Första gången jag var i Los Angeles var jag tre år och åkte hit med mamma för att hälsa på pappa som följde ABBAs världsturné som reporter. Vi flög den då (1979) ganska nya jumbojeten. Nu när jag är här för fjärde gången flyger jag dess ersättare, dubbeldäckaren Airbus 380, för första gången. Fattar inte förrän jag tittar på säkerhetskortet i stolsfickan framför mig att jag sitter i detta jätteplan. Det förklarar att boardingen tog en evighet, och att det fanns skyltar till stolsrader som jag sen inte såg röken av på undre ”däck”. En timme försenade kommer vi iväg från London. Från Stockholm var vi ”bara” 40 min sena, utan ett ord till ursäkt eller förklaring från personalen. De är helt oförstående till att jag och mina medpassagerare oroar oss för om vi ska hinna med våra anslutningar. ”Ingen fara. Det flyger vi ikapp och landar i tid ändå.” säger de vänligt. Det gör vi så klart inte men jag hinner ändå, då min resebyrå klokt nog gett mig två timmar att byta flyg i London. Har alltid gillat British Airways tidigare men det känns som om de har dekat ner sig rejält. Nej, vill man komma i tid är det lågprisbolagen som gäller, och för oklanderlig service asiatiska bolag.
LA och SanFran är inga ställen jag direkt har drömt om att återvända till, men när en av mina bästa vänner flyttat till LA och jobbet är medarrangör till konferenser i San Francisco så packar man så klart snällt sin väska och åker över. Att LA bjuder på sol och uteserveringar gör inte saken sämre. Väninnan är skeptisk till att sitta mitt i trafikbruset down town, men är det över 10 grader och sol säger mina nordiska gener att detta ljus MÅSTE tas till vara! Det hål i väggen med stolar på gatan som vi sätter oss på visar sig turligt nog ha stans bästa burgare med avokado och pommes. Ännu bättre blir det när vi ger oss ut på takbarsrunda. På Freehand Hotel är gästerna ännu mer hardcore än jag: Många ligger vid poolen i bara bikini, trots att det är max 15 grader varmt. Vi sätter oss med jackorna på i baren med en värmande irish coffe. Det andra stoppet, Hotel Intercontinental, är ljusår från Freehands bohemiska poolmys. Det är storskalig lyx på hög nivå. Utsikten är spektakulär. Down town Los Angeles är verkligen en trevlig bekantskap i en stad som jag annars är lite skeptisk till. Får panik av de stora avstånden, men det här är som New York eller vilken storstad som helst. Gångavstånd till allt man behöver. Finns ju till och med t-bana numera.
Hann även med ett par typiska ”Hollywoodaktiviteter” under dagen. Audition med väninnan på dan, och på kvällen är det filmvisning av biografin ”A Futile and Stupid Gesture” i närvaro av regissör, huvudrollsinnehavare och manusförfattare. Kan rekommenderas! Ett välgjort porträtt av skribenten Doug Kenney, en person vars öde åtminstone jag inte har hört mycket om förut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar