Tillbaka till de estniska rötterna

Pöide kyrka, vilorum för Henrik Schulman sedan 1613.

Vissa har tydligen en biologisk klocka men jag har istället blivit utrustad med en biologisk kompass som drar mig mot ställen där jag känner mig hemma. I början av 1600-talet och säkert ännu tidigare huserade mina förfäder på den estniska ön Ösel.

I början av århundrade var en av dem med i ett uppror mot danskarna och avrättades genom halshuggning. Sedan dess ligger han begravd i medeltidskyrkan i Pöide på nordöstra Ösel. Mina båtvänner är sugna på roadtrip så under vår heldag på ön hyr vi bil och kör de de 45 minutrarna upp från Kuressaare för att hälsa på den huvudlöse riddaren under hans slitna gravsten. Folk har ju klivit på den i drygt 400 år så inte så konstigt att man nu knappt kan urskilja hans bild med huvudet vid fötterna.

Färden går sedan till ett närbeläget museum över Estlands millitärhistora med uniformer, utrustning, vapen och fordon. Vi fortsätter på MÖP-temat med ett mycket spännande besök till en övergiven sovjetisk missilbunker. I mobillampors sken letar vi oss in i betongen och identifierar bland annat gamla omklädningsrum, badrum och en arrest.

Medeltidsborgen i Kuressaare är väl värd ett besök. Stor utställning om öns historia och fina utsikter från taket.

Från Kuressaare börjar vi båtfärden mot Riga och gör ett stopp på Runö för att bryta upp sträckan. Här trivs min biologiska kompass, mitt emellan mina favoritländer Lettland och Estland, och dessutom gammal svenskbygd. Det är fler som inser den avlägsna öns betydelse. När vi ska åka in i (den som vanligt nästan tomma) hamnen får vi reda på att presidenten ska åka kl. 18 så vi bör anlända innan, för att inte krocka med alla millitärfartyg.

Det visar sig vara presidenter, i plural, som är på gång. Estlands och Lettlands president har haft möte så där står vi sen på kajen och vinkar av dem, tillsammans med större delen av öns befolkning på 60 pers. Folkmusik spelas, dans, gåvoutdelning och ett litet pressuppbåd.

Vi träffar på några svensktalande öbor som insisterar på att visa oss runt på ön så plötsligt sitter vi på bänkar i en skåpbil tillsammans med ett par män som just landat med sitt flygplan på Runös lilla flygplats. Vintertid går det reguljära flighter, på sommaren bara privatflyg. Det är några kilometer från hamnen in till byn som har allt man kan behöva: butik, boende, brandkår, skola och restauranger.

Vi blir förevisade alla turistmåsten: museet, Korsgården (långhus med halmtak) och de två kyrkorna sida vid sida, en från 1900-talet i sten och en från 1600-talet i trä. Hinner tyvärr inte se fyren som designats av Gustave Eiffel eller den långa sandstranden. Jag känner redan att ett återbesök till Runö är att måste!