Sista dagen med SL

Visst hade jag fått varningar om att man kunde bli beroende, men jag lyssnade inte på det örat. ”Jag ska bara testa. Hur farligt kan det vara?” tänkte jag i min oskuld. ”Bara en månad med SL-kort. Nu medan jag flyttar runt och måste kolla på lägenheter på helgerna och så.” Men en månad blev en sommar. Hornstull låg LITE för långt bort för att traska in till stan jämt. Den där Västerbron är fantastisk att åka över, men att gå över den är oftast ett helvete. Antingen är det för varmt eller för kallt, och nästan alltid halv storm, utom möjligen när det är som varmast och svettigast. Sen fastnade jag för vip-känslan det ger att ha SL-kort. Grönt ljus varje gång och ett välkomnande pip. Att slippa köa till luckan tillsammans med rems-folket.

Men just nu bor jag ju vid Karlaplan igen och blir bara frustrerad på att vänta på Ropsten-linjen och dess ständiga 10-minuterstrafik, eller än mer sällan. Betydligt smidigare att gå ner till Östermalm på max en kvart. Så nu (från och med imorgon) hoppas jag kunna ha karaktär nog att ha en kortfri månad, fram till flytten till Söder, då mitt beroende antagligen blir permanent. Ett dyrt nöje. Men det är bara tre chipspåsar i månaden, eller hur var det nu? Nej, det var bara höjningen. Låt mig räkna: Med Högalidshallenpriser motsvarar ett SL-kort drygt 50 chipspåsar i månaden… Herregud! Nåja, det kan jag leva utan. Jag får försöka hålla kvar den tanken och inte börja tänka på vad annat man kan få för 790 kr.