Mer bebyggt förstås. Några av bungalowsen har bytts ut mot lite fräschare två- eller treplanshotell men man har inte byggt några skyskrapor direkt. Gatorna är fler men fortfarande mestadels ett gytter av små skjulliknande affärer. Fortfarande finns det inga motorfordon, förutom enstaka mopeder och så longtailbåtarna förstås, och fortfarande är skor och armbandsur ens minst viktiga ägodelar. (De mest viktiga är nog myggspray och bikini.)
Trots ett intensivt partyliv, som dock flyttat från ena sidan av ön till den andra sedan vi var där sist, ser man nästan aldrig glassplitter så man vänjer sig snabbt vid att gå barfota nästan överallt: De lugna dagarna började med barfotapromenad till vår närmaste strand Long Beach, någon kilometer över strand, stock och sten. Ett par av dagarna var vi på longtailbåtutflykt vilket innefattar mycket vadande i vatten, så då är skor bara att glömma. Och på kvällarna barfotadans i sanden. Här mötte man dock ett dilemma: Gå in barfota även på de otroligt äckliga toaletterna (där spolningen bestod i att man öser en liten hink med vatten ner i toan, vilket resulterade i blöta golv) eller sätta på sig och förstöra de stackars skorna? Fötter är onekligen lättare att tvätta av än skor, speciellt när man dansar i strandkanten.
Något som är mycket sympatiskt med dessa strandklubbar är att det inte spelar någon roll var man köper sin dricka. Man går runt med det man har. Inga dörrvakter, inga köer, inga inträden. Ställena flyter ihop till ett. Något för till exempel Stureplansgruppen att ta upp, åtminstone någon kväll då och då kan jag tycka. Öppet hus. Mingla runt på gatan med ett glas i handen. Det är bara sanden som fattas!


Long Beach, största stranden på ön



Utflykt till mer öde strand på norra Phi Phi. Det finns inga direkta vägar från ena änden av ön till den andra så transport sker meddels båt

Utflykt till Bamboo Island, 45 min med longtailbåt bort

Solnedgång och lågvatten, på väg hem från Long Beach