”Snälla, säg att det är en hög med kläder” tänker man varje gång man närmar sig vad som ser ut som lump någon lagt ut på trottoaren för sopupphämtning här i centrala San Francisco. Men det är det sällan. När man närmar sig ser man alltid en smutsig hand eller sko eller en rufsig kalufs som sticker ut ur byltet. Hade det varit en dystopisk film hade man avfärdat den som överdriven. ”Det kan inte finnas SÅ många SÅ utslagna människor som praktiskt taget ligger och dör på gatan medan resten av befolkningen kliver över dem med iPhonen och kaffemuggen i högsta hugg.” men just så är det. Vissa gator är veritabla tältläger medan det i ”finare” områden bara ligger någon stackare på tre-fyra kvarter. Medelsvensson må bli illa berörd av att romer tigger utanför den lokala mataffären. Här är det ingen som tigger. De raglar och sitter, i bästa fall. Men de flesta bara ligger, utslagna i dubbel bemärkelse. Det här blir JAG illa berörd av. Hur vet man ens att de lever? Första instinkten är att ringa en ambulans när man ser någon ligga till synes livlös på gatan, men då skulle en tjugo minuters promenad ta hela dagen. Man går vidare med en klump i magen och nedslagen blick.
Måste ju hinna till möte (och sedemera seminarie) på vackra Lone Mountain Campus. Sedan lunch i solen på Fillmore street och shopping i Japantowns galna köpcentrum. Det är precis som att vara i Tokyo, bara dyrare. Avslutar dagen med en perfekt grillad kyckling med smakrika tillbehör på den peruanska restaurangen Limón. Enda minuset är att det här liksom överallt i SF är iskallt. Ingen centralvärme här inte, eller har de till och med ac:n på? (Vill påminna om att utetemperaturen ligger runt +5 på natten) Vi svenskar sitter med jackorna på och äter den goda maten. Väl ”hemma” på trendiga, japaninspirerade Hotel Kabuki går värmefläkten på mitt rum på högvarv. I lobbyn är det typ minusgrader, men vi värmer oss med god, mörk rom. Det finns många som har det mycket värre…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar