Staden som Gud glömde




Den lokala hamnen. Här kunde man ha bott om man hade haft båt.

 

Drygt tre timmar med buss från Byron Bay och hippies i afghanpäls befinner vi oss nu i Coffs Harbour som skulle kunna beskrivas som en blandning av Springfield (i The Simpsons) och Twin Peaks. Här finns visserligen en fin hamn. Gick runt och tittade på segelbåtar igår, sånt piggar alltid upp. Såg till och med en från Sverige och fick inspiration till hur man ska ta sig hit nästa gångJ Det finns även en del mysiga caféer, men mycket är igenbommat. Har de slagit igen för säsongen för att det nu ”bara” är 25 grader istället för 40 tro? Alla små backpackerungdommar verkar i alla fall helt ha tappat sugen bara för att det inte är strålande sol. De sitter här i allrummet och stirrar på tv:n på full volym. Lite som på ett ålderdomshem. Lily och jag tycker dock det är skönt att inte behöva smörja oss med faktor 50 och har varit på stranden och i botaniska trädgården och spanat efter koalor idag.





Den lokala stranden, drygt fem minuters promenad från vandrarhemmet



 Bor i ett bunkerliknande vandrarhem som måste ha varit någon typ av institution tidigare; fängelse, skola eller dylikt. Långa korridorer, tegelväggar, högt placerade gallerfönster samt ett föga charmerande gemensamt badrum med dusch- och toabås. Det här med eget badrum börjar man sakna väldigt snabbt känner jag. En positiv sak med vandrarhemmen här är dock att de ofta kan hämta och lämna en vid bussen eller flyget, gratis. Har svårt att tänka mig ett liknande scenario i Sverige: ”Hej, jag har bokat rum på ert sunkiga hotell/vandrarhem och nu står jag här på t-centralen. Kan ni hämta mig?”