Mera mäklarsvenska

Det är inte bara felaktig svenska som florerar i mäklarannonserna utan också en slentrianmässig överanvändning av vissa uttryck. ”Renoveringschans” är en sådan klassiker, som kan innebära allt från en lägenhet som ännu inte plastats in i tarkettgolv och högblanka ikea-skåp till något med stampat jordgolv. Oftast är det något halvsunkigt som nån legat och självdött i och som säljs på uppdrag av bostadsrättsföreningen. Det är också vad jag måste försöka få tag i om jag vidhåller mitt projekt ”rädda gamla kök”.

En annan klassiker är olika varianter av ”centralt men lugnt”. Balkong på första våningen ut över Drottninggatan beskrivs som lugnt bara för att det är en gågata. Likaså beskrivs lägenheter ett kvarter från Medborgarplatsen och Götgatsbacken som lugnt läge. Jo jag har sett att det är väldigt lugnt där på helgerna. Nästan som att bo på landet kan jag tänka mig. Aldrig nån som kissar i de portarna…

Lika målande beskrivs en lägenhet längst ut i Fredhäll som ”nära citypulsen”. Ja, allt är förstås relativt. En kvarts promenad till t-banan och en kvarts resa så är man ju på ”lugna” Drottninggatan förstås.

Två andra favoritutryck som kan petas in lite här och var är ”lättmöblerad” och ”minitvåa”. Är något inte lättmöblerat (hur man nu avgör om något är det) så är det istället ”charmigt”, vilket innebär att planlösningen är helt omöjlig. Minitvåa blir automatiskt allt som är över 35 kvm. Att jag hade en bokhylla som lite skärmade av sängen i min förra etta på 26 kvadrat hade till exempel säkert kvalificerat den till en minitvåa.

Något som känns lite olustigt är överanvändningen av uttrycket ”förstabostad”. Det var väl ok så länge det användes på skrymslen kring 20 kvadrat men nu har jag flera gånger sett det användas om rymliga ”minitvåor” på uppemot 40. Varför säger de så? Det signalerar ju automatiskt att ”det här tycker vi inte är ett lämpligt objekt för någon över 25.” Min ovanstående etta köptes för övrigt av en äldre herre varpå mäklaren kom med en lång förklaring om att han inte hade råd att köpa något större och att han faktiskt hade för avsikt att bo där permanent. Måste man vara fattig bara för att man köper en etta trots att man är över 25? Det handlar väl om prioriteringar?

Avslutningsvis, skulle ni kalla detta för ”Klassisk 1920-talsbostad”? Jag får snarare lite 60-talsvibbar, med det plastiga golvet och allt.