Fredagsgissel

Jag vet att det råder delade meningar om detta men jag måste bara uttrycka min: Aw (after work) på fredagar är ett gissel! Det måste ha uppfunnits av trötta förortsföräldrar som ser detta som sin enda chans att snabbt träffa sina vänner och bli lite småfull innan sambon och barnen åter pockar på uppmärksamhet ute i villan. Är man singel, barnfri och bor i stan ser jag verkligen inte poängen.

Två kvällar i veckan kan man gå och lägga sig när man vill och två morgnar kan man gå upp hur sent man vill. Varför ska man då, ofräsch och sliten, gå direkt från jobbet, trängas några timmar i omänsklig ljudvolym och sen gå hem och lägga sig kl 23 som vilken vardag som helst? ”Men man kan väl vara ute så länge man vill”, invänder då folk. Nej, det kan man faktiskt inte. Det är en sanitär olägenhet att gå omkring i samma kläder i 20 timmar, och det är en än värre olägenhet för levern att stå i en bar från 17.30 till 3.30, eller när man nu tänker gå hem. Aw på vardagarna är en utmärkt idé, men på fredagar sätter jag ner foten.

Jag observerade detta gissel redan på 90-talet när jag bodde i England. Då vi var förskonade från det i Sverige. Där går man ut under devisen ”Eating is cheating”, dricker pints fram till 23 när pubarna stänger (eller åtminstone stängde de kl 23 då), ragglar hem stupfulla, och trycker eventuellt i sig en ”curry” eller fish n’ chips på vägen. Som vanligt har svenskarna skapat sin egen version för att maximera alkoholintaget. Här är barerna öppna minst till kl 1 vilket gör ”aw” till en utdragen affär, för dem som orkar. Att äta betraktas inte som fusk men däremot ses det inte med blida ögon om någon fuskar genom att gå hem och fräscha till sig och låter de sunkiga aw:arna stå och vänta. Därför är jag numera tydlig mot mina vänner med vad som gäller. Antingen tidiga passet (direkt från jobbet och fram till max kl 23) eller sena passet (gå hem, äta, fräscha till sig och gå ut tidigast kl 20). Aldrig både och.