Kryssningsavslutning och landstigning i Manila, Filippinerna

Utsikt från takbaren Firefly i Manila, inte så rolig då det var bordsplacering och inget mingel.

God morgon Hongkong! Utsikten från vår hytt längst fram.

Efter Vietnam börjar nedräkningen till slutet på kryssningen. Efter ett kort stopp i Hongkong och ett par dagar till sjöss är vi framme i Manilla. De 3000+ kineserna klev av i Hongkong så de två sista dagarna är det bara vi nomader kvar! Nya ändringar i matschemat. Buffén försvinner som alternativ så nu blir det svårare att "gömma sig" från social samvaro. Men för bara 5 USD kan man få frukost till hytten, dessutom med lyxvaror som färsk juice och cappucino som definitivt inte finns på buffén. Det största problemet med den här kryssningen, förutom allmän utmattning och problem att hitta var just att få tag på kaffe. Som svensk på konferens tror man ju att kaffe och kakor automatiskt ska uppenbara sig längst bak i lokalen när det står "paus" i schemat. Så icke här. Finkaffe säljs visserligen i barerna men gratiskaffe (läs dåligt bryggkaffe) finns bara till frukosten och en timme på em. Sen hade jag också förväntat mig att det skulle vara mer som en finlandsbåt med stora shoppingområden med lite av varje. Men var man inte i akut behov av lyxklocka, smycken eller handväska fanns här inte mycket att hämta. Förnödenheter fick köpas under de korta landstoppen.

Några timmar och en skön promenad i coola Hongkong innan vi fortsatte mot tropiska Manila.

Sista dagen ombord hade vi en talent-show som
bland annat innefattade stip-kurs för fyra hågade män.

Mot slutet av kryssningen avtog de schemalagda föredragen i viss mån och ersattes av meet-ups i mindre, mer specialiserade grupper kring allt från hypnos till grejer inom tech som jag inte ens förstod rubriken på. Mer tid och ork till den sociala agendan med andra ord. Fast är det en sak jag har lärt mig av den här kryssningen är det att jag är mer introvert än jag trodde. Hemmavid älskar jag att gå på tillställningar med nya människor men jag gör det max en gång i veckan, inte fem gånger om dagen i mer än 12 dagar. Och så alla chattar på det. Ni vet hur jobbigt det kan vara när man är ett större gäng i samma chatt. Tänk er nu närmare 300 pers och 50-talet chattar (jag tror jag begränsade mig till 10) där viktig information blandas hej vilt med frågor som "Vad är klockan?" (relevant iofs eftersom vi bytte tidszon minst två gånger) eller "Var är alla?". Timmar gick åt bara till att bläddra igenom allt i jakten på något roligt och/eller relevant.

Solnedgångsdrink mellan show och temperaturkontroll/passåterlämning,
med fördigstämplat pass! Bara att gå av sen och ingen passkontroll.

Takpool på högst rekommenderade Belamy house hotell. 

Med viss lättnad klev jag iland i Manilla. En stad som överträffade alla förväntningar. Har bara hört rykten om kaos och kriminalitet men sammanfattningsvis: dubbelt så rent, dubbelt så vänligt och hälften så dyrt som Bangkok. Shuttelbussen från färjan släpper oss i en av stadens enorma gallerior Mall of Asia. Passar på att ta ut kontanter, som jag sen inte använder då alla tar kort. Transport beställs smidigt med den asiatiska taxi-appen Grab och kostar några tior för en halvtimmes färd. Bor på hotell Belamy house i stadsdelen Makati. Takpool på femte våningen med perfekt utsikt över de omgivande skyskraporna. Här är det nära till allt. Lämnar in tvätt, dricker drinkar på takbarer och njuter av att äta annat än den nu väldigt uttjatade båtmenyn. Filipinerna är, vad jag hört, känt för sin smaklösa mat men här i Makati finns hela världens kök. Äter smakrik mellanösternmat, sallader och hälsosamma frukostar. Efter god brunch på H Proper Coffe Roasters vid Triangle Gardens beger jag mig till Ayala museum för en snabbkurs om landets historia. Mycket sevärt! Irrar bort mig i de exklusiva galleriorna kring Greenbeltområdet. Här flockas expats och rika lokalbor över affärsluncher och eftermiddagsdrinkar ute och inne. Det är som New York fast utan uteliggare och med trerätters lunch för 90 kr!

Det råder ingen brist på takpooler i Manila. Denna på
City Garden hotel Makati där vi mötte några medresenärer på en drink.

Disclaimer kring mina översvallande känslor för Manila: När man varit instängd på en båt i 12 dagar känns allt annat fantastiskt och sen har jag bara sett stadsdelen Makati. Men ändå, SÅ rent överallt. Alla som ler och öppnar dörrar åt en. Alla fina barer och restauranger. Lite kaostrafik ja, men inga mopeder, bara mc av någon anledning. Farligt? Ja alla säger det. Vår Filipinerna-expert på båten som bott här länge beskrev Manila som "Europe safe, but not Japan-safe". Red light district känns mycket riktigt typ som Moulin rouge i Paris, säkerhetsmässigt. Håll koll på grejerna och gå inte ensam i mörka gränder sent på natten, men varför skulle man göra det när det finns beväpnade vakter vid alla affärer och på de stora gatorna. Bättre gå där, och/eller gå hem och sätta sig på sin takterrass innan klockan blivit för sen.

Utsikt från City Garden mot den äldre stadsdelen Intramuros där någon just hade tänkt eld på ett hus...
Man får komma ihåg att Manila är både fattigdom och lyx. 

Ett kryssningsäventyr, del 2: Diktatur-tema

En stilla paus från båtlivet: Lang Co, Vietnam.

Resans andra stopp är även det på Borneo: Sultanatet Brunei. Nytt land för de flesta på kryssningen men inte för mig. Jag besökte detta Nordkorea light i tre dagar för exakt två år sedan. Båten lägger till tre mil utanför huvudstaden. Jag överväger ett tag att ta mig till någon av de närbelägna stränderna men Brunei är inte direkt någon sol- och baddestination, speciellt som jag inte packat en burkini, och dessutom inleder större delen av befolkningen Ramadan just som vi landstiger, samtidigt som den kinesiska minoritet som finns kvar firar sitt nyår. Tajmingen kunde inte vara sämre. Ett besök i Brunei får räcka för mig. Jag stannar på båten.

Detta var vad jag såg av Brunei denna gång.

Dessa små gula farkoster kämpade med att frakta oss iland.

Efter fyra lugna dagar börjar det nu blåsa upp och överfarten till Vietnam är gungig, speciellt i vår hytt längst fram, men inget som inte sjösjukepiller kan lösa. Ett värre problem är att vi i Nah Trang inte har hamnplats utan alla ska forslas ombord via småbåtar, i storm, och en av båtarna är dessutom trasig. Vid lunchtid är det fortfarande kaoskö för att landstiga och jag överväger att stanna på båten igen. Men plötsligt är det ingen kö alls, så det blir ändå ett kort besök på strandbar utanför Nah Trang. Den vietnamesiska servicenivån är som jag minns den från sist. Rörig är ett snällt omdöme. Man kan inte beställa två saker på en gång. Har man tur får man den ena. Vi väntar en timme på mat och dryck. Jag får min smothie på en gång och kalla pommes 40 min senare.

Många coola restauranger på pålar i Lang Co:s lagun.

Nästa Vietnamstop dagen efter etablerar ytterligare intrycket av att det inte är det smidigaste landet alla gånger. Vi lägger till mitt i ingenting (en dryg timme från Da Nang) så man kan så klart inte begära massa transportmöjligheter men de minibussförare som dyker upp efter en kortare promenad bort från båten är både aggressiva och dyra. Tillslut lyckas vi i alla fall förhandla och blir skjutsade tur och retur till närmaste strand en halvtimme bort för 12 USD/person, 15 pers i minimal van så en bra slant för chauffören ändå... Även om stranden Lang Co och dess omgivningar inte är de renaste var det helt klart värt det. Vi är de enda turisterna. Alla lokalbor firar det vietnamesiska nyåret Tet och sitter i stora sällskap på de enkla restaurangerna i trähus på pålar vid stranden. Barnen leker i vågorna. Lagunen strax intill kröns av lite större och med lokala mått mätt kanske "finare" restauranger. Skaldjur som troligen fiskats på plats. Jag promenerar en kort stund ensam längsmed lagunen och njuter av utsikten mot de dimhöljda gröna bergen som omger den. Mest slående med denna lilla ort är alla övergivna byggprojekt. Ett större hotell går vi förbi, alla andra turistprojekt står tomma, halvfärdiga eller halvt förfallna. Man undrar vad som har hänt. Covid? Skulle man bara rensa stranden och lagunen på skräp, och försöka få lokalborna att sluta sopa ner allt i vattnet eller slänga på gatan skulle detta bli en fantastiskt vacker plats!

Ett kryssningsäventyr i Sydostasien, del 1

Äntligen ombord! Hong Kong i bakgrunden.

Tolv dagar på en båt med 3000 nyårsfirande kineser och 250 digitala nomader från hela världen, i alla åldrar. Det låter lite som en extrem dokusåpa, och det är det också på sätt och vis.

Logistiken är lika entusiastisk som kaotisk. Redan veckor innan avgång diskuterar vi nomader högt och lågt i en myriad av olika whatsapp-chattar. Spekulationerna är vilda om var och för vem visum behövs och hur lätt det kommer att vara att få tag på dricksvatten på båten. Vi vet inte ens vad båten heter men det kryper sen fram i någon av informationskanalerna att det är Costa Serena från det ökända italienska rederiet. Rutten är Hong Kong, Borneo, Vietnam och Filipinerna.

Jag har en kväll och en halv dag i Hong Kong. Hinner med
en tur till den lokala marknaden i närheten av hotellet.

Hur kom jag på idén att ge mig iväg på detta? frågar alla, även här eftersom jag egentligen inte är en digital nomad. Jag gillar att resa men är rotad i Sverige, och digital är jag nog inte. Jag menar vem bloggar 2026?  Men jag har följt arrangören nomadcruise.com sedan starten för 10 år sedan och lockats av konceptet, och nu passade resan in tidsmässigt. Lyckades till och med lura med mig Monica, en kompis från utlandsvistelser i ungdomen. Vi möts i Hong Kong en dag innan avgång. Jag flyger via Phuket med extrembudgetbolaget Norse. Här ingår två handbagage men inget annat. Ingen mat, filt, hörlurar, wifi. Nada. Tv ombord fungerar t.ex. inte när jag åker. Vilket innebär att inte heller läslampor fungerar. Vi sitter i mörker i 9 timmar av 11. Men fram i tid kommer vi och det är huvudsaken. En god nudelsoppa i Phuket senare sitter jag på ett annat budgetflyg till Hong Kong. Redo att påbörja äventyret.

Stor båt och italiensk logistik...

Svenska som vi är hänger vi på låset när incheckningen till båten öppnar kl. 14.00, eller nåja, ska öppna. Det är lite grus i maskineriet men två timmar senare och lite trevligt mingel i kön är vi ombord! De två dagar till sjöss som följer är späckade med allt från föreläsningar om investeringar, AI och sociala medier till temafester och middagar. Och mitt sociala batteri som var på noll redan efter köandet... Ovanpå detta kommer stressen att hitta på båten. 12 våningar och 290 meter lång. 100 meter längre än en finlandsbåt. Det känns som man är en labbråtta i en labyrint. Dörrar är öppna och stängda i olika intervaller. Det sätts upp avspärrningar här och var. Öppettider varierar. Vår hytt är dock väldigt coolt belägen, precis mitt fram. Nattetid måste vi dra för gardinerna för att inte störa navigeringen.

Kota Kinbalus skyline från båten. Trevlig stad!

När vi på den tredje dagen når Kota Kinbalu på den Malaysiska (norra) delen av Borneo är det skönt att sätta fötterna på fast mark igen. Utflykter kan bokas både via Nomadcruise och Costa men jag siktar på att utforska på egen hand på alla stopp. Costa tog våra pass vid incheckningen så allt man behöver visa vid landsting är hyttkortet. Jag och Monica promenerar in mot stan i 35+ värme, utan vare sig pass, pengar eller internet. På vägen kan man svalka sig i shoppingcenter som tack och lov tar kort. För lunch lyckas Monica ta ut en slant och betala på en enkel gaturestaurang där man får roti, en indisk pannkaka/bröd fylld med t.ex. ost och ägg, samt färsk kokosnöt eller juice. En välkommen paus från fyrarättersmiddagarna på båten. Båtmaten är förvånansvärt bra för att lagas till över 3000 passagerare. I början av resan fylls whatsapp-trådarna av historier om möten med aggressiva kineser i buffén. Sen ger de flesta nomader upp och äter i a la carte-restaurangen, den med de fyra rätterna. Varje dag är det ca 12-15 olika rätter att välja på, så man måste ju inte ta just fyra. Jag tar färre och färre. Sen märker jag hur skörbjuggen smyger sig på. Innehållet av frukt och grönt är nära nog noll. Tillbaka till buffén, där man kan hitta lite grönt om man har tur. Alkohol ingår inte utan kan betalas extra direkt med hyttkortet, som man knutit till sitt Visa. Pappersmenyer finns inte så man vet aldrig vad något kostat förrän efter man betalat. En spännande resa på många sätt!

Det asiatiska nyåret började 17 februari och firas nu oavbrutet i minst två veckor med att hela Asien är på semester. Inte bästa tiden att resa med andra ord, men man hälsas i alla fall av roliga drakdansare som dessa och annat festligt!