Naturskön belöning efter lång tågfärd

Alltså det här med tåg… Det är ju inte mitt favorittransportmedel som ni som känner mig vet, men det är tydligen enda sättet att ta sig till Štrbské Pleso där jag nu befinner mig. Tågstationer i stora städer består till stor del av nerkissade underjordiska tunnlar. Bratislava är inget undantag, men ok, den promenaden är snabbt avklarad. Det är ingen jättestation. Vagn- och sätesnumreringen är obegriplig men tillslut hittar jag ändå mitt röda plyschsäte, grått av smuts vid huvudändan, varpå jag vägrar luta mig bakåt under hela resan. Det finns bara två lägen på stolen. I det nedfällda blockeras hela ”mittgången” i kupén, och det vill man ju inte göra när man inte känner personen mitt emot. I kupén bredvid avlöses ett brölande killgäng av ett hysteriskt fnittrande tjejgäng och sedan scouter som utövar allsång, men de är riktigt duktiga faktiskt. Över allt hallaballo tutar tåget hysterisk med jämna mellanrum. ”Men man SER ju så mycket när man åker tåg!”. Mnja, några fina sjöar swishar förbi men annars är det mest nedlagda industrier mellan åkrarna. Lite deppigt. (Det är inte bra att åka i en gammal öststat samtidigt som man tittar på Chernobyl på HBO…) Tåget stannar aldrig mitt i de säkert fina små byarna utan i utkanten, ser jag när jag följer med på Google maps.

”Kugghjulståget” som tar en upp till byn på en kvart från närmaste ”vanliga” tågstation.

Så är jag äntligen framme vid den mystiska stationen Strba med en permanent julgran i vänthallen och en liten restaurang för de lokala alkisarna på perrongen, komplett med spetsgardiner i fönstren. Härifrån går en kuggstångsbana, alltså mellanting mellan tåg och bergbana, upp till min slutdestination. Den är tydligen en turistattraktion i sig och har körts i sin nuvarande utformning sedan världsmästerskapen i skidsport hölls här 1970.

Nové štrbské pleso, även här skymtar mitt hotell mellan träden, strax till vänster om mitten, och här finns tama foreller som kommer fram och vill ha mat när man ställer sig vid sjökanten.

Att hitta till hotellet, Panorama, från tågstationen är lätt. Det sticker upp över alla andra byggnader och stan är pytteliten. Att sedan hitta en mataffär är svårare. Där den ska ligga möts man av en ordentligt stängd trädörr en halvtrappa ned, men den finstilta texten på dörren visar ändå att något bör vara öppet där bakom, och mycket riktigt döljer sig där en liten fönsterlös affär. Naturen är desto mer tillgänglig. Under kvällspromenaden efter middagen går jag runt de två mindre sjöarna i orten: Kärlekssjön och Nové štrbské pleso. Allt är bedövande vackert. Jag har tur med vädret och molnen lättar över de höga omgivande bergen. Redan här är vi på 1 351 meters höjd så temperaturen kvällstid kryper en bra bit under 10 grader. Hoppas på tur med vädret imorgon också!