Jag är den borne köparen. Jag älskar att pruta, är inte rädd för att säga nej, men framförallt gillar jag att umgås med säljare. De uppbådar den där extra entusiasmen som jag själv sällan har. Därför tröttnar jag aldrig på att vara på tv-mässan i Cannes för att köpa in tv-program. Eller snarare ha möten inför inköp. Jag och kollegan roar oss med att analysera de olika nationaliteternas säljstil. Engelsmännen och fransmännen är i varsin ände på skalan där britterna är supertrevliga och entusiastiska. Man blir sugen på att köpa allt. Fransmännen är tvärtom. Man får dra ur dem förslag. Det hela är mer svårmodigt. Anglosaxarna pratar gärna om resor, familj och väder. Sydeuropéerna klagar mest, på tunga väskor, onda fötter, jobbig mässa helt enkelt. En grov generalisering så klart, men skillnader finns.
Alla dessa språk och nationaliteter är något av det roligaste med mässan. Att på cocktailfesterna gissa var någon kommer från är ett uppskattat nöje. Ibland blir det mer komiskt än annars, som när jag och väninnan från Sverige sammanstrålar med en nyfunnen bekant från Indien på en lokal bar. Hon pratar engelska med brytning och vi har lite problem att förstå i sorlet. Sedan börjar vi prata med en fransman som även pratar spanska (men inte engelska). Jag blir glad då min franska lämnar övrigt att önska. Vi babblar på ett tag, med de andra som frågetecken. Sedan försöker han prata med den indiska tjejen, vilket går sådär eftersom de inte har något gemensamt språk. Vi försöker översätta, ömsom från spanska och ömsom från franska. Det hela blir extremt förvirrat och till slut vill vi helst skaka av oss sällskapet så vi kan fortsätta kommentera folk på vårt ”hemliga språk”: svenska.
Med åren har jag lärt mig att schemalägga tv-mässans möten efter var i festivalpalatset bolaget har sin monter, så man slipper springa fram och tillbaka som en tätting. Efter i år har jag också lärt mig att man bör schemalägga efter vilka som har bäst fika. Vi bor nämligen på ett hotell där frukost inte ingår. Den kostar 9 euro för en kaffe, juice och bröd. Vi upptäckte den hårda vägen att detta var billigare (!) än på en del andra ställen… För att undvika att lägga en förmögenhet på kontinentala frukostar (yoghurt kan man fetglömma) gäller fika på mässan. Tyska Beta och brittiska BBC har veritabla bufféer med mackor och snacks, men många bjuder på åtminstone en croissant och en kaffe.
Tvåstjärniga Royal Azurene Hotel är perfekt beläget ett kvarter från stranden, som dock håller på att renoveras den här hösten, och ett par kvarter från festivalpalatset. (Visst låter det festligt? Fjärran från svenska ”mässhallar”, men minst lika fult, om än vackert beläget.) Här betalar vi drygt 3 000 kr per natt för ett dubbelrum, utan frukost som sagt, men med viss havsutsikt. Visserligen daglig städning, men handdukarna byts inte och ingen påfyllning av miniflaskorna som ska funka både som duschtvål och schampo. Fransk städning innebär mest att man får nya hårstrån som inte är ens egna över hela rummet.
När kollegan har åkt hem och mässan är över byter jag till enkelrum för under 500 kr per natt. Nu har även de generella frukostpriserna på stan gått ner till runt 6 euro. Cannes är prisvärt igen och jag hänger ut ”do not disturb”-skylten för att slippa nya hårstrån. Dock är det fortfarande extremt lyhört. Varje ljud från en granne låter som om någon är inne i ens eget rum. Man vänjer sig snabbt, men jag tänker i mitt stilla sinne att man snabbt måste vänja sig av när man kommer hem, annars sover man igenom vilket inbrott som helst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar