Tågtips på vägen till Göteborg

Knappt hann jag landa från långresan till Sydamerika innan det var dags för nästa, om än lite kortare resa: Bokmässan i Göteborg, som företogs med mitt ”favorittransportmedel” tåg. När jag i torsdags stod där på en regnig perrong och trängdes med hela Stockholms uppspelta kulturelit övervägde jag allvarligt att vända på klacken och ta bussen. Resan gick dock bra. De flesta medresenärer höll sig i skinnet förutom att man så klart fick sig en och annan armbåge, och gav detsamma tillbaka, under vingliga promenader i det vilt skakande tåget. Lite galet kan man tycka att det i ett transportmedel som kränger värre än den värsta turbulens du kan tänka dig på ett flyg är fritt fram att promenera omkring, när det på flyget påbjuds fastspänning vid minsta skak. Jag är bara glad att jag lyckades undvika att spilla kaffe på någons iPad eller dylikt. Tricket på tåg är att utrusta sig med åksjuketabletter och picknick, så slipper man reta upp sig på den obefintliga förtäringen ombord, och slipper onödiga promenader till ”bistron” (Hur nu något med två torra mackor, delikatobollar och en mikrorätt kan få kallas för bistro).

På hemvägen fick jag dock vatten på min anti-tåg-kvarn igen. Min kollega blev av med sin väska! Den liknade en annan passagerares väska och vederbörande klev av med den någonstans på vägen. Efter någon timmes samtal med div budfirmor är väskorna nu på väg till rätt ägare igen, men ändå. Tips nummer tre: Lägg väskan på hatthyllan ovanför dig.

Själva bokmässan förflöt smärtfritt, förutom viss smärta i fötterna efter fyra dagar på stående fot i Axess-montern. Jag var dock glad att jag jobbade. Att vara besökare på mässan hade jag aldrig orkat. Tio minuter i taget är ungefär max vad man orkar gå runt i kulturkakafonin. Sen var det skönt att vara tillbaka i sin egen monter där man som Ferdinand under sin ek kunde titta på Axess tv eller lyssna på inspelningen av våra intervjuer med fackboksförfattare. En av mina favoriter var Viveka Adelswärds biografi om den dekadente sekelskiftsaristokraten Jacques d'Adelswärd Fersen. Boken har den talande titeln: Alltför adlig, alltför rik, alltför lättjefull. På frågan om hur han dog, 43 år gammal 1923, förklarar Viveka: ”Senhösten på Capri (där han bodde) kunde nog vara lite deprimerande, så en kväll blandade Jacques fem gram kokain i ett glas champagne. På morgonen fann man honom död.” Ja, vad gör man inte för att pigga upp en råkall höstkväll, men stora doser kokain i champagne avråds härmed från!