Ett kryssningsäventyr i Sydostasien, del 1

Äntligen ombord! Hong Kong i bakgrunden.

Tolv dagar på en båt med 3000 nyårsfirande kineser och 250 digitala nomader från hela världen, i alla åldrar. Det låter lite som en extrem dokusåpa, och det är det också på sätt och vis.

Logistiken är lika entusiastisk som kaotisk. Redan veckor innan avgång diskuterar vi nomader högt och lågt i en myriad av olika whatsapp-chattar. Spekulationerna är vilda om var och för vem visum behövs och hur lätt det kommer att vara att få tag på dricksvatten på båten. Vi vet inte ens vad båten heter men det kryper sen fram i någon av informationskanalerna att det är Costa Serena från det ökända italienska rederiet. Rutten är Hong Kong, Borneo, Vietnam och Filipinerna.

Jag har en kväll och en halv dag i Hong Kong. Hinner med
en tur till den lokala marknaden i närheten av hotellet.

Hur kom jag på idén att ge mig iväg på detta? frågar alla, även här eftersom jag egentligen inte är en digital nomad. Jag gillar att resa men är rotad i Sverige, och digital är jag nog inte. Jag menar vem bloggar 2026?  Men jag har följt arrangören nomadcruise.com sedan starten för 10 år sedan och lockats av konceptet, och nu passade resan in tidsmässigt. Lyckades till och med lura med mig Monica, en kompis från utlandsvistelser i ungdomen. Vi möts i Hong Kong en dag innan avgång. Jag flyger via Phuket med extrembudgetbolaget Norse. Här ingår två handbagage men inget annat. Ingen mat, filt, hörlurar, wifi. Nada. Tv ombord fungerar t.ex. inte när jag åker. Vilket innebär att inte heller läslampor fungerar. Vi sitter i mörker i 9 timmar av 11. Men fram i tid kommer vi och det är huvudsaken. En god nudelsoppa i Phuket senare sitter jag på ett annat budgetflyg till Hong Kong. Redo att påbörja äventyret.

Stor båt och italiensk logistik...

Svenska som vi är hänger vi på låset när incheckningen till båten öppnar kl. 14.00, eller nåja, ska öppna. Det är lite grus i maskineriet men två timmar senare och lite trevligt mingel i kön är vi ombord! De två dagar till sjöss som följer är späckade med allt från föreläsningar om investeringar, AI och sociala medier till temafester och middagar. Och mitt sociala batteri som var på noll redan efter köandet... Ovanpå detta kommer stressen att hitta på båten. 12 våningar och 290 meter lång. 100 meter längre än en finlandsbåt. Det känns som man är en labbråtta i en labyrint. Dörrar är öppna och stängda i olika intervaller. Det sätts upp avspärrningar här och var. Öppettider varierar. Vår hytt är dock väldigt coolt belägen, precis mitt fram. Nattetid måste vi dra för gardinerna för att inte störa navigeringen.

Kota Kinbalus skyline från båten. Trevlig stad!

När vi på den tredje dagen når Kota Kinbalu på den Malaysiska (norra) delen av Borneo är det skönt att sätta fötterna på fast mark igen. Utflykter kan bokas både via Nomadcruise och Costa men jag siktar på att utforska på egen hand på alla stopp. Costa tog våra pass vid incheckningen så allt man behöver visa vid landsting är hyttkortet. Jag och Monica promenerar in mot stan i 35+ värme, utan vare sig pass, pengar eller internet. På vägen kan man svalka sig i shoppingcenter som tack och lov tar kort. För lunch lyckas Monica ta ut en slant och betala på en enkel gaturestaurang där man får roti, en indisk pannkaka/bröd fylld med t.ex. ost och ägg, samt färsk kokosnöt eller juice. En välkommen paus från fyrarättersmiddagarna på båten. Båtmaten är förvånansvärt bra för att lagas till över 3000 passagerare. I början av resan fylls whatsapp-trådarna av historier om möten med aggressiva kineser i buffén. Sen ger de flesta nomader upp och äter i a la carte-restaurangen, den med de fyra rätterna. Varje dag är det ca 12-15 olika rätter att välja på, så man måste ju inte ta just fyra. Jag tar färre och färre. Sen märker jag hur skörbjuggen smyger sig på. Innehållet av frukt och grönt är nära nog noll. Tillbaka till buffén, där man kan hitta lite grönt om man har tur. Alkohol ingår inte utan kan betalas extra direkt med hyttkortet, som man knutit till sitt Visa. Pappersmenyer finns inte så man vet aldrig vad något kostat förrän efter man betalat. En spännande resa på många sätt!

Det asiatiska nyåret började 17 februari och firas nu oavbrutet i minst två veckor med att hela Asien är på semester. Inte bästa tiden att resa med andra ord, men man hälsas i alla fall av roliga drakdansare som dessa och annat festligt!

Tre nya länder 2025: i Asien, Europa och Afrika

Constantin i Algeriet, reseårets mest sevärda plats!

Sevärda Kuang Si Falls en timme från Luang Prabang.

Första kvartalet av reseåret 2025 inleddes med en radda städer jag verkligen inte gillar: Bangkok, London, Los Angeles och Athen (ny bubblare på Nicoles ”hatlista”). Men jag vidhåller att alla resor har något gott med sig och jag är aldrig helt missnöjd med eller besviken på någon resa. Till exempel ligger Bangkok föredömligt nära en ny underbar ö-bekantskap i Thailand: Koh Samet, en billig och smidig taxiresa från flygplatsen, samt kort speed boat till huvudorten Sai Kaew. Vi bodde i fyra dagar på lugnare Vongdeuan beach i början av februari innan kort återförening med två andra kompisar i Bangkok där vi prickar in någon högtid som gör att det bara serveras alkoholfritt i hela stan! Jag fortsätter i sedvanlig ordning med mitt landsamlande och bockar av årets första nya land med ensamester i Laos. Först lantliga Luang Prabang med sina floder, tempel och vattenfall och sedan snabbtåg till franskinspirerade huvudstaden Vientiane.

Det kinasponsrade snabbtåget i Laos med flygplatser, förlåt stationer, som ligger lååångt från stan.

Alla i tv-branschen suckar högljutt över att tv-mässan MIP har flyttats från april i Cannes till februari i London men jag är faktiskt inte helt missnöjd. Vi hittar ett riktigt trevligt hotell: Fielding hotel i Covent Garden och tillbringar några dagar med fika, drinkar och middagar med våra favoritdistributörer i stället för att springa runt i det föga charmiga festivalpalatset i Cannes, som man ändå gör i oktober.

Gungig och regnig båttur till Avalon, LA.
Men man kunde som tur var sitta inne också.

Hinner knappt packa om hemmavid förrän det är dags att åka västerut. Ska fira min skådespelande väninnas 50-årsdag med en vecka i Los Angeles i mars. Den stora behållningen, förutom sällskapet och att jag får lära känna några andra av hennes fantastiska tjejkompisar, är vår utflykt till Catalina Island där vi möter episkt dåligt väder med gott humör och episk partykväll. Dag två får vi även se ön och orten Avalon i sol. Otroligt vackert.

Aten är ingen vacker stad men ett måste för alla som gillar tempel och historia. Bra service och god mat väger upp lite för överturismen och trängseln men det är ingen stad jag kommer att åka tillbaka till. Desto mer glatt överraskande var vårens nästa weekendresa: Aberdeen i Skottland. Havet, båtarna, stranden, stenhusen. Måste vara ännu finare på sommaren så inte omöjligt att man återvänder någon dag.

Kristallklart vatten och grusstränder i Sveti Stefan, Montenegro

Tre länder varav ett nytt hanns med under sommarsemestern. Började med ensamester i vackra och varma (runt 35+) Montenegro och fortsatte neråt med ett par stopp i norra Albanien. Balkan är lite väl varmt på sommaren men alltid lika vänligt och billigt. Varmt var det faktiskt även i Finland där jag tillbringade sista semesterveckan med herrgårdsbesök och en natt extra i fina Åbo pga inlåst bagage.

Besökte Emir Abdelkader-moskén i Constantine på väg till flygplatsen.
Vaktmästeriet vaktade våra resväskor och lånade ut en abaya till mig. 

Under hösten gick resorna rakt söderöver igen: tv-mässa i Cannes i oktober och semester i Algeriet i november. Jag hade från början tänkt kombinera de två men sen visade det sig vara extremt smidigt och billigt att även flyga direkt Stockholm-Alger, eller ja via Nice på vägen ner och via Paris på vägen hem. Detta tredje och sista nya land för året, efter Laos och Montenegro, blev också favoriten. Jag har nog aldrig träffat på så mycket genuin hjälpsamhet och nyfikenhet, och då har jag ändå rest en del. Ingen försöker lura en, ingen vill ha ens pengar, utom möjligen för att växla dem till en löjligt bra kurs. Många vill önska trevlig resa, visa vägen, ge tips, etc, men utan att vara påträngande. Kul också att hinna besöka moské och kyrka på samma dag, med givande samtal i båda. (Alla pratar flytande franska och hyfsad engelska.) Vi flög inrikes mellan huvudstaden Alger vid medelhavskusten och historiska Constantine lite längre upp i bergen. Nästa gång får det bli fler och längre stopp!