Finlandskryssens diskreta charm

Genomförde i helgen något som känns nästan lika typiskt svenskt som midsommar: en 24-timmarskryssning. Detta är något som faktiskt borde vara högt upp på alla Stockholmsturisters att-göra-lista, av flera skäl. Dels ekonomiska. Det är en utflykt som kan genomföras nära nog gratis, och detta inklusive boende. Men också för att det är ett utmärkt sätt att se hela vår vackra skärgård, även i höst- eller vinterskrud. Och kanske främst för att man här får möta ett tvärsnitt av den svenska befolkningen, om än ett berusat tvärsnitt. Det hela är hur som helst oerhört fascinerande, även för en infödd. Att så många kan vara så fulla, så länge!? Upplägget tar sin form redan i terminalen. Där finns en trevlig bar vid incheckningen, och sedan en efter incheckningen. Ja, faktiskt behöver man ingenstans gå längre än säg 10 meter innan man ser en ny utskänkningspunkt. Lite som vätskestationerna på ett maratonlopp. De flesta passagerare tar fasta på detta och är mer än måttligt berusade redan vid ombordstigandet, och väl ombord är det för många dags för buffé där fria mängder öl och vin ingår, innan barhäng och eventuellt hyttsupande tar vid.

Ingenstans möts passagerarna av den annars så vanligt förekommande dörrvakten som säger ”Du är för full för att komma in” och man behöver inte heller spara pengar till taxi hem, nej inte ens till bussen. Det är bara att försöka hitta sitt natthärbärge någonstans i de långa hyttkorridorerna, något som iofs kan vara nog så svårt ju högre berusningsgrad som uppnåtts. Sedan på morgonen är det dags IGEN. Exakt hur dags den första baren öppnar vet jag inte. Jag vet bara att när jag brukar kika ut framåt 11-12 på fm är alla precis lika fulla som när jag gick och la mig. Kanske är det bara det att de inte nyktrar till emellan. Vad vet jag?

Jag kan bara tänka mig att för en utländsk betraktare (i alla fall för någon utanför ”vodkabältet”) måste denna besatthet av alkoholintag te sig ganska exotisk. Speciellt som den inte känner några gränser för vare sig klass, ålder eller kön. Gamla tanter och unga killar vinglar sida vid sida. Direktörer trängs med arbetare i baren medan hipsters försöker överträffa förortsmorsor på dansgolvet. Det är tragiskt och rörande på samma gång. Rörande att alla äntligen får vara med, på ett sätt som man aldrig annars ser i Stockholm, men tragiskt att det inte kan ske under lite mer normala promillenivåer. Tänk vilka intressanta samtal och möten det hade kunnat bli!